Kategoriarbetsmarknad

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Rosa Luxemburg blir mindre död hos Nina Björk

ett foto av rosa luxemburg

Rosa Luxemburg

Nu har jag läst Nina Björks bok,  Rosa Luxemburg – Drömmen om det röda, två gånger och berättelsen om den lilla schweiziska kvinnan som brann så starkt för det hon trodde på att det blev hennes undergång fascinerar mig.

Med den allra minsta kännedom om Rosa Luxemburg är kanske inte ”röda” det som överraskar mest i titeln. Då är det kanske ordet ”drömmen”  som är det centrala.

Det är nog mindre  känt  att Rosa Luxemburg  hade drömmar om kärlek, familj och barn samt att hon var intresserad av naturen. Mest känt är förstås att hon hade en dröm om ett socialistiskt samhälle, ett alternativ mellan en kommunistisk diktatur och en socialdemokratiskt förvaltad kapitalism.

Se där fanns alternativet!” skriver Björk.

Vi vet förstås att det gick illa för den stackars (!) Rosa Luxemburg, både för hennes dröm om ett socialistiskt samhälle och för hennes andra drömmar; hon blev slutligen mördad av sina ideologiska motståndare .

Nina Björk skriver att hon vill ge Rosa Luxemburg någonting tillbaka genom att berätta om den marxism hon trodde på och låta henne möta vår samtid.

Jag vill försöka göra henne lite mindre död”, skriver Björk

När jag läser om Rosa Luxemburg såsom Nina Björk beskriver henne, känns det som om jag också får en ökad förståelse för mina egna livserfarenheter. Jag kan nog säga att jag är politiskt ”obildad” men under de villkor jag växte upp såg jag  att socialdemokratin skapade drägliga förhållanden för mina föräldrar och goda för mig i hård kamp mot ”högern”. Kommunister skulle man akta sig för eftersom de var ännu farligare än högern och ville att vi skulle lyda under Sovjet.

Man präglas av sin uppväxt.

Marxistisk analys är materialistisk

Idag tar många vårt relativt anständiga samhälle för givet; rösträtt, organisationsfrihet och tryckfrihet känns nog mer eller mindre som  självklara rättigheter för de flesta. Men de här rättigheterna har inte tillkommit med automatik utan är resultatet av hård och  medveten kamp. I många länder – kanske de flesta – saknas  sådana här rättigheter alltjämt.

Rosa Luxemburg avfärdade  tanken om rättvisa och moral som grund för en socialistisk analys av det borgerliga samhället. Alla härskande klasser har hittills slagits för sina privilegier och att drömma om rättvisa är dömt att misslyckas. Rättvisa är för idealister (som don Quijote ungefär) och sådana som inte har kontakt med folkets stora massa eller den historiska utvecklingen, menade Luxemburg.

Enligt Marx är det konkreta materiella villkor som driver ekonomin. De som enbart har sin arbetskraft att sälja måste sälja denna på en marknad eftersom  detta är det enda sätt de har att försörja sig på i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är i privat ägo.

Kapitalismen kan heller inte tämjas i sin själva grundpriniciper: produktionen  styrs av vinstmotiv där mervärdet – skapat av arbete – går till kapitalägare, vilket innebär en ständig varufiering av mänskligt liv. Det är sådan varufiering som vi idag – utöver industriproduktion – ser när hushållsarbete, vård, omsorg och utbildning blir till  tjänster som kan säljas och köpas  på en marknad (s.k. ”riktiga jobb”).

Kapitalismen är inte ond eller god

Analysen att kapitalismen inte är vare sig ond eller god utan bara gör vad kapitalismen ska göra blir intressant, speciellt för oss som var unga på sjuttiotalet då kapitalisterna karakteriserades  i texter och bilder som ”utsugare”, ”kapitalistsvin” eller med andra invektiv från vänsterhåll. Alla sådana tillmälen bygger i någon mening på att man gör någon sorts moralisk analys – en sådan som Luxemburg avfärdade – och tycker att det är orättvist att en del har makt och rikedom, att de är ”stygga”. Även nutidens politiska debatt skulle må väl av en skarpare analys än av det eviga rabblandet av inrepeterade floskler i tv-debatterna.

Nu är det förstås inte så att det kapitalistiska samhället möter individerna som abstrakt marxistisk teori i det dagliga livet. I vardagen möter samhället oss som en praktik som givetvis är olika för olika individer. På individnivå finns det förstås ”svin” både bland kapitalister och socialister liksom altruister och hyfsat folk.

