Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle välfärd

Politik vs. ekonomi

Jag har många gånger funderat över att vård, skola och omsorg kan gå med underskott och måste ”spara”, ”effektivisera” eller på annat sätt ”skära i” verksamheterna därför att det inte finns tillräckligt med ”pengar”.

Men, tänker jag med ett barns logik, detta måste väl bara bero på att de inte har fått tillräckligt med pengar? Hur kan det vara så? Det kan givetvis inte vara något överraskande med hur många operationer som behöver genomföras, vilka som ska gå i skolan och hur många äldre som kommer att behöva omvårdnad. Befolkningsstatistik har vi ju alltid varit världsbäst på!

Vi har förstås fått lära oss ”sen barnsben” – i alla fall vi äldre – att det inte går att leva över sina tillgångar och då är det kanske väldigt synd om alla politiker som inte har ”pengar” till alla operationer, små klasser i skolan eller värdig vård av de äldre, eftersom politiker – från vänster till höger – vill alla så väl, bara de hade ”pengar”. Det är i alla fall detta de vill förmedla när de uppträder i offentligheten när de ”satsar” på det ena eller andra.

Jag blir därför inte så lite förbryllad när finansministern i samband med coronautbrottet med ens har väldigt gott om ”pengar”, så gott om att hon kan dela ut massor av miljarder till både det ena och det andra (t.o.m. till flyg!). Med min barnsliga logik blev detta svårt att förstå. Det finns alltså ”pengar” att hämta någonstans (även om hon lånar)! Men då kunde hon väl redan tidigare fixat dessa miljarder till alla samhällsverksamheter som behövt spara, effektivisera eller hur man på annat sätt velat åtgärda pengabristen!

Med alla dessa miljarder skulle man ju kunnat bemanna de verksamheter som ständigt ”går på knäna” och därtill till en usel lön! Varför gjorde hon inte detta?

Jag har förstås misstänkt länge vad den här konstiga logiken grundar sig på men jag fick en bra förklaring alldeles nyligen när jag läste Nina Björks bok Om man älskar frihet. Björk framhåller att vårt ekonomiska system bakbinder politikernas vilja på så sätt att de låter sig styras av ekonomin istället för att styra den. Hon menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och därför bara föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för marknadsekonomin.

Men vad händer då med den politiska kampen när politiken låter sig formas av ekonomin och inte tvärtom? Om den politiska konflikten inte handlar om ekonomin, vad finns det då kvar att ha konflikter om? Jo, då kommer frågorna (bara?) att handla om kultur, religion och värderingar.

Den obehagliga slutsatsen jag drar är att politikerna faktiskt inte ”vill, vågar eller [ens] kan” förändra den ekonomiska spelplanen.

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Marknadslösningen

Här kommmer ett citat ur Per Molanders Condorcets misstag:

Om man konsekvent strävar efter den mest marknadsnära lösning som är möjlig för en viss verksamhet, kan man tänka sig följande stegvisa resonemang. Man börjar (min fetstil) med att ifrågasätta motiven för ett offentligt åtagande över huvud taget. Om man kan hävda att de är svaga, kan verksamheten privatiseras eller åtminstone bolagiseras och därmed bli mer affärsmässig. Om det offentliga ansvaret inte kan ifrågasättas, blir nästa steg (min fetstil) att undersöka om det går att röra sig i riktning mot halvprivata lösningar, ökad privatisering eller privat produktion. Om det finns goda argument för att också produktionen i huvudsak bör skötas i offentlig regi, kan man då undersöka möjligheten att kontraktera ut (min fetstil) så stora delar av verksamheten som möjligt via offentlig upphandling.

De delar som ligger kvar i offentlig regi och egen produktion kan koloniseras begreppsligt (min fetstil) genom att man då mångt möjligt tillämpar termer och styrmetoder inlånade från den privata sektorn – kundperspektiv, varumärke, interndebitering, benchmarking, konkurrens. Sådana inlån av begrepp. Sådana inlån av begrepp är nu etablerade över hela den offentliga sektorn. I de delar som ligger kvar i offentlig produktion kan man åstadkomma ytterligare förändringar inifrån genom att rekrytera personer (min fetstil) till ledande positioner från den privata sektorn.

Detta är NPM.

Kategorier
ekonomi samhälle trafik

Gasa på!

Bilhandeln gasar på som vanligt. Inget miljötänk där minsann. Här gäller gasen i botten, höga CO²-utsläpp och bränsleförbrukning långt över litern. Men nackhåret fladdrar skönt och då får man inte bry sig om de där ”miljömupparna”. Det är i alla fall så jag tolkar budskapet.

