Taggbetyg

Gå i skola

Så läser jag i vår lokaltidning att en av de kommersiella skolorna i vår stad har haft skolavslutning med betyg i åk 4.

Rektor och några intervjuade elever och en lärare uttrycker sig i huvudsak positivt om att bli betygsatta respektive att sätta betyg. Som bekant är Lärarförbundet och även Skolverket kritiska till den tidiga betygsättningen.

Själv fick jag förstås betyg från allra första klass men det var på något sätt annorlunda då eftersom det var fullt normalt. Idag har betygsättning gjorts till ”figur” och därigenom blivit mycket mer uppmärksammat, kanske framförallt politiskt, där betyg används som slagträ i skoldebatten, av somliga betraktat som något helt nödvändigt för förbättrade resultat.

Eleven i tidningsintervjun säger: ”det känns bra att få reda på exakt hur man ligger till.” Detta är säkert en uppfattning som delas av många; inte bara elever utan även vuxna har bibringats uppfattningen att betygen mäter hur man ”ligger till” ungefär som i ett maratonlopp, diskustävling eller höjdhopp. Jag tror att denna föreställning leder fel.

Att ”gå i skolan” (i alla fall grundskolan) handlar inte om stegvis knapra i sig av en avgränsad kunskapsmassa ungefär som att knapra i sig en korv eller glass. Betygsättning uppmuntrar emellertid till en sån föreställning (”hur man ligger till”). Med en sådan föreställning följer också ett ”epistemologiskt” tänkande så att man tror att kunskapen ligger ”därute” mätbar och kan erövras på olika sätt t.ex. genom att uppnå ett konstruerat mål, ett provresultat, ett antal lästa böcker eller att få ett betyg.

Att lära sig blir då en instrumentell aktivitet som man utövar för att uppnå ett kriterium som inte behöver ha med verklig kunskap att göra. I förlängningen skulle man med ett sådant tänkande heller inte nödvändigtvis behöva vara närvarande i skolan utan man skulle lika väl kunna befinna sig på en badstrand i Thailand förutsatt att man fått ett ”program” att följa så att man i god ordning knaprar i sig av kunskapsstoffet och på så vis närmar sig det konstruerade målet.

Mot en sådan uppfattning av att ”gå i skola” vill jag sätta en ”ontologisk” syn på skolgång. I skolan ska man visserligen lära sig en del faktakunskap (epistemologisk kunskap) men jag är övertygad om att det allra viktigaste är vad man ”blir” genom sin skolgång. Det är en oerhört reduktiv syn att tro att ”gå i skola” handlar om att knapra i sig en viss mängd (!) boklig information. Istället handlar det om att kunna vara fungera tillsammans med lärare och kamrater, kunna övervinna motstånd när det tar emot, känna glädje över att lyckas samt känna att skolan är något bra för mig.

Jag är övertygad om att den som upplever skolan så är avsevärt bättre rustad för framtiden än den som råkade få toppresultat på senaste provet.

Av detta följer förstås att den segregation av elever som de kommersiella skolorna ger upphov till är direkt kontraproduktiv till en skola där elever kan utveckla sådana egenskaper och kunskaper som gynnar både dem själva och samhället i stort.

Trångsynt eller vidsynt?

person som står i en skylift

Vidsynt

Det slår mig allt oftare nu för tiden, när jag hör något i radio, ser något på tv eller läser någon text, att alla uttalar sig så ”käckt”, trosvisst och auktoritativt om ”skolan”. En gång i tiden – och under väldigt många år – tillhörde även jag de som ”visste” hur undervisningsverksamhet bäst borde bedrivas.

Politkerna behöver jag kanske inte förvåna mig så mycket över när de försöker vinna någon politisk poäng på hur det borde vara. Lite mer bekymmersamt är det väl då att jag (en disputerad pedagog!) tycker att även pedagogforskare av olika rang uttrycker sig alltför trosvisst och aningslöst.