Kapitalismen kan också tämjas för den enskilda individen i meningen  hur den känns i vardagslivet. Arbetarrörelsens kollektiva framgångar gjorde att den enskilda arbetssäljaren inte blev så utlämnad när han stod inför arbetsköparen. Han behövde inte acceptera vilka villkor som helst. Detta har jag egna – om än barnets – minnesbilder av; jag minns hur min far och de andra arbetarna bildade en ”avdelning”  i facket och hade möten hemma på hallen. Genom deras fackliga anslutning kunde de höja sin timpeng med några ören få rätt till lagstadgad övertid och semester.

Kampen att splittra arbetarna för att göra det fördelaktigt för den som behöver köpa deras arbetskraft pågår dessvärre med förnyad kraft i våra dagar. Om de som säljer sin arbetskraft behöver konkurrera om jobben med lägre löner och otrygga  anställningsvillkor, blir de  mer ”fogliga”.

Rosa Luxemburg hade en stark tro på att ”massorna” skulle kunna organisera en opposition mot samhällets orättvisor. Det blir ingenting om inte den stora massan agerar. Föreställningen om den ensamme aktören är en myt, menade Luxemburg. Hon tog däremot starkt avstånd från bolsjevikerna under Lenin där en elit skulle tala om för de vanliga människorna vilken som var den rätta vägen. Björk skriver:

”Misstanken mot centralt styrda organisationer satt djupt i Luxemburg och vilken demokrat hyser inte en sådan misstanke och bör göra det? Man blir förvånad när svenska medier upprepar att samtida partikongresser där partistyrelsernas förslag har röstats ner av medlemmarna ser detta som ett problem, som ett tecken på partiets svaghet. I själva verket är det ju motsatsen. Vi borde ropa hurra varje gång det händer”.

Demokrati men ändå inte

Kapitalismen har smart nog accepterat den politiska demokratin och går därmed fri från diktaturstämpeln; ”den fria världen”, brukar det heta. Någon ekonomisk demokrati har vi däremot inte men vi talar gärna om ekonomisk frihet. Frihet att bygga makt på pengar står på något vis över demokratin då den inte regleras i allmänna val.

Vi har alltså formellt den demokratiska makten men över denna står alltid den ekonomiska makten; de som äger produktionmedel och kapital kan alltid få sista ordet  genom att hota med neddragningar eller att flytta produktionen utomlands. Socialdemokratin i Sverige hade de här frågorna på agendan en tid under Wigforss och senare Meidners tid. Ingen senare socialdemokratisk regering har dock vare sig förmått eller vågat ta i denna fråga.

En dröm om massornas självorganisering

Den dröm om en folkets revolution som Rosa Luxemburg och hennes partikamrater bar på konkretiserades aldrig till en handlingsplan och de berövade därmed sig själv alla de möjligheter att ena alla de spontana folkliga handlingar som kunde lett till förändring.

Luxemburg bar tidigt på en misstro mot centralisering och även om jag sympatiserar med denna misstro, tycker jag nog att hon var lite naiv i det här avseendet, därav attributet ”stackars” som jag skrev inledningsvis.

Vi vet alla hur det slutade: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht lönnmördades varefter man proklamerade devisen: ”Ordnung herrscht in Berlin”.

Ordning är en sak – människors längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap är en annan. Den ordning som måste upprätthållas med vapenmakt och blodbad går obevekligt sin undergång till mötes, skrev Rosa Luxemburg.

Fotolänk: ”Rosa Luxemburg” (CC BY 2.0) by rosalux-stiftung

”Lösa förbindelser”

paket billig arbetskraft på arbetsmarknad

Billig arbetskraft

Efter att ha läst ett utdrag ur Lösa förbindelser av Jenny Wrangborg (red.) är jag alldeles matt. Läs artikeln här.

Ett mycket talande citat är detta: ”när arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor”.

De skrämmande berättelserna om människor som ständigt måste bevaka mobilen och svara ja på ett pass som finns tillgängligt, utan att vare sig hinna kolla om man har barn- eller hundvakt, måste vara exempel på den yttersta förnedringen.

Jag tänker på skillnaden mot när jag själv sökte jobb, inte sökte man 2,5 timme per vecka. Jag hade lyckan att få det första jobb jag sökte; tillsvidare gällde då. Under 43 år har jag sedan haft ”fasta”, tillsvidareanställningar utan avbrott.

