Kategorier
media politik samhälle

Att gissa vad som ska hända

I kapitlet ”Medierna och demokratin” ur Elmbrants uppgörelse med marknadsstaten i boken Marknadens tyranni finns nedanstående träffande beskrivning av en allt snabbare och ytligare journalistik, helst direktsänd. Elmbrant skriver:

”Innan något har hänt, ska reportern sitta live i studion och spekulera i vad som kanske ska hända. Sedan händer det på riktigt, men bakom stängda dörrar, så då står TV utanför och funderar live vad som förmodligen händer därinne. Sedan står det klart vad som faktiskt har hänt, och då det kanske inte är lika dramatiskt som man trott, och då blir programledarens fråga till reportern: ’Vad kommer att hända nu?’

Direktrapporter riskerar att bli ett pärlband av kanske, eventuellt, troligen, möjligen. En hel del rundsnack, jämfört med reportage med egna genomarbetade texter, men sådana tar längre tid att snickra ihop.”

Nog känner vi väl igen detta?

Kategorier
politik

Tydliga besked

Tydliga besked!
Jag tror nog att de flesta politiker är ”mediekåta” d.v.s. det är en chans för dem att synas i medierna. Jag tycker att SVT borde utnyttja detta lite bättre när de frågar ut politiker (SR är nog lite vassare). De borde kräva att politikerna svarar entydigt och begripligt. Jag har några förslag nedan:

Säg att försvarsministern intervjuas i SVT och får frågan: ”Ska Sverige vara med i NATO?”. Slingar sig då ministern borde reportern först uppmana ministern att ge ett begripligt svar. Om ministern alltjämt pratar utan att säga något, borde reportern ta konsekvenserna av detta och säga: ”Eftersom vi inte får något svar avbryter vi intervjun här.”

Ett annat exempel: ”Kommer Sverige att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?” Blir det inget tydligt svar avbryts intervjun och politikern för lomma iväg.

Det finns massor med frågor till olika politiker som kräver liknande tydliga svar: ”Vill du sätta stopp för vinster i välfärden? Ska vi införa sex timmars arbetsdag? Ska krigsmakten få fortsätta att förorena Vätterns vatten? Är Sverige ett klassamhälle? Ökar klyftorna i Sverige? Ska vi införa fastighetsskatt? Bolagsskatt? Arvsskatt?”

De här frågorna är förstås ställda ur ett vänster-miljöperspektiv men oavsett vilken politik den intervjuade företräder och vilka frågor som ställs, borde intervjuaren kräva begripliga svar på frågorna.

I samtliga fall får politikern lomma iväg om vi inte får svar.

Fotnot: "lomma" kan även stavas som "loma" men då tror alla att jag stavat fel.

Kategorier
media politik samhälle

Som en skock får

Sheep Drive by tomkellyphoto, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  tomkellyphoto 

 

Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat.  För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.

Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.

Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.

Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.

Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.

Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.

En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.

Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.

En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.

Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.

Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.

Kategorier
samhälle sport språk

På egna ben i Tyskland

Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR –  och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).

Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.

Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.

Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.

Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!

Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?

Fussball-WM 2006 / FIFA Championchip 200 by pittigliani2005, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  pittigliani2005 

 

För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel  till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

 


 

Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.

Kategorier
education fritid hem litteratur samhälle

Dagens boktips

Matteus barnböcker och lånedisk by Regionbibliotek Stockholm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Regionbibliotek Stockholm 

En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ’Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).

Kategorier
politics politik samhälle

Politik och karisma

I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.