Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).
Idag söndag var det självklart att jag måste kolla in de två stormatcherna, först mellan Tyskland och Mexiko och senare mellan Schweiz och Brasilien. Inget av storlagen lyckades väl som de tänkt sig. Däremot kan såväl Mexiko som Schweiz möta pressen med högburet huvud.
I Tysklands fall var det kanske ingen katastrof; de brukar ju vinna ändå i slutändan. Möjligen blir det svårare för Sverige om Tyskland är piskade att vinna.
Brasilien brukar omges av en sorts skimmer bland oss i Sverige (gäller också kommentatorer i ra/tv). Jag tror att många har någon sorts romantisk föreställning om brasiliansk fotboll.
Visst finns det många skickliga och sevärda fotbollsspelare från Brasilien men numera är de inte enastående som en Pelé, Garrincha eller senare Sokrates, Carlos och några ytterligare.
Kanske har magin försvunnit lite genom att de flesta riktigt bra spelarna redan spelar i Europa och därmed inte längre är så exotiska.
Annat var det för en 12-årig gosse 1958 som för första gången såg ”brassar” på Rimnersvallen i Uddevalla. Jag har nog tidigare nämnt hur man inte trodde det var möjligt att hoppa, kanske en meter eller mer, upp i luften och sedan hänga kvar där för att slutligen vika kroppen som en fällkniv och nicka bollen hårdare och exaktare än vi någonsin kunna skjuta. Inte heller hade vi någonsin sett en målvakt flyga vågrätt genom luften över det ”jättelika” fotbollsmålet och dessutom fånga bollen. Ännu idag, 60 år senare ser jag (och hör) det helt tydligt framför mig.
Kanske var det så myten om Brasilien byggdes upp för andra också. Idag är Brasilien ett lag bland alla andra, roliga se visserligen, men utan den tyska effektiviteten.
Sverige då? Hoppas kan man ju alltid.
Nyligen blev det isländska laget utslaget ur EM 2016 av ett överlägset Frankrike. I sportnyheterna hette det att ”Island blev överkört” eller liknande.
Den som i likhet med mig har haft förmånen att uppleva ”VM-58” – förevigt en milstolpe i min egen tideräkning – vet att just 5-2 var resultatet i VM-finalen mellan Brasilien och Sverige. Sverige var värdnation och hade inte behövt kvalificera sig men detta förtar inte att det svenska laget gjorde en utomordentlig prestation där en av höjdpunkterna var segern över dåvarande Västtyskland med 3-1 där Kurre Hamrin gjorde ett oförglömligt mål.
När det så var dags för final var förväntningarna naturligtvis skyhöga och vi trodde nog att vi hade en reell chans – åtminstone trodde en 12-åring detta. Matchen började bra genom att Sverige tog ledningen tidigt i matchen – jag hörde förstås matchreferatet på radio som var det vanligaste i min omgivning på den tiden. Om jag får göra en liten utvikning här, vill jag påstå att jag nog aldrig har upplevt samma spänning genom att se en match på tv som när Lennart Hyland refererade. Kanske beror det på att man fick vara lite mer aktiv och fantisera själv. Idag – dessvärre – lyssnar jag sällan på radioreferat.
Säg den lycka som varar beständigt; det dröjde inte länge förrän Brasilien hade både kvitterat och tagit ledningen. I andra halvlek gjorde Sverige ytterligare ett mål men vad hjälpte väl detta när Brasilien hade ”underbarnet” Pelé!
Men som jag minns det nu var det ingen som sa att Sverige blev överkört.
Foto: By PRESSENS BILD/SCANPIX (ne.se) [Public domain], via Wikimedia Commons
Återkommande tänker jag på om spelarna i det svenska fotbollslandslaget påverkas av att tidningar, sportprogram och till och med Nyheterna i tv formligen skriker: ”ZLATAN!” Oavbrutet.
För att undvika alla missförstånd, låt mig erkänna att att jag tycker att Zlatan är en alldeles utomordentlig fotbollsspelare och att han har gjort stor nytta i det svenska landslaget (och i sina olika klubblag, förstås).