Som far till två barn som tidvis både har jobbat i handeln (som inlägget handlar om) och dessutom ”stått till arbetsmarknadens förfogande” känner jag en oerhörd tacksamhet över de regler som gällde på arbetsmarknaden när jag började arbeta.

För en fyrtiotalist, som jag, är det fullständigt surrealistiskt att läsa om hur folk behandlas av olika bemanningsföretag. Jag kan naturligvis inte förhindra att i min tankevärld hamnar skulden hos de politiska krafter som vill ha lägre löner och och minskad trygghet på arbetsmarkanden och fler timanställningar; ”ökad flexibilitet på en modern arbetsmarknad”, brukar det heta. De som vittnar i reportaget ger alla en bild av vad detta innebär rent socialt.

Under en lång rad år har vi fått höra att framgång handlar om individuell drivkraft, att vara duktig och flexibel och vara beredd att ställa upp när som helst. Mot denna arbetsmarknadens kollaps finns det trots allt något positivt i artikeln som visar att ”ensam inte är stark”.

”Förändringarna kommer alltid nerifrån. Det går inte att göra skillnad själv hur attraktiv du än är på arbetsmarknanden. Näringslivet har makten; de har kapitalet. Det vi andra har är att vi är många.”

Jag inser naturligtvis att allt detta handlar om perspektiv och jag kan möjligen föreställa mig att om jag skulle köpa mig arbetskraft, så kunde det vara fördelaktigt att köpa arbetskraft när jag behöver den och inte annars.

Detta fungerar givetvis inte för den som lönearbetar, som vill gifta sig, skaffa hus och barn o.s.v. Jag tror att det är så enkelt att man måste välja sida här. För mig som är uppvuxen med fackföreningsmöten hemma på hallen är valet lätt.

Fotolänk: ”Cheap Labor To Go!” (CC BY-NC-ND 2.0) by PropagandaTimes

Utbildning som krav och behov

Ros och text: utbildning mest kraftfullt vapen för att förändra världen (Mandela)Kanske är det som att ”trampa i ett getingbo” utan att förstå konsekvenserna om man tycker att nyanlända utan grundskoleutbildning borde kunna åläggas att delta i utbildning som motprestation till att bli försörjda.

Möjligen är det så här en populistisk idé tar form? Man tycker att något verkar rimligt och sen argumenterar man för detta utifrån individuella åsikter eller från åsikter som finns i de sociala sammanhang där man ingår?

För mig bottnar åsikten, dels i min långa efarenhet av utbildning både som utbildare och utbildad, och dels i efarenheter av att ha sett vilka krav man vanligtvis ställer på arbetssökande som ska uppbära någon form av ekonomiskt stöd.

Att vara utan jobb och berättigad till A-kassa (eller andra former av stöd som jag inte vet hur de benämns) kräver att man ständigt är beredd att ansöka om jobb, att ”stå till arbetsmarkandens förfogande”, med allt vad detta innebär i form av ofrihet att inte kuna resa bort, att ständigt bevaka sin telefon samt att vara beredd att acceptera ett jobb som man kanske skulle kunna klara av även om det ligger långt utanför ens kompetensområde. Läs gärna Roland Paulsens Vi bara lyder för att få en inblick i den arbetssökandes villkor. Den finns på många ställen; här är ett.

Arbetsmarknadsministern menar att samma villkor måste gälla som inom andra arbetsmarknadsprogram där ersättningen beror på hur aktiv den sökande är. Av det skälet, menar ministern, är det rimligt att ställa krav på utbildning för nyanlända, om de saknar tillräcklig kompetens för att få jobb.

Kravet på utbildning handlar alltså inte om att de-ska-minsann-göra-rätt-för sig-som-alla-andra-arbetssökande utan helt enkelt om att det är nödvändigt att vi utbildar människor så att de kan klara kraven på arbetsmarknaden. Därmed tar ministern tydligt avstånd från lågavlönade, okvalificerade jobb s.k. ”enkla jobb” i den politiska debatten, som man inte kan leva på men som av somliga anses viktiga för att ”få in en fot in på arbetsmarknaden”.

Lite orolig är jag förstås för vilka politiska perspektiv som skulle kunna applådera min åsikt om att kräva att nyanlända utbildar sig. Jag tror dock inte att min åsikt bottnar i något speciellt politiskt ställningstagande utan snarare att det är en generationsfråga.