Nu kan man förstås befara att en pedagog som pensionerades för ett halvt decennium sedan har förlorat kontakten med den s.k.verkligheten och därför borde fösas in i fållan bland andra missnöjda förståsigpåare som inte har med ”forskningsfronten” att skaffa. Men för att ta mig vidare i det här antydda dilemmat vill jag ta omvägen via några metaforer.

Gatan eller tornet?

Det finns en ständigt närvarande spänning mellan närhet och avstånd (trångsynt-vidsynt). En bild som jag ofta använde under min verksamma tid var den om ”gatunivån” och ”utsiktstornet”. De här positionerna ger helt olika förutsättningar för iakttagelser; man ser antingen detaljer eller större mönster.

När man är engagerad i en verksamhet, befinner man sig bildligt på gatunivå. Detta gäller såväl den verksamme läraren som den fokuserade forskaren. Här blir det detaljerade särskilt viktigt. Olika metoder och pedagogiska  –ismer tenderar att bli det som man kan uttala sig om.

Jag har själv alltid varit en pedagog på ”gatunivå” under min verksamma tid och därför varit väldigt ointresserad av allt annat som ”stör” oavsett om det har gällt undervisningspraktiken eller de teoretiska resonemang jag ägnade mig åt inom akademin.

När vi hör om alla mer eller mindre krampaktiga försök att förbättra skolan, är det väldigt ofta fokus på det ena eller andra ”botemedlet”. Det handlar om prov, betyg, metoder, mobiler, kepsar och en rad andra specifika insatser som någon trosvisst hävdar att man borde införa, tillämpa eller förbjuda.

 Skolans ”kosttillskott”

Jag tycker att alla sådana argument har stora likheter med idrottsvärlden både i motions- och tävlingsform. Vi har säkert någon gång fått reklam om kosttillskott, skor som med speciell dämpning, strumpor som klämmer åt här och var eller kläder med någon smart ventilation o.s.v. Tittar vi på elitidrotten hade simmarna hajdräkter, längdåkarna har specialtextilier i dräkten och inhalerar t.o.m. astamamedicin i vissa fall (all olaglig dopning undantagen).

Alla desa specialgrejer har säkert inverkan men bara på marginalen d.v.s. om alla är lika bra kan kanske dräkten kapa någon tusendel för den idrottsutövare som presterar något utöver vad vi vanliga ”dödliga” kan. Däremot tror jag inte att kompressionsstrumpor, knävecksventilation eller kosttillskott har den minsta inverkan för den vanlige motionären.

Jag tror desssvärre att det är lite på samma sätt när pedagogforskarna (som jag ju tillhörde) med visshet uttalar som än det ena än det andra ”botemedlet” för skolan. Det blir ett väldigt fokus på hur man ”behandlar” d.v.s metoder, prov, betyg, läxor m.m. som om detta med någon sorts kausalitet skulle förbättra utfallet generellt.

En vidgad vy

Det är här som jag – den pensionerade pedagogen – lomar (även: lommar) i väg till utsiktstornet och får syn på helt andra fenomen. Min normala uppsättning av pedagogiska och didaktiska begrepp duger inte för att förklara det jag ser därifrån.

Från tornet ser jag nu kringliggande miljö, bostäder, skolbyggnader i olika skick och storlek. Med kikaren ser jag också elever som kommer till skolan, om de skjutsas med bil, cyklar, går ensamma eller med kamrater. Så här på avstånd ser man en hel massa annat som man inte såg inifrån verksamheten.

Den här vidsyntheten drabbar mig och får mig att inse hur trångsynt jag varit när jag deltagit i  argumentationen för olika ”läror” framtagna av den eller den uppburne pedagogen/forskaren. Idag kan jag ångra att jag inte hade ett vidare perspektiv på pedagogiken under min verksamma tid (om detta nu hade varit möjligt).

