Kategoriskola

Ovetenskaplig och enögd lärarutbildning

I en debattartikel i Lärarnas tidning Nr 2/19 med titeln Ovetenskapligt på lärarutbildningen skriver en lärarstudent att hennes grundlärarutbildning är ”under all kritik”. (webbversionen har en annan titel, min kommentar)

Kritiken

Med ett förflutet i såväl lärarutbildning som i pedagogisk forskning finns det en hel del som jag känner igen i lärarstudentens sätt att resonera och som jag läser hennes debattinlägg kretsar det kring två aspekter, nämligen paradigmkonflikt och utbildningsmetoder. Nedan beskriver jag först hur jag uppfattar hennes argumentation och därefter beskriver jag mina reflektioner kring hennes inlägg.

Studenten spekulerar själv i att hennes missnöje kan bero på att hon sedan tidigare har en grundexame inom naturvetenskap där man har ”en helt annan syn på vetenskap”.

I undervisningen tar lärarna fram ”vetenskapliga” (hennes citattecken) artiklar där det inte finns någon kontrollgrupp och där författarna ”skriver i jagform”. Så kan man inte göra inom det naturvetenskapliga fältet menar studenten. Hon kritiserar också lärarutbildningen för att den skulle ogilla kvantitativa metoder vilka, menar hon, är ”den forskning som anses mest tillförlitlig”.

Hon tycker också att det är en alltför stor betoning i hennes lärarutbildning på Vygotskij, vars forskning hon tror är ganska ifrågasatt. Hennes kritik riktar sig också mot undervisnigen som i alltför hög grad bygger på diskussioner. Hon medger att det kan vara värdefullt att diskutera, men för att diskutera behöver man kunskaper som hon menar att de inte fått.

Slutligen ger hon också lärarna kritik när de säger att de själva inte är experter på det de undervisar om. För att bli skickliga lärare måste de undervisas av lärare som kan förmedla relevant kunskap.

Kommentarer

Paradigmkonflikten
Jag känner igen frustrationen från min egen undervisningstid. Ett bra exempel är en ingenjörsstudent som valt att fortbilda sig inom det pedagogiska området och hennes frustration över att ”läsa tjocka böcker där det inte står någonting” visade väldigt tydligt skillnaden mellan hennes naturvetenskapliga skolning och den beteendevetenskapliga. Hon ville ha klara besked av typen: ”lär dig det här” och inte något diffust som mänskliga beteen orsakade av en mängd okontrollerbara variabler.

En som har beskrivit den här konflikten vetenskapligt är medicinforskaren Roger Kneebone (Total internal reflection: an essay on paradigms Medical Education, Volume 36 (6) – Jun 1, 2002). Han använder begreppet ”total internal reflection” för oförmågan att se utanför sitt paradigm och erkänna andra perspektiv.

Kneebone menar också att när man observerar världen från ett naturvetenskapligt perspektiv, kan man lätt få intrycket att det är så som världen är beskaffad, att vetenskapen är befriad från dess egna kulturella antaganden och att kunskap produceras med objektiva metoder.

Lärarstudenten framhåller också att det är ovetenskapligt när en författare skriver i jag-form. Kneebone skriver att förförelsen med vetenskapliga texter är att de är en sorts ”buktaleri” d.v.s. man försöker dölja att det är ett jag som talar för att få det att framstå som att det ”är så det är”. Ofta ställs detta i motsats till skönlitterärt skrivande som tänks uttrycka författaren. I verkligheten är det förstås så att allt skrivande tjänar författarens syften.

Alla vetenskapliga texter måste läsas med baktanken om att det är någon som skriver; de är alltså inte enbart neutrala för att överföra fakta. För en naturvetenskaplig forskare känns ofta idén om ett personligt perspektiv lite obehaglig.

I debattinlägget läser jag in den här paradigmkonflikten. Hon är skolad i en positivistisk tradition och ser denna som den ”rätta” och så kommer hon till en lärarutbildning där hon möter beteendevetenskapen som oftast har ett annat sätt att förstå mänskligt agerande.

Personligen tror jag att ordet ”förstå” är en ingång till ett kvalitativt paradigm. Jag blev visserligen väldigt engagerad i ”kvantitativa metoder” under min forskarutbildning där jag lärde mig förstå vad som kan beforskas med kvantitativa data men jag lärde mig också att kvalitativa data kan ge en annan typ av förståelse och att ingen av de två ansatserna generellt är bättre än den andra. Det beror helt och hållet på vilka frågor man vill ha svar på.