Kategorier
ekonomi politik samhälle vård

Maktlös konsumentpatient med användbara tänder

suddig bild av tänder
Tandstatus

Försatt ur stridbart skick i ryggläge och med en enorm strålkastare i ansiktet åhör jag hur min tandläkare med fast stämma och med främmande terminologi ger sina order till den talsyntes som registrerar resultatet av hennes inspektion. Jag får ett bestämt intryck av att hon besöker en sådan där – av mänsklig dårskap – krigshärjad plats som man kan se på tv-nyheterna och att hon nu lägger ut koordinaterna för ett kommande anfall mot fienden … och mot min ekonomi.

Nu hör jag lyckligtvis till de 79% av befolkningen ”med eftergymnasial utbildning” som (hittills) har möjlighet att regelbundet kosta på sig tandvård men ”smakar det så kostar det”. Jag har förvisso inget ”filmstjärneleende” men saknar heller inga tänder och har varken tandvärk eller karies. Några tuggtänder som genom den tidiga barndomens amalgamfyllningar spruckit eller blivit irreparabla har krönts med skinande blanka – och dyra – kronor som på ett elegant sätt integrerats bland de inhemska tuggarna.

Efter rekognoseringsrundan där det getts kommandon, skrapats, grävts och blåsts verkar det som om bastionen förefaller intakt. På ytan! Man ska inte tro att allt är frid och fröjd bara för att alla tänder sitter på plats och att det inte är några hål att laga. Nej då, under ytan – osynligt och obegripligt för gemene man – kan finnas ”försåtsmineringar” i form av fickor, fåror, lömska bakterier och tandsten. Allt detta kommer garanterat att få konstruktionen på fall om det inte oskadliggörs. Regelbunden utgrävning med åtföljande undervisning (!) och täta återkommande besök anbefalls. Men eftersom jag köper min tandvård – hos en privatpraktiserande tandläkare – är valet förstås mitt.

Att laga tänder som gått sönder – så länge man har råd – känns fullständigt naturligt. Att däremot låta sig behandlas för något som man inte själv har möjlighet att avgöra behovet av är mycket svårare. Att jag dessutom går till en privattandläkare gör att mina tankar går till Yrjö Engeströms aktivitetsteoretiska trianglar där han visar på olika dilemman. Ett av hans exempel handlar om privatpraktiserande läkare som måste stå inför dilemmat mellan att tjäna pengar på sin verksamhet och att ha så friska patienter som möjligt. I min tandklinik finns mycket fina ”grejer” och jag tänker att det nog måste dras in en hel del pengar för att få den att gå runt.

Att köpa tandvård är heller inte detsamma som att köpa frukt på ICA. Är jag missnöjd med ICA:s frukt, går jag till Coop eller någon annan. Eftersom jag själv kan avgöra fruktens kvalitet, har jag ”konsumentmakt”. Att utöva konsumentmakt när det gäller tandvård är betydligt svårare, eftersom jag för det första inte kan avgöra om mina tänder verkligen håller på att lossna på grund av ”tandlossningsfickor” samt för att jag faktiskt tycker att min nuvarande tandläkare är bra och därför inte gärna går till ”vem-som-helst” som säger sig kunna erbjuda tandvård. Sammanfattningvis: konsumentmakten är svår att utöva när det gäller tandvård och man blir antagligen kvar. ”Man vet vad man har men inte vad man får”. Och vad det kostar!

Alla problem med dålig tandstatus och stora kostnader skulle naturligvis försvinna om man betraktade tänderna som det de är, en del av kroppen. Går du till Vårdcentralen eller besöker läkare är kostnaden låg. Går du till en specialistläkare betalar du så lite som 300 kr. För den summan kan du inte ens öppna gapet hos tandvården. Dessutom är det så vist ordnat att om du behöver upprepade läkarbesök, får du frikort efter 1150 kr per tolvmånadersperiod. Vad en komplicerad operation med efterföljande vård skulle kosta om vi skulle bekosta den själv kan vi knappast ens föreställa oss.

Om man vill skapa jämlikhet när det gäller tänderna, finns inget annat alternativ än att se till att tänderna är en naturlig del av kroppen och därför måste omfattas av samma regler som övrig sjukvård. De politiska partierna – med ett undantag – verkar dock inte våga driva frågan. Det skulle bli dyrt förstås men nog skulle väl befolkningen i gemen ha större glädje av hela tänder än allt fler sofistikerade vapen?

