Kategoripolitics

Ansikte utåt

Der Politiker vor der Wahl by tiegeltuf, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  tiegeltuf 

 

 

De flesta politiker brukar hävda att det är partiets politik som avgör om man ska få folkets röster. Så var det sannolikt en gång när politisk framgång var mer beroende av olika slags ”rörelser” där man gemensamt kunde såväl stärka som spegla sin åsikter bland meningsfränder. I dagens individcentrerade samhälle är jag inte alls övertygad om att djupt och gemensamt omfattade ”ideologier” spelar lika stor roll.

Istället tror jag att de företrädare för olika partier som ständigt framträder i media – och inte minst medias eget bidrag härvidlag – spelar en avsevärd roll. Kort sagt: partiernas ansikte utåt blir bärare av ett visst partis idéer.

I tv-åldern gäller det att man har ett ansikte som ”går genom rutan” som det brukar heta. Detta tillsammans med att vi var och en är utsatta för en ständig påverkan av opinionsbildare allt från snabbt uppblossande opinioner i sociala media till ledarsidor i press och tv gör att den folkrörelseförankrade väljaren sannolikt är mycket mer sällsynt idag än under det tidiga 1900-talet med följd att det är mycket lättare att skapa missnöje, starka åsikter och särintressen nu än tidigare.

Jag tror att nästan alla av oss tänker på partiet ”som partiledaren” i tv och vi har med största säkerhet också mycket klara åsikter om var och en av dessa partiledare. Pressen är förstås pådrivande här och de stora kommersiella dagstidningarna brassar gärna på med vilka dumheter den eller den har gjort, allt enligt den politiska inriktning tidningen företräder.

När (om) det nu är så som jag ovan beskrivit, ska jag räkna upp en del egenskaper som jag tror skulle inge förtroende hos mig. Säg t.ex. att det finns en partiföreträdare som:

 

  • arbetar för fackföreningar
  • engagerar sig för internationella rättvisefrågor
  • protesterat mot aparheid
  • engagerar sig för palestiniernas sak
  • engagerar sig för Amnesty
  • är aktiv i fredsrörelse
  • värnar om djurens rätt
  • bjuder in till fredssamtal (t.ex. IRA) snarare än tar konflikt
  • var emot Irakkriget
  • är självständig gentemot partilinjen
  • lever anspråkslöst
  • väljer att inte äga bil
  • är vegetarian
  • är nykterist

 

 

Ovanstående är en uppräkning av några aktiviteter och egenskaper hos den engelske labourpolitikern Jeremy Corbyn (FT 14 aug 2015, martin@fria.nu). Han sägs befinna sig längst ut på labourpartiets vänsterkant och lär dra fulla hus bland unga antikapitalistiska väljare. Det officiella labour försöker med alla medel att få labour att rösta  på ”vem som helst förutom Corbyn”.

För mig skulle detta vara en mycket trovärdig politiker som jag nog skulle ge min röst även om jag kanske skulle förhålla mig lite avvaktande till en del av det som räknas upp ovan.

Tre spaningar och lite egna funderingar

”Point of View” binoculars in West Seatt by jcolman, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  jcolman 

Nato

Den som hade förhoppningar om att en rödgrön regering skulle vara mindre benägen än den borgerliga att växa samman med Nato har /…/anledning att bli besviken” (Birger Schlaug i FT 20 maj 2015 med anledning av Natos jätteövning ”Baltops” i Östersjön.

Det som skiljer den förra regeringen från den nuvarande är att den förra öppet redovisade att man önskade svenskt medlemskap i Nato medan den rödgröna formellt är emot men samtidigt krattar manegen för just ett medlemskap.

Steg för steg deltar Sveriges regering i det militära vansinnets praktiska upphetsningsfas. Steg för steg smygs vi närmre ett Natomedlemskap (Ibid).