Naturligtvis är det med -ismerna, metoderna, proven och betygen som med stödstrumporna, hajdräkerna eller astmamedicinen: de har effekt när alla är lika bra eller när villkoren är lika för alla. Och så är det ju inte i skolan.  Dessutom är det inte lika entydigt att de olika ”kosttillskotten” innebär förbättrade prestationer i skolans värld såsom inom idrotten.  Jag drar därför slutsatsen att olika ”läror” enbart kan ha kosmetisk effekt på praktiken.

Reella förändringar

Med nuvarande avstånd till såväl skola som pedagogisk forskning är jag övertygad om att det enbart är åtgärder på samhällelig nivå som kan förbättra vad som sker i skolpraktiken. Jag tror att jämlikhet, trygghet, kontinuitet, glädje och samhörighet skulle ge mycket större ”effekt” än metoden, betyget eller provet. Pedagogforskarna må förlåta mig!

Möjligen har jag blivit något mer vidsynt – tror jag – paradoxalt nog.

Fotolänk: ”the enlightened viewpoint” (CC BY 2.0) by torbakhopper

Betyg tidigt röner svalt intresse

Betyg tar bort passion och intresseBara 12 skolor har anmält att de vill delta i försök med betyg från åk 4 enligt en artikel i Lärarnas tidning.

Min inställning i den här frågan torde vara klar sedan långt tidigare. Trots att jag själv hade bra betyg i skolan både till egen och föräldrars glädje, ser jag ingen som helst pedagogisk vinst med tidiga betyg.

I min egen lärargärning, som omfattar mer än 40 år, har jag i hög grad varit förskonad från betygsättning. Under min tid som grundskollärare var betygen borttagna och som universitetslektor räckte det oftast att godkänna eller underkänna (G-U). Lyckligtvis avslutade jag min gärning just innan studenterna skulle ha fingraderade bokstavsbetyg.

Jag råkar vid samma tillälle läsa en recension av Eva-Lotta Hulténs bok Klara färdiga gå! – En bok om konkurrism där författaren varnar för att tävlingshysterin alltmer kommit att prägla våra sociala relationer i så hög grad att det blivit en sorts ideologi. Hulténs ståndpunkt är att ”konkurrismen” i huvudsak är skadlig både för individer och samhällen därför att den gör att vi förvandlas till rivaler istället för samhällspartners.

Det förefaller mig som om det nog finns ett starkt samband mellan tron på konkurrens generellt och tron på betygskonkurrens i utbildningsituationer. Jag tror nog att den tron växer sig starkare när man drar sig högerut från den politiska mittfåran.

Eftersom vi vet att betyg gynnar de som redan är högpresterande och missgynnar de som inte har lika lätt eller har föräldrar som kan ställa upp, blir effekten av betygen en ökad segregering.

Man kan naturligtvis anföra argument som att det är viktigt för de högpresterande att lyckas ännu bättre tack vare betygen – det är ju inte på något sätt negativt – men det blir lite problematiskt när det som gör en grupp bättre samtidigt gör en annan grupp sämre.

Den naturliga slutledningen, tycker jag, borde vara att man tillämpade något som gjorde alla bättre. Ifall man faktiskt vill detta.

Bildlänk: ”Grading” (CC BY-NC 2.0) by mikefisher821

 

Skadligt mätt

av Michael Fisher (bildlänk nertill)

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.
Fortsätt läsa

Lärandets mått?

 

Jag läste för ett tag sedan att ”legitimerade lärare” förväntas skriva under ”olegitimerade” lärares betyg eftersom det är ett krav att betyg sätts av lärare med legitimation. Den rektor eller beslutsfattare som ber personer som inte inte varit deltaktiga i undervisningen att skriva under ett betyg så att det blir formellt riktigt visar därmed upp en – dessvärre vanlig – föreställning om bedömning av någons lärande förutom att man sätter de legitimerade lärarna i en svår sits såväl etiskt som tidsmässigt. Jag avser emellertid inte att gå in på dessa etiska dilemman här utan jag vill istället fokusera på vilka (van-) föreställningar man vanligtvis knyter till betyg som ett tillförlitligt mått på lärande.

