Körsångare

Fotolänk nederst på sidan

Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
 
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
 
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
 
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
 
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.  
 
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
 
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.  
 
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
 
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).  
 
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.  
 
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.  
 
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.  
 
 Fotolänk: ”Choir” (CC BY-NC-ND 2.0) by La Shola y EL Gringo?

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom

Samtal

Konversation

Jag tror inte att vi i allmänhet är så bra på att diskutera eller föra ett samtal som leder oss fram till nya insikter.

Om jag tänker tillbaka på min uppväxtmiljö, kan jag inte erinra mig särskilt många tillfällen då de vuxna verkligen diskuterade länge och detaljerat. Det var nog snarare så – åtminstone bland mina närstående – att det ansågs lite ”fult” att stå på sig och ”säga emot”. Istället gled man gärna undan på ett sätt som fick diskussionen att liksom ebba ut. Efteråt kunde det mycket väl hända att ämnena togs upp i en tryggare miljö där man minsann visste vilka dumheter som hade hävdats i den tidigare diskussionen. Så här gick det naturligtvis inte alltid till men jag tror att det är en beskrivning som fångar grunddragen ganska väl.

Jag har vid flera tillfällen tidigare uppehållit mig vid temat diskussion och samtal som kan leda till nya insikter (se nedan). Våra politiker utgör här det tydligaste exemplet på ”icke-diskussion” då de för det första talar i färdiga formuleringar utan att lyssna och för det andra har som mål att ”besegra” snarare än att ”vinna ny insikt”.

Nätdiskussioner är ett annat exempel på icke-konstruktiva meningsutbyten där olika grupperingar eller individer kan hävda vad som är rätt – inte sällan på ett ohyfsat eller hotfullt sätt –  tryggt förskansade bakom skärm och tangentbord. Här är det mer en fråga om att reagera på något (mot något) än att verkligen gå in i en fruktbar diskussion.

Uppslaget till denna lilla reflektion fick jag från ett inlägg med titeln: How to Criticize with Kindness: Philosopher Daniel Dennett on the Four Steps to Arguing Intelligently  där strategin för en fruktbar diskussion presenteras så här (min översättning):

  1. Försök att uttrycka din diskussionspartners position så klart, tydligt och rättsvist att motparten skulle kunna säga: Tack, jag önskar att jag hade kommit på att uttrycka det så själv
  2. Räkna upp alla punkter där du kan hålla med (om det inte är självklarheter)
  3. Säg vad du har lärt dig av motpartens argrument
  4. Först nu är det på sin plats att komma med motargument och kritik

Tänk om vi kunde diskutera så, särskilt på nätet, menar skribenten.

Nu skulle man ju kunna tycka att detta är naivt, särskilt med tanke på alla som får sin livsluft genom att spy ur sig hat på nätet, men skribenten menar att detta faktiskt är en sund psykologisk strategi eftersom det gör opponenten mer receptiv för kritik och avvikande mening, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en bättre diskussion.

Ytterligare om samtal, debatt och diskussion
Jag sökte lite bland mina kategorier och taggar (kan den som är intresserad göra själv) och hittade åtskilligt på det här temat. Här är några slumpmässigt valda länkar:

https://www.alejon.se/2013/12/01/samtala/
https://www.alejon.se/2016/02/10/ekokammare/
https://www.alejon.se/2014/01/26/debatt-som-ritual/

Fotlänk: ”conversation” (CC BY-NC 2.0) by r8r

Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!

Läsplatta?

Läsplatta
Läsplatta
    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Sanningen och jakten på klick

6496402073_ae13c3eeaa_mEn artikel i The Guardian  om journalistiken och de digitala medierna har upptagit mina tankar under flera dagar. Det är alltid bäst att gå till källan om man har en knapp timme över. I annat fall kan man ta del av mina läsintryck nedan.

