Vi väljer det som passar oss, tro inte annat!

3176264951_9b9b70a0b8_mNedanstående text är en reflektion kring en krönika i Borås Tidning där skribenten Johanna Grönbäck menar att vi har gått på en myt om att ekomat skulle vara bättre för människor och miljö. Det finns ingen entydig forskning som stödjer detta, menar hon.

Den inledande krönikan väckte många kommentarer till ekomatens försvar, kan man väl säga, och Grönbäck fann sig föranleden att ta upp dessa kommentarer i en följande krönika den 4 november.

*

Till dig, Johanna Grönbäck, vill jag säga att du glömde en del och därför får du lite hjälp här att komplettera det du också kunde ha tagit upp på temat tro och vetande.

”Det finns vissa frågor som är så viktiga att vi verkar bortse från vad som faktiskt ger bevisat positiv effekt. Istället omfamnar vi första bästa alternativ som erbjuds och paketeras på ett, för vår egen världsbild, tilltalande sätt.” Så har du skrivit.

Ja, Johanna, du vet inte hur rätt du har! Nog är det så att vi tenderar att välja ut det som passar oss bra; du har gjort det här och det kan säkert vara så med ekomaten också. Om vi tycker att det är viktigt att inte äta i oss gifter och att människor och djur ska ha en drägligare miljö, då väljer vi antagligen eko för att vi tror att det är bra. Den uppfattningen har vi antagligen inte fått genom att läsa forskningsartiklar. Vi fungerar så i de flesta fall.

 ”Är vi alls intresserade av att veta vad som har effekt i de riktigt avgörande frågorna såsom [privatisering av skolor, äldreboenden och sjukvård]? ”Eller är vår [politiska övertygelse] för stor för att ta in annat än det som gör att det känns rätt snarare än är sant?”

”Ingen tvivlar på (fast kanske jag i alla fall) att den som” [vill sälja ut sjukhus och äldreboenden] vill förbättra (för vem eller vilka?)”.

”Den essentiella frågan är om [de här privatiseringarna] har positiv effekt för målsättningen. I frågan om [privatisering av samhällstjänster] är forskningen tveksam, närmast negativ.”

Så här är det, Johanna, ”[i] de frågor som väcker allra mest [engagemang] och känslor har vi alla en tendens att gå på vad som känns rätt snarare än vad som är sant och rationellt.”

Är man en politisk skribent med en specifik agenda är det alldeles självklart att man väljer det som passar den politiska åsikt man förfäktar. Så gör vi förstås alla, även vi som inte har tillgång till megafonen.

Fotolänk: ”Äntligen tillbaka 🙂” (CC BY 2.0) by jonsson

”Sicket fôlk!”

4525921093_8ecb8af8e8_mIdag känner jag att jag har tappat lusten att referera och reflektera ingående kring artiklar som jag läst i bastun. Istället  skakar jag (bildligt) på huvudet och undrar vart vi är på väg. Var och en kan ju själv läsa de artiklar som jag funderar kring, antingen på nätet eller på papper om intresse finns.

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen 19 oktober 2016 om det bisarra uttrycket ”skapa jobb”. Detta är numera varje politikers mantra. Jobb ska skapas även om de inte behövs. Sånt som folk gjorde själva som att städa, sköta trädgård och annan ska nu in i marknadsekonomin av ideologiska skäl men också för att skatteintäkter är nödvändiga för att finansiera välfärden med nuvarande system.

Schlaug menar att vi borde flytta beskattning på arbete till beskattning på produktion istället, åtminstone delvis. Som flera andra debatttörer (utanför borgerlighet och socialdemokrati) påpekat behöver vi inte arbeta bort en tredje del av våra liv längre utan vi kunde få mer fri tid. Det sitter emellertid djupt hos våra politiker – och antagligen också hos oss själva –  att man ska arbeta (om än i onödan) och känna skuld om man inte arbetar.

I samma anda är en annan artikel i samma i utgåva ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” där Caroline Erica Åström menar att ohälsa kan vara en sund reaktion i ett samhälle där vi tror oss behöva löneslava för att kunna skaffa den mest hajpade mobiltelefonen (jag väljer här att inte nämna det fabrikat hon nämner). Jakten på prylar gör folk sjuka och livet går förbi medan man löneslavar för att kunna skaffa det senaste men knappast det nödvändigaste. Sannolikt ångrar vi inte på dödsbädden att vi har arbetat för lite, menar skribenten.  Kanske vore det en nyttig övning att något fundera över vad vi kan förväntas ångra när tiden är kommen (om vi får tillfälle förstås) .