Mätningar av olika slag har fått en mycket central plats inom utbildning; det är detta som numera går under namnet ”new public management” d.v.s. en tro på att man genom att mäta ett otal olika variabler kan uttala sig om en verksamhets utfall.

Visserligen fick vi även långt tidigare – på min tid – betyg men numera används dessa mätningar inte enbart för att sålla bland lärjungarna utan mer som ett mått på utbildningens kvalitet så att lärosäten kan jämföras, konkurrera och utnämnas till goda (eller dåliga). Utfall av åtgärder – satsningar som det brukar heta – mäts på olika sätt och mer eller mindre långtgående slutsatser dras utifrån dessa.

Att kvantifiera d.v.s. att sätta siffervärden på något är både praktiskt och värdefullt när det gäller sånt som faktiskt kan räknas, vägas eller mätas. Nu är det emellertid så att kvantitativa mått har något förföriskt över sig då var och en med egna ögon tycker sig kunna se om något är bättre eller sämre uttryckt med ett mätetal och därför frestas mången beslutsfattare att lita till mätningar även av sådant som inte lättvindigt borde kvantifieras.

Vi invaggas då inte enbart i en falsk säkerhet om att vi har fått veta något av vikt utan vi får också en föreställning om att själva kunskapen faktiskt är kvantifierbar, alltså att man liksom ”tar in” vissa mängder av något som sedan kan mätas så som beskrivts ovan.

De må vara så att det finns en försvinnande liten del av kunnandet som har denna kvantitativa karaktär; kanske om man ska lära sig listor utantill? Sådan kunskap måste dock betecknas som mycket snäv och av begränsat värde. Istället krävs att man förstår något, kan se sammanhang och till och med att man kan analysera och värdera, oftast tillsammans med andra och genom att ta i bruk olika resurser. Då blir det inte lika lätt att kvantifiera. Den intressantaste frågan är dock hur man faktiskt lär sig sådant som inte självklart låter sig kvantiferas.

Lärande är först och främst något som pågår och inte något man i efterhand mäter med olika mått. Allt lärande förutsätter deltagande, närvaro och en förtrogenhet med de resurser finns tillgängliga. Nu tror jag inte att gemene man betraktar lärande på det här sättet utan det är nog snarare så att man tänker sig att det handlar om vissa ”bitar” som ska ”in” i huvudet. En sådan föreställning blir väldigt tydligt när föräldrar ber om en vecka ledigt från skolan för sitt barn och lovar att ”läsa in” det man gör i skolan under den aktuella perioden. Det är klart att eleven kan läsa ett antal anvisade sidor, räkna lite uppgifter i matematik (om orken finns efter en dag på stranden eller skidbacken) men det är ju inte detta som är lärande. Den som inte deltar i det pågående lärandet tillsammans med andra får ett begränsat lärande (av typen rabbla listor).

Detta innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att aktivt lära sig något på egen hand – om det är något man verkligen vill kunna – genom att läsa, ta del av en instruktionsvideo eller att träna en färdighet på ett instrument etc. Men det är ju knappast av den anledningen man ville ha ledigt från skolan.

Genom att lärande är något man deltar i och något som pågår kontinuerligt blir det också omöjligt för de lärare som inte medverkat i detta lärande att skriva under en annan lärares betyg.

Såvida man inte beordras göra det enbart för formens skull förstås.

Bjuda till

 

 

Under morgonen läser jag en liten krönika i SvD (2013-11-21) av språkprofessorn Inger Enkvist med titeln ”Ansträngning viktigare än socioekonomisk situation”. Visserligen innehåller hennes text en del obskyrt tankegods där hon ser det som ett problem att utbildningen skall vara något mer än examina och betyg, men jag tänker emellertid inte fastna för detta utan istället ta fasta på en annan tanketråd som jag själv har tänkt vid ett flertal tillfällen.

Enkivst frågar sig om det egentligen är mer pengar – resurser på politikerspråk – som behövs. Hon nämner att vi i Sverige har gratis undervisning, måltider, skolskjutsar och studiebidrag. Kan det vara mer pengar som behövs? frågar hon sig.

