Kategorie-reader

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Läsplatta?

Läsplatta

Läsplatta

    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Sammanställt

Bokomslag

Bokomslag

Jag har gjort en bok som består av totalt 226 blogginlägg om lärande på nätet, framförallt i högre utbildning, vilka tillkommit under min tid som universitetslektor vid Göteborgs universitet (och några efter avslutad tjänstgöring). Det sista inlägget – bokens första kapitel – tillkom i augusti 2015.

 
Jag skrev mitt första inlägg i september 2010, inspirerad av tänkare som Stephen Downes, George Siemens och Dave Cormier som alla verkade för öppna läranderesurser som kan delas och bli av stort värde för eget lärande men också för mer formaliserad undervisning. Att regelbundet skriva blogginlägg med Creative Commonslicens blev därför mitt sätt att försöka ge tillbaka något av alla de resurser som jag kunnat dra nytta av såväl personligen som i mitt arbete med studenter i mina nätkurser.

 
Inom akademin är (eller var) det inte alldeles självklart att man vare sig skriver för nätet själv eller använder material från nätet som kursmaterial. Akademikers skrivande brukar i allmänhet vara mer inriktat på karriär genom publicering i väl ansedda tidskrifter medan kurslitteratur oftast består av böcker och artiklar som är bestämda långt i förväg.

 
Fastställda litteraturlistor gör emellertid att sådana områden som utvecklas snabbt (t.ex. om lärande på nätet) lätt blir föråldrade. Detta utesluter dock inte att alltjämt kan finnas publicerad litteratur som är relevant under en längre tid. En annan fördel – för de studerande främst – är att material som kan hämtas hem från nätet är helt kostnadsfritt.

 
Nu är det förstås inte så att man kan använda vadsomhelst som kurslitteratur. När det gäller ”traditionellt” publicerad litteratur, behöver varken lärare eller studenter bekymra sig så mycket om innehållets kvalitet. Det som är publicerat på vanligt sätt har med största sannolikhet både kvalitetsgranskats och reviderats åtskilliga gånger; detta gäller också artiklar som man kan ladda ner via sitt bibliotek eller från webbplatser som erbjuder granskade artiklar helt fritt.

 
Lite annorlunda förhålller det sig då med sådant material som inte är traditionellt ”akademiskt” och då tänker jag på video och andra webbdokument. I sådana fall är det nödvändigt att den som är kursledare och kunnig inom ett område antingen själv väljer materialet och/eller deltar i diskussion kring det som studenter hämtar hem. Generellt gäller att om man är kunnig inom ett område kan man med stor sannolikhet avgöra materialets kvalitet. Omvänt gäller då att man bör vara mycket försiktig inom områden där man är okunnig och med fördel hålla sig till mer etablerade källor.

 
Utifrån den ståndpunkt jag presenterat ovan har jag nästan uteslutande använt material som fritt kan hämtas hem från nätet i mina kurser och jag har även betraktat åtskilliga av de inlägg som jag nu samlat i den här boken som en sorts framväxande kurslitteratur i avsikt att inspirera de studerande både till att skriva själv och till att fortsätta sitt lärande efter kursen.

 
Att blogginläggen om lärande på nätet glesnade och upphörde i augusti 2015 innebär inte att jag slutat intressera mig för ämnet. Jag följer alltjämt mina ”spanare” på nätet men det känns inte riktigt lika angeläget att lägga mycket tid på att skriva om detta när man inte undervisar regelbundet. Numera håller jag igång en mer generell blogg där man kan skriva om ”lite av varje”.

 

Boken kan hämtas från: www.alejon.se/books/blog-summary.epub

(eller från fliken ”Mina e-böcker” på den är webbplatsen)

 

Lars-Erik Jonsson
2016

Tala i text

omslagJag har gjort en sorts klippbok där jag har samlat inlägg från en nätkurs på högskolenivå.