Jobb

Tydligen gick stora delar av väljarkåren på löften om att fler skulle jobba om skatterna bara var lägre. Nu har vi facit i hand; efter alla skattesänkningar; arbetslösheten ökade. (Arash Hakiminia, FT 22 maj 2015)

Profession

Under 1980-talet började ledande politiker ifrågasätta principen att anställda producerar bruksvärden och inte bytesvärden. De hämtade inspriration från nyliberala ekonomer och intellekturella som manade till kamp mot en ideologi som byggt den kapitalistiska välfärdsstaten.

Tanken om att staten skulle ”lägga livet tillrätta” förknippades med totalitär ondska (jfr hur det är idag!). Så blev själva demokratin överflödig och ”autopiloten” tar över d.v.s. lägst pris vinner och vi har återvänt till 1800-talets marknadskaos.

Devalveringen av yrkeskunnandet – professionen – är typisk för den kapitalistiska formen av industrialisering. De anställda ska ha så lite kontroll som möjligt över arbetsprocesserna. Yrkeskunnande blir enbart till en historisk barlast (Mikael Nyberg, LFT 20 maj 2015).

Till allt detta fortsätter de stackars Doroteaborna att kämpa för en anständig sjukvård.

Reflektioner

Först tänker jag att många (om nu någon läser) avfärdar säkert mina spaningar som tendensiösa, vänstervridna eller propagandistiska. Ja, de är alla sedda från ett perspektiv som inte så ofta syns i s.k. ”stormedia”. Det är givetvis ett enormt demokratiproblem att en överväldigande majoritet av pressen i vårt land representerar borgerliga värderingar och därför dagligen på ledarplats beskriver den rödgröna regeringens misslyckade politik. Jag menar därför, att – även om man huvudsakligen håller med om den borgerliga linjen – det är nödvändigt att läsa tidningar som ger ett annat perspektiv på de politiska frågorna. Mina andningshål – eftersom jag dagligen läser en moderat morgontidning – är därför publikationer som Fria Tidningen, ETC, Dagens Arena och någon gång även Aftonbladet. Skribenter som Birger Schalug (nedan), Göran Greider, Maria-Pia Boëthius m.fl. ger mig en mer differentierad bild än om jag enbart skulle läsa morgontidningen. Ja, ibland verkar det som om de inte beskriver samma land ens.

Birger Schlaug – som jag spanat in ovan – talar klarspråk (i alla fall till mig). Natofrågan är svår och det är naturligtvis som Schlaug skriver att manegen krattas. Samtidigt som den borgerliga pressen hetsar om Rysslands imperialistiska ambitioner, blir vi i landet med stor sannolikhet mer och mer övertygade om att vi nog borde vara med och få USA på vår sida (även formellt)

Att skattesänkningar inte är något universalmedel för att minska arbetslösheten har nu blivit klart. Antagligen har ekonomer på den borgerliga sidan vetat detta hela tiden. Men skattesänkningar är förföriskt och ”mer i plånboken” vill vi ju alla ha. Däremot vill vi inte gärna höra att om skatterna sänks blir det mindre utrymme för våra samhälleliga nyttigheter. Men det löser sig förstås när var och en ska ta upp den egna plånboken och betala för tjänsterna.

Jag kan förstås inte föreställa mig att de som argumenterat för skattesänkningar som verksamt medel mot arbetslöshet står med byxorna neddragna och skäms. Man kommer istället att ägna sig åt kontrafaktisk argumentering och säga att det har blivit fler som jobbar (kan ju var rätt i och för sig) och att det hade varit mycket värre om man inte sänkt skatterna. Fan trot!

Slutligen tycker jag att det är en mycket intressant debatt som Nyberg för i den sista spaningen när han visar att ett mål i den kapitalistiska ekonomin är att devalvera yrkeskunnandet. Genom att sätta pris på sådant som inte så lätt låter sig prissättas kan man föra statistik över någon sorts fiktiva prestationer. Läkare ska jobba med poängsatta diagnoser, dokumentera och jämföras. Lärare ska engageras i en rad meningslösa aktiviteter som kan dokumenteras och bli föremål för statistik. De professionella själva vet ju att att deras yrken inte låter sig värderas, mätas eller styras av sifferexercis. Ju mer man försöker styra en fungerande verksamhet desto mer störs den d.v.s. styra=störa och i förlängningen en verksamhet som fungerar sämre och sannolikt även blir dyrare.