Som jämförelse tar hon Sydkorea, som måste återuppbyggas efter Koreakriget och där barn- och ungdomar ligger i topp när det gäller utbildning. Här gör hon också en spark (konvenansen förbjuder mig att berätta var den tog) mot dem som hävdar att föräldrarnas socioekonomiska status har avgörande betydelse för barnens framgångar i utbildningssystemen.

Enkvist säger att i 40-talistgenerationen var det påfallande många som lyckades göra en klassresa tack vare utbildning. Som bekant var efterkrigstidens föräldrar besjälade (eller besatta) av att ”han/hon skall få det bättre än vi” och påfallande många från hem med låg socioeknomisk status lyckades faktiskt ”få det bättre” genom att idogt klättra på de stegar som utbildningssystemet erbjöd. Här fanns också de tydliga mål i form av examina som Enkvist nämner som blev viktiga för den grupp ungdomar som inte kunde nätverka sig framåt-uppåt i föräldrarnas kontaktnät.

Jag är själv ett exempel på att detta. Född i ett s.k. arbetarhem på landet där föräldrarna inte hade mer än folkskoleutbildning men däremot en hög grad av förnuft, uthållighet, arbetsvilja och hederlighet, lyckades jag med deras hjälp och – vill jag framhålla – en avsevärd egen ansträngning, klättra till den allra högsta stegpinnen i vårt examenssystem. Jag är naturligtvis mycket tacksam för att de satte mig på detta spår och jag tror att jag ”fick det bättre” än de då jag sedan kom ut på arbetsmarknaden i en tid då utbildning var något som räknades. Under mina drygt 40 år som yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös.

Visserligen var det nog lättare förr i ett mera statiskt samhälle där doktorn var doktor, ingenjören ingenjör och skolläraren en skollärare med allt vad som följde med detta. Men jag har, med den bakgrund jag här har skissat, alltjämt svårt att acceptera att det skulle vara ”skolans fel” när elever inte lyckas. Jag inser naturligtvis att det finns fall där det kan gå snett, men på det stora hela måste man ”anstränga sig” för att lära sig. Jag har vid andra tillfällen uttryckt min totala brist på förståelse för att det skulle vara lärarnas uppgift att se till att eleverna klarar sig. Naturligtvis skall lärarna göra allt som en bra lärare skall göra för sina elever men till ”syvende och sidst” måste den som skall lära sig något  bjuda till d.v.s anstränga sig. Det är bra om det är roligt och lätt att lära, men om det inte är detta får man bita ihop och ”kavla upp ärmarna”.

Jag tror att denna ambition finns i de framgångsrika länderna, men dessvärre endast i lägre grad i Sverige där det istället är lärarna som skall ”kavla upp ärmarna” och se till att så många som möjligt skall bli godkända.

Naiva föreställningar om utbildningsresultat

Det finns en svårbegriplig kluvenhet i den svenska utbildningsdebatten. Detta skall jag försöka utreda nedan utan att det blir alltför långt.

En morgon läser jag i min lokaltidning att stadens gymnasiechef glädjer sig åt att gymnasieeleverna som grupp har höjt sitt resultat, mätt med betyg. Stadens gymnasieskolor lär också ha höjt sig några platser i ”gymnasieligan” d.v.s. de rankningar som har blivit så viktiga nu när allt skall vägas, mätas och konkurrensutsättas.

Den förklaring gymnasiechefen spekulerar i är att betygsfrågan har varit föremål för så mycket intresse och debatt i media att man nog kan anta att detta har fått lärarna att anstränga sig till det yttersta för att få eleverna att lyckas.

Dim or Bright? by Mr Jaded, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mr Jaded 

Är det så en gymnasiechef tänker idag? Han (ja, det är naturligtvis en han) ser alltså ett rakt och enkelt samband mellan vad lärarna gör och elevernas betyg. Jag föreställer mig att hans tankemodell är som en dimmer till ljuset; när man vrider upp blir det ljusare och när man vrider tillbaka blir det mörkare. Möjligen måste man tänka så utifrån en ledande position men ur ett annat perspektiv blir ju detta ett ganska naivt sätt att tänka. Låt oss återkomma till detta.