Vi 40-talister växte upp i ett samhälle med goda sociala villkor men vi lärde oss också att man ska göra rätt för sig och inte enbart kräva för egen del.

Kanske är, trots allt, uppfattningen om att man har vissa skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och inte enbart rättigheter som gynnar ”den egna plånboken” lite politiskt laddad i alla fall?

Fotolänk: ”Education” (CC BY 2.0) by Iqbal Osman1

Arbete, produktivitet och skapade jobb

demonstrerande folkmassaI FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.

Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.

Varför arbetar vi som vi gör?

Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.

Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.

Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.

Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.

Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?

Lön för möda eller lön utan möda?

Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.

Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.

Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.

Hel nyligen hittade jag den här gruppen på Facebook: https://www.facebook.com/Basinkomstpartiet.org/

Fotolänk: ”Sandviken 1 maj 1917” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Källmaterial
Att arbete ger livet mening är inte sant http://www.landetsfria.se/artikel/128430
Greider, G.,(2001), Arbetarklassens återkomst

Lön att leva på

Bildlänk nederst på sidan

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion?

Jag tycker att frågan ovan förtjänar att ställas eftersom retoriken från vissa partier är att ”det är bättre att ha ett arbete med låg lön än att inte ha något arbete alls”. Helt nyligen verkar det också som om LO vacklar i frågan om lägre löner och är berett att gå dem som vill köpa billig arbetskraft till mötes. Den slutsats som ligger nära till hands är att man har en syn på arbete som ett självändamål, något som ska utföras för dess egen skull.

Att arbeta i ett kapitalistiskt samhälle (Pertow FT 31 mars 2017) handlar först och främst om att tjäna pengar. I ett sådant ekonomiskt system är lönen det enda formella incitamentet för någon att utföra en arbetsuppgift för någon annnan. Samtliga andra anledningar till att arbeta är sekundära när arbetet utförs i utbyte mot betalning. Argument som att ett jobb kan kännas som ett ”kall” håller inte och det används framförallt för att rättfärdiga  lägre löner i kvinnodominerade yrken med idén om att vissa älskar sitt jobb så mycket att att de inte bryr sig om hur mycket de får betalt.

Jag kan visserligen själv känna att jag hade ett arbete som intresserade mig där jag inte i första hand tänkte på hur mycket jag tjänade men då ska man betänka att även om jag var dåligt avlönad i relativ bemärkelse, så var jag ju inte dåligt avlönad i absolut bemärkelse och jag kunde leva hyfsat bra på min lön. Detta innebar givetvis inte att jobbet var så intressant att jag hade kunnat fortsätta om min lön inte räckt till vardagens utgifter.

Nej, fastslår Pertow, lönearbete handlar om lön. Lönen ska räcka till att betala boende, mat, resor och gärna nöje och avkoppling. Ordningen ska vara: jobba för att ha råd att leva, inte jobba för att jobba! Det finns ingen mening med att jobba för att jobba [med lönearbete]. Därmed inte sagt att man inte kan finna glädje och mening med att utföra andra slags arbeten.

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion för den som utför lönearbetet? För den som köper arbetskraften billigt är ju svaret givet.  

Alla jobbar vi ju för att leva; vi lever inte för att jobba. Här kan jag i och för sig tänka mig att en och annan skulle kunna ha någon invändning med argument som ”om man har ett jobb känner man sig i alla fall behövd och man får en struktur i tillvaron. Därför är det bättre att ha ett jobb än inget jobb alls”. Vidare kan jag tänka mig att man skulle kunna ta fram exempel på någon ”som verkligen levde för sitt jobb (antagligen en person som också kunde leva på sitt jobb)”. Själv kan jag också känna att mitt jobb på något sätt identifierade vem jag var och att jag trivdes med det.

De här invändningarna förändrar dock inget i sak; om lönen är så låg att man inte kan leva på den, blir heller inte lönearbetet meningsfullt annat än som ”jobbskapande sysselsättning” som kanske hyfsar till någons statistik.

Bildlänk: ”working” (CC BY-NC 2.0) by sekihan

Lyft som sänke

Som gammal ”lönegradslärare” har jag alltid tyckt att det där med individuella löner för lika arbete är ”trams” för att citera en gammal politiker. Att behöva ”sälja in” sina lärarfärdigheter för ”den som int’ begrip”, som Stenmarks sa en gång när han ombads förklar sin överlägsenhet, kan bara leda till inställsamhet för att uttrycka sig milt. Numera ska man ju därtill sälja in sig själv för att få chansen att blir ”förstelärare” och på senste tiden även för att komma i åtnjutande av ett ”lärarlönelyft”.