När våra relationer blir till affärstransaktioner

 

 

En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.

Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget).  I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.

Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå.  Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.

Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i  förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.

Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet  och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?

Arbete
Arbete
är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att  människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.

Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också  bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.

En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.

Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.

Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.

Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”).  Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens  förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.

Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska  kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.

Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.

Bastuhetta

 

Det är nog tur (eller kanske synd?) att den politiska debatten inte förs i min bastu. Dessvärre (eller dessbättre?) brukar känslorna svalna i takt med att bastun svalnar. Men möjligen borde nästa stora inrikespolitiska reform heta ”Bastumöjlighet åt alla!” Det lär ha fattats många kloka beslut i Finland under Kekkonens tid tillsammans med Sovjetiska makthavare. En tradition för Löfven att uppta med finländarna kanske nu när trycket från höger på NATO-medlemskap verkar öka?

Här kommer lite spaning från fredagen.

Något som jag gärna ville förstå. Hur kan man förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grund? Om detta och en hel del annat skriver Per Björklund i Fria tidningens Inledare den 14 januari 2015.

Jag läser också att Argentina förbjuder transfetter. Norge och Island har tydligen redan gjort detta. Hur är det med Sverige? Är det kanske ett s.k. handelshinder inom EU?

Det lär finnas 11 miljoner outnyttjade bostäder runtom i Europa medan det finns 4 miljoner hemlösa. Anledningen till att man överger hus är bl.a. regionalpolitisk. Alla måste till städerna! Eller som någon säger: ”Det går inte att styra marknaden!” Även turistindustrin har sin del i detta. I det populära turistländerna blir det mer lukrativt att arbeta i turistindustrin, vilken förstås inte är förlagd till landsbygden utan till spektakulära boenden för lyxtörstande européer. Följden blir att landsbygden med dess näringar överges.

Nu är det förstås inte så enkelt som att de hemlösa kan ta över de tomma bostäderna för det går inte att bo överallt. När folk har flyttat, försvinner infrastrukturen i form av butiker och kommunikationer och det blir svårt att bo på sådana platser även om det skulle finnas tak över huvudet. Som vanligt är rätten till bostad en politisk fråga snarare än en där byggmarknaden kan få bestämma var det är mest lönsamt att bygga.

I detta sammanhang tänker jag genast på den bisarra idén som den borgerliga regeringen förfäktade, nämligen att man skulle kapa bostadsköerna genom att göra fler lägenheter till bostadsrätter. När det gäller bostäder och förtjänster, tänker jag också på Göteborg där man har en idé om att bygga bostäder centralt på villkor att en viss del bostäder reserveras för de som inte skulle kunna betala marknadshyror. Detta förslag har, vad jag kan förstå, väckt en del protester bland byggherrarna.

Är man bakåtsträvare om man kritiserar kapitalismen? Det som utmärker kapitalismen är att den måste ackumulera kapital som växer. Uveckling sker således inte efter människors behov. I den allmänna debatten (åtminstone den som pågått under snart ett decennium) får man lätt uppfattningen att staten är kapitalismens motsats. Så är det förstås inte. Kanske vore det smartare att satsa på människors behov snarare än varors bytesvärde? Men det skulle onekligen bli ett problem för ”marknaden” om varor höll för länge och om vi bortsåg från reklamen därför att vi kanske redan har en fungerande mobiltelefon eller något annat som vi förväntas köpa efter en kort periods användning.