Genom att distributionsformerna har förändrats har journalistiken tvingats till anpassning och man har förlorat den tidigare rollen av ”gatekeepers” när det gällde vad som kan publiceras. Detta har lett till en vulgarisering eftersom framgången alltmer mäts i antal  ”click”. Jag tolkar detta som negativt även om man säkert kan finna en del positiva drag också. Däremot har inte nyhetsmedierna lyckats förändra sin affärsmodell, vilket har lett till uppsägning av massor av journalister alltmedan Facebook gör enorma vinster.

Artikeln tar avstamp i en snaskig historia om premiärminister Cameron som vi en ”vild” tillställning skulle ha ”inserted a private part of his anatomy” i munnen på ett grishuvud. Händelsen fick ögonblicklig spridning (blev viral) men senare tillkännagav skribenten att det hade varit omöjligt att kolla upp den här källan och försvarade sig dessutom med att det är ”up to other people to decide whether they give it any credibility or not”.

Detta är onekligen en oroväckande twist på jounalistik eftersom det i princip är omöjligt för den enskilde att avgöra sanningshalten. Istället blir det – som artikeln nämner – så att när man tror att något är sant (eller kanske rentav vill att det ska vara sant) så blir det till en sanning.

Sanningen stod heller inte särskilt högt i kurs vid Brexitomröstningen där lämnasidan hela tiden visste att ”facts don’t work”. Stannakvarsidan däremot presenterade massor av fakta men som vi alla vet fungerade inte detta.  Skribenten kommenterar: ”When “facts don’t work” and voters don’t trust the media, everyone believes in their own ‘truth’ – and the results, as we have just seen, can be devastating.

Det har alltmer blivit så att det som räknas som fakta är vad många anser vara sant och för tidningar gäller att man skriver obekväma sanningar på egen risk (prints at its peril). Idag tenderar folk att misstro fakta – speciellt – om dessa fakta är obekväma eller går emot de egna uppfattningarna. Eller som en person säger i ett tv-program: “people in this country have had enough of experts”.

Idag är det  lättare än någonsin att sprida rykten antingen av oförstånd eller med beräkning. När vännerna postar något på Facebook, är det stor chans (eller risk) att man delar, ofta för att visa att man delar vännens värderingar och ibland för att man vill tillhöra ett visst sammanhang.

De bakomliggande algoritmerna på FB och andra sociala medier är dessutom konstruerade så att de ger oss mer av det som vi har klickat på, vilket i förlängningen innebär att den version av verkligheten vi möter förstärker de föreställningar vi redan har. Den ursprungliga idén om den öppna webben har numera i hög grad blivit ersatt av kommersiella plattformar som Facebook och Google, vilka kontrollerar informationen och vårt sätt att tänka.

När en plattform blir så dominerande som FB, blir det nödvändigt för nyhetsmedia att anpassa sig till denna. Alla nyhetsmedier är beroende av att bli sedda och därför handlar allt i slutändan om jakten på ”click”. Därför kommer vi i allt högre grad att se ”junk-food news” som är lätta att klicka sig in på. Rykten och lösa antaganden blir ”virala” snarare än hårda fakta. ”Clickbait is king” och i förlängningen leder detta till att vanligtvis trovärdiga medier också måste publicera falska vilseledande historier och annan ”bullshit” eftersom det snaskiga och sensationella oftare drar mer uppmärksamhet än vardagshändelser.  I ett sådant sammanhang händer det ofta att en historia är  ”[t]oo good to check”. Det blir mindre viktigt att en historia är sann än att folk klickar på den och delar vidare eller uttryckt med andra ord: “If a person is not sharing a news story, it is, at its core, not news.”

 

Fotolänk: ”journalism woes.” (CC BY-NC 2.0) by ancient history

Sammanställt

Bokomslag
Bokomslag

Jag har gjort en bok som består av totalt 226 blogginlägg om lärande på nätet, framförallt i högre utbildning, vilka tillkommit under min tid som universitetslektor vid Göteborgs universitet (och några efter avslutad tjänstgöring). Det sista inlägget – bokens första kapitel – tillkom i augusti 2015.