I mina nätkurser sedan millenieskiftet har jag skrivit ”kilometervis” med text i diskussionsforumen. Dokument kan man ibland återanvända i kommande kurser med smärre revideringar men själva diskussionsinläggen, där det sannolikt kan ha funnits ett eller annat ”guldkorn” under åren, går i allmänhet förlorade framförallt för att det är en tidsödande process att återvinna det omfattande materialet men också för att det har varit svårt att bestämma sig för ett hanterbart format.

Under min senaste nätkurs bestämde jag mig för att verkligen försöka utvinna något av allt det som ”sagts” i text under en termin och jag valde att hämta detta med hjälp av ett tillägg i Firefox kallat GrabMyBooks, vilket konverterar inläggen till formatet EPUB som är det mest generella e-boksformatet. De olika delarna har sedan vidare redigerats något i e-bokeditorn Sigil (kan hämtas gratis på nätet).

I del I – Att befinna sig i flödet – vill jag visa att det sker ett kontinuerligt flöde på nätet av ny kunskap inom det specifika område som kursen behandlar och jag tipsar därför deltagarna om värdefulla webbdokument som jag antingen hittat själv eller fått via mina kontakter. Den didaktiska tanken med detta är att man måste bygga upp ett nätverk av relevanta kontakter – ’spanare’ – som ser mer än vad man själv kan se. Hela tiden strömmar ny information in och man inser gradvis (och ofta motvilligt) att man inte kan ta del av allt. Man måste också vänja sig vid att själv ta ställning till relevansen av informationsflödet, en speciellt viktigt förmåga när man inte längre går på kurs.

I del II – Vi pratar på – har jag samlat inlägg som jag själv har gjort i de nätburna diskussionerna. Av förklarliga skäl förekommer enbart mina inlägg, inte för att de skulle vara viktigare utan helt enkelt för att man inte publicerar andras texter utan lov.

Läsaren kan möjligen tycka att diskussionerna ibland rör ämnen som rimligen inte hör till själva kursinnehållet. Med många års erfarenhet av nätkurser – ända sedan millennieskiftet – hävdar jag att ett visst mått av ”skitprat” är nödvändigt för att lösa upp deltagares ovana, motstånd eller rädsla att kommunicera i skrift där andra kursdeltagare ska läsa vad man själv har skrivit. Det är inte alls ovanligt att även högskoleutbildade deltagare oroar sig för att inte kunna ”forumlera sig” på ett bra sätt eller att skriva något som verkar dumt.

Jag har därför valt att försöka bli en rollmodell och inte enbart visa upp ”min oerhörda beläsenhet” utan att också tala om vardagliga händelser och annat med relevans för vårt kursarbete. Själva boken är ett omfattande dokument som kan laddas ner från:

http://alejon.se/books/tala-i-text.epub

Boken publiceras under Creative Commons, Erkännade, Dela-lika, Icke-kommersiell (BY, SA, NC)

Skolvägen

midsommar500

Jag brukar sällan engagera mig i sånt som skrivs om skolan av olika debattörer då jag tycker mig gjort min ”samhällstjänst”, men en krönika av Marie Wallin i Landets Fria 6 maj 2015 om landsbygdsskolorna satte min fantasi i rörelse.

Artikeln nämner de vanliga argumenten från politiker om nödvändigheten av effektivisering på grund av vikande elevunderlag när folk flyttar från landsbygden, men framförallt beskriver Wallin en rad positiva saker om landsbygsskolorna som ”bullerbykänsla”, ”nära till natur” ”vatten”, ”lanthandel” och ”trygga små skolor”. Här gick min fantasi igång från min egen skoltid i en landsbygdskola. Jag tänker då inte främst på själva skolgången och lektionerna utan själva miljön ”runtomkring”.

Jag hade förmånen att få gå i en landsbygdsskola, byggd i början av 1950-talet. Här fanns både fräscha lokaler och barnbespisning. Skolan låg halvannan kilometer hemifrån och att man skulle åka skolskjuts den lilla sträckan fanns inte i tankevärlden, snarare tyckte man väl synd om dem som dagligen måste trängas på skolbussarna från det närbelägna brukssamhället och från mer avlägsna trakter på landsbygden.