Det som får mig att inleda med ordet kluvenhet är att debatten å ena sidan, som nyss beskrivits, fokuserar på lärarnas arbete; här har ju tv spätt på med en serie om s.k. superlärare som ersätter de ordinarie lärarna och naturligtvis måste lyckas mycket bättre (för dramaturgins skull om inte annat). Å andra sidan finns en debatt om självständiga och ansvarstagande elever och studenter, ivrigt påhejade av IT-förespråkare och en-till-en strategin när det gäller datorer. Här handlar debatten om självständiga, kunskapshungrande elever som med den nya teknologins hjälp navigerar i informationsfloden.

I den ena tankemodellen är det alltså lärarna som likt en dimmer vrider på mer energi och åstadkommer högre betyg medan det i den andra tankemodellen är eleverna själva som med hjälp av s.k. ”undersökande arbetssätt” och den moderna teknologin åstadkommer bättre resultat (”student-as-active-learner”). Inget hindrar förstås att en kombination av dessa sätt kan leda till resultat. Dessvärre är det inte på det sättet som debatten förs.

Låt mig så återkomma till varför jag tycker att resonemangen som de förs är ganska naiva och saknar något mycket väsentligt. Under alla de år jag själv gått i utbildning tror jag aldrig någonsin att jag tänkt tanken att det skulle vara lärarens fel om jag inte lyckas (”blame-the-teacher-strategin”). Huruvida jag lyckats bättre eller sämre har alltid berott på min egen insats och eventuellt också på min egen förmåga att klara av det ena eller andra innehållet.

Under åren i folkskolan läste man läxor, blev förhörd och ansågs ”duktig i skolan” som det hette. Emellertid gick det ganska lätt och hårt arbete var det väl bara stundtals när man skulle lära sig några obegripliga saker utantill. I realskolan och gymnasiet blev det värre för där hade de ”duktiga” liksom anrikats och för första gången fick man kämpa. I realskolan gick det att kämpa sig upp igen. I gymnasiet kom visserligen näsan över vattenytan men där upptäckte jag att den nödvändiga förmågan att ta ut sig och inte ge upp faktiskt saknades. Att det skulle vara lärarnas fel om man inte klarade sig var en fullständigt orimlig tanke!  Detta hindrade naturligvis inte att man tyckte att vissa lärare var bättre än andra och att man därigenom inspirerades.

I dagens utbildningsdebatt upplever jag att elevens ansvar för sina studieresultat fullständigt saknas. Gymnasiechefen ovan tror att eleverna lyckas bättre för att lärarna undervisar bättre eller anstränger sig mer, som han uttrycker det, därför att det har varit så mycket diskussion om att eleverna inte blivit godkända. Eftersom ingen gymnasiechef, mig veterligt, har gått ut och sagt till eleverna att de måste lägga manken till och att det enbart är de själva som kan se till att de blir godkända genom hårt arbete, så skulle jag vilja erbjuda ytterligare en förklaring till det förbättrade resultatet.

Varje lärare vet att, i en tid då man sätter sin tilltro till olika mätningar och där någon alltid kan ställas till svars om mätningarna utfaller på ett mindre  önskvärt sätt, det blir lättare för alla parter om man ser till att fler elever blir godkända; gymnasiechefen blir nöjd, eleverna och föräldrarna blir nöjda och läraren själv slipper en massa obehag. Det enklaste sättet för alla inblandade är förstås att sätta högre betyg så att skolorna står sig i konkurrens med andra, så att eleverna slipper slita med att lära sig, så att föräldrarna tycker att skolan är bra och så att lärarna slipper förebråelser för att så många är underkända.

Betygens relation till det faktiska kunnandet hoppas jag kunna återkomma till vid något annat tillfälle. Det är ett spännande område!

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