 
Jag skrev mitt första inlägg i september 2010, inspirerad av tänkare som Stephen Downes, George Siemens och Dave Cormier som alla verkade för öppna läranderesurser som kan delas och bli av stort värde för eget lärande men också för mer formaliserad undervisning. Att regelbundet skriva blogginlägg med Creative Commonslicens blev därför mitt sätt att försöka ge tillbaka något av alla de resurser som jag kunnat dra nytta av såväl personligen som i mitt arbete med studenter i mina nätkurser.

 
Inom akademin är (eller var) det inte alldeles självklart att man vare sig skriver för nätet själv eller använder material från nätet som kursmaterial. Akademikers skrivande brukar i allmänhet vara mer inriktat på karriär genom publicering i väl ansedda tidskrifter medan kurslitteratur oftast består av böcker och artiklar som är bestämda långt i förväg.

 
Fastställda litteraturlistor gör emellertid att sådana områden som utvecklas snabbt (t.ex. om lärande på nätet) lätt blir föråldrade. Detta utesluter dock inte att alltjämt kan finnas publicerad litteratur som är relevant under en längre tid. En annan fördel – för de studerande främst – är att material som kan hämtas hem från nätet är helt kostnadsfritt.

 
Nu är det förstås inte så att man kan använda vadsomhelst som kurslitteratur. När det gäller ”traditionellt” publicerad litteratur, behöver varken lärare eller studenter bekymra sig så mycket om innehållets kvalitet. Det som är publicerat på vanligt sätt har med största sannolikhet både kvalitetsgranskats och reviderats åtskilliga gånger; detta gäller också artiklar som man kan ladda ner via sitt bibliotek eller från webbplatser som erbjuder granskade artiklar helt fritt.

 
Lite annorlunda förhålller det sig då med sådant material som inte är traditionellt ”akademiskt” och då tänker jag på video och andra webbdokument. I sådana fall är det nödvändigt att den som är kursledare och kunnig inom ett område antingen själv väljer materialet och/eller deltar i diskussion kring det som studenter hämtar hem. Generellt gäller att om man är kunnig inom ett område kan man med stor sannolikhet avgöra materialets kvalitet. Omvänt gäller då att man bör vara mycket försiktig inom områden där man är okunnig och med fördel hålla sig till mer etablerade källor.

 
Utifrån den ståndpunkt jag presenterat ovan har jag nästan uteslutande använt material som fritt kan hämtas hem från nätet i mina kurser och jag har även betraktat åtskilliga av de inlägg som jag nu samlat i den här boken som en sorts framväxande kurslitteratur i avsikt att inspirera de studerande både till att skriva själv och till att fortsätta sitt lärande efter kursen.

 
Att blogginläggen om lärande på nätet glesnade och upphörde i augusti 2015 innebär inte att jag slutat intressera mig för ämnet. Jag följer alltjämt mina ”spanare” på nätet men det känns inte riktigt lika angeläget att lägga mycket tid på att skriva om detta när man inte undervisar regelbundet. Numera håller jag igång en mer generell blogg där man kan skriva om ”lite av varje”.

 

Boken kan hämtas från: www.alejon.se/books/blog-summary.epub

(eller från fliken ”Mina e-böcker” på den är webbplatsen)

 

Lars-Erik Jonsson
2016

Att dela eller inte dela – det är frågan

3256859352_cf35412c5f_mDet händer ganska ofta att man får video eller bilder på Facebook som sägs visa kriminalitet eller annat som man bör ogilla och så ombeds man att dela dessa bilder eller filmer vidare så att det ska bli lättare att få stopp på händelsen i fråga eller på förmenta brottslingars vidare framfart. Helt nyligen fick jag en sådan delning från någon på min vänlista där två personer med ”utländskt” påbrå fångats på bild efter påstådd stöld i en butik och nu ville man varna andra genom uppmaningen att dela bilderna vidare.

