Etikett: politik

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Stort och smått

Microphones by Håkan Dahlström, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  HÃ¥kan Dahlström 

 
Jag tror nog att vi alla fungerar så att om det inte finns några verkliga frågor att engagera sig i, så blir det liksom energi över att engagera sig sig sånt som egentligen är av mindre betydelse. Om det förhåller sig på det viset, är det nog inte helt osannolikt, att den eller de som vill avleda uppmärksamheten från det som egentligen betyder något, med olika medel, skulle kunna få oss att fokusera på något mindre väsentligt, för att därigenom avleda uppmärksamhet från något av större vikt. Ett inslag som jag läste härom dagen fick mig att tänka så.

Per Björklund i FT 26 aug 2015) menar att den borgerliga pressens flirtande med SD till viss del är regeringens fel. Den är helt enkelt för ofarlig och inget mål för några angrepp från bogerligheten.

Om Löfvens parti verkligen presenterade några stora reformer, skulle de uttråkade ledarskribenterna på högerkanten få något verkligt att attackera (jfr stort och smått ovan).

Hade vi en rödgrön regering värd namnet, skulle ledarsidorna fyllas av rasande angrepp på ”tillväxtfientlig politik som arbetstidsförkortning, stängda kärnkraftverk och utbyggd välfärd”.

Det skulle helt enkelt inte bli tid att göra ensamkommande flyktingbarn eller tiggeri till viktiga och avgörande frågor så som SD vill.

Kategorier
politics politik samhälle

Ansikte utåt

Der Politiker vor der Wahl by tiegeltuf, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  tiegeltuf 

 

 

De flesta politiker brukar hävda att det är partiets politik som avgör om man ska få folkets röster. Så var det sannolikt en gång när politisk framgång var mer beroende av olika slags ”rörelser” där man gemensamt kunde såväl stärka som spegla sin åsikter bland meningsfränder. I dagens individcentrerade samhälle är jag inte alls övertygad om att djupt och gemensamt omfattade ”ideologier” spelar lika stor roll.

Istället tror jag att de företrädare för olika partier som ständigt framträder i media – och inte minst medias eget bidrag härvidlag – spelar en avsevärd roll. Kort sagt: partiernas ansikte utåt blir bärare av ett visst partis idéer.

I tv-åldern gäller det att man har ett ansikte som ”går genom rutan” som det brukar heta. Detta tillsammans med att vi var och en är utsatta för en ständig påverkan av opinionsbildare allt från snabbt uppblossande opinioner i sociala media till ledarsidor i press och tv gör att den folkrörelseförankrade väljaren sannolikt är mycket mer sällsynt idag än under det tidiga 1900-talet med följd att det är mycket lättare att skapa missnöje, starka åsikter och särintressen nu än tidigare.

Jag tror att nästan alla av oss tänker på partiet ”som partiledaren” i tv och vi har med största säkerhet också mycket klara åsikter om var och en av dessa partiledare. Pressen är förstås pådrivande här och de stora kommersiella dagstidningarna brassar gärna på med vilka dumheter den eller den har gjort, allt enligt den politiska inriktning tidningen företräder.

När (om) det nu är så som jag ovan beskrivit, ska jag räkna upp en del egenskaper som jag tror skulle inge förtroende hos mig. Säg t.ex. att det finns en partiföreträdare som:

 

  • arbetar för fackföreningar
  • engagerar sig för internationella rättvisefrågor
  • protesterat mot aparheid
  • engagerar sig för palestiniernas sak
  • engagerar sig för Amnesty
  • är aktiv i fredsrörelse
  • värnar om djurens rätt
  • bjuder in till fredssamtal (t.ex. IRA) snarare än tar konflikt
  • var emot Irakkriget
  • är självständig gentemot partilinjen
  • lever anspråkslöst
  • väljer att inte äga bil
  • är vegetarian
  • är nykterist

 

 

Ovanstående är en uppräkning av några aktiviteter och egenskaper hos den engelske labourpolitikern Jeremy Corbyn (FT 14 aug 2015, martin@fria.nu). Han sägs befinna sig längst ut på labourpartiets vänsterkant och lär dra fulla hus bland unga antikapitalistiska väljare. Det officiella labour försöker med alla medel att få labour att rösta  på ”vem som helst förutom Corbyn”.

För mig skulle detta vara en mycket trovärdig politiker som jag nog skulle ge min röst även om jag kanske skulle förhålla mig lite avvaktande till en del av det som räknas upp ovan.