Men nu var det detta med fotbollslag, alltså lag. Hur påverkar det de andra spelarna i laget när de bara får vara någon sorts bakgrund till den som har allt ljus på sig? Eftersom jag inte vet något om hur spelare på eltinivå tänker i det här fallet, kan jag bara spekulera lite utifrån mina egna erfarenheter som väl ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Jag ska återkomma till detta nedan.
Det var väl länge sedan som fotboll var någon sorts ”ädel” kamp där det bästa laget vann. För det första är det knappst någon ädel kamp längre; man behöver bara se hur spelarna försöker lura domarna och fuska till sig fördelar. Vid minsta beröring – om man kan tänkas ha fördel av detta – kastar sig spelaren vrålande till marken och skriker som en treåring. Detta blir ju lätt komiskt i tv-åldern då man i närbild och slow motion kan se att det som i hastigheten ser ut som en nästintill dödlig attack på motståndaren enbart var en lätt – om ens någon – beröring. Någon jämförde i en krönika fotbollsspelarna med handbollsspelare – inte sällan 100-kilosbjässar – som dånar in i varandra med full kraft utan att någonsin ligga och försöka skrika sig till frikast eller andra fördelar.
Numera är det väl endast i undantagsfall som ”laget” vinner. Fotboll idag handlar om fixstjärnor; det är dessa som folk vill se. Ovan nämnde Zlatan är väl en av dessa men får nog finna sig i att stå i skuggan ”halvguden” Ronaldo och ”mästerbolltrollaren” Messi. Alla ingår naturligtvis i ett lag men det gäller att visa upp sig själv som individ; att vara en i massan/laget förefaller inte vara förenligt med stjärnglans utan man ska vara en väldigt tydlig individ eller varumärke som det nog snarare heter idag.
I ett fotbollslag har alla samma dräkt och därför måste man ”sticka ut” på något sätt. Därför ser de flesta ut som rena klotterplank och om inte detta skulle räcka får man ordna till en frisyr som ”sticker ut”. Några har dock valt – bl.a. Ronaldo – att inte klottra ner armar, rygg och hals med tatueringar. Dessa har säkert också någon tanke bakom sina val.
Som ovan nämnts tävlar media – oftast med krigsrubriker – att beskriva minsta handling eller uttalande från stärnorna. Under den pågående EM-turneringen har jag noterat att även tv-producenterna deltar i denna kändiskult. Under Portugals senaste match för att ta ett exempel, visades ständigt närbilder på Ronaldo som uppgiven, skrattande, bekymrad eller glad.
Individualisering genomförs även med teknikens hjälp utan speciellt dyrkande journalister eller producenter genom att man för varje spelare kan se hur han (nu är det ju EM för män) sprungit, passat, skjutit mot mål och naturligtvis också om han gjort mål. Det senare har blivit jätteviktigt nu är alla spelare är sitt eget varumärke och kan tjäna skamlöst mycket pengar på sin sport.
Skytteligavinnare är fint att vara. Zlatan har naturligtvis varit detta för att nu inte tala om de andra jag nämnt ovan. Från min egen ”forntida” fotbollskarriär kan jag inte minnas att det var så märkvärdigt att vinna skytteligan; jag tror inte ens att termen var uppfunnen på min tid. Självklart var det roligt att göra mål även då men så märkvärdig var man inte.
Jag minns speciellt ett avslutningstillfälle i klubben jag tillhörde. Vi skulle få förtjänstmärken efter säsongen. En närboende klubbkamrat kunde av något skäl inte hämta sitt märke och jag fick därför hämta även hans. Vår lagledare sa då leende till församlingen: ”Den som har gjort många mål får två tecken!” Det hade gått bra för mig, en liten snabb vänsterytter som aldrig vågade nicka en boll, men som dök upp framför målet och satte en tå på bollen ganska ofta. Det var inte mer med det.
Under den pågående EM-turnering betonar man ständigt att Island uppträder som ett lag. Här finns inga fixstjärnor men tillsammans har man ovedersägligen uträttat något. Inte har det varit tråkigt att se heller, tvärtom!
Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR – och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).
Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.
Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.
Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.
Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!
Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?
För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.
