Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Är du särskilt skicklig, lille lärare?

Lärare och lärarinnor
Lärare och lärarinnor

Jag läser i Lärarnas Tidning att Johanna Jaara Åstand menar att det inte är Lärarförbundets fel att det blivit så galet med lärarlönelyftet. Vems felet är lämnar jag därhän eftersom jag inte berörs längre. Jag kan dock inte låta bli att göra ett tankeexperiment där jag förflyttar mig tilbaka till den skolvärld där jag tillbringat drygt 25 år av mitt yrkesverksamma liv.

*

Till oss som jobbar på skolan kommer signaler som väcker diskussion och oro bland kollegorna. Det var ju inte länge sedan vi med stor tveksamhet tvingades acceptera att det skulle utses ”förstelärare” bland oss arbetskamrater vilket numera gjort majoriteten av oss till ”andrelärare” eller en sorts B-lag. Detta medförde intressant nog att vi andrelärare kände en större gemenskap med varandra och fällde lite galghumoristiska kommentarer i stil med: ”Det är som när det skulle väljas lag i fotboll i skolan; de som tog sig rätten att bestämma sa generöst ‘det är jag och Tommy mot klabbet’ (alternativt: gröten, tjabbet eller bara resten)”.

Det fanns kanske trots allt någon sorts logik bakom förstelärarna uttryckt som speciella uppgifter även om vi var ganska övertygade om att det var de som  ”låg bra till” som utnämndes och därmed fick ett rejält lönepåslag som bevis på att man var förste-.

”Kommer ni ihåg ‘den lille förstemannen’ i den hyllade serien Matador?” skrattade vi. ”Han var ju strängt taget en ganska löjlig figur”, tänkte vi sen och kände oss inte fullt så värdelösa. Men nu ska dessutom några av oss utses till ”särskilt skickliga lärare”. Hur detta ska gå till är alltjämt fördolt för oss men vi har våra (onda) aningar om vilka som kommer ifråga.

Som i alla arbetsgemenskaper har vi självfallet uppfattningar om att det finns kollegor bland oss som är lite mer engagerade i sitt jobb än andra; det vore dumt att hyckla om detta. Våra uppfattningar om varandra är ju grundade i vad vi ser i vardagen men vi kan inte räkna med att ledningen har just denna kunskap när de ska utse de ”särskilt skickliga” och därmed förpassa de övriga ytterligare ett steg nedåt, till ”tredjelärare” eller de som blir över (”klabbet”). Antagligen, tror vi, utnämns sådana som ”visat framfötterna” i andra sammanhang än i undervisningen och inte alls de som vi vet lägger ner mycket engagemang i sin undervisning.

Omsider utser ledningen de särskilt skickliga eller ”SS-truppen”  som vi säger när ingen hör det. Nu är det förstås inte så att vi trakasserar de stackars arbetskamraterna för att de har blivit lite för mer än ”klabbet” av lärare; egentligen är det lite synd om dem för de känner ju att de, kanske mot sin vilja, blivit skilda från arbetskamraterna i någon mening och de känner säkert att det pratas när de inte hör det och att de ofta får kommentarer om att det nog är bäst att ”en särskilt skicklig lärare” tar sig an den och den uppgiften så att det blir ”riktigt gjort”. Lite synd om dem för egentligen är de oskyldiga men de har förstås inte kunnat tacka nej till flera tusen mer i månaden (lojalitet kan som bekant köpas – och säljas – för pengar).

Fortsättningsvis känner de ”särskilt skickliga” allt mindre samhörighet med de forna arbetskamraterna och därför sitter de oftast för sig i kollegierummet.

*

Nu har jag givetvis tagit ut svängarna rejält i det här tankeexperimentet och kanske kommer det inte alls att bli så som jag utifrån mina fördomar fantiserat fram ovan. Dock har man genom sådana här idiotiska (min uppfattning!) påfund slagit in en kil i arbetsgemenskapen, vilket naturligtvis inte på något sätt gynnar det dagliga arbetet.

