”jag är född till åskådare”

Hjalmar Söderberg

Jag har alldeles nyligen avslutat min omläsning av en gammal klassiker – Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. För den som händelsevis inte känner till det yttre skeendet uppkommer huvudkonflikten när den unga vackra prästfrun söker upp doktor Glas, som också är hennes åldrade make pastor Gregorius’ läkare och försöker förmå läkaren att med medicinska argument få pastorn  att avstå från sina ”äktenskapliga rättigheter” som har blivit till en plåga för henne. Detta sätter förstås läkaren i ett svårt dilemma där han blir tvungen att dagtinga med sin läkaretik.

Eftersom detta är en känd roman och inte någon deckare är det väl inget som hindrar att man avslöjar att läkaren slutligen tar livet av pastor Gregorius.

Det finns många bottnar i romanen och jag minns att när jag läste den för första gången var jag ju tvungen att se hur det skulle sluta. Den här gången kanske jag mest fastnade för hur doktor Glas resonerar om livet, människorna, kärleken och det etiska dilemmat.

Doktor Glas är lite av en främmande fågel som inte riktigt begriper sig på människorna och det vanliga livet. Jag fäste mig vid några citat som jag faktiskt drog på munnen lite åt ibland.

…-jag är född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar hvarandra på scenen, men själf har jag ingenting där att göra, jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!

”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen: då går du själf till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själf.

”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd som är dig tjänlig , får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälfvor!

Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier.

Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för.

Man kan säkert läsa om den här romanen på massor av ställen men för den som vill ha en snabb överblick finns en artikel i Wikipedia.

Bildlänk: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Hjalmar_S%C3%B6derberg.jpg
Bilden är Public Domain

Om en döende intellektualism

Intellectual Property - A Free Stone Tex by duiceburger, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  duiceburger 

 

 

Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.

Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.

Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.

Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.

En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).

XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.

Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.

Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.

Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.

Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.

Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.

Även för en vänsterregering.

Äntligen klar!

 

 

Jag vet inte hur många månader jag envist har pinat mig igenom Dostojevskijs Idioten. I den engelska variant som jag hittade på projekt Gutenberg var den på 536 sidor (men då var några sidor i slutet licenstext).

Idioten lär ju höra till den klassiska världslitteraturen men jag har bokstavligen pinat mig igenom tegelstensromanen och det var väl först efter sådär 400 sidor som det tog en aning fart.

Varför ger man sig på en sådan här bok när det finns så mycket enklare och mer spännande att läsa? Ett skäl kan förstås vara att Brott och Straff i Per Myrbergs uppläsning (bortåt 25-26 kassetter av den gamla typen) gjorde bilresan till och från Jämtland för många år sedan till en ren njutning. När jag så laddade ner Idioten som e-bok i min läsplatta, väntade jag mig nog en liknande upplevelse.

Ett annat – kanske något mindre hedervärt – skäl till att man ger sig på världslitteraturen är kanske att man tycker att det hör till allmänbildningen hos en någotsånär bildad person att ha läst åtminstone några av Dostojevskijs verk utöver kortare noveller och sen kunna säga detta i vid valda tillfällen. Hoppas dock att detta inte är det främsta skälet.

Nåväl Idioten handlar om en person – i den engelska översättnigen prins Myshkin (stavningen varierar och på svenska heter han furst(e) M). Handlingen börjar när M återvänder från ett sjukhus i Schweiz där han har behandlats för epilepsi. När han återvänder träffar han på tåget en viss Parfyon Semyonovich Rogozhin som berättar om den osannolikt sköna Nastassya Filippovna som är en sorts femme fatale. Denne Rogozhin kommer senare att spela en viktig roll i romanen. Det visar sig senare att Myshkin förälskar sig i denna Nastassya Filippovna men också i general Yepanchins yngsta dotter Aglaya.

Sen fortgår romanen i flera hundra sidor med societetsliv i St Petersburg där den stackars Myshkin lallar omkring förälskad och som en sorts driftskucku för andra. Detta fortgår hela tiden med visiter här och där och samtal där Myshkin ofta uppskattas men också sådana där han gör bort sig – alltså en idiot.

I grunden tycker jag att detta är fruktansvärt tråkigt och egentligen är det bara en sorts envishet att inte ge upp som driver mig. ”Nu är det bara hundra sidor kvar” har varit en typiskt strategi hos mig under läsningen. Så mot slutet – kanske under de hundra sista sidorna – bränner det till ordentligt när det tillslut ska ställas till bröllop mellan Myshkin och Nastassya Filippovna och då blev det med ens lätt att återvända till läsningen för att se hur det hela skulle sluta, vilket jag naturligtvis inte kommer att avslöja här.

Men frågetecknet kvarstår alltjämt: varför ägna flera månader åt att verkligen kämpa sig igenom fyra hundra sidor tråkigt societetsliv i St Petersburg för att sedan få en tveksam belöning av ett dramatiskt slut? När det finns så mycket annat att läsa! Men som jag brukar säga: Det är säkert något jag inte begripit här (det gör inte Idioten heller).

Den som önskar en snabbvariant kan läsa om Idioten här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Idiot

Dagens boktips

En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ‘Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).