Kategorier
ekonomi politik samhälle välfärd

Vård till salu

”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”

Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok  Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.

En tudelad välfärd

En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.

De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.

Ett system som urholkar

Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:

  1. Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
  2. Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
  3. Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
  4. Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
  5. De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”.  Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?

Något har gått förlorat

Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.

Kategorier
ekonomi forskning miljö samhälle

Det blir trots allt bättre enligt Rosling

bokomslag "rosling"

 

 

Jag har läst Factfulness av Hans, Anna och Ola Rosling  för några veckor sedan och nu försöker jag att återkalla i minnet det som blivit ”kvar”.

Jag tyckte om att läsa boken; det är svårt att inte ryckas med av entusiasmen. Till en del är man nog färgad av Hans Roslings egen person, denne energiske man som ständigt kämpade för att upplysa oss om tillståndet i världen.

Ett pedagogiskt upplägg

Roslingarnas bok är mycket pedagogisk. Den inleds med att vi får svara på en enkät om tillståndet i världen och vi svarar dessvärre fel på det mesta. Faktum är att även de flesta experter världen över svarar sämre än slumpen. Slumpen representeras i boken av att schimpanser väljer svarsalternativ, vilket rimligvis bör bli slumpartat. Schimpansernas svar jämförs på åtskilliga ställen i boken med experternas och schimpansernas svar är oftast bättre.

Många kapitel inleds med en av Hans Roslings personliga efarenheter. Den första handlar om hur han som litet barn dras upp ur ett avloppsdike av sin farmor. Utan farmor hade han drunknat. En annan sådan beskrivning handlar om den unge oerfarne läkarens tillkortakommanden när det kommer in en skadad pilot på akutbordet. Stressad till max av allt blod han ser ger han order om blodpåsar varefter han med en gipssax försöker klippa upp pilotens dräkt. Så hejdas han av en erfaren sjuksköterska som förklarar att det som rinner är någon sorts markeringsfärg och att G-dräkten som han försökt klippa upp kostar tiotusentals kronor. Den unge läkaren inser sitt misstag och böjer sig för den erfarna utan att hävda sin prestige som läkare. Lika ödmjuk är han inför kunniga barnmorskor ute obygderna.

Däremot hävdar den erfarne Rosling sin efarenhet när det kommer en högt specialiserad läkrare till ett otillgängligt och resurssvagt område och vill sätta in en krävande behandling som skulle tagit resurser från många andra behövande. ”Så här gör vi här”, hävdar Rosling eftersom han vet hur man handskas med resurerna så att flest människor kan bli hjälpta. Jag tror att man kan säga att den erfarne Rosling antar ett systemperspektiv på vården. Han är givetvis inte okänslig för det individuella lidandet (tvärtom) men han vet vad som gagnar flest.

Pragmatikern på fältet

Hans Rosling är inte uttalat politisk i boken. Jag föreställer mig dock att han med sin bakgrund nog ligger närmast ett socialdemokratiskt perspektiv på världen. Han varnar skarpt för ideologiska låsningar men tycker också att det är ett vanskligt experiment att göra vård och omsorg till en marknad.

Boken är indelad i många kapitel där Rosling i vart och ett utmanar våra uppfattningar om världen. Nedan följer några exempel (ur minnet).

Gapinstinkten hindrar oss att se de faktiska förhållandena då vi tenderar att dela in världen i ”rik” och ”fattig” enbart. Roslings tes, kanske den viktigaste, är att det faktiskt blir bättre i välden och för att vi ska kunna se detta beskriver han fyra grupper (I-IV). Grupp I utgörs av den miljard människor som har det riktigt eländigt. Grupp IV utgörs förstås av sådana som vi och människorna i Nordamerika. Den delen av världen är osmakligt rik och överutnyttjar jordens resurser.

Rosling menar dock att mänskligheten rör sig ”uppåt” i de här grupperna. Detta illustrerar han med att de som bara har möjlighet att förflytta sig till fots (I) kan efterhand skaffa sig en cykel (II), en motorcykel (III). Hur alla ska komma (eller om) till grupp IV framgår dock inte av framställningen.

Rosling nämner heller inte VARFÖR människor rör sig mot bättre villkor. Jag hade nog gärna velat höra lite mer om hur människor kan få ett bättre liv. Kanske är det trots allt klokt av Rosling att inte stöta sig med rika välgörare som t.ex. paret Gates.