På min tid fick man det som elaka tungor kallade för ”senilitetstillägg” d.v.s. man flyttades upp i lönegrader efter antal år i tjänsten. Jag tycker alltjämt att detta var ett bra och rättvist system. Självfallet var det så att en och annan kanske inte förtjänade sin löneförhöjning men att därför dra slutsatsen att man blir bättre för att man får s.k. individuell lön är inte annat än ideologi och framförallt vanföreställningar om lärarjobbets villkor.

Hela idén om att man ska sporras att arbeta bättre (mer?) för att få mer lön bygger på en sorts fabriksprincip där ett intensivare arbete leder till fler producerade enheter. Detta kan säkert fungera om förutsättningarna är kända och stabila, vilket de i princip aldrig är i undervisningssammanhang. Den ”produktion” man åstadkommer kan ju heller inte på något vis jämföras med tillverkning.

I ett system med individuella löner för arbetstagare som möter fullständigt olika och svåröverblickbara situationer, blir förstås en lärare som har ”producerat” många godkända elever värd en högre lön än den som har många underkända. Hur den enskilde läraren klarar av att balansera mellan sitt ansvar som lärare och sitt behov av en bra löneutveckling blir därför snarare en moralisk fråga än en pedagogisk.

Låt mig summera! Det är mycket skadligt för en arbetsgemenskap att utse några som är ”för mer” om detta inte är kopplat till tydliga och accepterade kriterier såsom utbildning eller specifika extrauppgifter. Att tala om särskilt skickliga lärare låter sig nog göra men att gå därifrån till att faktiskt utnämna individer i en arbetsgemenskap till bättre än andra är kontraproduktivt för arbetsgemenskapen och därtill en nästintill hopplös uppgift som man med fördel avstår ifrån ifall man inte vill inveckla sig en rad nya problem.

Att däremot på nationell nivå verka för att ”uppgradera” yrket som sådant ser jag däremot som en angelägen uppgift för lärarförbunden.

Fotolänk: ”92943” (CC BY 2.0) by Tekniska museet

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

Tänka om

5127664747_229744ab3c_m

Jag har tidigare skrivit om att tänka tvärtom för att se nya möjligheter. Den här fredagen inspirerades jag av en liten krönika med titeln Det här med pengar av en Annika Lykta (LFT 27 april, 2016)

Först ögnar jag lite förstrött och tänker att det är något argument mot det kontantlösa samhället, som jag ju är positiv till. Men så ser jag att hon skriver om fred, rättvisa, klimat och fattigdom och då måste jag läsa lite noggrannare.

Att utrota fattigdom är ett av FN:s mål men hur skulle det bli om vi vände på tänkandet och satte målet till att utrota rikedom? Det är framförallt de väldigt rika som påverkar vårt klimat och vår jord.  Tänk om vi skulle se rikedom som ett problem och inte som något eftersträvansvärt?

På det individuella planet vill vi ju gärna ha löneförhöjningar; ju mer lön vi får desto mer uppskattade känner vi oss. Om vi också uträttar mer värdefullt arbete, är en annan fråga som vi inte ställer oss lika självklart. Så har jag naturligtvis alltid reagerat själv också. Men om man nu har så att man klarar sig – kanske rätt bra – då skulle man eventuellt kunna jobba lite mindre, så att någon annan som verkligen behöver inkomsten också kunde få ett jobb?

I krönikan presenteras några uppgifter om inkomster. Dessa har jag inte kontrollerat men de verkar inte orimliga. Idag har man högst löner i bank- och finanssektorn; det är säkert insprirerande jobb. Snittlönen ligger på 126500 kr/mån. Hushållsnära tjänster; säkert inte lika insprierande ligger på 19000 kr/mån. Genomsnittet för hela arbetsmarknanden ligger på 31400kr /mån. Jag tror nog att i princip alla skulle kunna leva på snittlönen – 31400 kr – utan påtagliga umbäranden (pensionärer brukar klara sig på betydligt mindre som jämförelse).