Ingen ska förneka de fantastiska erövringar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Stora kvantitativa studier inom det pedagogiska området förtjänar givetvis sin plats och här finns förvisso sådana som varit av stor betydelse för det svenska skolväsendet. Detta bör man förstås få kännedom på lärarutbildningarna.

Men den praktiskt utövande pedagogen har kanske större nytta av att tolka och beskriva – kvalitativa ansatser – om man vill förstå kvaliteter d.v.s. hur något förstås eller upplevs. Jag menar således att det är värdefullt för de lärarstuderande att bli förtrogna med kvalitativa ansatser då dessa sannolikt blir direkt användbara i den pedagogiska verksamheten.

Utbildningsmetoder
Jag tror – och vet av egen efarenhet – att man sätter stor tilltro till diskussioner i lärarutbildningarna. Här är jag beredd att hålla med om kritiken; det är oftast inte fruktbart att sätta en grupp att diskutera något som gruppdeltagarna inte behärskar. I den bästa av världar borde lärarstudenterna undervisas mer direkt av sina lärare. Så var det också en gång i ”forntiden” när jag själv gick lärarutbildning. Vi undervisades av ”snälla tanter och farbröder” (vi var ju så unga) som talade om hur man gör när man undervisar. Sådan undervisning pågick under många timmar varje dag. Så här långt efteråt kan jag inte erinra mig några gruppdiskussioner även om sådana kanske förekom vid enstaka tillfällen.

Det förekommer nog en del ”försäljning” av undervisning på lärarutbildningar runt om i landet av typ: ”Kan du ta den kursen?”. Om man då som lärare har utrymme i sin tjänst, är det svårt att säga nej. För egen del tror jag säkert att jag kan ha talat om för studenterna vad jag främst jobbar med även om det inte direkt matchar kursens innehåll. Men självklart måste lärarna ”kunna mer” än studenterna och att utnämna studenterna till större undervisningsexperter än läraren inger inte direkt något förtroende. Så bör det inte gå till i en akademisk utbildning (eller någon annan heller för den delen)!

Låt mig så avsluta med vännen Vygotskij. Även i min verksamhet spelade Vygotskij en inte obetydlig roll. Till en stor del berodde detta på den forskningsmiljö där jag var verksam där den sociokulturella ansatsen bars upp av internationellt erkända forskare. Men Vygotskijs närvaro i andra lärarutbildningar kan ju helt enkelt bero på hans tes om att skolelever (och alla andra) kan lära sig mer med hjälp av de som kan mer än vad man kan på egen hand (zone of proximal development). Detta sammanfattar ju i några rader hela läraruppdraget: lärarens uppgift är att hjälpa eleven att lära. Sannolikt lär sig eleven mer om läraren undervisar. Ja, bättre än om alla lika okunniga sitter och diskuterar.

Lärare på toppen

Efter mer än 40 år i branschen (drygt 20 i skolan och 20 på universitetet) tänker jag att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara lärare idag när man förväntas hålla på med de där ”målen” och fylla i olika formulär.

Nu på  ”ålderns höst” återkommer de positiva minnena från skolan starkast även om jag njöt av av att var universitetslektor med de friheter det innebar jämfört med hur det blev i skolan med alla de ”exter” och dumheter som infördes när skolan kommunaliserades.

Till alla kolleger på universitetet och annorstädes som tänkte tillbaka på sin karriär och ofta framhöll att ”jag är egentligen lärare i botten” brukade jag hävda att ”jag är folkskollärare på toppen”. Detta var inte för att kokettera eller retas utan för att jag faktiskt tror att min tidiga lärarbana var det som präglade mig även efter att jag disputerat. Sannolikt var det detta ”lärarinflytande” som  gjorde att jag aldrig blev någon forskare utan istället fann stort intresse i att undervisa. Paradoxalt nog blev det mer lockande att undervisa efter att jag avlagt doktorsexamen eftersom man då hade skaffat sig en sorts ”plattform” men framförallt för att man hade skaffat sig fördjupade kunskaper om ett och annat.

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg

Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.

Gå i skola

Så läser jag i vår lokaltidning att en av de kommersiella skolorna i vår stad har haft skolavslutning med betyg i åk 4.

Rektor och några intervjuade elever och en lärare uttrycker sig i huvudsak positivt om att bli betygsatta respektive att sätta betyg. Som bekant är Lärarförbundet och även Skolverket kritiska till den tidiga betygsättningen.