Kategorier
dokumentär ekonomi natur politik språk

På spaning efter sanningar

Halt! by outtacontext, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  outtacontext 

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James Wyllie ”Bröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politik samhälle

Verkliga mål

Lone goal. by PV KS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PV KS 

 

Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.

Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.

Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.

Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.

När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.

Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.

Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.

På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Debatt i regn

A day off walkling by publicenergy, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  publicenergy 

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.”

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politics politik samhälle språk

När våra relationer blir till affärstransaktioner

Ekonomi by Helena Eriksson, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Helena Eriksson 

 

 

En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.

Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget).  I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.

Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå.  Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.

Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i  förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.

Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet  och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?

Arbete
Arbete är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att  människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.

Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också  bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.

En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.

Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.

Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.

Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”).  Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens  förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.

Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska  kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.

Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Bastuhetta

Sauna by thomaswanhoff, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  thomaswanhoff 

 

Det är nog tur (eller kanske synd?) att den politiska debatten inte förs i min bastu. Dessvärre (eller dessbättre?) brukar känslorna svalna i takt med att bastun svalnar. Men möjligen borde nästa stora inrikespolitiska reform heta ”Bastumöjlighet åt alla!” Det lär ha fattats många kloka beslut i Finland under Kekkonens tid tillsammans med Sovjetiska makthavare. En tradition för Löfven att uppta med finländarna kanske nu när trycket från höger på NATO-medlemskap verkar öka?

Här kommer lite spaning från fredagen.

Något som jag gärna ville förstå. Hur kan man förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grund? Om detta och en hel del annat skriver Per Björklund i Fria tidningens Inledare den 14 januari 2015.

Jag läser också att Argentina förbjuder transfetter. Norge och Island har tydligen redan gjort detta. Hur är det med Sverige? Är det kanske ett s.k. handelshinder inom EU?

Det lär finnas 11 miljoner outnyttjade bostäder runtom i Europa medan det finns 4 miljoner hemlösa. Anledningen till att man överger hus är bl.a. regionalpolitisk. Alla måste till städerna! Eller som någon säger: ”Det går inte att styra marknaden!” Även turistindustrin har sin del i detta. I det populära turistländerna blir det mer lukrativt att arbeta i turistindustrin, vilken förstås inte är förlagd till landsbygden utan till spektakulära boenden för lyxtörstande européer. Följden blir att landsbygden med dess näringar överges.

Nu är det förstås inte så enkelt som att de hemlösa kan ta över de tomma bostäderna för det går inte att bo överallt. När folk har flyttat, försvinner infrastrukturen i form av butiker och kommunikationer och det blir svårt att bo på sådana platser även om det skulle finnas tak över huvudet. Som vanligt är rätten till bostad en politisk fråga snarare än en där byggmarknaden kan få bestämma var det är mest lönsamt att bygga.

I detta sammanhang tänker jag genast på den bisarra idén som den borgerliga regeringen förfäktade, nämligen att man skulle kapa bostadsköerna genom att göra fler lägenheter till bostadsrätter. När det gäller bostäder och förtjänster, tänker jag också på Göteborg där man har en idé om att bygga bostäder centralt på villkor att en viss del bostäder reserveras för de som inte skulle kunna betala marknadshyror. Detta förslag har, vad jag kan förstå, väckt en del protester bland byggherrarna.

Är man bakåtsträvare om man kritiserar kapitalismen? Det som utmärker kapitalismen är att den måste ackumulera kapital som växer. Uveckling sker således inte efter människors behov. I den allmänna debatten (åtminstone den som pågått under snart ett decennium) får man lätt uppfattningen att staten är kapitalismens motsats. Så är det förstås inte. Kanske vore det smartare att satsa på människors behov snarare än varors bytesvärde? Men det skulle onekligen bli ett problem för ”marknaden” om varor höll för länge och om vi bortsåg från reklamen därför att vi kanske redan har en fungerande mobiltelefon eller något annat som vi förväntas köpa efter en kort periods användning.

