Jag har många gånger funderat över att vård, skola och omsorg kan gå med underskott och måste ”spara”, ”effektivisera” eller på annat sätt ”skära i” verksamheterna därför att det inte finns tillräckligt med ”pengar”.
Men, tänker jag med ett barns logik, detta måste väl bara bero på att de inte har fått tillräckligt med pengar? Hur kan det vara så? Det kan givetvis inte vara något överraskande med hur många operationer som behöver genomföras, vilka som ska gå i skolan och hur många äldre som kommer att behöva omvårdnad. Befolkningsstatistik har vi ju alltid varit världsbäst på!
Vi har förstås fått lära oss ”sen barnsben” – i alla fall vi äldre – att det inte går att leva över sina tillgångar och då är det kanske väldigt synd om alla politiker som inte har ”pengar” till alla operationer, små klasser i skolan eller värdig vård av de äldre, eftersom politiker – från vänster till höger – vill alla så väl, bara de hade ”pengar”. Det är i alla fall detta de vill förmedla när de uppträder i offentligheten när de ”satsar” på det ena eller andra.
Jag blir därför inte så lite förbryllad när finansministern i samband med coronautbrottet med ens har väldigt gott om ”pengar”, så gott om att hon kan dela ut massor av miljarder till både det ena och det andra (t.o.m. till flyg!). Med min barnsliga logik blev detta svårt att förstå. Det finns alltså ”pengar” att hämta någonstans (även om hon lånar)! Men då kunde hon väl redan tidigare fixat dessa miljarder till alla samhällsverksamheter som behövt spara, effektivisera eller hur man på annat sätt velat åtgärda pengabristen!
Med alla dessa miljarder skulle man ju kunnat bemanna de verksamheter som ständigt ”går på knäna” och därtill till en usel lön! Varför gjorde hon inte detta?
Jag har förstås misstänkt länge vad den här konstiga logiken grundar sig på men jag fick en bra förklaring alldeles nyligen när jag läste Nina Björks bok Om man älskar frihet. Björk framhåller att vårt ekonomiska system bakbinder politikernas vilja på så sätt att de låter sig styras av ekonomin istället för att styra den. Hon menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och därför bara föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för marknadsekonomin.
Men vad händer då med den politiska kampen när politiken låter sig formas av ekonomin och inte tvärtom? Om den politiska konflikten inte handlar om ekonomin, vad finns det då kvar att ha konflikter om? Jo, då kommer frågorna (bara?) att handla om kultur, religion och värderingar.
Den obehagliga slutsatsen jag drar är att politikerna faktiskt inte ”vill, vågar eller [ens] kan” förändra den ekonomiska spelplanen.