Slutligen läser jag i samma publikation från den 20 okt om galenskapen där försvaret fått lov att spränga granater i Vätterns dricksvatten. Är det ingen som har något förnuft längre? Jag säger som i Macken: ”Sicket fôlk!

Bildlänk: ”buy nothing day” (CC BY-SA 2.0) by BAMCorp

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

Tänka om

5127664747_229744ab3c_m

Jag har tidigare skrivit om att tänka tvärtom för att se nya möjligheter. Den här fredagen inspirerades jag av en liten krönika med titeln Det här med pengar av en Annika Lykta (LFT 27 april, 2016)

Först ögnar jag lite förstrött och tänker att det är något argument mot det kontantlösa samhället, som jag ju är positiv till. Men så ser jag att hon skriver om fred, rättvisa, klimat och fattigdom och då måste jag läsa lite noggrannare.

Att utrota fattigdom är ett av FN:s mål men hur skulle det bli om vi vände på tänkandet och satte målet till att utrota rikedom? Det är framförallt de väldigt rika som påverkar vårt klimat och vår jord.  Tänk om vi skulle se rikedom som ett problem och inte som något eftersträvansvärt?

På det individuella planet vill vi ju gärna ha löneförhöjningar; ju mer lön vi får desto mer uppskattade känner vi oss. Om vi också uträttar mer värdefullt arbete, är en annan fråga som vi inte ställer oss lika självklart. Så har jag naturligtvis alltid reagerat själv också. Men om man nu har så att man klarar sig – kanske rätt bra – då skulle man eventuellt kunna jobba lite mindre, så att någon annan som verkligen behöver inkomsten också kunde få ett jobb?

I krönikan presenteras några uppgifter om inkomster. Dessa har jag inte kontrollerat men de verkar inte orimliga. Idag har man högst löner i bank- och finanssektorn; det är säkert insprirerande jobb. Snittlönen ligger på 126500 kr/mån. Hushållsnära tjänster; säkert inte lika insprierande ligger på 19000 kr/mån. Genomsnittet för hela arbetsmarknanden ligger på 31400kr /mån. Jag tror nog att i princip alla skulle kunna leva på snittlönen – 31400 kr – utan påtagliga umbäranden (pensionärer brukar klara sig på betydligt mindre som jämförelse).

Skribenten funderar över om det är höginkomsttagarna som är ett problem för de som inte kommer upp till medellön. Vanligtvis går ju resonemanget att man får lön efter förtjänst och att om man tjänar mer så har man förtjänat detta och i detta tänkande ligger väl också – även om det inte sägs rakt ut – att den som tjänar lite också förtjänar detta. Men man kan väl ställa sig frågan om någon egentligen uträttar ett arbete som är värt 126000 kr/mån eller mycket mer, som många har? Omvänt kan man naturligtvis fråga sig om undersköterskor och andra lågavlönade uträttar ett så mycket mindre viktigt arbete att den stora skillnaden motiveras.

Om de jätterika förbrukade mindre skulle antagligen fler få det bättre och vi skulle minska påfrestningen på jordens resurser. Ju mer man tjänar desto mer konsumeras man och påverkar på natur och miljö blir större. Att fler skulle få det bättre om fler tjänade mindre är ju något som brukar ifrågasättas av de som tror att välståndet faktiskt sipprar ner från de högavlönade och att det måste vara så.

Alla försök till förändring skulle givetvis mötas av ett samfällt anskri fån den borgerliga pressen: ”Socialism, kommunism, diktatur!”

Men nog ligger det en kittlande tanke bakom Annika Lyktas tankevända.

Fotolänk: ”80% of world wealth controlled by just 2” (CC BY-NC 2.0) by  duncan 

Rena vinsten?

22968112495_61946c7a7e_mJag tror nog att även den som brukar uttrycka sig ”PK”, som malisen säger, då och då oroas av en stor invandring. Sannolikt bottnar en sådan oro i rädsla eller åtminstone obehag inför det obekanta. Jag tror att sådana känslor är fullständigt normala och ur ett evolutionärt perspektiv har det sannolikt varit nödvändigt att förhålla sig avvaktande inför det man inte känner till. Men sådana känslor rättfärdigar naturligtvis inte att man skriker om ”systemkollaps” eller ”vi kan ju inte ta emot hur många som helst” och annat i samma anda. Då är det – som jag har sagt många gånger – viktigt att läsa sånt som inte bara följer med strömmen och tänka ”ett varv till”.