Skribenten funderar över om det är höginkomsttagarna som är ett problem för de som inte kommer upp till medellön. Vanligtvis går ju resonemanget att man får lön efter förtjänst och att om man tjänar mer så har man förtjänat detta och i detta tänkande ligger väl också – även om det inte sägs rakt ut – att den som tjänar lite också förtjänar detta. Men man kan väl ställa sig frågan om någon egentligen uträttar ett arbete som är värt 126000 kr/mån eller mycket mer, som många har? Omvänt kan man naturligtvis fråga sig om undersköterskor och andra lågavlönade uträttar ett så mycket mindre viktigt arbete att den stora skillnaden motiveras.

Om de jätterika förbrukade mindre skulle antagligen fler få det bättre och vi skulle minska påfrestningen på jordens resurser. Ju mer man tjänar desto mer konsumeras man och påverkar på natur och miljö blir större. Att fler skulle få det bättre om fler tjänade mindre är ju något som brukar ifrågasättas av de som tror att välståndet faktiskt sipprar ner från de högavlönade och att det måste vara så.

Alla försök till förändring skulle givetvis mötas av ett samfällt anskri fån den borgerliga pressen: ”Socialism, kommunism, diktatur!”

Men nog ligger det en kittlande tanke bakom Annika Lyktas tankevända.

Fotolänk: ”80% of world wealth controlled by just 2” (CC BY-NC 2.0) by  duncan 

Rena vinsten?

22968112495_61946c7a7e_mJag tror nog att även den som brukar uttrycka sig ”PK”, som malisen säger, då och då oroas av en stor invandring. Sannolikt bottnar en sådan oro i rädsla eller åtminstone obehag inför det obekanta. Jag tror att sådana känslor är fullständigt normala och ur ett evolutionärt perspektiv har det sannolikt varit nödvändigt att förhålla sig avvaktande inför det man inte känner till. Men sådana känslor rättfärdigar naturligtvis inte att man skriker om ”systemkollaps” eller ”vi kan ju inte ta emot hur många som helst” och annat i samma anda. Då är det – som jag har sagt många gånger – viktigt att läsa sånt som inte bara följer med strömmen och tänka ”ett varv till”.

Anders Norström skriver i FT 4 mars 2016 ett inlägg med titeln Flyktingmottagandet  får svensk ekonomi att blomstra. Detta är naturligtvis en titel som man blir lite nyfiken på när vi har fått lära oss att ”vi går på knäna” och att välfärden är hotad. De måste väl i alla fall kosta oss en massa pengar?

Norström hävdar att tillväxten i Sverige är högre än i andra EU-länder och långt högre än i USA. Flyktinmottagandet är en viktig faktor bakom detta. Men hur kan det vara så?

Svaret är att varje utgift är någon annans inkomst. Extrautgifterna för flyktingarna blir till dagersättningar, bussresor, extra SFI-lärare, övertid hos Migrationsverket och hyra till de som äger förläggningar. Alla dessa använder naturligtvis de extra inkomsterna till köp av varor och tjänster i sin tur.

En stor del av kostnaderna betalas med biståndspengar som nu stannar i landet. De blir till ökad efterfrågan och utgifterna finansierar sig i hög grad själva. En stor del av flyktingmottagningen finansieras med lånade pengar, men regeringen lånar idag till minusränta och statens bruttoskuld minskar eftersom den räknas i procent på BNP.

Vi är också i stort behov av invandring. Arbetsförmedlingen har beräknat att vi måste ha en nettoinvandring på 90 000 personer årligen. Men Sverige har årligen en utvandring på 50 000 personer  och därför behövs en invandring på 140 000 personer om vi ska kunna bibehålla relationen mellan pensionärer och barn och personer i arbete.

Särskilt stort behov av nyanställningar finns inom offentlig sektor. Här behövs kökspersonal, barnskötare, personliga assistenter, vårdbiträden och städare. Självklart ska alla ha avtalsenlig lön!

Foto: ”Hyllie granskontroll polisen_20151112_08” (CC BY 2.0) by  News Oresund 

Landsbygdsföreträdare?

Axel Pehrsson-Bramstorp
Axel Pehrsson-Bramstorp

Jag förstår mig inte på Centern idag!