Oväntade argument

På några ställen i boken hajar man till och det har att göra med Roslings motvilja mot panikåtgärder. Han beskriver ingående hur journalister blåser upp katastrofer som ebolautbrott och skapar panikstämning som kan förhindra övertänka och klokare åtgärder. Tänk först och handla sedan, verkar vara vad Rosling vill ha sagt. Detta kan också gälla något så kontroversiellt som användandet av DDT. Vi har ju lärt oss att ämnet bara skapar elände så att vi nästan ryser bara vi hör ordet. Rosling begriper naturligtvis att obetänksam användning av DDT är farligt men att det kan ha goda effekter i specifika fall. Återigen är det hans motvilja mot desperata och oöverlagda åtgärder som lyser igenom.

När det gäller klimatet, verkar Rosling även här förorda ”små steg” och att man inte ska hetsa upp sig. För detta har han fått kritik. Klimatforskare menar istället att här är det verkligen bråttom och att Rosling som alltid pläderat för vetenskap istället för löst tänkande nog borde begripit att klimatet inte kan vänta på några ”små steg”.

Bra att tänka efter först

Låt mig slutligen nämna några punkter där Rosling vill varna:

  • Vi polariserar alltför lätt
  • Vi utgår från ödesinstinkten, allt blir sämre på jorden
  • Vi är offer för linjärinstinkten när vi ser diagram
  • Vi är offer för generaliseringsinstinkten (”i Afrika är allt elände”)
  • Vi är offer för klanderinstinkten och söker syndabockar
  • Vi är offer för ensidighetsinstinkten och litar ofta på en enda källa.
  • Vi är offer för akutinstinkten och vill ta till drastiska åtgärder.

Sammanfattningsvis menar jag att det är bok som många bör läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om allt men det är bra att få det man håller för självklart utmanat. Sträva alltid efter factfulness skulle nog Rosling hävdat.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Det kostar att jämföra och kontrollera

Agneta Stark lyfter fram begreppet ”transaktionskostnad” i en krönika i ETC (25/6).

Hur mycket kostar oss marknadsbyråkratin egentligen?

Nog är det möjligt att bland konkurrerande företag leta fram det mest tilltalande priset men det tar tid och kraft som antagligen kunde använts mer effektivt.

Alla de människor som arbetar med
”komma-överens-och-kontrollera”- de­len av marknadstransaktionerna ska
ha betalt. Jag undrar vad – den helt nödvändiga – marknadsbyråkratin
kostar? frågar Stark.

Jag tror att min tolkning av valfrihet: ”frihet från onödiga val” står sig väl.

Kategorier
ekonomi informationsteknologi teknik

Drömmen om en hållbar mobil

Gammal svart bakelittelefon
Hållbar

Jag läser om svårigheterna att skapa mobiler som varar mer än några få år. Vi har nog blivit bättre på miljötänkande när det gällar varor i allmänhet men när det gäller mobiler går det långsamt och i många fall åt motsatt håll. Läs originalartikeln här.

Mobiltillverkarna själva gör det allt svårare att reparera och byta ut delar såsom batteri och skärmar.

EU mot lobbyn

EU-parlamentet har försök att införa krav på att mobiler ska kunna repareras och därmed få längre livslängd men här motarbetas man av de stora tillverkarnas lobbyorganisationer. Varje krav som går emot deras egna intressen röstas alltid ned. Här nämns särskilt Apple och Sony för att försvåra reparationer.

I en annan rapport (följ länken till originalartikeln) visar att det endast är 3 av 17 tillverkare som släpper manualer som gör det möjligt för oberoende reparatörer att reparera deras produkter. Hela 30 av 40 produkter har skärmar som är så designade att det är nästintill omöjligt att byta dessa.

Konsumentmakten?

Man kunde kanske tänka sig att den bland marknadstroende så omhuldade konsumentmakten till slut skulle få tillverkarna på knä. Men när det gäller mobiler har de mäktiga tillverkarna lyckats skapa en sådan ”hype” kring sina produkter att jag tror att många (vi alla?) bortser från de miljöproblem som mobiltillverkarna medverkar till.

Mobilen har för många blivit en sorts klenod (commodity) som åtnjuter något som nästan liknar ett kärlek; det påminner kanske lite om hur en del -främst män – ömt tvättar, vaxar och smeker sin bil.

Gubbarna hemma på landet när jag var barn var ju fullständigt övertygade om att japanska bilar var skräp; det skulle vara en Volvo, en SAAB eller möjligen en ”folka”. Lite så är det väl med mobilerna också. Jag kan mycket väl tänka mig följande uttalande:

”Jag kan inte tänka mig en annan mobil än min xxxxxxx!”