Höstläsning

Har just läst färdigt Twist som är den blivande akademiledamoten Klas Östergrens senaste roman. Det är en lättläst och framförallt mycket intressant historia som utspelar sig på flera olika tidsplan med ingredienser av kärlek, korruption, en rysk agent och efterforskning en av en skådespelare med viss anknytning till författarjaget.

Ami är den kvinna som är central i den kärlekshistoria som driver berättelsen. Ett annat centralt tema är hur samhället förändras så att olika projekt kan genomföras med hjälp av mutor och de rätta kontakterna. Att inget är som förr symboliseras av Twist and Shout där John Lennons röst uttrycker något som man aldrig tidigare hört, liksom dansen twist där man liksom står för sig själv och vrider kroppen till musiken.

Enligt en intervju i Borås Tidning (Eklund, 25 september 2014) lär författaren ha skrivit texten mer eller mindre så som minnen och fantasi lett honom utan att försöka tvinga på den någon strikt komposition.

Utan att göra några som helst jämförelser med Östergrens skrivande i övrigt, kan jag nog påstå att även denna anspråkslösa text är skriven ”rakt av” utan några pretentiösa ambitioner. Ville bara berätta att jag tyckte om boken och att jag snart ska läsa lite mer Östergren.

Det är ju så lätt numera när man bara trycker på några knappar och vips är boken i ens läsplatta!

Underdog

Underdog by barriebarrie, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
by  barriebarrie 

Jag tänker kort berätta om hur jag under några dagar umgåtts med Torbjörn Flygts roman Underdog, en roman som f.ö. belönats med Augustpriset.

I Underdog får vi följa  romanens centralgestalt Johan genom skolåren fram tills dess han har gjort sin värnplikt. Även om Johan är berättelsens jag är familjen, kompisarna och miljön – en del av Malmö – centrala i romanen.

Johan växer upp med en ensamstående fabriksarbetande mamma – hela tiden omnämnd som Morsan – och en större syster. Här är det emellertid inte frågan om någon misär utan Morsan klarar av att både försörja sin familj och att upprätthålla en exemplarisk ordning. Även om jag själv har vuxit upp i en familj med både far och mor och därtill på landet finns det åtskilligt som känns igen trots att jag själv växte upp flera decennier tidigare. Romanen utspelar sig under sent sjuttiotal och åttiotalet.

Beskrivningen av de tidigare skolåren ler jag igenkännande åt; fotboll var viktigt men inte själva skolan. Även om såväl Johan som jag själv hade lätt för skolan var den mer som en bakgrund till allt det roliga som hände och jag brukar ibland berätta för min nuvarande omgivning hur jag som barn kunde drömma mardrömmar om att sommarlovet var över. Johan har däremot en syster som ständigt pluggar och har toppbetyg.

Hög igenkänningsfaktor är det också i beskrivningen av Johans gymnasiestudier. Liksom jag själv kommer Johan till en främmande värld med andra regler  än de som han har lärt sig bland kompisarna i kvarteret. När Johan kommer till gymnasiet, får han anpassa sig till åttiotalets ekonomism där det talas om aktiekurser och föräldrarnas företag. För Johan gäller det förstås att anpassa sig så mycket möjligt utan att avslöja för mycket om sin bakgrund. Såväl jag känner igen detta! Det var nog inte förrän jag kom till gymnasiet som jag ens blev medveten om att jag kom från ‘arbetarklass’.

För att passa in går Johan herrmiddagar med ”småmoderaterna” (obs mitt uttryck) och han besöker också en partitillställning med högerledaren Ulf Adelsson där man häcklar arbetarklassen. Det känns främmande för Johan men det vore förstås omöjligt att inte jubla och applådera tillsammans  med de klasskamrater han numera omger sig med.

Under en tid har Johan en flickvän och då gäller det att passa in hemma hos hennes föräldrar. Han noterar att här kallas föräldrarna för ”mamma” och ”pappa”; inte heller sträcker man sig efter smöret vid bordet utan man ”ber” om det.

Tillsammans innebär det som Johan träffar på i den värld han håller på att träda in i att han stundtals inte känner sig hemma någonstans; han förlorar alltmer kontakten med de gamla kompisarna och han känner sig ofta främmande inför de nya som har helt andra möjligheter att utforma sina liv. Att han heller inte riktigt räknas får han erfara då de nya kompisarna sviker honom genom att helt sonika ändra tidpunkten – utan att fråga Johan – för en länge planerad tågluffarsemester. Johan som måste sommarjobba för att få ihop pengar först, blir lämnad hemma.

När Johan från den vuxnes perspektiv berättar allt detta, har han – liksom jag själv – skaffat en hyfsad akademisk utbildning med socialt anseende. Vi har båda bildat familj med barn (utflugna i mitt fall) och egen bostad.

Det är inget tvivel om att klassresan varit prisvärd, sedd ur ett visst perspektiv. Ur ett annat perspektiv har den till en viss del handlat om att göra sig till och att dölja sådant man i en viss period av livet inte vill skylta med. Priset för det senare kan lätt bli att man inte hör hemma i någondera miljön. För mig, liksom för Johan, var emellertid hemmet och föräldrarna alltid den fasta punkt kring vilken jorden snurrade.