I ett tidigare inlägg om vansinnesdåden i Paris tänkte jag själv (vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom man är inlemmad i ett kulturellt sammanhang). Efter detta har jag läst flera inlägg som ifrågasätter värdet i att skapa konflikt genom provokativa satirer. Jag hörde också i radions P1 (16/1) – den kanal som av borgerligheten brukar kallas ”monopolradio” i motsats till ”valfriheten” – att terrroristbröderna i Paris hade ett minst sagt brokigt förflutet där sann religiös övertygelse inte verkar ha varit det mest framträdande draget. Jag har också läst att bl.a. ”Reportrar utan gränser” uppmanat medier världen över att publicera satirerna som en solidaritetshandling. Jag tänker osökt på det snarlika namnet ”Läkare utan gränser” och tänker att det vore synd om den organisationen på något sätt skulle associeras med den andra ”gränslösa” organisationen. ”Läkare utan gränser” kommer fortsatt att få mitt (blygsamma) stöd men knappast de gränslösa reportrarna om denna publiceringsuppmaning är något som utmärker dem. Jag funderar också på om satirerna har något med vänster-högerskalan i politiken att göra. Kan detta avgöra vilken åsikt man har?

Tillslut kan jag inte motstå ett ganska rättframt uttalande av artisten Johannes Söderqvist: ”Kapitalet orsaker kriser, kriser som lämnas över på samhällets mindre bemedlade. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själv till hjälp) utan istället: ’Ut med invandrarna!’

Det ligger naturligtvis ett spår av sanning i detta även om jag inte själv skulle vilja karakterisera människor som ”fördummade” och inte heller önska revolution. Men kanske är vi i alla fall lite bländade av det ena eller andra på ett sätt som avleder tankarna från verkligt viktiga samhälleliga frågor, eller?

Kategorier
arbetsmarknad klass politics politik samhälle

Renegat

a lost heart by *brilho-de-conta, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  *brilho-de-conta 

 

 

Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!

Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.

De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.

Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.

Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).

I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.

Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.

Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.

Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.

En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Nej, någon renegat är jag inte!

Kategorier
politics politik samhälle

Politik och karisma

I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.

Kategorier
arbetsmarknad politics politik samhälle

Detta får jag förstås äta upp

Politik 2.0 by Frank Hamm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Frank Hamm 

Hur paradoxalt det än kan låta saknar jag faktiskt Reinfeldt och Borg. Jag ska försöka reda ut detta kortfattat nedan men för att redan nu undvika blockeringar och missförstånd hos läsaren deklarerar jag tydligt att jag inte för ett ögonblick sympatiserar med deras politik. Helst hade jag sett partierna med hjärtat till vänster – gärna långt till vänster medan gränsen högerut är något oklar – hade fått mer än 50% i valet. När detta nu är sagt, vågar jag återvända till R&B (Reinfeldt och Borg, inte att förväxla med musikstilen men jag bjuder gärna på denna kreativa tillämpning).

Jag tror faktiskt att R&B uppriktigt trodde på sin samhällsanalys. Dessvärre (läs: -bättre) visade det sig att sänkta skatter, jakt på sjukskrivna, sänkta arbetsgivaravgifter etc. var en felaktig samhällsanalys. Medan löntagarna blev allt fattigare men höll sig lugna med ”mer i plånboken”, blev företagens vinster allt större. Med facit i hand vet vi att Reinfeldt och Borgs samhällsanalys var fel – lägre skatter och högre vinster skapar inte jobb – men de var trots allt konsekventa. Jag tycker att de ska ha en eloge för sin konsekvens även om den ledde fel.

Då är det svårare att finna något positivt hos moderaternas stödpartier. Såväl folkpartiet som centern framträder i mindre smickrande dager i tv-nyheterna. ”Nu får han se hur lätt det är”, säger centerledaren skadeglatt med avsikten att vi ska minsann inte göra det lätt och det ”ansvar” som alliansregeringen aldrig försummade att framhålla  i valrörelsen verkar vara överspelat. Kd diskuterar jag överhuvudtaget inte.

Ja, jag saknar moderaterna för de var åtminstone trovärdiga och ett objekt att rikta kritiken mot därför att politiken var tydlig och i grunden är fel. Övriga alliansföreträdare påminner mest om förfördelade barn som har bestämt sig för att vara missnöjda.

Jag ska avsluta med en fundering som är som att ”svära i kyrkan”. Kanske kunde det blivit politik på riktigt där man diskuterar, kompromissar och slutligen gör det som är möjligt om socialdemokrater och moderater hade börjat diskutera olika alternativ med varandra? Jag tycker naturligtvis inte att vi ska fortsätta den politik som visat sig vara en återvändsgränd men det kunde blivit en möjlighet att hålla de gläfsande småpartierna (till höger förstås) utanför allt inflytande.