Jag är väl inte annorlunda själv, antar jag men där går rigiditeten i motsatt riktning genom att det finns en mobil som jag nog aldrig någonsin kommer att köpa. Såna är vi nog!

Miljötänket har det svårt är väl det minsta man kan säga när tillverkarna motarbetar och vi själva bländas av vårt begär.

Det finns emellertid ett försök i form av Fairphone att skapa en något mera ”fair” produkt. Men motvinden är svår. Man kan läsa lite mer om detta i originalartikeln.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi klass politik samhälle

Arbete, produktivitet och skapade jobb

demonstrerande folkmassaI FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.

Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.

Varför arbetar vi som vi gör?

Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.

Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.

Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.

Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.

Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?

Lön för möda eller lön utan möda?

Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.

Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.

Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.

Hel nyligen hittade jag den här gruppen på Facebook: https://www.facebook.com/Basinkomstpartiet.org/

Fotolänk: ”Sandviken 1 maj 1917” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Källmaterial
Att arbete ger livet mening är inte sant http://www.landetsfria.se/artikel/128430
Greider, G.,(2001), Arbetarklassens återkomst

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola utbildning

Rapport som visar misslyckad skolorganisering

En grind med skylten SKOLA
Skola

Idag vill jag skriva om Per Molanders rapport som totalsänker den kommersiella skolan. Jag såg tidigare Molanders presentation på SVT-Play och hans klarsyn fick mig att rysa av välbehag. Jag rekommenderar artikeln till läsning ifall du missat den.

Rapporten har fått häftig kritik  bland de som satsat prestige (politiker) och pengar (företag) i den kommersiella skolan samtidigt som den tagits emot med uppskattning bland alla de som vill se ett jämlikt nationellt nationellt skolsystem.

Hur man vill att det ska vara

Motståndarna letar febrilt efter brister i undersökningsmetoderna och dömer ut hans rapport på förment vetenskapliga grunder. Bejakarna av denna rapport ser däremot sina farhågor med marknadsskolorna besannade.

Inför denna motsättning menar jag att vi bör stanna upp och erkänna att varken vi ”vanliga” eller våra politiker är så insatta i undersökningsmetoderna att vi i grunden begriper oss på dessa därför att vi med största sannolikhet inte har satt oss in i alla detaljer.

Därför argumenterar vi politiskt kring rapporten d.v.s. vi argumenterar om hur vi VILL att det ska vara. Förespråkarna för marknadsskolor vill att dessa ska få finnas och helst vara åtminstone lika bra som den offentliga skolan. Motståndare till marknadsskolor – som jag – blir glada när Molander sänker dessa på snart sagt varje punkt.

Svårare än så är det inte; vill man inte att skolan ska vara en marknad, får man stöd av hans rapport; har man satsat prestige och pengar i en kommersiell skola, försöker man hitta svagheter i rapporten.

Molander dömer ut såväl kommuner som privata företag som huvudmän för skolan. Ingen av dessa aktörer har några nationella intressen. Kommunerna försöker minska sina kostnader för skolan därför att de har andra intressen. De privata aktörerna vill förstås tjäna pengar. Ingen av dessa huvudmän har något intresse av de samhällsekonomiska vinsterna med god utbildning. De saknar dessutom förmågan att hålla sig ajour med den pedagogiska utvecklingen (utom de allra största storstadkommunerna).

Inget av allt det som utlovades – utom den s.k. valfriheten – när man tillät kommersiella skolor har infriats. Istället har vi fått betygsinflation och ökad segregation.

Föräldrar vet bäst?

Inte ens det borgerliga argumentet att föräldrar vet bäst hur man ska välja skola för barnen är odiskutabelt. Föräldrar vill reproducera sin egen världsbild och ur samhällets perspektiv kan nog detta ifrågasättas. Om vi vill ha en så jämlik skola som möjligt, är det kanske inte den allra bästa metoden att föräldrar får välja, framförallt inte att välja bort skolor.

Det är självklart att man som privatperson vill ställa det så bra som möjligt för sina barn men om vi tänker i ett lite större sammanhang och om vi har ett jämlikt samhälle som vision är det kanske inte den mest lyckade lösningen att visssa grupper sätter sina barn på anrika privatskolor under förevändning att det handlar om valfrihet.

Ett intressant tankeexempel här är hur vi ställer oss till sådana skolor där vi föreställer oss att barnen indoktrineras i en annan sorts fundamentalism. Man behöver inte peka ut någon speciell ideologi här utan bara påpeka att vi i dessa fall inte har lika lätt att ta till valfrihetsargumenten.

Fotolänk: ”Skola” (CC BY-SA 2.0) by arvidr