I söndagens Borås tidning (http://www.bt.se/boras/brottslingar-som-hangs%c2%85ut-pa-natet-ett-problem/) läser jag mycket lägligt en artikel om just detta fenomen att privatpersoner tar sig rätten att lägga ut bilder, video och annan information på sociala medier om personer som de anser begått något brott eller faktiskt blivit dömda för. Polisen tar bestämt avstånd från detta och menar att det är ett förtalsbrott. Enligt rättspraxis är man inte skyldig till brott förrän man blivit dömd. Det är även brottsligt att hänga ut redan dömda personer på nätet.

Däremot menar Polisen att det kan vara till stor hjälp om vittnen tar fram sin mobilkamera och dokumenterar vad som hänt om det kan ske utan att man utsätter sig för risk och sedan låter polisen ta del av materialet istället för att själv omedelbart lägga ut det på internet.

I det här sammanhanget vill jag också referera till en artikel i Fria Tidningen (http://www.friatidningen.se/artikel/123815) där sociologen Agneta Mallén skriver om den s.k. medborgarjournalistikens baksidor.

Mallén skriver att visst finns det flera fördelar med medborgarjournalistik genom att man kan få ögonvittnesskildringar från händelser där inte etablerade medier är närvarande. Vi kan också få känslan av en sorts direktdemokrati då vi inte bara blir mottagare av vad etablerade medier visar utan vi kan även publicera själva. Detta är emellertid inte oproblematiskt som vi redan nämnt ovan.

Vem som helst kan lägga upp material på nätet – kanske främst video – där man hävdar att videon visar en viss händelse som man själv definierar för presumtiva tittare. Om vi är okritiska, tror vi faktiskt att det som beskrivs har ägt rum eftersom vi tror att video visar ”verkligheten”. Men som med all ”dokumentärfilm” ser vi ju något ur någons perspektiv och vi har sällan hela bilden klar för oss. Här kan vi erinra oss ett klipp som visades i SVT för ett tag sedan där väktare övermannade barn, vilket ledde till stor upprördhet. Själv tänkte jag flera gånger att vi nog inte såg hela sanningen här och även om det såg brutalt ut – ryckt ur sitt sammanhang – kan jag mycket väl tänka mig in i väktarnas situation.

Ett klipp som läggs på nätet med tydlig avsikt att visa vilket fel eller vilket brott någon har begått blir lätt till en sorts virtuell rättegång med avsikt att få så många som möjligt att instämma i fördömandet av någon eller något, vilket ju kan få följder som är svåra att förutse.

Mallén pekar också intressant på att filmernas kvaliet har en viss inverkan. En grynig suddig filmsnutt får lätt något autentiskt över sig och vi antar att det är så det ”verkligen” har gått till. Vi får en känsla av ”krigsjournalistik”. Rent generellt gäller förstås att om vi ser ett filmklipp på t.ex. Youtube där någon hävdar att detta visar ett visst skeende, så har vi väldigt liten chans att avgöra om det faktiskt förhåller sig så som speakertexten beskriver.

Den slutsats som jag drar av detta är att man alltid bör vara misstänksam när någon visar på film ”hur det verkligen är”, speciellt om det gäller ämnen där man vet att det finns många olika åsikter och viljor. En annan slutsats är förstås att man bör vara försiktig med vad man delar vidare på nätet. Personligen delar jag aldrig något där jag uppmanas ”Dela vidare”. I de fall där jag faktiskt delar är det sånt jag tagit del av och också vill dela. Då får man också vara beredd att stå för innehållet ifall det skulle visa sig felaktigt eller olämpligt.