I en liten bok som jag kallat Skolvägen beskriver jag vad som lockade, fascinerade och ibland skrämde en ”folkskolegrabb” på väg till eller från skolan på  50-talet. Trots det blir en uppräkning av olika händelser så som jag minns dem idag mer än ett halvsekel senare, tror jag att dessa i någon mening bildar en helhet som gör ett avtryck i personligheten och bidrar till vem man faktiskt ”blir” senare i livet.

Lars-Erik Jonsson

juli 2015

(Foto: Lars-Erik Jonsson)

Äntligen klar!

 

 

Jag vet inte hur många månader jag envist har pinat mig igenom Dostojevskijs Idioten. I den engelska variant som jag hittade på projekt Gutenberg var den på 536 sidor (men då var några sidor i slutet licenstext).

Idioten lär ju höra till den klassiska världslitteraturen men jag har bokstavligen pinat mig igenom tegelstensromanen och det var väl först efter sådär 400 sidor som det tog en aning fart.

Varför ger man sig på en sådan här bok när det finns så mycket enklare och mer spännande att läsa? Ett skäl kan förstås vara att Brott och Straff i Per Myrbergs uppläsning (bortåt 25-26 kassetter av den gamla typen) gjorde bilresan till och från Jämtland för många år sedan till en ren njutning. När jag så laddade ner Idioten som e-bok i min läsplatta, väntade jag mig nog en liknande upplevelse.

Ett annat – kanske något mindre hedervärt – skäl till att man ger sig på världslitteraturen är kanske att man tycker att det hör till allmänbildningen hos en någotsånär bildad person att ha läst åtminstone några av Dostojevskijs verk utöver kortare noveller och sen kunna säga detta i vid valda tillfällen. Hoppas dock att detta inte är det främsta skälet.

Nåväl Idioten handlar om en person – i den engelska översättnigen prins Myshkin (stavningen varierar och på svenska heter han furst(e) M). Handlingen börjar när M återvänder från ett sjukhus i Schweiz där han har behandlats för epilepsi. När han återvänder träffar han på tåget en viss Parfyon Semyonovich Rogozhin som berättar om den osannolikt sköna Nastassya Filippovna som är en sorts femme fatale. Denne Rogozhin kommer senare att spela en viktig roll i romanen. Det visar sig senare att Myshkin förälskar sig i denna Nastassya Filippovna men också i general Yepanchins yngsta dotter Aglaya.

Sen fortgår romanen i flera hundra sidor med societetsliv i St Petersburg där den stackars Myshkin lallar omkring förälskad och som en sorts driftskucku för andra. Detta fortgår hela tiden med visiter här och där och samtal där Myshkin ofta uppskattas men också sådana där han gör bort sig – alltså en idiot.

I grunden tycker jag att detta är fruktansvärt tråkigt och egentligen är det bara en sorts envishet att inte ge upp som driver mig. ”Nu är det bara hundra sidor kvar” har varit en typiskt strategi hos mig under läsningen. Så mot slutet – kanske under de hundra sista sidorna – bränner det till ordentligt när det tillslut ska ställas till bröllop mellan Myshkin och Nastassya Filippovna och då blev det med ens lätt att återvända till läsningen för att se hur det hela skulle sluta, vilket jag naturligtvis inte kommer att avslöja här.

Men frågetecknet kvarstår alltjämt: varför ägna flera månader åt att verkligen kämpa sig igenom fyra hundra sidor tråkigt societetsliv i St Petersburg för att sedan få en tveksam belöning av ett dramatiskt slut? När det finns så mycket annat att läsa! Men som jag brukar säga: Det är säkert något jag inte begripit här (det gör inte Idioten heller).

Den som önskar en snabbvariant kan läsa om Idioten här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Idiot

Höstläsning

Har just läst färdigt Twist som är den blivande akademiledamoten Klas Östergrens senaste roman. Det är en lättläst och framförallt mycket intressant historia som utspelar sig på flera olika tidsplan med ingredienser av kärlek, korruption, en rysk agent och efterforskning en av en skådespelare med viss anknytning till författarjaget.