Anders Norström skriver i FT 4 mars 2016 ett inlägg med titeln Flyktingmottagandet  får svensk ekonomi att blomstra. Detta är naturligtvis en titel som man blir lite nyfiken på när vi har fått lära oss att ”vi går på knäna” och att välfärden är hotad. De måste väl i alla fall kosta oss en massa pengar?

Norström hävdar att tillväxten i Sverige är högre än i andra EU-länder och långt högre än i USA. Flyktinmottagandet är en viktig faktor bakom detta. Men hur kan det vara så?

Svaret är att varje utgift är någon annans inkomst. Extrautgifterna för flyktingarna blir till dagersättningar, bussresor, extra SFI-lärare, övertid hos Migrationsverket och hyra till de som äger förläggningar. Alla dessa använder naturligtvis de extra inkomsterna till köp av varor och tjänster i sin tur.

En stor del av kostnaderna betalas med biståndspengar som nu stannar i landet. De blir till ökad efterfrågan och utgifterna finansierar sig i hög grad själva. En stor del av flyktingmottagningen finansieras med lånade pengar, men regeringen lånar idag till minusränta och statens bruttoskuld minskar eftersom den räknas i procent på BNP.

Vi är också i stort behov av invandring. Arbetsförmedlingen har beräknat att vi måste ha en nettoinvandring på 90 000 personer årligen. Men Sverige har årligen en utvandring på 50 000 personer  och därför behövs en invandring på 140 000 personer om vi ska kunna bibehålla relationen mellan pensionärer och barn och personer i arbete.

Särskilt stort behov av nyanställningar finns inom offentlig sektor. Här behövs kökspersonal, barnskötare, personliga assistenter, vårdbiträden och städare. Självklart ska alla ha avtalsenlig lön!

Foto: ”Hyllie granskontroll polisen_20151112_08” (CC BY 2.0) by  News Oresund 

Mitt och ditt

CC-logga
CC-logga

 

Jag gjorde några inlägg i en diskussion på nätet som handlade om hur man skulle kunna förhindra kopiering eller stöld av material som laddats upp. Den som inledde diskussionen kom från företagsvärlden och ville förhindra att material på nätet ”stals”. Jag tänkte att man möjligen kunde göra den här diskussionen om mitt och ditt lite mer komplex genom att göra nedanstående inlägg i diskussionen.

Jag kommer från universitetsvärlden och där tänker man på ett annat sätt. Först behöver vi emellertid slå fast att olovlig kopiering givetvis är stöld i båda världarna. För en forskare är det särskilt viktigt att andra läser och citerar vad man har skrivit. Även om det finns bedragare även i den här branschen, är det trots allt vanligare att man hederligt citerar någon d.v.s. hänvisar till något man har läst; man tar det alltså inte rakt av och påstår att man skrivit det själv. I många fall är det också en fråga om att visa att man har läst viktiga texter s.k. ”name dropping”. Den som blir mycket läst och citerad stiger också i aktning hos andra.

Jag föreställer mig att man även i företagsvärlden kunde skapa sig ett visst rykte om man producerade bra texter som andra ville använda d.v.s. citera (inte stjäla). Om någon ville dela mina bloggtexter, blir jag givetvis både stolt och glad, förutsatt att jag anges som upphovsman. Jag tror också att många artister idag gärna vill synas på Youtube och att det rentav är produktivt att många delar och sprider trots att film- och musikindustrin kämpar emot och säger att de förlorar pengar.

Sen är det frågan om ditt och mitt. Om jag skriver en text som denna, är det givetvis jag som är upphovsman men de idéer jag här framför är knappast enbart mina egna; jag bygger alltid på annat som jag har läst, hört eller på annat sätt lärt mig. Jag är alltså inte så jäkla unik som jag tror, nästan allt har skrivits och tänkts innan och av andra. Det är nog ganska osannolikt att det jag producerar har sådan ”verkshöjd” att man kan hävda att ingen annan tänkt detta innan. Detta innebär att jag står i  någon sorts tacksamhetsskuld till många och därför ger jag något igen genom att låta andra använda det jag skriver om man tycker att det är något användbart och anger källan.

