”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

Apokalyps i pressen

 

 

När man läser den borgerliga dagspressen, kan man lätt få intrycket att vi går mot en oundviklig katastrof med den nya regeringen. Jag tror därför att det är av yttersta vikt att man även läser tidningar  som inte kontinuerligt framför det borgerliga apokalypsscenariot. Själv finner jag en hel del andra vinklar i t.e.x. ETC och Fria Tidningen som motvikt mot den borgerliga dominansen i pressen.

Jag är naturligtvis medveten om att politik handlar om idéer varför objektiva sanningar är svåra att fastslå även om den tidigare borgerliga regeringen nästan fick oss att tro att ekonomin skötts på ett enatående framgångsrikt sätt. Om man läser detta gång på gång, är ju chansen eller snarare risken att man till slut tror på detta och slutar fundera över alternativ ganska överhängande.

Ur  det perspektivet är det välgörande att ta del av Birger Schlaugs krönika i FT (28 november) med titeln ”Ekonomernas statskupp”.  Schlaug hävdar att det för 30 år sedan inleddes en oblodig statskupp som är skuld till hur det ser ut idag. Jag börjar med några pregnanta påståenden.

Schlaug konstaterar att ”Marknaden” inte tagit makten utan att den fått den på demokratisk väg. Kreditmarkanden avreglerades 1985. Denna avreglering följdes av valutaspekulation så att man blev tvungen att försöka försvara kronan med 500% ränta som högst. Åren 1990-91 skedde en skattereform som gynnade personer med höga inkomster och staten fick sedan mot hög ränta låna av de som fått skattesänkningar. Slutligen knöts kronan till euron. Som en följd har vi fått massarbetslöshet och försämrad statlig ekonomi. Det värsta är kanske att det var Feldt och Persson som initierade de här förändringarna; hade det varit Borg och Reinfeldt hade det förstås varit mer eller mindre självklart.

Det vi ser idag, menar Schlaug är att ekonomismen har blivit den nya religionen. En rödgrön regering borde kunna ändra på detta men rädslan för att stöta sig med medelklassen och tappa makten är alltför stor. Det är dock dystra framtidsutsikter för medelklassen, enligt Schlaug, för ”Marknaden” belönar ingen för lång och trogen tjänst. Den medelklass som så ofta rynkat på näsan åt politiken och trott på ekonomismen kommer även den att bli en del av det övriga prekariatet (d.v.s.otrygga anställningar).

Den nya regeringen tvekar dock att sätta den bakre parentesen för ekonomismen och satsa på livskvalitet och utveckling istället för ekonomisk tillväxt. Dessvärre!