Ami är den kvinna som är central i den kärlekshistoria som driver berättelsen. Ett annat centralt tema är hur samhället förändras så att olika projekt kan genomföras med hjälp av mutor och de rätta kontakterna. Att inget är som förr symboliseras av Twist and Shout där John Lennons röst uttrycker något som man aldrig tidigare hört, liksom dansen twist där man liksom står för sig själv och vrider kroppen till musiken.

Enligt en intervju i Borås Tidning (Eklund, 25 september 2014) lär författaren ha skrivit texten mer eller mindre så som minnen och fantasi lett honom utan att försöka tvinga på den någon strikt komposition.

Utan att göra några som helst jämförelser med Östergrens skrivande i övrigt, kan jag nog påstå att även denna anspråkslösa text är skriven ”rakt av” utan några pretentiösa ambitioner. Ville bara berätta att jag tyckte om boken och att jag snart ska läsa lite mer Östergren.

Det är ju så lätt numera när man bara trycker på några knappar och vips är boken i ens läsplatta!

Böcker

Det digitala skiftet i förlagsbranschen har både medfört en ökad medvetenhet om bokmediets begränsningar och en fetischering av boken som artefakt. Inte bara i forskarsamhället, utan också i populärkulturen dyrkas den hotade Boken. Restauranger inreds som bibliotek. Fodral avsedda för bärbara datorer ser ut som halvfranska band.

Det inledande citatet är hämtat ur  en krönika i SvD:s Under strecket av Alexandra Borg http://www.svd.se/kultur/understrecket/digitala-experiment-spranger-bokmediet_8885218.svd

Det är något visst med böcker! Den egna bostaden har efter ett långt familjeliv en tendens att ”digna” under böcker som finner (tar?) sin plats på de mest udda ställen. Jag påstår inte att jag själv har läst alla dessa böcker men sannolikt är huvudelen lästa av någon familjemedlem, nuvarande eller utflugen.

Ibland när jag tycker att böckerna ”invaderar” mitt utrymme (revir?) brukar jag föreslå att vi nog borde göra oss av med några och därmed skapa utrymme för annat eller kanske för nyare böcker. Emellertid är det svårt att få gehör för sådana förslag. Det är något med böcker som gör att de kan göra anspråk på ett utrymme även om det är högst osannolikt att de någonsin kommer att röras och än mindre att läsas igen.

Nu är det förstås så att det är skillnad på böcker och böcker! Moderna deckare av de mest säljande författarna kommer man sannolikt aldrig att läsa om annat än i sällsynta fall. Möjligen skulle man kunna tänkas vilja återvända till t.ex.  Sjövall/Wahlöös kriminal- och samtidsreportage. Det svåra är ju att det är först i efterhand som man kan se hur ett litterärt verk klarar att åldras.

Det är förstås alltid säkert att ställa en Dostojevskij eller ett antal nobelpristagare på väl synlig plats där hemma och därigenom försöka skapa ett ”kulturellt kapital” när det kommer besökare. Även om man kanske aldrig har orkat igenom Brott och Straff, kan den bli en sorts fetisch i den egna bokhyllan och kanske är det den rollen som många böcker har i åtskilliga hem. De vittnar om något annat än skvallerpress och videofilmer (även om de senare då och då förpackats i bokliknande omslag).

Idag utmanas boken av som fetisch av elektroniska media och speciellt intressant är e-boken. Alltjämt kan man emellertid höra uttryck som ”det finns inget som en riktig bok!” Jag kan också erkänna att det är en viss känsla att öppna en ny bok som doftar och gör lite motstånd när man bläddrar,  men om det handlar om det faktiska innehållet eller budskapet, tror jag faktiskt att den elektroniska boken är överlägsen då den liksom är  ”befriad” från fetischism. Du kan inte bräcka av någon i bostaden,  på tåget eller på annan offentlig plats genom att läsa Tranströmer, Dostojevskij eller Munroe på en läs-eller surfplatta. Läser du på det sätt det är du sannolikt främst intresserad av innehållet. Inget motsäger naturligtvis att även den som läser en tryckt bok är intresserad av innehållet! Jag menar dock att vi befrias från något med e-boken; det blir  en affär mellan dig och författarens text utan att man behöver avdela  uppmärksamhet på omgivningen. Jag beskrev detta när jag berättade hur jag läste GT (Gamla Testamentet) på min läsplatta på tåget till arbetet. Jag menar att jag slapp risken att betraktas som en religiös knäppskalle. Dessutom kräver e-boken minimalt fysiskt utrymme; beroende på minnesutrymme kan du utan problem lagra 25 eller flera böcker  på din läsplatta i fickan!