Fotolänk: ”Social Media 01” (CC BY 2.0) by  Rosaura Ochoa 

Orden

(Ingen bild idag eftersom jag skriver om ord)

Från min yrkesverksamma tid kommer jag ihåg att det nog rådde någon sorts konsensus kring uppfattningen att skriftspråket var en av människans verkligt stora landvinningar, om inte den allra största. Att representera mänskliga språkljud med tecken som kunde bevara det flyktiga talet inte bara i närtid utan också för ”evig tid” har fått obeskrivliga (!) konsekvenser för mänskligheten.

Medan talet kunde läras i vardagen blev skrivtecknen något man måste lära sig under mer formaliserade aktiviteter. Om vi gör ett tankehopp till nyare tid, så har lära läsa och skriva (och räkna) varit en sorts signum för skolutbildning.  Små barn brukar förknippa skolgången med att de ska får lära sig läsa, skriva och räkna. Jag tror dock att läsa och skriva brukar nämnas först. Det är så man uppfattar skolan.

När jag tänker tillbaka på min egen första tid i skolan, är det bilderna av bokstäverna som framträder tydligast. Vi började med att träna på boksaven ”M” och även om vi naturligtvis använde det ljud som bokstaven representerar dagligen uppstod en lätt förvirring när vi skulle ljuda. I flera fall blev det till ”uuummm”. Vi lärde oss emellertid och kunde snart själva läsa i boken att ”Mor är rar” och att ”Far ror”.

I det publika samtalet idag hörs återkommande oro över att läsförmågan är på tillbakagång. Nyligen hörde jag ett radioprogram där man förklarade det så det är inte nödvändigvis själva avkodningen som är problemet utan att man inte förstår vad texten uttrycker på ett djupare plan. En projektledare menade sig nå framgång genom att låta alla läsa samma text som man sedan diskuterade ingående.

De som upprörs över den sjunkande läsförmågan utser inte sällan informationsteknologin till syndabock. Här finns utan tvivel många som har haft en välidgt naiv inställning till lärande generellt och därför trott att de tekniska hjälpmedlen skulle lösa alla inlärningsbrister. De som från början varit skeptiska har fått ”vatten på sin kvarn” och talar om skärmarnas förförelsekraft som gjort det ”jobbigt” att läsa texter.

Jag ska inte fördjupa mig i den debatten här utan istället fundera kring några artiklar som jag läst nyligen. De har titlar som ”Jag känner min skolfrökens andedräkt”, ”Varför är vi så sysselsatta med att bli dummare?”, Texten som inte har någon framtid på Facebook” och ”Ett internet som till 82% består av video”.

Samtliga dessa artiklar diskuterar textens vara. Ursprunget är att Facebook, som ju är den ojämförligt mest inflytelserika plattformen världen över har gått in för att främja video t.o.m. live video. Man säger helt enkelt att framtiden på FB kommer att karakteriseras av video (”Pics, or it didn’t happen!”)!

Men blir vi dummare av detta som en skribent påstår? Nja, vi kanske ska rannsaka oss själva: visst hänger vi ofta på Facebook istället för att läsa en längre text. Tv-serierna har ersatt romanerna i många fall.

Greider som skriver så vackert om sin skolfröken (han tyckte om att känna hennes andedräkt) pekar på att varenda landsortstidning numera ska visa video (av undermålig kvalitet) istället för längre texter.

Facebookdirektören som uttalar sig i en av artiklarna hävdar att man kan säga så mycket på kort tid med video. Jag är inte övertygad. Själv tycker jag att videoinslag tar för lång tid jämfört med hur jag kan utläsa budskapet ur en text. Det är möjligt att vi som har en akademisk bakgrund inte är representativa här. Kanske är det (dessvärre) så att majoriteten är lycklig över att informeras via bilder i stället för text.

