Tolerans

Nu har jag läst den här krönikan av Ivar Arpi (SvD 4 jan; http://www.svd.se/det-svara-med-tolerans/om/ledare ) och här finns en lömsk argumentation och en illa dold agenda. Arpi skriver om det fina begreppet tolerans och han invaggar oss inledningsvis till instämmande nickanden när han talar om att att vår tolerans sätts på prov när vi stöter på yttringar som vi inte gillar. Han stryker oss också medhårs när han talar om att vi numera är mer toleranta mot olika sexuella läggningar. Sen är det slut med gullandet!

Att komma ut som sverigedemokrat, säger Arpi, blir till ett kännbart stigma eftersom vi har en offentligt påbjuden värdegrund. Ja, det är så, hävdar han, att ju mer vänster man är desto mer intolerant är man. Med stöd in någon amerikansk undersökning kan han t.o.m. hävda att ju mer man är för social rättvisa desto mer är man beredd att inskränka andras ”frihet” (mina citattecken). Argument som ”inskränkningar i andras frihet” för att skydda svagare grupper för hat ses också som ett tecken på intolerans (!).

Vänstern, hävdar Arpi, är mycket bättre på att demonisera högern än vice versa. Vänsterpersoner tror i högre utsträckning att högerpersoner är genuint onda eller patologiska. Vi svänger oss tydligen också med ordet fascist i tid och otid för det som ligger utanför ”åsiktskorridoren”.

Yttrandefriheten uppfattas idag som hotfull och därför kan de som är för inskränkningar uppfatta sig som det godas förkämpar. Det råder inga tvivel, hävdar Arpi, att högern missgynnas av det rådande debattklimatet. Borgerliga och konservativa värderingar kommer mera sällan till uttryck i offentligheten och därför framställs runt hälften av befolkningen som auktoritära, intoleranta och rentav fascistiska. Det är hög tid, dundrar Arpi, att göra motstånd mot vänsterns intolerans och ge begreppet tolerans en neutral innebörd.

Lite anmärkningsvärt är det väl att hävda detta i ett land som Sverige med en totalt dominerande borgerlig press?

Ja, vad ska man säga om detta? Han gör naturligtvis sitt jobb som ledarskribent på en stor rikstidning med högerinriktning. Man skulle ju kunna rycka på axlarna men nog har han en agenda som är värd att oroas över. Även om han försöker rama in det som ett intellektuellt resonemang, kan åtminstone jag läsa mellan raderna att han inte har något emot att högern lierar sig med SD och att det nog inte är så bra att kalla partiet fascistiskt. Sen har han väl läst sin Ayn Rand då han betraktar försök till social rättvisa som inskränkningar i andras frihet. Friheter att yttra sig även på svagare gruppers bekostnad bör vi också räkna in i toleransbegreppet, enligt Arpi, och här har han förstås fritt fram där han sitter på sin ledarredaktion och kan häva ur sig lite av varje så länge han håller sig inom lagens råmärken.

Vänstern är bra på att demonisera högern, menar Arpi, de stackars högermänniskorna kan rentav betraktas som genuint onda eller patologiska. Jag undrar förstås hur detta går till i offentligehen, vill säga och lite lustigt blir det faktiskt när en högerman skriver en sådan här krönika om det som finns till vänster.

Stort och smått

 
Jag tror nog att vi alla fungerar så att om det inte finns några verkliga frågor att engagera sig i, så blir det liksom energi över att engagera sig sig sånt som egentligen är av mindre betydelse. Om det förhåller sig på det viset, är det nog inte helt osannolikt, att den eller de som vill avleda uppmärksamheten från det som egentligen betyder något, med olika medel, skulle kunna få oss att fokusera på något mindre väsentligt, för att därigenom avleda uppmärksamhet från något av större vikt. Ett inslag som jag läste härom dagen fick mig att tänka så.

Per Björklund i FT 26 aug 2015) menar att den borgerliga pressens flirtande med SD till viss del är regeringens fel. Den är helt enkelt för ofarlig och inget mål för några angrepp från bogerligheten.

Om Löfvens parti verkligen presenterade några stora reformer, skulle de uttråkade ledarskribenterna på högerkanten få något verkligt att attackera (jfr stort och smått ovan).

Hade vi en rödgrön regering värd namnet, skulle ledarsidorna fyllas av rasande angrepp på ”tillväxtfientlig politik som arbetstidsförkortning, stängda kärnkraftverk och utbyggd välfärd”.

Det skulle helt enkelt inte bli tid att göra ensamkommande flyktingbarn eller tiggeri till viktiga och avgörande frågor så som SD vill.

Alternativ!

 

”…socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan. När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.” Göran Greider http://www.etc.se/ledare/socialdemokratin-ar-radd-grasrotternas-entusiasm

Greider talar om socialdemokratin i allmänhet och om brittiska labour i synnerhet i sin ledare. Han undviker i stort sett att direkt peka ut den svenska socialdemokratin. Jag tycker nog att han kunde varit lite mer specifik när det gäller Sverige. Visserligen menar han att Juholt utgjorde ett hot därför att han hade förmågan att uppamma en entusiasm som inte är förenlig med dagens partiapparater, som han på ett tankeväckande sätt beskriver som en sorts ”änterhakar” till makt och inte första hand till politisk förändring.

Även om man måste vara realist och inse att det tar tid att få Sverige på kurs igen efter de åtta årens navigerande i grumliga vatten, hade man nog väntat sig lite kraftigare kurskorrigeringar av den nya regeringen. Sannolikt har ledfyrarna släckts eller vanhävdats i likhet med järnvägar och andra samhälleliga nyttigheter.