Skribenten ovan skriver att en tryckt boks text är liksom fången mellan två pärmar. En e-bok ändrar sig fysisikt mellan olika läsmedier men dessutom kan texten ändras, sökas och annoteras på nätet. Visserligen kan man skriva i marginalen och stryka under i en tryckt bok också men den elektroniska boken medger ögonblickliga citat och kommentarer även på sociala medier om man så vill samtidigt som man kan ta del av många andras kommentarer och på så vis dela läsupplevelsen

Själv har jag nog mest läst mina e-böcker på gammalt vis men ordlistor, kommentar- och sökfunktioner gör det lättare. Inte heller behöver man bokmärken!

E-boken kan ju även länka till andra resurser, ljud och rörliga bilder. Till en del går ju detta att åstadkomma i tryck också. Hemma har vi ett verk (låda?) om första världskriget innehållande en uppsjö av dokument i faksimil, kartor och annat. Jag tror dock inte att jag har läst mer än ett fåtal av dessa. Video blir förstås omöjligt.

Nu är jag egentligen inte överdrivet förtjust i en massa fysiska ting eller länkar som ”stör” min läsning av texten men detta är antagligen en åldersfråga.

Det största problemet som jag har förstått det med e-böcker är ersättnings- och upphovsrättsfrågor. Biblioteken kommer också i händerna på självsvåldiga distributörer som sätter e-böckerna i en sorts ”karens” så att de hinner sälja  både e-böcker och tryckta böcker först .

Att betala över 150 kr för en e-bok känns också ganska orimligt om man vet att en datafil (e-bok) i princip kan dupliceras och spridas ”gratis”. Författarna får sannolikt medioker ersättning som vanligt. Vi får se vad framtiden erbjuder.

Fantastiska Firefox

Nyligen upptäckte jag att det finns tillägg till Firefox som gör det möjligt att läsa e-böcker direkt i webbläsaren. Med tillägget EPUBReader öppnas en e-bok (d.v.s. en epub-fil) direkt i webbläsaren. Men detta är inte allt!

Med tillägget GrabMyBooks kan man också skapa en e-bok från webbsidor. Det är så jag har tillverkat Fuskboken som finns under fliken ”Mina e-böcker”. Jag har inte hunnit utforska alla finesser ännu och alltjämt känns det lite mer hemtamt att använda det utmärkta programmet Sigil som jag skrivit om tidigare.

Ett ytterligare utmärkt tillägg är dotEPUB som också kan konvertera webbsidor till epub-formatet (det är detta jag lagt till som en knapp på mina blogginlägg). Detta program använde jag varje gång då jag konverterade en bok ur Gamla Testamentet från sajten www.bibeln.se till ett behändigt format för min läsplatta. Den minnesgode kanske erinrar sig att jag hade föresatt mig att läsa Bibeln, inte i första hand för religiös uppbyggelse utan för att jag kände det som en brist att en ”någorlunda bildad man” ännu inte hade läst denna bok från pärm till pärm. Dessvärre har det hittills bara blivit GT. Jag antar att NT är lite mer lättläst. I vilket fall kändes det mindre uppseendeväckande att sitta med en läsplatta på tåget än själva Bibeln.