Ett problem med video – som jag ser det – är att det inte kan ge någon bakgrund eller analys av ett skeende. Visst ”drabbas” vi av den lille pojken som flutit inland men vi vet inte egentligen hur bilden har kommit till. Vår tolkning är nog att fotografen har råkat befinna sig vid stranden och att han/hon har ett gott syfte och vill visa ”världen” så att vi reagerar. Videomediets starka påverkanskraft kan också utnyttjas av den som har ont uppsåt; en obekant video försedd med en falsk speakertext kan bli ett farligt propagandavapen.

Läs gärna originalartiklarna som jag hänvisar till ovan.

http://www.etc.se/ledare/jag-kanner-min-skolfrokens-andedrakt

http://www.svd.se/varfor-ar-vi-sa-sysselsatta-med-att-bli-dummare/om/kultur

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/17/texten-som-inte-har-nagon-framtid-pa-facebook/

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/20/kommer-facebook-att-lyckas-med-sin-livevideo-strategi/?nrdr=true

Plattor, mobiler och annan teknik för lärande

abstract three dimensional representation of cyberspace and the internetPedagogiska Magasinet 2/16 skriver förtjänstfullt flera inlägg under temat: bortom skärmen. När jag läst flera av dessa artiklar och sålunda påverkats i generell mening tänkte jag presentera några egna tankar.

Jag har alltid varit kritisk till halleljujaropen om informationsteknikens välsignelser i undervisningen. Jag var med som Skolverksexpert redan under 90-talet och åkte runt i skolor och rapporterade om deras IT-satsningar. Den generella inställningen då var att ”vi måste med på tåget” för elevernas skull. På den tiden fanns det mången lärare som våndades och åsåg hur deras undervisning nedvärderades som ”gammeldags” eller ännu värre ”bakåtsträvande”.

Då var det uppbyggnaden av nätverk som gällde och tillgång till Internet (på den tiden på stort I!). Idag finns nätverk, datorer, surfplattor (läsplattor!) och mobiler som något helt självklart.

Parallellt med ropen om att skolan måste följa med sin tid har det också hörts pedagogiska argument om att man lär sig bättre med IKT än utan. Det sista är förstås ett påstående som i stort sett är  gripet ur luften. För att problematisera detta behöver man nog försöka inse vad lärande innebär och vad som krävs. Här kan man med fördel gå till sig själv.

Är jag verkligen intresserad av att lära mig något är internet en outtömlig källa.

  • Vill jag lära mig en enkel procedur som att byta vevlager på en cykel, finns nästintill  obegränsat med instruktionsvideor.
  • Vill jag lära mit att undvika de värsta fällorna när jag rollar en kajak får jag en mängd tips och filmer på nätet.
  • Vill jag träna mig att sjunga Vivaldis Gloria i kör finns såväl stämmor som partitur som hela konserter på nätet.
  • Vill jag förbereda en föreläsning om utvecklingen av lärandeforskning finns obegränsat med material.

 

För all instruktion gäller att man måste vara rimligt kunnig innan man låter sig instrueras på nätet. Min devis – som redan fanns i min avhandling –  är att ”den som inte kan något hittar heller inget (av värde)”. Man kan lätt kontrollera detta på ett område där man inget kan. Vad är sant? Vad är viktigt?

Det är således två villkor för lärandet som måste uppfyllas till att börja med: man måste ha viljan att lära samt ha en förmåga att värdera. Dessvärre räcker det inte med dessa två villkor utan man måste även kunna avgöra vad som är relevant i en skolsituation. Det verkar som om detta är ett stort problem idag.

I ett kommersialiserat samhälle som vårt översvämmas nätet av såväl information som möjligheter att fokusera på något annat än vad som är relevant i skolan, allt från ren distraktion till fokuserat motstånd (Facebook, Periscope).

Med nätets omedelbara behovstillfredsställelse och självbekräftelse blir skolan helt enkelt för ”jobbig”. Detta är ju ingalunda något som bara gäller barn. Om det inte skulle gälla även vuxna, skulle säkert de kommersiella tv-kanalerna med reklam, flärd och annat trams ha svårt att hävda sig gentemot ett mer balanserat utbud i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Att rakt av säga att lärande gynnas av IKT  (bara för att man vill det) är förstås alltför enkelt och rent nonsens. Lärande som vetenskapligt begrepp har ingen direkt koppling till IKT. Däremot har vi alltid brukat olika redskap (i vid bemärkelse) för att underlätta våra olika uppgifter, alltså även lärande.