Sen kan jag nog förstå att om man faktiskt direkt lever av sin produktion på nätet så kan man inte bara dela med sig gratis hur som helst. Okunnig om denna värld tänker jag då att man får vara lite försiktig med vad man laddar upp på nätet (det gäller förstås alltid). Man får ladda upp sånt som ger en bra bild av vad man arbetar med och HOPPAS att andra sprider det. Har man unika (?) affärsidéer låter man givetvis bli att ladda upp dessa.

Varför är det inte gratis?

När jag hade ett ärende till ”apoteket” i sta’n härom sistens för att införskaffa något lämpligt vin till söndagsmiddagen, valde jag bussen. Eftersom jag med ålderns rätt åker gratis inom det område där jag bor, kändes det ganska oekonomiskt och dessutom miljövidrigt att jag skulle dra igång min infrusna bil och köra en dryg mil i vardera riktningen för detta ärende. Istället valde jag den uppvärmda bussen där jag också kunde läsa några sidor i en bok under resan. Först kontrollerade jag emellertid i trafikbolagets app när det gick en buss tillbaka igen. Således välinformerad om turerna fram och tillbaka kunde jag beräkna den tid jag kunde vistas i sta’n på effektivaste sätt. Efter detta koncentrerade jag mig på min bok – i båda riktningarna.

 

I LFT 20 januari 2016 läser jag om hur kollektivtrafiken har blivit allt dyrare i storstäderna – något som vi i Västra Götalandsregionen säkert är mycket medvetna om – men också om hur några kommuner valt att ha gratis kollektivtrafik – Kiruna, Avesta, Hallstahammar.

  • ”Vi har haft avgiftsfritt sedan 2006 och vi ser att det guld värt för våra kommmuninvånare (Hallstahammar)”.
  • ”Kollektivresorna i Avesta ökade med 80 procent per vecka när nolltaxan infördes 2012”.
  • ”Resandet med lokaltrafiken har ökat med 300 procent (Kiruna)”.

 

I Kiruna kan kommuninvånarna använda kollektivtrafiken med Kirunakortet som kostar 100 kr per år. Kommunstyrelsens ordförande menar att argumenten mot fria bussresor i sämsta fall är en ”vilja till klasscementerande politik”. Konceptet med fria resor innebär en ”offensiv miljöpolitik med ekonomiskt utjämnande effekt” och det är precis vad som behövs, menar kommunstyrelseordföranden.

Jag funderar vidare på detta. Antagligen kommer motståndarna att hävda att lokaltrafiken redan är kraftigt subventionerad i Västra Götalandsregionen. Samtidigt vet vi att privattrafiken både kostar och frestar på miljön (osäkert hur mycket) för såväl kommuner som privatpersoner. Jag undrar om det inte i slutändan skulle vara lönsamt att låta folk åka utan avgift eller kanske betala en summa för ett kommunkort? Som jämförelse kostar en månadsinbetalning på ett ny bil med billån ofta långt mer än 2000 kr/månad och då är inte alla övriga kostnader inräknade.

Om sen Svensson, som det brukar heta, ändå väljer att stara sin infrusna bil är ju detta en fråga för ”den egna plånboken” (som vi ju lär fått mer i under de borgerliga åren).

”Kom och köp konserverad gröt!”

 

Konserverad gröt
Konserverad gröt By Jacob Lundberg (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons
När jag idag hörde ett program från Vetandets värld i P1 med den intressanta titeln Psykobabblarna, kom jag att tänka på en slagdänga som sjöngs i radio under min barndom: ”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt!”. Jag letade på Wikipedia efter författaren (Ulf Peder Olrog) och fann jag följande intressanta ordalydelse om uppmaningen i visans titel: ”… något man säger om försäljare med välsmort munläder eller i allmänhet bondfångare och andra skrupellösa marknadsförare som säljer skräp.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Konserverad_gr%C3%B6t). Jag ”gick igång” på det här programmet därför att jag tyckte att det hade beröringspunkter med något från min tid som lärare i det allmänna skolväsendet. Låt mig återkomma till detta lite senare i texten.

Programmet Psykobabblarna handlade just om ett dyrbart kursupplägg i Kommunikologi. Av programmet framgår att kommuner och fackföreningar har lagt ut miljontals kronor på att skicka deltagare till detta kursupplägg. Journalisterna som gjort programmet har vänt sig till olika forskare inom neurovetenskaperna och det gemensamma svaret blir att kommunikologi i allt väsentligt bygger på neuromyter d.v.s. man har lyckats sälja in något som för lekmän verkar tydligt och okomplicerat. En annan sådan myt som nämns i programmet är den starka föreställningen om de olika hjärnhalvornas respektive funktioner (kreativ resp. logisk). För egen del vill jag gärna också lägga föreställningen om tydliga lärstilar på skräphögen av myter.