När jag nu tycker så här blev det väldigt intressant att läsa på debattsidan i Lärarnas tidning (nr 4, 2017) hur Mats E Carlsson mera i detalj analyser de ”råsopar” jag har utdelat ovan. Carlsson menar att lärarlönelyftet bygger på en rad felaktiga antaganden:

  • att högre lön löser skolans problem
  • att alla pedagoger tjänar på att några får mer
  • att kommunerna kommer att fördela pengarna på ett bra sätt
  • att kommunerna kommer att skjuta till egna medel för att rätta till eventuella skevheter

De nurvarande åtgärderna riskerar istället att splittra lärarkåren och sänka skolan som helhet, menar Carlsson.

Hålla igen

(Fotolänk nedan)

Erik Sandbergs Lönesänkarna är en bok som får mig att se rött, främst av ilska.

Huvudtesen i Lönesänkarna är att löneandelen av det producerade värdet har sjunkit under de senaste 30 åren och att vinstandelen därmed har ökat. Lönekostnaden i förhållande till företagens vinst är nere på historiskt låga nivåer. Här sänder jag direkt en tanke till dagens politiker som tuggar sitt mantra om enkla jobb och låga löner.

Jag inser naturligtvis att det är en kamp mellan företagare och arbetare om att få så mycket av kakan som möjligt och man kunde kanske tänka sig att fackföreningarna som är (eller i alla fall har varit) starka i Sverige skulle kunnat sätta hårt mot hårt. Så har emellertid inte varit fallet utan den fackliga ledningen har svalt ekonomernas argument om att lönerna måste hållas nere för jobbens och konkurrenskraftens skull.

Det ständiga argumentet mot högre löner från såväl fack som politiker som företagare har alltid handlat om att ifall man håller igen på lönerna så minskar arbetslösheten. Detta har även socialdemokrater i regeringställning trott på även om man utåt i debatten inte alltid vågat stå för detta. Faktum är att socialdemokraterna med namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson som de mest kända hör till dem som står bakom de allra största sveken. Man kan säkert utsträcka sveket till vår egen tid också! Begrunda gärna Göran Greiders elegi över vår tids socialdemokrati som jag bifogar efter min text.

Det bakomliggande argumentet för att inte lönerna ska öka i den takt som produktionens värde ökar har varit att företagen ska få en större vinst som kan återinvesteras i produktionen, vilket då i sin tur ska leda till tillväxt för företagen med nyanställningar som följd. Denna förhoppning har emellertid visat sig helt felaktig, enligt Sandberg, då företagen alls inte återinvesterat den ökade vinsten utan istället delat ut den till aktieägarna och dessutom använt den på den avreglerade finansmarknaden där den i många fall skapar finansbubblor istället för ökad produktion och arbetstillfällen! 

Att löntagarna hållit igen på lönekraven har således inte inneburit att företagen investerat mer i sina verksamheter och skapat mer jobb; följden har istället blivit ökade klyftor i samhället och minskad köpkraft.

Bakom den här utvecklingen ligger, som jag förstår det, två stora teorier om samhällets ekonomi, keynesianism och new public management där den senare har varit rådande de senaste trettio åren. Med mina begränsade kunskaper om nationalekonomi har jag förstått att Keynes förespråkade en aktiv intervention från politiken genom att stimulera efterfrågan i tider av stagnation och försöka bromsa när konjunkturen går uppåt för att därigenom utjämna svängningar i ekonomin. En sådan politik drevs i Sverige fram till in på sjuttiotalet, under de s.k. rekordåren och såvitt jag kan förstå omfattades denna politik med en viss självklarhet av politikerna i landet.

Att hålla lönerna nere som vi nu ser skapar däremot arbetslöshet eftersom efterfrågan minskar. Alltså tvärtemot vad såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker argumenterar för!

Den andra riktningen med Milton Friedman som förgrundsgestalt förespråkar raka motsatsen d.v.s. att politiken ska hålla sig borta från ekonomin – en sorts laissez-fairpolitik – därför att ”marknaden” skapar den bästa stabiliteten. De mest kända politikerna som tillämpat de här idéerna  är förstås Margaret Thatcher och Ronald Reagen men även våra svenska borgerliga partier – och socialdemokrater – är svårt anstuckna av sådant här tankegods.