I ett tidigare inlägg om vansinnesdåden i Paris tänkte jag själv (vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom man är inlemmad i ett kulturellt sammanhang). Efter detta har jag läst flera inlägg som ifrågasätter värdet i att skapa konflikt genom provokativa satirer. Jag hörde också i radions P1 (16/1) – den kanal som av borgerligheten brukar kallas ”monopolradio” i motsats till ”valfriheten” – att terrroristbröderna i Paris hade ett minst sagt brokigt förflutet där sann religiös övertygelse inte verkar ha varit det mest framträdande draget. Jag har också läst att bl.a. ”Reportrar utan gränser” uppmanat medier världen över att publicera satirerna som en solidaritetshandling. Jag tänker osökt på det snarlika namnet ”Läkare utan gränser” och tänker att det vore synd om den organisationen på något sätt skulle associeras med den andra ”gränslösa” organisationen. ”Läkare utan gränser” kommer fortsatt att få mitt (blygsamma) stöd men knappast de gränslösa reportrarna om denna publiceringsuppmaning är något som utmärker dem. Jag funderar också på om satirerna har något med vänster-högerskalan i politiken att göra. Kan detta avgöra vilken åsikt man har?

Tillslut kan jag inte motstå ett ganska rättframt uttalande av artisten Johannes Söderqvist: ”Kapitalet orsaker kriser, kriser som lämnas över på samhällets mindre bemedlade. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själv till hjälp) utan istället: ’Ut med invandrarna!’

Det ligger naturligtvis ett spår av sanning i detta även om jag inte själv skulle vilja karakterisera människor som ”fördummade” och inte heller önska revolution. Men kanske är vi i alla fall lite bländade av det ena eller andra på ett sätt som avleder tankarna från verkligt viktiga samhälleliga frågor, eller?

Renegat

 

 

Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!

Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.

De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.

Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.

Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).

I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.

Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.

Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.

Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.

En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Nej, någon renegat är jag inte!

Spaningar

 

 

Som bekant är det Spanarna på fredag eftermiddag i P1. Senast roades jag mycket av en djuplodande (och lite elak) analys av en julskyltning och en återerinran av ett av oförliknelige Kalle Sändares skämt. Min egen spaning bland veckans tidskrifter under fredagens bastubad väcker dessvärre inte motsvarande munterhet. Nedan följer ett axplock ur fredagens bastuspaning.

Impopulär forskning
Jag läser om några linköpingforskare som försökt kartlägga SD-väljarens egenskaper. Det framgick bl.a. av studien att man inte vill ha en muslim som granne, vårdare eller familjemedlem. Efter att forskarna publicerat dessa resultat har de utsatts för både hot och hat.

Det är förstås inte forskarnas fel att SD-väljarna i studien svarar som de gör. Fast det är klart att man alltid kan hävda en sådan studie aldrig borde gjorts ifall man tycker sanningarna är obehagliga.

Jag funderar i alla fall på om det är utmärkande för den här gruppen att man hotar och hatar? På forskarspråk skulle man kanske uttrycka det så här: finns det en samvariation mellan medlemskap i SD och benägenheten att hata och hota? Att hävda ett kausalsamband (d.v.s. att det ena orsakar det andra eller vice versa) vore nog vanskligt.

Det kan förstås vara så att studiens resultat snedvridits av att man råkat ut för informanter som är speciellt aggressiva och benägna för hat och hot. Det kan man ju nästan hoppas även om det inte vore särskilt meriterande för forskarna att inte ha garderat sig för detta.

Det vore onekligen intressant om någon kunde göra en studie om mekanismerna bakom hat och hot generellt. Vad utmärker individer som hatar och hotar andra? Personligen finner jag det helt osannolikt att jag skulle hota någon eller engagera mig till hatnivå (även om man naturligtvis kan bli irriterad på på ett eller annat).

Kraftfullt alternativ
Skulle önska att den svenska vänstern (vad det nu innebär i dagens politiska landskap) vågade satsa på ett kraftfullt alternativ till den borgerliga politiken istället för att ängsligt föra i stort sett samma politik och sen munhuggas med högern om struntsaker som bara drar uppmärksamhet från viktigare frågor.

Löfven kan ju inte alls vara säker på att få egen majoritet i extravalet till våren. Därför tycker jag att det vore hedersammare att ”falla med flagggan i topp” om det nu skulle gå så illa att borgerligheten med sitt SD-stöd skulle få mandat att bilda regering.