När man ställer företrädarna för kommunikologin inför argument som att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för de metoder och förment teoretiska grunder som kurserna bygger på, försvarar de sig  med att det handlar om ett helt nytt paradigm, ett paradigmskifte. Detta i sin tur gör att den etablerade vetenskapen – vilken anses sitta fast i ett gammalt paradigm – inte kan vare sig granska eller förstå kommunikologins grunder och resultat. Ur ett normalvetenskapligt synsätt är nog kommunikologin dessvärre ett exempel på omedveten inkompetens d.v.s. att man inte begriper att man inte begriper snarare än något revolutionerande nytt. Kanske består kommunikologernas paradigmskifte i att man ska handla på intuition och magkänsla snarare än utifrån analys och eftertanke. I så fall tror jag att vi har anledning att vara lite tveksamma.

De ansvariga som har beslutat om inköp av dessa kurserUnionen har spenderat miljoner – försvarar sig med att de ”upplever” att det gett resultat. Bland de chefer som i stort antal skickats på internat i Norge är dock ”upplevelserna” blandade och ett övervägande intryck är att det varit tramsiga övningar och slöseri med tid.

Man kan läsa om och lyssna på programmet i sin helhet här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/661962?programid=412 (Det finns en del två också som sänds nästa dag).

Som lärare i skolan var man också utsatt för diverse ”fortbildningar” under s.k. studiedagar. Tidigt under min lärarbana – i början av 70-talet – var det ofta innehåll som man tyckte var värdefullt. Under de senare åren blev innehållet mer av typen ”sådant som gäller nu” och då blev det snarare något som trycktes på personalen uppifrån än vad som kunde gett en stimulans och tillskott i den dagliga verksamheten. Om man vill uttrycka sig lite rakt på sak, skulle man kunna säga att skolan generellt (läs: de som är satta att leda skolverksamheten) alltid varit snabba att ”slicka i sig” olika trender, läror och program för än det ena än det andra medan personalgrupperna snällt sprattlat i sina marionettrådar som jag skrivit om i ett annat inlägg https://www.alejon.se/2013/12/30/skola-som-marionettspel/

Jag kan dock inte helt befria mig från en känsla av att det trots allt är lite synd om dessa beslutsfattare som köper in kurser av den är typen. I ett marknadskapitalistiskt samhälle som vårt är det naturligtvis möjligt att sälja snart sagt nästan vad som helst med ”mördande reklam”. Försäljningsmetoderna är säkert både förföriska och förledande och vilken tjänstman har kunskap nog att stå emot reklamens övertygande argument om att kommunikologi är något värdefullt för personalen både som uppmuntran och effektivisering.

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Divestment

 

Jag läser att det rödgröna styret i Oslo vill förbjuda biltrafik i centrum. Målet är att minska fossilutsläpp med 95% till 2030 och bli Europas miljöhuvudstad. Vilka som är emot detta är förstås självklart och onödigt att nämna här. Ganska häftigt av en oljeproducerande stat! tycker jag. I Sverige finns nog knappast vare sig intresse eller mod att ha liknande målsättning. Dessvärre.

En del intressanta åtgärder föreslås:

  • avbryta planerad utbyggnad av E18 för att i stället (stor-) satsa på
  • utbybggd kollektivtrafik
  • cykelbanor
  • inrätta en elcykelfond
  • ”avyttra” investeringar i fossilberoende verksamheter

 

Avyttra låter kanske lite konstigt i våra öron då det har en klang av försäljning. Men det kan också innebära att man gör sig av med något som inte är önskvärt, i det här fallet fossilberoendet. Det är förstås viktigt då att man inte som Vattenfall försöker sälja kolkraften till någon annan intressent som driver den miljöstörande verksamheten vidare (http://www.synonymer.se/?query=avyttra)

Jag har tidigare inte träffat på uttrycket ”divest” men med nätets hjälp läser jag att det liksom är motsatsen till ”invest”, investera. Oslo ansluter sig därmed till divest-rörelsen tillsammans med 45 andra städer i världen som ska ”avyttra” fossila bränslen (http://gofossilfree.org/europe/oslo-the-time-for-climate-action-is-now-thats-why-we-divest/)

Undrar om någon svensk stad knackar på dörren och vill vara med?

(Fritt fabulerat av mig efter en artikel i FT 23 okt 2015)