Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell

Ett annorlunda land

Birger Schlaug reflekterar i en inledare i Fria Tidningen den 9 november över en rad politiska förhållanden, vilka kan vara värda lite extra eftertanke. Här är några:

”USA är ett märkligt land. Samtidigt som man har haft flest Nobelpristagare har man en befolkning där nästan 40% tror  på Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva. Det lär [heller] inte finnas något annat land där så många bärare av kritvita tänder blandas med så många tandlösa.”

”Det är inte Trump som är problemet i USA, det är det som skapat Trump som är problemet.”

Detta sagt om valsystemet som endast gynnar de stora etablerade partierna – en ”tvåpartidiktatur” – som missgynnar de mindre i hopp om att man ska ”undvika pöbelvälde”.

”Hur kan två stora partier i ‘världens största demokrati’ försvara dödsstraff, acceptera att varannan amerikan äger vapen, ifrågasätta idén om välfärdssamhället?”

I praktiken är vi redan med i Nato

Demonstration mot NATO i Helsingfors
Demonstration mot NATO i Helsingfors

Jag blir så upprörd när jag läser inlägget av Barbro Midbjer från Fredsrörelsen (LFT 3 juni 2016) att jag glömmer att kommentera ”delningsekonomin” med  det tvivelaktiga flaggskeppet Uber. Nedan refererar jag valda delar ur Midbjers artikel.

Nästan varje dag skrivs det något negativt om Ryssland i våra medier. Detta har varit framgångrikt i så måtto att många blivit rädda och tror att vi måste kasta oss in i Nato för att skydd. Istället är det precis så att det nyligen ingångna värdlandsavtalet, där Nato kan få anfalla ett tredje land från vårt territorium, utgör den största faran för oss när Sveriges och USA:s militär gör gemensam sak och regering och riksdag hakar på krigshetsen.

Palme – på sin tid – införde begreppet ”gemensam säkerhet” mot krig med kärnvapen. Den nuvarande socialdemokratiska regeringen talar inget om detta. Kanske kan de inte sin historia? Sveriges nuvarande företrädare litar jag inte på, skriver författaren. Alltså de som ska skydda oss från krig. Jag behöver väl knappast nämna att jag håller med här.

Istället tar värdlandsavtalet oss huvdustupa in i krig där Nato ska kunna förvara kärnvapen i Sverige. Det allra mest skrämmande är dock att ett anfall ska kunna ske från Sverige. Tack vara propagandakriget kan det vara fritt fram att anfalla Ryssland. Ryssland, å sin sida, kommer naturligtgvis inte att tacka och ta emot Natos kärnvapenanfall (eller andra anfall) från svenskt territorium. Och då kan vi med stor sannolikhet ”hälsa hem”.

För egen del vill jag tillägga – om vi som nation skulle överleva ett sådant krig – att jag vill se att de som kastade oss in detta krig genom sin natofascination blir ställda inför riksrätt eller kanske rentav krigsrätt!

En annan artikel av samma författare finns på: http://www.landetsfria.se/artikel/120399

Fotolänk: ”Nato danger” (CC BY-NC 2.0) by  suviih 

Förd bakom ljuset?

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.

Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

ENEMY OF THE ECONOMY by SS&SS, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  SS&SS 

 

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster.  Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik  som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt  är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

 

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa  de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta  som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

 

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”.  I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

 

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

 

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.

Vad är målet?

I en krönika skriver Ivar Arpi i tisdagens SvD (10 sept 2013) om hur Obama och Kerry försöker lugna dem som fruktar att en attack på Syrien skall bli ett nytt Irak genom att säga att det skall bli en mycket liten attack, nästan som homeopati, skriver Arpi fyndigt.

Det generella problemet verkar dock vara att hitta ett entydigt mål med ett anfall. Arpi liknar situationen vid Orwells Shooting an elephant där Orwell som brittisk kolonialofficer i Burma förväntas agera när en elefant har rymt  och ställer till en hel del skada. Motvilligt dödar officeren elefanten mot bättre vetande därför att detta är vad som förväntas av en officer.

Nu, skriver Arpi, är det Obama som har förväntningarna på sig att agera. Ingen verkar dock veta vad poängen är.