Själv fick jag förstås betyg från allra första klass men det var på något sätt annorlunda då eftersom det var fullt normalt. Idag har betygsättning gjorts till ”figur” och därigenom blivit mycket mer uppmärksammat, kanske framförallt politiskt, där betyg används som slagträ i skoldebatten, av somliga betraktat som något helt nödvändigt för förbättrade resultat.

Eleven i tidningsintervjun säger: ”det känns bra att få reda på exakt hur man ligger till.” Detta är säkert en uppfattning som delas av många; inte bara elever utan även vuxna har bibringats uppfattningen att betygen mäter hur man ”ligger till” ungefär som i ett maratonlopp, diskustävling eller höjdhopp. Jag tror att denna föreställning leder fel.

Att ”gå i skolan” (i alla fall grundskolan) handlar inte om stegvis knapra i sig av en avgränsad kunskapsmassa ungefär som att knapra i sig en korv eller glass. Betygsättning uppmuntrar emellertid till en sån föreställning (”hur man ligger till”). Med en sådan föreställning följer också ett ”epistemologiskt” tänkande så att man tror att kunskapen ligger ”därute” mätbar och kan erövras på olika sätt t.ex. genom att uppnå ett konstruerat mål, ett provresultat, ett antal lästa böcker eller att få ett betyg.

Att lära sig blir då en instrumentell aktivitet som man utövar för att uppnå ett kriterium som inte behöver ha med verklig kunskap att göra. I förlängningen skulle man med ett sådant tänkande heller inte nödvändigtvis behöva vara närvarande i skolan utan man skulle lika väl kunna befinna sig på en badstrand i Thailand förutsatt att man fått ett ”program” att följa så att man i god ordning knaprar i sig av kunskapsstoffet och på så vis närmar sig det konstruerade målet.

Mot en sådan uppfattning av att ”gå i skola” vill jag sätta en ”ontologisk” syn på skolgång. I skolan ska man visserligen lära sig en del faktakunskap (epistemologisk kunskap) men jag är övertygad om att det allra viktigaste är vad man ”blir” genom sin skolgång. Det är en oerhört reduktiv syn att tro att ”gå i skola” handlar om att knapra i sig en viss mängd (!) boklig information. Istället handlar det om att kunna vara fungera tillsammans med lärare och kamrater, kunna övervinna motstånd när det tar emot, känna glädje över att lyckas samt känna att skolan är något bra för mig.

Jag är övertygad om att den som upplever skolan så är avsevärt bättre rustad för framtiden än den som råkade få toppresultat på senaste provet.

Av detta följer förstås att den segregation av elever som de kommersiella skolorna ger upphov till är direkt kontraproduktiv till en skola där elever kan utveckla sådana egenskaper och kunskaper som gynnar både dem själva och samhället i stort.

Avdankad pedagog läser som han har förstånd till

Det är rent märkligt så bra Pedagogiska Magasinet har blivit sen jag slutade jobba för ca fem år sedan! Eller så är det bara någon sorts nostalgi? I den senaste utgåvan (nr 2 maj 2018) finns flera artiklar som sätter tankeverksamheten – den som ännu finns kvar – i rörelse.

Det blir förstås lite avslöjande att så här lyfta fram vissa avsnitt och gå förbi andra, men den risken får jag ta. Att försöka upprätthålla något slags pedagogiskt sken eller strategiskt lämplig hållning är ju inte längre direkt nödvändigt för mig. Så till innehållet.

Det där med stress och psykisk ohälsa som beskrivs i ledaren är inte riktigt min grej. Jag inser naturligtvis att detta är ett stort och viktigt ämne men jag begriper mig inte riktigt på detta. Jag bläddrar vidare.

Artikeln om didaktiken som egen vetenskap tänder mig. Jag har ju lång lärarerfarenhet, ”didaktisk påbyggnad” och forskarutbildning, bevars! Jag borde vara väl skickad att ha åsikter i denna fråga. Till detta skulle jag vilja återkomma, om det alltjämt känns lika lockande efter ett tag.

Nyanländas språkutbildning vet jag inget om och därför tvingas jag bläddra vidare i den 90-gradiga värmen i bastun (25-26 grader ute). Värdegrundsfrågor begriper jag mig heller inte på. Att låta elever ”bestämma” och rösta om ditt och datt har jag alltid haft en kluven inställning till.

Den fanstastiska Hédi Fried har jag följt på tv; jag bläddar vidare.

släpp in omvärlden i förskolan” måste jag förstås läsa eftersom jag har barnbarn där. Budskapet är att barnen ska göras medvetna om omvärlden och människors olika villkor. Detta menar skribenten att man kan koppla till vilka frukter de väljer och hur dessa producerats. Här blir jag lite fundersam; att välja etiskt producerade livsmedel är kanske inte i första hand något för förskolebarnen. Till ”det fria fruktvalet” är jag nog lika skeptisk som till ”det fria skolvalet”.