Snälla Löfven låt oss gå till val på en tydlig rättvise- och fördelningspolitik som är ett tydligt alternativ till högerpolitiken! Med dagens fegspel blir ju SD det enda egentliga alternativet för de som är missnöjda med sakernas tillstånd och de kan med tillförsikt fortsätta driva sin agenda.

Vänstern borde inte ägna sin energi åt att försöka bjuda över borgerligheten när det gäller skäll, gnäll och motvilja mot SD utan i stället ta sig an den verkliga motsåndaren och driva en tydlig rättvise-, miljö- och fördelningspolitik.

Tillväxt eller humanism – som eld och vatten
Vad väljer vi; ständig tillväxt eller ekonomisk och social rättvisa för alla (med inspiration från ett ett inlägg av Tuomo Haapala)

När det gäller tillväxt är det ingen skillnad oavsett om det gäller vapen, miljöförstöring eller ”goda” varor. Att luften, vattnet och maten är proppad med onyttigheter bekommer inte tillväxtextremisterna.

Jag är så glad att jag inte enbart läser den borgerliga pressen (men jag läser den också varje dag) så att jag får lite annorlunda intryck.

Valvindar
Undrar vilken vind som kommer att blåsa i extravalet, vänstervind – alltså från väster på en karta eller högervind – från öster på kartan? Lite kul egentligen att väster och vänster är från samma håll på kartan medan öst kommer från höger. Konstigt att ingen politiker har gjort något slagfärdigt av detta?

Vi vet ju att det som kommer från det stora landet i väster är drömmen för många svenskar trots att drömlandet krigar, spionerar, torterar och håller en plats bland världens mest ojämlika länder medan det stora landet i öster väl närmast uppfattas som något i stil med det bibliska helvetet då det dras med sitt kommunistspöke, en oberäknelig ledare och ett ohälsosamt intresse för grannländerna.

Min slutsats blir i alla fall att vi bör hålla oss borta från båda dessa vindriktningar och deras ambitioner. Kanske borde vi hellre se hur det mera sansade Finland agerar än att stämma in i ropen om att vi ska liera oss med den ena sidan?

Gåvoekonomi

 

 

För en tid sedan (någon gång i november) läste jag om ”gåvoekonomi”. Själva uttrycket låter som en motsägelse i vår kapitalistiska värld men det var något som fascinerade mig med den här artikeln.

I artikeln beskrivs hur en kvinnlig fotograf (produktfotograf baserad i Ullared av alla ställen!) väljer att skicka en beskrivning av nedlagt arbete och vad normalpriset för detta är till kunden istället för en faktura. Kunden får sen avgöra hur mycket den kan eller vill betala beroende på vilken ekonomi man har och hur de värderar hennes arbete.

Jag tror själv att jag skulle tycka att det vore skäligt att betala  för det arbete hon beskrivit även om jag alltså inte var tvungen; jag skulle nog helt enkelt skämmas och tycka att jag utnyttjade en hederligt arbetande människa om jag inte betalade. Men det kan hända att kunden skjuter upp betalningen ifall det handlar om ett nystartat företag eller att man har problem att att få fram pengar direkt. I några fall händer det naturligtvis att kunden inte betalar alls.

De kunder som inte betalar alls har förstås inte gjort något brottsligt i juridisk mening men de kommer aldrig ifråga för ytterligare uppdrag. Det är som med vänner, står det i artikeln, ingen vill i längden vara vän med den som bara utnyttjar och aldrig ger något igen. Särskilt intressant tycker jag dock att det är att det också kan vara tacksamhet över att man kommit igång med sin verksamhet som man ger tillbaka; det måste inte bara vara pengar.

De i omgivningen som är vana vid traditionella sätt att driva företag där det handlar om vinstmaximering och lönsamhet är förstås skeptiska och kommentarer som att ”detta är typiskt kvinnligt” eller ”du kommer att bli utnyttjad” är vanliga.

