Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom

Jag har läst en viktig bok

När Jimmie Åkesson ler sitt (nya?) bländvita leende i tv är det svårt att ana vilka mörka avgrunder detta döljer.

Jag har läst Gellert Tamas‘ bok Det svenska hatet (strax under 500 sidor med hatiska och hatande figurer!) och jag känner mig på en gång både upplyst, förbannad, urlakad och förtvivlad (och säkert något mer).

Tamas skriver medryckande – nästan som en roman – om detta ödesdigra ämne i svensk politik och man måste läsa vidare för att ”se hur det går”. I centrum står tvillingarna Ekerot – främst Kent – och dennes uppväxt och utveckling till en ”framstående” person inom Sverigedemokraterna. När jag nu läst boken till slut, inser jag att statsministerns benämning om SD – den som väckte debatt – enbart är ”förnamnet”.

Ett politiskt parti kämpar normalt för sina åsikter i demokratiska fora och det hör till demokratins spelregler att man inte sympatiserar med alla åsikter, men SD verkar vara något ytterligare då deltagarna indirekt uppmanas att att ta till handgripligheter, härtill uppmanade av hatsajten Avpixlat, vilken SD frånsäger sig allt samröre med. Uppmaningar som ”dags att göra en insats” har sannolikt  resulterat i såväl våld som mordbränder (”sannolikt” därför att ingen SD-anhängare har fällts vare sig för mordbrand eller hets mot fokgrupp).

När jag läser Det svenska hatet, träffar jag på en rad obehagliga figurer av vilka Arklöv, ”Lasermannen”, Breivik, Mangs och Ekerot tillhör de mera namnkunniga i detta avskräckande sällskap för att inte tala om de utländska figurer i de nätverk som Ekerot och hans gelikar inspireras av.

Varje dag närmade jag mig läsningen med obehag för naturligtvis fruktar jag att de som numera blivit Sveriges tredje största parti en gång skulle kunna få ett verkligt inflytande och makt. Vad skulle detta innebära?

Jag har alltid trott att SD-anhängare har varit en udda skara i ”utanförskap” (som Moderaterna älskar att säga), men när de nu har fått röster och riksdagsmandat måste detta ju innebära att även ”vanligt hyggligt folk” förförs av deras budskap. Detta rubbar min bild av svensk demokrati och får t.o.m Reinfeldt och Borg att framstå som riktigt sympatiska politiker om än med åsikter som jag har svårt att acceptera.

Kanske har vi tagit våra demokratiska rättigheter för självklara och inser inte att yttrandefrihet, fackföreningar, mötesfrihet, semester, arbetsmarknadslagar, jag demokrati generellt har erövrats genom uppoffringar och hård kamp?

Det svenska hatet är en nödvändig läsning och ju fler som läser den … Frågan är väl vilken verkan den kan ha på utövarna?

Fotolänk: ”Politik.” (CC BY-NC-ND 2.0) by .Andi.

Spaningar

 

 

Som bekant är det Spanarna på fredag eftermiddag i P1. Senast roades jag mycket av en djuplodande (och lite elak) analys av en julskyltning och en återerinran av ett av oförliknelige Kalle Sändares skämt. Min egen spaning bland veckans tidskrifter under fredagens bastubad väcker dessvärre inte motsvarande munterhet. Nedan följer ett axplock ur fredagens bastuspaning.

Impopulär forskning
Jag läser om några linköpingforskare som försökt kartlägga SD-väljarens egenskaper. Det framgick bl.a. av studien att man inte vill ha en muslim som granne, vårdare eller familjemedlem. Efter att forskarna publicerat dessa resultat har de utsatts för både hot och hat.

Det är förstås inte forskarnas fel att SD-väljarna i studien svarar som de gör. Fast det är klart att man alltid kan hävda en sådan studie aldrig borde gjorts ifall man tycker sanningarna är obehagliga.

Jag funderar i alla fall på om det är utmärkande för den här gruppen att man hotar och hatar? På forskarspråk skulle man kanske uttrycka det så här: finns det en samvariation mellan medlemskap i SD och benägenheten att hata och hota? Att hävda ett kausalsamband (d.v.s. att det ena orsakar det andra eller vice versa) vore nog vanskligt.

Det kan förstås vara så att studiens resultat snedvridits av att man råkat ut för informanter som är speciellt aggressiva och benägna för hat och hot. Det kan man ju nästan hoppas även om det inte vore särskilt meriterande för forskarna att inte ha garderat sig för detta.

Det vore onekligen intressant om någon kunde göra en studie om mekanismerna bakom hat och hot generellt. Vad utmärker individer som hatar och hotar andra? Personligen finner jag det helt osannolikt att jag skulle hota någon eller engagera mig till hatnivå (även om man naturligtvis kan bli irriterad på på ett eller annat).

Kraftfullt alternativ
Skulle önska att den svenska vänstern (vad det nu innebär i dagens politiska landskap) vågade satsa på ett kraftfullt alternativ till den borgerliga politiken istället för att ängsligt föra i stort sett samma politik och sen munhuggas med högern om struntsaker som bara drar uppmärksamhet från viktigare frågor.

Löfven kan ju inte alls vara säker på att få egen majoritet i extravalet till våren. Därför tycker jag att det vore hedersammare att ”falla med flagggan i topp” om det nu skulle gå så illa att borgerligheten med sitt SD-stöd skulle få mandat att bilda regering.

Snälla Löfven låt oss gå till val på en tydlig rättvise- och fördelningspolitik som är ett tydligt alternativ till högerpolitiken! Med dagens fegspel blir ju SD det enda egentliga alternativet för de som är missnöjda med sakernas tillstånd och de kan med tillförsikt fortsätta driva sin agenda.

Vänstern borde inte ägna sin energi åt att försöka bjuda över borgerligheten när det gäller skäll, gnäll och motvilja mot SD utan i stället ta sig an den verkliga motsåndaren och driva en tydlig rättvise-, miljö- och fördelningspolitik.

Tillväxt eller humanism – som eld och vatten
Vad väljer vi; ständig tillväxt eller ekonomisk och social rättvisa för alla (med inspiration från ett ett inlägg av Tuomo Haapala)

När det gäller tillväxt är det ingen skillnad oavsett om det gäller vapen, miljöförstöring eller ”goda” varor. Att luften, vattnet och maten är proppad med onyttigheter bekommer inte tillväxtextremisterna.

Jag är så glad att jag inte enbart läser den borgerliga pressen (men jag läser den också varje dag) så att jag får lite annorlunda intryck.

Valvindar
Undrar vilken vind som kommer att blåsa i extravalet, vänstervind – alltså från väster på en karta eller högervind – från öster på kartan? Lite kul egentligen att väster och vänster är från samma håll på kartan medan öst kommer från höger. Konstigt att ingen politiker har gjort något slagfärdigt av detta?

Vi vet ju att det som kommer från det stora landet i väster är drömmen för många svenskar trots att drömlandet krigar, spionerar, torterar och håller en plats bland världens mest ojämlika länder medan det stora landet i öster väl närmast uppfattas som något i stil med det bibliska helvetet då det dras med sitt kommunistspöke, en oberäknelig ledare och ett ohälsosamt intresse för grannländerna.

Min slutsats blir i alla fall att vi bör hålla oss borta från båda dessa vindriktningar och deras ambitioner. Kanske borde vi hellre se hur det mera sansade Finland agerar än att stämma in i ropen om att vi ska liera oss med den ena sidan?