Huvudartikeln för mig blir artikeln om Fridtjuv Berg, folkskolans grundare. Jag får återkomma, men det slår mig att vi numera på något sätt håller på att återvända till det som Berg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa; skolsegregation och ojämlika villkor är åter på väg tillbaka.

Recensionen av Gunilla Molloys bok om litteraturbearbetning går jag också igång på. Molloy frågade två elever en gång på 50-talet huruvida litteraturbearbetningen av en Frödingdikt varit rolig. ”För dig ja!” svarar de tillfrågade eleverna och jag får en ”flashback” till en gång i skolan bland sjätteklassare när jag, efter tre terminers studier i svenska språket bestående av litteraturhistoria (som det hette då) och Nordiska språk, kom tillbaka och tyckte mig förstått att lyrik och stilanalys kunde vara riktigt spännande. Mina försök att få till lite analys med klassen var säkert roligare för mig än för 12-åringarna. Molloys insikt sitter fint. Huvudargumentet att man måste bearbeta litteraturen i skolan ser jag som självklart, dock. ”Läsa med list och lust” var en gång mitt valspråk.

Slutligen läser jag några bokrecensioner av mina tidigare kollegor. Intressant och välskrivet, tänker jag, men inga ämnen som triggar mig till vare sig motvärn eller fortsatt diskussion.

Kasta ut datorer och mobiler!

Kasta ut datorer och mobiler!
En fransk matematikprofessor menar (www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49578/article/710180/11/2/render/?token=f8b280e379b9ff01d07797291c814846) att man bör ge eleverna litteratur och filosofi istället för datorer i skolan. Jag antar att detta är en propå som kan få mången it-förespråkare att få andnöd av indignation (www.voister.se/artikel/2017/06/eleverna-drabbas-av-stolpskotten/).

Jag tycker personligen att det ligger en hel del klokskap bakom ett sådant förslag när jag betraktar min egen lärandehistoria – ”my learning trajectory”.
När det gäller litteratur, historia, filosofi, främmande språk samt de minimala kunskaper i matematik jag bibringats har dessa alla krävt såväl hårt eget arbete som gedigna lärarinsatser.

När det gäller it-kunskaper – där jag sannolikt är hyfsat bevandrad – har jag nästan aldrig fått någon undervisning utan det mesta har jag lärt av rent intresse och på egen hand.

Jag drar följande slutsatser av detta: 1) det som engagerar lär man lätt, 2) det är ganska lätt att lära sig ”knäppa” lite av intresse på dator, surfplatta eller mobil, 3) filosofi, litteratur och matematik bjuder mer motstånd och kräver därför en extern resurs (lärare, instruktör), 4) den korta skoltiden bör därför fokusera på sådana områden där lärande utan skickliga lärare i princip inte förkommer annat än i undantagsfall.

Datorkunskaper, programmering och annan IT-verksamhet kräver givetvis sina specialistkunskaper men utöver dessa krävs en generell förmåga till tänkande som inte nödvändigtvis bygger på specifik kännedom om IT-begrepp.

Jag tror faktiskt att den franske matematikprofessorn har rätt när han vill kasta ut datorerna och satsa på ”gamla” färdigheter istället.

Trångsynt eller vidsynt?

person som står i en skylift

Vidsynt

Det slår mig allt oftare nu för tiden, när jag hör något i radio, ser något på tv eller läser någon text, att alla uttalar sig så ”käckt”, trosvisst och auktoritativt om ”skolan”. En gång i tiden – och under väldigt många år – tillhörde även jag de som ”visste” hur undervisningsverksamhet bäst borde bedrivas.

Politkerna behöver jag kanske inte förvåna mig så mycket över när de försöker vinna någon politisk poäng på hur det borde vara. Lite mer bekymmersamt är det väl då att jag (en disputerad pedagog!) tycker att även pedagogforskare av olika rang uttrycker sig alltför trosvisst och aningslöst.

Nu kan man förstås befara att en pedagog som pensionerades för ett halvt decennium sedan har förlorat kontakten med den s.k.verkligheten och därför borde fösas in i fållan bland andra missnöjda förståsigpåare som inte har med ”forskningsfronten” att skaffa. Men för att ta mig vidare i det här antydda dilemmat vill jag ta omvägen via några metaforer.

Gatan eller tornet?