E-bok producerad

För en tid sedan var det en yngre kollega som tillsammans med en välrenommerad professor skulle ge ut en antologi och det gjordes upp med ett förlag att vi skulle bidra med var sitt kapitel på temat att vara lärare i en ”uppkopplad” tid. Vi lade alla ner mycket tid på detta arbete och mitt bidrag – Expansioner – skrev jag med stort engagemang. Jag blev senare mycket stolt och glad när det bestämdes att mitt bidrag skulle få avsluta och liksom sammanfatta den tematik som behandlats i antologin.

expansion

Dessvärre ändrade förlaget på villkoren och beslutade sig för att man bara ville ha kapitel riktade mot grundskola- och lärarutbildning. Då passade ju inte mitt kapitel in eftersom det spände över en lång tid och över hela utbildningsfältet från grundskola till den högre utbildningen.

Då jag hade lagt ner mycket tid och engagemang på detta kapitel, vände jag mig senare privat till ett annat förlag med förfrågan om huruvida mitt avsnitt – som jag bifogade – kunde passa in i deras utgivning; om inte tänkte jag publicera mitt inlägg fritt på nätet som en e-bok.

Då inte heller det andra förlaget var intresserat har jag nu gjort slag i saken och färdigställt min första e-bok. Eftersom jag publicerar den under en Creative Commonslicens bör det stå klart för var och en att det inte är ekonomisk vinning jag åstundar. Det är väl snarare så att de distanskurser jag har drivit där mina egna blogginlägg och andra bidrag har ingått som en del av resurserna har varit ganska uppskattade av utvärderingarna att döma och därför kan möjligen denna e-bok med delar av min produktion vara till glädje för någon.

Den som tidigare har läst något av det jag producerat för nätet vet sannolikt att jag finner stark sympati för att dela med mig av det jag producerar genom att göra det tillgängligt genom en Creative Commonslicens. En sådan licens innebär att jag behåller upphovsrätten till verket men att jag delar med mig på vissa villkor. Vanligtvis delar jag mina verk under villkoren ”Erkännande”, ”Dela lika” och ”Icke kommersiell”. Detta betyder att var och en är fri att använda det jag producerat förutsatt att vederbörande erkänner mig som upphovsman, är villig att dela egna produkter där mitt verk ingår helt eller delvis på samma villkor samt att man inte får använda det jag skrivit i kommersiellt syfte.

Slutligen något om e-böcker. Jag har under en snart två års tid använt en läsplatta (e-book reader); det är alltså inte detsamma som surfplatta även om också surfplattan kan användas som e-bokläsare. För mig passar det utmärkt att läsa e-böcker och jag tror att jag har läst åtskilligt fler böcker på det här sättet än vad jag skulle gjort annars.

I handeln finns massor av e-böcker att köpa men dessvärre – menar jag – har man ännu inte anpassat sig till verkligheten så som musikbranschen har gjort och därför är e-böcker alltjämt på tok för dyra. Däremot kan man idag låna e-böcker helt gratis via vanliga folkbibliotek och även från universitetsbiblioteken. Med en läs-eller surfplatta med wi-fi kopplar du dig direkt till bibliotekens e-boksamlingar. Med ett giltigt lånekort och några knapptryckningar har du boken i din läsare. Enda haken är alltjämt en något besvärande DRM-kodning som gör att boken kan försvinna innan du hinner läsa färdigt. Å andra sidan behöver du aldrig återlämna en e-bok; den går hem själv!

När jag nu har gjort mina första stapplande försök att själv producera en e-bok, har jag valt det mest generella av formaten – EPUB – som är en variant (som jag förstår det) på vanlig html som vi har i webbsidor. Detta innebär att formatet inte är helt fixerat som PDF men det är å andra sidan avsevärt mer flexibelt då sidorna skalas om automatiskt precis som i en webbläsare. Här är EPUB helt överlägset PDF som dock har sina förtjänster i andra sammanhang.

Det något ”rörliga” EPUB-formatet innebär dock att en e-bok kan se lite olika ut i olika läsare. Min e-bok hittar du på min egen domän ifall du skulle ha intresse av att läsa den http://www.alejon.se/books/expansioner.epub

(Säkrast att kopiera länken till webbläsare. Kräver också att dator eller platta har en epubläsare installerad)

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