Utifrån mina exempel av eget lärande ovan är det lätt att förstå att det är en stor fördel att faktiskt kunna både se och höra Vivaldis Gloria och att dessutom få tillgång till noterna. Givetvis kunde jag beställt noterna från en återförsäljare och köpt en skriva med inspelningen, men jag menar att jag gynnats av att allt finns att hämta på nätet. Idag finns också en enorm litteraturbank på nätet där man kan ladda ner böcker gratis (när inte kommersiella interessen sätter käppar i hjulet). Givetvis finns även material för sådana områden där mitt kunnande är begränsat och som jag därför inte ger exempel på här enligt min devis ovan.

Min första slutsats blir därför att internet kan vara en fantastisk källa till lärande. Detta innebär dock inte att jag ser någon fördel med att elever sitter och petar på mobiler eller plattor på lektionstid på måfå.

Jag har alltid hävdat att själva undervisningens essens innebär att någon (läraren) som kan något vägleder de som ännu inte kan (tror att betydligt mer namnkunniga pedagoger än jag stödjer detta).

Många ropar idag på förbud och att lärare ska få rätt att beslagta mobiler. Jag är generellt emot förbud eftersom det skapar så negativa känslor (förbud är till för att brytas?). Mobilen skulle ju tvärtom kunna vara ett fantastisk redskap för engagemang kring det som lektionen handlar om även om jag vet att det finns svårigheter i praktiken.

Den optimistiska och förenklade uppfattningen om att IKT generellt skulle förbättra lärandet är nog ganska riskfritt att avfärda. Jag tror naturligtvis att tekniken kan vara till stor hjälp, men detta innebär alls inte att mer IKT leder till bättre lärande. Hittills verkar det dessutom som om det motsatta förhållandet gäller.

Nu tycker jag emellertid att det även finns skäl att vara på sin vakt mot de som tror att IKT faktiskt orsakar sämre lärande. Här är det sannolikt någon annan variabel som samvarierar med mängden tillgänglig teknik och som inverkar på försämrade resultatet. I en facebookdiskussion där vi diskuterade lärande myntade en av deltagarna begreppet ”mental frånvaro” och detta tror jag förklarar resultaten mycket bättre än mängden teknik som används i undervisningen.

Exemplen ovan där jag beskriver mitt eget lärande på  nätet antyder en hög (mycket hög) mental närvaro därför att jag väldigt gärna vill lära mig något. Nu haltar den här beskrivningen något; visserligen har jag en hög mental närvaro för att lära mig något men hur blir det om man har en hög mental närvaro att lära något som inte står i samklang med skolans mål?

Här ser jag det stora problemet: i ett genomkommersialiserat samhälle vill man faktiskt lära annat än det som är skolans mål. Det är omvittnat att många unga drömmer om att bli ”kändis”, programledare, idrottsprofil etc. Längre upp i åren vill man kanske bli mäklare livsstilscoach, bloggare eller liknande. I samtliga fall känns antagligen såväl matematik som Antikens dramer ganska meningslösa, ja, kanske t.o.m. språk om det inte är engelska (läs: amerikanska)!

Detta lämnar oss stående med insikten att det inte är informationsteknikens fel att PISA-resultaten är dåliga utan istället är det ett samhälle där man betonar flärd, berömmelse, pengar och konsumtion.

Så kom inte dragandes med Sofokles, Dostojevskij, alegebra eller ens Pythagoras’ sats eller nåt annat som är gammalt och ansträngande! 

Foto: ”Digital Graphics” (CC BY 2.0) by  Steve A Johnson