Det finns en ständigt närvarande spänning mellan närhet och avstånd (trångsynt-vidsynt). En bild som jag ofta använde under min verksamma tid var den om ”gatunivån” och ”utsiktstornet”. De här positionerna ger helt olika förutsättningar för iakttagelser; man ser antingen detaljer eller större mönster.

När man är engagerad i en verksamhet, befinner man sig bildligt på gatunivå. Detta gäller såväl den verksamme läraren som den fokuserade forskaren. Här blir det detaljerade särskilt viktigt. Olika metoder och pedagogiska  –ismer tenderar att bli det som man kan uttala sig om.

Jag har själv alltid varit en pedagog på ”gatunivå” under min verksamma tid och därför varit väldigt ointresserad av allt annat som ”stör” oavsett om det har gällt undervisningspraktiken eller de teoretiska resonemang jag ägnade mig åt inom akademin.

När vi hör om alla mer eller mindre krampaktiga försök att förbättra skolan, är det väldigt ofta fokus på det ena eller andra ”botemedlet”. Det handlar om prov, betyg, metoder, mobiler, kepsar och en rad andra specifika insatser som någon trosvisst hävdar att man borde införa, tillämpa eller förbjuda.

 Skolans ”kosttillskott”

Jag tycker att alla sådana argument har stora likheter med idrottsvärlden både i motions- och tävlingsform. Vi har säkert någon gång fått reklam om kosttillskott, skor som med speciell dämpning, strumpor som klämmer åt här och var eller kläder med någon smart ventilation o.s.v. Tittar vi på elitidrotten hade simmarna hajdräkter, längdåkarna har specialtextilier i dräkten och inhalerar t.o.m. astamamedicin i vissa fall (all olaglig dopning undantagen).

Alla desa specialgrejer har säkert inverkan men bara på marginalen d.v.s. om alla är lika bra kan kanske dräkten kapa någon tusendel för den idrottsutövare som presterar något utöver vad vi vanliga ”dödliga” kan. Däremot tror jag inte att kompressionsstrumpor, knävecksventilation eller kosttillskott har den minsta inverkan för den vanlige motionären.

Jag tror desssvärre att det är lite på samma sätt när pedagogforskarna (som jag ju tillhörde) med visshet uttalar som än det ena än det andra ”botemedlet” för skolan. Det blir ett väldigt fokus på hur man ”behandlar” d.v.s metoder, prov, betyg, läxor m.m. som om detta med någon sorts kausalitet skulle förbättra utfallet generellt.

En vidgad vy

Det är här som jag – den pensionerade pedagogen – lomar (även: lommar) i väg till utsiktstornet och får syn på helt andra fenomen. Min normala uppsättning av pedagogiska och didaktiska begrepp duger inte för att förklara det jag ser därifrån.

Från tornet ser jag nu kringliggande miljö, bostäder, skolbyggnader i olika skick och storlek. Med kikaren ser jag också elever som kommer till skolan, om de skjutsas med bil, cyklar, går ensamma eller med kamrater. Så här på avstånd ser man en hel massa annat som man inte såg inifrån verksamheten.

Den här vidsyntheten drabbar mig och får mig att inse hur trångsynt jag varit när jag deltagit i  argumentationen för olika ”läror” framtagna av den eller den uppburne pedagogen/forskaren. Idag kan jag ångra att jag inte hade ett vidare perspektiv på pedagogiken under min verksamma tid (om detta nu hade varit möjligt).

Naturligtvis är det med -ismerna, metoderna, proven och betygen som med stödstrumporna, hajdräkerna eller astmamedicinen: de har effekt när alla är lika bra eller när villkoren är lika för alla. Och så är det ju inte i skolan.  Dessutom är det inte lika entydigt att de olika ”kosttillskotten” innebär förbättrade prestationer i skolans värld såsom inom idrotten.  Jag drar därför slutsatsen att olika ”läror” enbart kan ha kosmetisk effekt på praktiken.

Reella förändringar

Med nuvarande avstånd till såväl skola som pedagogisk forskning är jag övertygad om att det enbart är åtgärder på samhällelig nivå som kan förbättra vad som sker i skolpraktiken. Jag tror att jämlikhet, trygghet, kontinuitet, glädje och samhörighet skulle ge mycket större ”effekt” än metoden, betyget eller provet. Pedagogforskarna må förlåta mig!

Möjligen har jag blivit något mer vidsynt – tror jag – paradoxalt nog.

Fotolänk: ”the enlightened viewpoint” (CC BY 2.0) by torbakhopper

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