I grunden, menar hon, är detta en modell för en hållbar ekonomi; det måste gå att göra affärer som bygger på förtroende, trivsel och motivation snarare än enbart lönsamhet. I konceptet ingår också att man kan välja sina kunder efter vilka som är berättigade till tjänsterna i en gåvoekonomi. Hon väljer därför att enbart arbeta med företag som främjar hållbarhet, som jobbar med ekologiska, närproducerade, rättvisemärkta, djurvänliga produkter eller second hand.

Kanske är jag naiv när jag tycker att detta verkar spännande men nog är det avsevärt roligare att betala för något för att man uppskattar det än för att man är tvungen. Det är också spännande att spekulera i vad en utvidgning av gåvoekonomitänkandet skulle kunna resultera i. Skulle vi, som det står i artikeln, få andra relationer till de vi gör affärer med?

Lite besläktat med detta är ju alla ”gåvor” man kan få på nätet. Då menar jag förstås inte Google och Facebook och sådana där våra aktiviteter är varan de säljer utan mer allt som vi kan ta del av fritt (alltså inte bara gratis) i form av open access, Creative Commonslicensierade produkter, fria programvaror som Linux, Firefox och en massa annat nyttigt. Här känns det faktiskt ganska roligt att kunna skicka in en liten obetydlig ”slant” även om man inte måste.

Apokalyps i pressen

 

 

När man läser den borgerliga dagspressen, kan man lätt få intrycket att vi går mot en oundviklig katastrof med den nya regeringen. Jag tror därför att det är av yttersta vikt att man även läser tidningar  som inte kontinuerligt framför det borgerliga apokalypsscenariot. Själv finner jag en hel del andra vinklar i t.e.x. ETC och Fria Tidningen som motvikt mot den borgerliga dominansen i pressen.

Jag är naturligtvis medveten om att politik handlar om idéer varför objektiva sanningar är svåra att fastslå även om den tidigare borgerliga regeringen nästan fick oss att tro att ekonomin skötts på ett enatående framgångsrikt sätt. Om man läser detta gång på gång, är ju chansen eller snarare risken att man till slut tror på detta och slutar fundera över alternativ ganska överhängande.

Ur  det perspektivet är det välgörande att ta del av Birger Schlaugs krönika i FT (28 november) med titeln ”Ekonomernas statskupp”.  Schlaug hävdar att det för 30 år sedan inleddes en oblodig statskupp som är skuld till hur det ser ut idag. Jag börjar med några pregnanta påståenden.

Schlaug konstaterar att ”Marknaden” inte tagit makten utan att den fått den på demokratisk väg. Kreditmarkanden avreglerades 1985. Denna avreglering följdes av valutaspekulation så att man blev tvungen att försöka försvara kronan med 500% ränta som högst. Åren 1990-91 skedde en skattereform som gynnade personer med höga inkomster och staten fick sedan mot hög ränta låna av de som fått skattesänkningar. Slutligen knöts kronan till euron. Som en följd har vi fått massarbetslöshet och försämrad statlig ekonomi. Det värsta är kanske att det var Feldt och Persson som initierade de här förändringarna; hade det varit Borg och Reinfeldt hade det förstås varit mer eller mindre självklart.

Det vi ser idag, menar Schlaug är att ekonomismen har blivit den nya religionen. En rödgrön regering borde kunna ändra på detta men rädslan för att stöta sig med medelklassen och tappa makten är alltför stor. Det är dock dystra framtidsutsikter för medelklassen, enligt Schlaug, för ”Marknaden” belönar ingen för lång och trogen tjänst. Den medelklass som så ofta rynkat på näsan åt politiken och trott på ekonomismen kommer även den att bli en del av det övriga prekariatet (d.v.s.otrygga anställningar).

Den nya regeringen tvekar dock att sätta den bakre parentesen för ekonomismen och satsa på livskvalitet och utveckling istället för ekonomisk tillväxt. Dessvärre!

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.

Politik och karisma

I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