Vilket samhälle låt-gåpolitiken har lett till vet vi dessvärre alltför väl vid det här laget. Några nya jobb har de inte skapat. Däremot har vi blivit kunder hos dem som som säljer samhällservice för våra skattepengar. Frånvaron av politisk styrning ökar klyftorna i samhället, något som marknadsförespråkarna brukar se som ett mindre problem då det samtidigt innebär att det ”sipprar ned” några kronor extra till folket. Alla vinner på detta brukar man säga.

Sandberg tar upp många fler oroande teman som vår ökande skuldsättning; här finns ett samband här som vi inte alltid tänker på: när lönerna inte stiger får medborgarna finansiera sin konsumtion med lån istället. Här blottlägger författaren en obehaglig paradox: det som löntagarna inte får ut i lön får man istället skaffa sig som lån; den enes vinst blir den andres skuld.

Här finns många fler intressanta teman som t.ex myten om vårt ”exportberoende”, ”ett av de mest exportberoende länderna i världen” m.m. Sandberg reder ut begrepp som vi sannolikt aldrig har haft en susning om. Läs helst själv eller se filmen som finns på flera ställen på Youtube, tar ca 1 timme.

Lönesänkarna är en både omskakande och oroande bok. Omskakande därför att den visar att de som utför lönearbete blir utnyttjade. Många gånger känns det in på bara skinnet som för scaniaarbetarna i boken, men lika ofta sker det helt omedvetet därför att man kanske trots allt får lite löneförhöjning och kan konsumera något utöver livets nödtorft. Ställer man detta i relation till ”finansmannen” (vilket ord!) i boken som inte tycker att det är något större problem med ojämlikheten så länge ingen lider nöd, borde man nog bli lite omskakad, tycker jag.

Det oroande är att politikerna inte heller vågar se sambanden utan de förleds av den förmenta vetenskapen inom området och kalkylerar sen med vad som kan ge flest röster. Därför kan även socialdemokratiska politiker och även fackliga företrädare hävda att det är nödvändigt att ”hålla igen” för jobbens skull utan att tänka på vad minskad köpkraft innebär och vart överskottet i företagen egentligen tar vägen. ”Vi trodde att de skulle investera överskottet”, säger Feldt i en intervju, ”men det gjorde de inte.”

Jag säger med Emil i Lönneberga: ”När i hundan …?”

Fotolänk: ”poverty wage?” (CC BY-NC-ND 2.0) by jez s

 

Bifogas:

 

 

 

 

Pensionär?

Fotolänk nederst på sidan

Smaka lite på ordet! Ett radioprogram i förmiddags fick mig att reflektera över hur vi förförs/förleds av språkliga uttryck. En av personerna i programmet, som uppnått den ålder då man förväntas sluta sitt lönearbete, tänkte inte kalla sig pensionär med alla de konnationer detta ord har.

I en mening kan det förstås var praktiskt att säga att den som under ett långt yrkesliv samlat ihop till en en månatlig ersättning som går under beteckningen pension är en pensionär. Men att därför säga att detta är något som utmärker eller karakteriserar en individ är ju i högsta grad reduktivt. BLIR jag en pensionär bara för att jag slutar mitt yrkesverksamma liv, alltså mitt lönearbete? Det måste väl finnas något annat sätt att karakterisera mig, ja rentav något som karakteriserar mig bättre! Inte vill jag väl att folk som ser mig i det samhälle där jag bott ett fyrtiotal år säger till sig själv: ”det är han som är pensionär”.

Förhoppningsvis är det väl något annat som utmärker mig, eller? Pensionen kanske inte ens är det mest framträdande. Jag vill nog väldigt gärna se mig som något mer än en som uppbär månatlig pension. Ja, helst skulle jag nog vilja förtiga detta om det var möjligt.

Möjligen kan den här lite skruvade funderingen också gälla för andra beskrivningar som på något sätt totaliserar våra föreställningar; ta t.ex. ordet ”invandrare”, ”högerpartister”, ”kommunister”, ”pressen”, ”politiskt korrekta” etc. Var och en kan säkert komma på en rad såna här beteckningar som på något sätt får beteckna hela grupper och därmed suddar ut alla nyanser.

”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo
Fotolänk: ”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo

”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