På den landsbygd där jag växte upp var ”Centern” stark, faktiskt jämbördig eller större än Socialdemokraterna. Visserligen representerade Centerpartiet – som det då hette – den ”andra sidan” och bönderna ”jobbade åt sig själva” och hade ”ingen som bestämde över sig” men vi såg ju att de var hederligt arbetande människor som antagligen hyste en hel del oro över ekonomi, väderlek och skörderesultat, även om retoriken i mitt socialdemokratiska hem stundtals kunde vara negativ. Högern var något helt annat!

Jag förstår därför inte Centern idag och framförallt inte dess partiledare som verkar så mycket längre till höger än Moderaterna själva. Partiledaren låter som om hon kommer någonstans från Småland där många små jordbruk funnits.  Kan hon verkligen föra böndernas talan? ”Lägre ingångslöner” ”Uppluckrad arbetsrätt” och annat som inte förefaller ha så mycket med de traditionella lantbruksfrågorna att göra.

Den ”center” jag känner har representerats av en rad färgstarka och framsynta partiledare som Olof Johansson, Karin Söder och längre tillbaka Hedlund och Axel Pehrsson-Bramstorp, den sistnämnde, som i koalition med SAP räddade Sverige undan nazismen, vilken hade många förespråkare inom borgerligheten, främst Högern.

Fotolänk: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Axel_Pehrsson-Bramstorp.jpg
Public Domain

Privat vård

 

För någon tid sedan hälsade jag på en gammal skolkamrat som jag inte hade sett på länge. Jag hajade till lite när skolkamraten (höll på att skriva hen – det smittar!) med självklarhet yttrade ungefär så här: ”Den med privat sjukförsäkring lämnar ju plats åt någon annan i sjukvårdskön.” Ja, så kan man ju också tänka, tänkte jag och det kändes som om det inte var läge att prata mer om detta när vi nu hade träffats efter en lång tid. I grunden har jag alltid varit negativ till det som jag betraktar som att betala sig till förtur i vården.

Härom kvällen – i bastun förstås – läser jag en artikel – ”En av tio har privat sjukförsäkring” (LFT 9 dec 2015) – om privata sjukvårdsförsäkringar. Artikeln informerar mig om en del saker som jag inte känt till. Ca 73% av de privata försäkringarna är betalda av arbetsgivare av skäl att man vill ha tillbaka en vårdbehövande arbetstagare i jobb snabbare. Jag vet inte hur ja ska ställa mig till detta. För arbetstagaren måste det ju vara positivt.

Genom en sjukvårdsförsäkring kan man alltså korta väntetiden för operation från de max 90 dagar man har rätt till (i bästa fall) till några veckor kanske. Det säger sig självt att man skulle vara tacksam för detta om det gällde en själv. Men vilka blir konsekvenserna på en samhällelig nivå av sådana lösningar?

Självklart gynnas de som arbetar vid företag som betalar en sådan försäkring; andra (vi) får vänta i våra 90 dagar (minst). Sjukvårdslagen stipulerar också att den som är mest i behov av vård ska ha vård först. Men eftersom försäkringstagarna är kunder och inte vårdtagare är det inget hinder att frångå den turordningen och behandla harmlösa åkommor före allvarligare. En del hävdar till och med att det är bra eftersom den offentliga kön minskar genom att några ställer sig i en annan (kortare) kö – en betalkö.

Förespråkarna för privata lösningar brukar ange att så länge köerna till en offentliga vården är så långa är de privata alternativen ett nödvändigt(?) alternativ. Här blir det lite Moment 22 för mig: om allt fler vill ha privat vård kommer naturligtvis den sektorn att växa (Marknaden!).

Men om det nu finns en begränsad mängd specialistkompetens – för så måste det väl vara – och om fler och fler väljer att arbeta inom privat vård, måste väl köerna öka ännu mer inom den offentliga vården? Alltså, köerna driver fram privata alternativ som i sin tur dränerar det offentliga så att köerna växer. Att de (20-30 000) med privat försäkring inte ”belastar” den offentliga vården är säkert av begränsad betydelse här.

