Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle välfärd

Politik vs. ekonomi

Jag har många gånger funderat över att vård, skola och omsorg kan gå med underskott och måste ”spara”, ”effektivisera” eller på annat sätt ”skära i” verksamheterna därför att det inte finns tillräckligt med ”pengar”.

Men, tänker jag med ett barns logik, detta måste väl bara bero på att de inte har fått tillräckligt med pengar? Hur kan det vara så? Det kan givetvis inte vara något överraskande med hur många operationer som behöver genomföras, vilka som ska gå i skolan och hur många äldre som kommer att behöva omvårdnad. Befolkningsstatistik har vi ju alltid varit världsbäst på!

Vi har förstås fått lära oss ”sen barnsben” – i alla fall vi äldre – att det inte går att leva över sina tillgångar och då är det kanske väldigt synd om alla politiker som inte har ”pengar” till alla operationer, små klasser i skolan eller värdig vård av de äldre, eftersom politiker – från vänster till höger – vill alla så väl, bara de hade ”pengar”. Det är i alla fall detta de vill förmedla när de uppträder i offentligheten när de ”satsar” på det ena eller andra.

Jag blir därför inte så lite förbryllad när finansministern i samband med coronautbrottet med ens har väldigt gott om ”pengar”, så gott om att hon kan dela ut massor av miljarder till både det ena och det andra (t.o.m. till flyg!). Med min barnsliga logik blev detta svårt att förstå. Det finns alltså ”pengar” att hämta någonstans (även om hon lånar)! Men då kunde hon väl redan tidigare fixat dessa miljarder till alla samhällsverksamheter som behövt spara, effektivisera eller hur man på annat sätt velat åtgärda pengabristen!

Med alla dessa miljarder skulle man ju kunnat bemanna de verksamheter som ständigt ”går på knäna” och därtill till en usel lön! Varför gjorde hon inte detta?

Jag har förstås misstänkt länge vad den här konstiga logiken grundar sig på men jag fick en bra förklaring alldeles nyligen när jag läste Nina Björks bok Om man älskar frihet. Björk framhåller att vårt ekonomiska system bakbinder politikernas vilja på så sätt att de låter sig styras av ekonomin istället för att styra den. Hon menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och därför bara föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för marknadsekonomin.

Men vad händer då med den politiska kampen när politiken låter sig formas av ekonomin och inte tvärtom? Om den politiska konflikten inte handlar om ekonomin, vad finns det då kvar att ha konflikter om? Jo, då kommer frågorna (bara?) att handla om kultur, religion och värderingar.

Den obehagliga slutsatsen jag drar är att politikerna faktiskt inte ”vill, vågar eller [ens] kan” förändra den ekonomiska spelplanen.

Kategorier
litteratur politik samhälle

Kontakter och uppgörelser

När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.

Bokomslag

Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.

Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.

På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.

Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.

Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.

Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.

En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.

Kategorier
filosofi politik samhälle

Staten och jämlikheten

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala.

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledningarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf

Kategorier
kapitalism klass litteratur politik samhälle välfärd

Svält

Det kalla året, Det torra året och Det svåra året är de tre huvuddelarna i Magnus Västerbros bok Svälten – Hungeråren som formade Sverige. Det kan onekligen kännas lite tungt att prata om svält och elände i dessa dagar då coronaviruset lamslår stora delar av samhället men jag tycker det är en viktig bok som förtjänar en kommentar.

De tre perioderna som inledningsvis nämndes inträffade under åren 1867-1869 över vilka år författaren gör en mycket detaljrik och gripande redogörelse med utblickar till andra delar av världen i ett medryckande, nästintill skönlitterärt, språk. Denna faktiska redogörelse inbjuder i sig till en engagerad läsning men den är också på sätt och vis en kommentar till den tid vi lever i nu.

Författarens analys i slutet av boken är att svält mer handlar om MAKT än om MAT. Under de nödår som beskrivs får vi möta klassamhället i dess värsta form. Myndighetspersoner tvekar att skicka hjälp till de nödlidande av skäl som att människan måste härdas, att Gud straffar samt man måste förtjäna hjälpen; man får inte ge folk hjälp utan prestation och man skiljer på olika sorters nödlidande, de duktiga och de odugliga. Här anar man både ”arbetslinjen” och ”bidragsberoende” som vi känner igen från dagens politik. De religiösa argumenten är väl knappast gångbara idag. De styrande hade alltså kunnat lindra nöden, om de velat.

