Kategorier
politics politik samhälle

Ansikte utåt

Der Politiker vor der Wahl by tiegeltuf, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  tiegeltuf 

 

 

De flesta politiker brukar hävda att det är partiets politik som avgör om man ska få folkets röster. Så var det sannolikt en gång när politisk framgång var mer beroende av olika slags ”rörelser” där man gemensamt kunde såväl stärka som spegla sin åsikter bland meningsfränder. I dagens individcentrerade samhälle är jag inte alls övertygad om att djupt och gemensamt omfattade ”ideologier” spelar lika stor roll.

Istället tror jag att de företrädare för olika partier som ständigt framträder i media – och inte minst medias eget bidrag härvidlag – spelar en avsevärd roll. Kort sagt: partiernas ansikte utåt blir bärare av ett visst partis idéer.

I tv-åldern gäller det att man har ett ansikte som ”går genom rutan” som det brukar heta. Detta tillsammans med att vi var och en är utsatta för en ständig påverkan av opinionsbildare allt från snabbt uppblossande opinioner i sociala media till ledarsidor i press och tv gör att den folkrörelseförankrade väljaren sannolikt är mycket mer sällsynt idag än under det tidiga 1900-talet med följd att det är mycket lättare att skapa missnöje, starka åsikter och särintressen nu än tidigare.

Jag tror att nästan alla av oss tänker på partiet ”som partiledaren” i tv och vi har med största säkerhet också mycket klara åsikter om var och en av dessa partiledare. Pressen är förstås pådrivande här och de stora kommersiella dagstidningarna brassar gärna på med vilka dumheter den eller den har gjort, allt enligt den politiska inriktning tidningen företräder.

När (om) det nu är så som jag ovan beskrivit, ska jag räkna upp en del egenskaper som jag tror skulle inge förtroende hos mig. Säg t.ex. att det finns en partiföreträdare som:

 

  • arbetar för fackföreningar
  • engagerar sig för internationella rättvisefrågor
  • protesterat mot aparheid
  • engagerar sig för palestiniernas sak
  • engagerar sig för Amnesty
  • är aktiv i fredsrörelse
  • värnar om djurens rätt
  • bjuder in till fredssamtal (t.ex. IRA) snarare än tar konflikt
  • var emot Irakkriget
  • är självständig gentemot partilinjen
  • lever anspråkslöst
  • väljer att inte äga bil
  • är vegetarian
  • är nykterist

 

 

Ovanstående är en uppräkning av några aktiviteter och egenskaper hos den engelske labourpolitikern Jeremy Corbyn (FT 14 aug 2015, martin@fria.nu). Han sägs befinna sig längst ut på labourpartiets vänsterkant och lär dra fulla hus bland unga antikapitalistiska väljare. Det officiella labour försöker med alla medel att få labour att rösta  på ”vem som helst förutom Corbyn”.

För mig skulle detta vara en mycket trovärdig politiker som jag nog skulle ge min röst även om jag kanske skulle förhålla mig lite avvaktande till en del av det som räknas upp ovan.

Kategorier
kapitalism klass politik samhälle

Alternativ!

Green Navigation Light by Duncan Rawlinson - @thelastminute - Duncan.co, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Duncan Rawlinson – @thelastminute – Duncan.co 

 

”…socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan. När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.” Göran Greider http://www.etc.se/ledare/socialdemokratin-ar-radd-grasrotternas-entusiasm

Greider talar om socialdemokratin i allmänhet och om brittiska labour i synnerhet i sin ledare. Han undviker i stort sett att direkt peka ut den svenska socialdemokratin. Jag tycker nog att han kunde varit lite mer specifik när det gäller Sverige. Visserligen menar han att Juholt utgjorde ett hot därför att han hade förmågan att uppamma en entusiasm som inte är förenlig med dagens partiapparater, som han på ett tankeväckande sätt beskriver som en sorts ”änterhakar” till makt och inte första hand till politisk förändring.

Även om man måste vara realist och inse att det tar tid att få Sverige på kurs igen efter de åtta årens navigerande i grumliga vatten, hade man nog väntat sig lite kraftigare kurskorrigeringar av den nya regeringen. Sannolikt har ledfyrarna släckts eller vanhävdats i likhet med järnvägar och andra samhälleliga nyttigheter.