Dagligen läser vi ju också om allt svårare arbetsförhållanden inom den offentliga vården. Om detta tänker jag följande:

läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal måste naturligtvis se till sitt eget bästa: får man ett mer attraktivt jobb med högre lön tar man detta (skulle jag också göra)

sjukvårdpolitiker/administratörer måste vara totalt ignoranta eller ideologiskt förblindade som inte inser att löner och arbetsvillkor måste förbättras inom offentlig vård

i en sorts ”jackassmentalitet” väljer man att anställa stafett- och hyrpersonal till betydligt högre kostnader än de man redan förlorat genom att vara dumsnål

Slutsats: betala efter förtjänst och ge goda villkor så kommer personalen tillbaka. Jag tror att sjukvårdpersonal i grunden vill vårt gemensamma bästa men inte till vilket pris som helst.

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Plånboken och samhället

Castanza Wallet by rbieber, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  rbieber 

 

 

Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.

Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.

Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt  missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).

På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.

För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.

En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.

Rött kort, TTIP och vad som faller mellan stolar

Mellan stolarna

Jag brukar alltid hävda att Birger Schlaug uttrycker sig retoriskt klart. Kanske är det då helt logiskt att han i Fria Tidningen den 29 maj 2015 argunterar för ett förståelsesamhälle mot bakgrund av att vi har fått allt svårare att förstå de olika välfärdssystemen. Ja, de är så svåra att begripa för gemene man att det för det första krävs experter för att uttolka och för det andra är systemen så komplexa att inte ens experterna begriper mer än sin egen lilla pusselbit (expertområde).

Detta blir ju minst sagt problematiskt ur demokratisynvinkel och dessutom bäddar det för fiffel som är svårt att komma åt då det liksom ”faller mellan stolarna”. Detta utnyttjar naturligtvis en del företagsamma individer – helt lagligt – medan de (d.v.s vi) som inte förstår blir utnyttjade.

Sannolikt, skriver Schlaug, skulle en förenkling väcka protester då en sådan skulle rycka undan möjligheterna till luckrativ verksamhet för de som förstår sig på att utnyttja de nuvarande systemen.

Rött kort

Jag läser en debattartikel (FT 29 maj, 2015) av en Kalle Ohlsson som representerar Ship to Gaza, Göteborg där han pläderar för att FIFA (som ju ingalunda är fläckfritt) visar ”rött kort” för Israel liksom man gjorde för den Syfafrikanska apartheidregimen.

Ja, tänker jag, det kunde nog vara ett påtryckningsmedel. Osökt går mina tankar till den jämförelsevis obetydliga Eurovisionsschlagertävlingen. Här kunde man kanske tänka sig att en stat som Israel redan från början fått ”rött kort” så länge man bedriver en politik som väl har vissa likheter med den tidigare sydafriḱanska. Kring den bojkotten var det väl stor enighet, såvitt jag minns, även om ett av våra partier kom och knackade på först när det visade sig att bojkotten varit verksam.

TTIP

Jag är livrädd för TTIP – kanske ännu mer än för klimathotet,som naturligtvis överskrider alla hittills kända faror – med dess ISDS som ger storföretagen makt att åsidosätta politiska beslut och därtill bestraffa stater med astronomiska belopp ifall man inför t.ex. miljölagar eller restriktioner för hälsofarliga produkter.

Vi kan alltså vänta oss fler dispyter och storföretagens lobbymaskineri lämnar ingen möda osparad. Försiktighetsprincipen d.v.s. att vi ska vara försiktiga med sådant som vi inte vet huruvida det är skadligt, kan vi glömma. Nu kommer att gälla att produkter är tillåtna tills dess att man kunna bevisa (antagligen efter flera överklaganden och utdragna processer) att de är farliga.

Per Björklund (Fria Tidningen 27 maj 2015) kommer med ett intressant inspel när han argumenterar för att det inte enbart handlar om att stoppa TTIP utan att det istället handlar om att skapa ett ”folkens TTIP” med rätt att stämma varje företag som undergräver fackliga rättigheter eller offrar folkhälsan i marknadens namn.

Rymden

Jag har en stor brist (bland många andra förstås) i mina spaningar: jag spanar aldrig om rymden, stärnor och universum. Det borde jag kanske göra.