Ett annat tema är emigrationen som kom igång senare. Även här tror jag att författaren vill att vi ska tänka till. En mycket stor del av Sveriges unga arbetsföra befolkning gav sig iväg till Amerika (och andra länder). Idag är strömmen av emigranter omvänd; nu kommer de hit. Vi känner alla till den smutsiga retorik som en del av befolkningen brukar om invandringen men vi tänker sällan på den förlust som emigrantländerna gör när de förlorar sin arbetskraft, många gånger välutbildad, vilket förstås är en enorm vinst för mottagarlandet. De svenskar som utvandrade blev inte heller alltid så väl motttagna i sina nya länder utan utnyttjades hårt för skitarbeten. Också något vi kan reflektera över idag.

Även om Magnus Västerbro inte på något sätt skriver som en utpräglad vänsterperson – han ger avskräckande exempel från de kommunistiska experimenten i såväl Kina som Sovjetunionen – är det alldeles glasklart att han genom sina djupdykningar i historien ser vilket elände det marknadsliberala styrelseskicket har medfört. Redan på 1800-talet fanns det de som menade att bara marknadskrafterna fick fritt spelrum skulle alla problem lösa sig; det låter lite bekant. Det kapitalistiska systemet har onekligen skapat välstånd men detta har bara skett i demokratier där marknadsekonomin varit tyglad. De maktlösa behöver en ”klok vän” att hålla i handen om de ska få något med i en marknadsekonomi, ungefär så skriver författaren på ett ställe.

Klyftorna i 1860-talets Sverige var brutala. Alla överhetspersoner var naturligtvis inte grymma men de strukturer som styrde samhället var det. Alltför mycket lämnades över till enskilda makthavares moral (i boken finns både anständiga och fullständigt vidriga). För att hantera sociala problem är det nödvändigt att skapa strukturer som kan kompensera för människors nyckfullhet, ett system som är ”oberoende av individer och deras känslokast”.

”Som dramatikern Bertold Brecht skriver måste målet vara att skapa ett samhälle där godhet inte behövs. Det vill säga ett samhälle där fattiga och svaga inte är utlämnade till de rikas nycker, till deras lust att hjälpa eller inte, en lust som kommer och går beroende på omständigheterna”.

Kategorier
politik språk

Se med ord

Jag läser Heinös krönika i BT (19 juli). Att populism handlar om en föreställning om ”folket” mot ”eliten” är väl inget som överraskar men likväl är begreppsliggörande oerhört kraftfullt. Likaså kraftfullt blir påståendet att populismen är reaktiv, vilket belyser och förklarar en rad förhållanden (den reagerar mot någonting men utan ideologiska grundvalar; gäller att vara emot bara).

Redan Linné lär ha sagt om olika växter att det man inte har några begrepp och benämningar för kan man inte tala om. Ja, det är t.o.m. så att man inte ser det alls. (Man kan ju ta ”gräs” som exempel; när vi inte kan särskilja de olika arterna, blir det bara gräs).

https://www.bt.se/ledare/nar-hogerpopulism-blev-det-normala-73a1f52f

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Marknadslösningen

Här kommmer ett citat ur Per Molanders Condorcets misstag:

Om man konsekvent strävar efter den mest marknadsnära lösning som är möjlig för en viss verksamhet, kan man tänka sig följande stegvisa resonemang. Man börjar (min fetstil) med att ifrågasätta motiven för ett offentligt åtagande över huvud taget. Om man kan hävda att de är svaga, kan verksamheten privatiseras eller åtminstone bolagiseras och därmed bli mer affärsmässig. Om det offentliga ansvaret inte kan ifrågasättas, blir nästa steg (min fetstil) att undersöka om det går att röra sig i riktning mot halvprivata lösningar, ökad privatisering eller privat produktion. Om det finns goda argument för att också produktionen i huvudsak bör skötas i offentlig regi, kan man då undersöka möjligheten att kontraktera ut (min fetstil) så stora delar av verksamheten som möjligt via offentlig upphandling.

De delar som ligger kvar i offentlig regi och egen produktion kan koloniseras begreppsligt (min fetstil) genom att man då mångt möjligt tillämpar termer och styrmetoder inlånade från den privata sektorn – kundperspektiv, varumärke, interndebitering, benchmarking, konkurrens. Sådana inlån av begrepp. Sådana inlån av begrepp är nu etablerade över hela den offentliga sektorn. I de delar som ligger kvar i offentlig produktion kan man åstadkomma ytterligare förändringar inifrån genom att rekrytera personer (min fetstil) till ledande positioner från den privata sektorn.

Detta är NPM.

Kategorier
politik samhälle

Hålla samhället i jämvikt

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala. (Se också: https://www.alejon.se/ojamlikhet-uppstar/)

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledngarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

(Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf)

Kategorier
politik

Goda kompromisser

”Vi bör i princip försvara kompromissen som arbetsmetod” skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena. Det är kanske inte är så långsökt att tänka att den senaste regeringsbildningen var ett exempel på detta.

Men när jag läser vidare, inser jag att det kanske inte enbart handlar om att vara överens. Läs nästa citat ur samma artikel: ”Författaren Anders Ehnmark menade att demokratins avgörande punkt uppstår när människor inte är säkra på sin sak, men erkänner sig villiga att mötas för att samtala och fatta beslut. Men alla kompromisser är inte bra. De som är bra utgår från att man ruckar på sin ståndpunkt, men ändå står för en tydlig rörelseriktning av vad man vill på sikt. Har du inte det hamnar du lätt i ett moras.”

Jag undrar hur den nuvarande regeringen tänker undvika detta ”moras”?

Kategorier
politik samhälle välfärd

Ojämlikhet uppstår

Ojämlikhetens anatomi av Per Molander ger nya perspektiv på ojämlikhet så att vi kan vi förstå hur och varför den uppstår.

Det moderna samhället är att likna vid ett instabilt system som oavbrutet måste kontrolleras. En slående liknelse är den om en autopilot som ständigt tar emot nya data (feedback) och justerar den pågående aktiviteten utifrån dessa. I en föreläsning (ETC Play) åskådliggör Molander instabiliteten med en blyertspenna som står på sin spets. Även om den har ett rent teoretiskt jämviktsläge precis rakt upp, vet ju alla att pennan inte kommer att behålla detta; den måste stöttas. Molander ställer pennan i ett glas och säger att detta är en bild av det socialdemokratiska samhällsbygget, alltså regleringar som modifierar den värsta ojämlikheten.

Så snart det uppstår ett överskott i ett samhälle inträder det instabila tillståndet ursprungligen genom händelser som är mer att betrakta som slumpartade. Så snart någon får resurser som inte behövs för livets uppehälle har den individen ett övertag genom att hen kan riskera mer än den som lever på marginalen. Konsekvensen av detta blir att den som är ”fattigare” måste vara många gånger skickligare än den ”rike” för att de ska bli någotsånär jämspelta.

Alla samhällen går mot ojämlikhet. Det unika undantaget var vårt samhälle från tiden efter kriget fram till sjuttiotalet då vi lyckades skapa en unikt undantag från den växande ojämlikheten. Ett samhällsystem utan kontrollinstanser leder obönhörligen till allt större ojämlikhet. Jag tänker direkt på trossatser som att ”marknaden reglerar samhället bäst” och alla sådana föreställningar om att staten ska hålla fingrarna borta.

Vi ska inte förringa människors ansträngningar för att skapa välstånd men på ett högre plan är människors olika villkor i huvudsak ett resultat av slumpen. Att några är ”oändligt rika” kan rimligtvis inte bero på deras eget agerande utan mer på att de haft goda villkor, en hel del tur och naturligtvis egen ambition. Poängen är dock att den egna ambitionen inte är tillräcklig för att skapa de enorma skillnader som vi ser i världen.

Givet att vi är bekanta med ojämlikhetens anantomi blir förstås följdfråganorna: ”Går det att legitimera ojämlikhet?” ”Hur kan den i så fall legitimeras?” Om vi inte kan legitimera den: ”Hur ska vi kunna motverka ojämlikheten?” Här vet vi att olika politiska åskådningar har mycket olika lösningar.

Jag för min del har dock min uppfattning klar på ett generellt plan.

Kategorier
politik samhälle

Säkra makten

Jag har läst Martin Gelins och Erik Åsards: Hotet mot demokratin där Polen, Ungern och USA (under Trump) får utgöra tankeväckande exempel. Inget hindrar ju att det som händer i dessa länder även skulle kunna ske hos oss om vi inte är på vår vakt.

I bokens sista avdelning kondenserar författarna den föregående framställningen i tre ”maktsäkringsstrategier” som vi nog kan (bör?) känna igen. De är den retoriska, den elektorala och den mediala.

När vissa grupper utpekas som oönskade och mindre värda, när grundläggande demokratiska spelregler ändras eller när åtgärder vidtas för att få kontroll över medierna för att kontrollera det offentliga samtalet, då ringer i alla fall varningsklockor hos mig.

Kan vara bra att vara på sin vakt med hjälp av kodorden retoriska, elektorala och mediala. Såvida man inte bejakar en sådan utveckling, förstås.