Plast i naturen skadar

Plast i ett träd
Plast i naturen

Jag läser en liten notis  (FT 19 april 2017) ”Kenya förbjuder plastpåsar” i enlighet med FN:s miljöprogram, Unep, där världens stater uppmanas att agera för att minska användningen av plast. Plastens miljöpåverkan på olika ekosystem är ju väl känd sedan länge.

Kenya blir det 11:e landet att agera mot plast, läser man i artikeln. I Afrika finns redan förbud i Rwanda och Marocko. Flera andra länder är också på väg.

Min första reflkektion blir: Vad gör vi? Det är ju inte ovanligt att vi håller oss lite ”för mer” än de som vi brukar betrakta som fattiga afrikanska länder.

Men jag vet faktiskt inte om det pågår någon aktion mot plast här hos oss.  Möjligen är det meningen att vi ska förlita oss på individuella initiativ som vanligt för att inte stöta oss med några mäktiga kommersiella intressen.

Bildlänk: ”Filled Bag” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Med missnöje som drivkraft

(Fotolänk nederst på sidan)

När man sitter lagom trött och avslappnad i bastun efter en löprunda och en god IPA, känns det lätt att vara nöjd (och förnöjd). En liknande känsla av förnöjsamhet beskriver Christer Sanne (LFT 29 mars 2017) när han står i sin dusch där det kommer lagom varmt vatten.

Idag har så gott som alla i landet varmvatten i  sin dusch även om klyftorna i samhället har växt på sistone. Sanne menar att det är tid att stanna upp; vi har tillräckligt. Ja, det är t.o.m. nödvändigt att vi stannar upp för klimathotets och barnbarnens skull. Jag antar dock att han inte menar att vi ska sluta att sträva efter ett mer jämlikt samhälle

Dessvärre är det inte inte ”inne” att vara förnöjd idag; vi ska vara ”hungriga”, ”ambitiösa” och ”kreativa” enligt jobbannonserna. Vi ska vara beredda att ”gå över lik” för att uppnå våra mål. Och tänk om en politiker skulle visa sig (för)nöjd!

För att vi inte ska nöja oss med det vi redan har, har vi fått reklamen som just är till för att göra oss missnöjda. ”När missnöjet tryter tar framstegen slut”, skriver  Alf Henriksson i en dikt och jag förutsätter att den kloke poeten är ironisk här.

Sanne frågar sig varför just missnöje måste vara drivkraften. Hur vore det med nyfikenhet och hjälpsamhet? Varför har det blivit fel att vara lycklig över det man har? Är det nödvändigtvis större tillväxt som är tecknet på framsteg?

Nej, det är bråttom nu att gå från ”homo consumens” till den kloka människan innan det är försent på (för) jorden, menar Sanne.

Fotolänk: ”Vattendusch” (CC BY-NC-ND 2.0) by susannehultman.se

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

En örfil vid pantautomaten

4965242896_659b5dca54_zPedagogiska Magasinet (4 november, 2016) erbjuder understundom riktigt intressant läsning och denna gång ska jag inte uppehålla mig vid debatten om olika ”-ismer” i pedagogiken utan istället fundera lite närmre på hur man ”ska vara” ekologiskt rätt… åtminstone i läromedel för skolbarn.

En artikel med titeln ”när barnen ska rädda världen” av etnologiprofessorn Malin Ideland tilldrog sig mitt intresse då jag har barnbarn som antagligen också ska ”rädda världen” i förskolan och senare i skolan.

Ideland skriver om ”det kravmärkta barnet”. Det första hon påpekar är att begreppet har med ”klass” att göra trots att detta inte var avsikten. Vad kännetecknar det miljövänliga barnet? Hur får detta begrepp en särskiljande effekt vad gäller klass (och nationalitet)?

Ideland och hennes kollegor har analyserat policytexter om ”hur man ska vara” och hur denna föreställning uppkommer. ”Det kravmärkta barnet” visar på en norm för hur vi betraktar världen, hur vi kategoriserar och förstår andra.

Läromedlen framhåller oftast individens handlingar; att människan är djupt beroende av miljön betonas mindre ofta. Istället betonas vardagsval och checklistor för goda val. Barnet kan alltså ”välja” att släcka lampor som inte behövs och att duscha snabbt eller att göra motsatsen.

Man kan ”välja” den miljömärkta produken. Om man har råd och kunskap! Valet förutsätter alltså en viss klasstillhörighet. Att det finns de som inte har råd att välja, vilket sannolikt har en begränsad negativ effekt på miljön, framhålls sällan.

Ekologiska val blir ett sätt att döva miljösamvetet och att visa ett gott beteende i motsats till ”den oönskade andre”. Att panta burkar är ”gott”; att panta för sitt uppehälle och rota i sopor ger sällan epitetet miljövänlig. Det är alltså motivet som räknas, knappast effekten, i de läromedel som granskats.

Miljöproblem ska alltså förstås utifrån en individs ”livsstil”  så att man kan känna att man räddar världen. Idén i dagens marknadsliberala samhälle är därför att vi ska känna att vi ”räddar världen” genom att välja ”miljösmart” (min term). Av dessa skäl bäddas våra val in i en retorik om världens framtid.  Små vardagshandlingar kopplas till gobala överlevnadsfrågor.

Eftersom jag varit lärare själv vet jag att det är lätt att får barn att göra ”läpparnas bekännelse” men sannolikt också att uppriktigt vilja bete sig ekologiskt riktigt. Vill man vara lite vuxencynisk kan man ägna sketchen där Sven Melander intervjuar ett barn om vad barn mest av allt önskar sig en liten tanke.

Fotolänk: ”Ge & ta” (CC BY 2.0) by Kakakrokodil

Med gift i jackan

PFAS-jacka
PFAS-jacka

Nyss hemkommen från en knapp veckas fjällvandring känns det inte bra att läsa om hur friluftsindustrin förgiftar människor och natur eftersom jag personligen bidragit genom att köpa en Gore-Texjacka av märket Haglöfs.

Kampanjen ”Detox Outdoor” jobbar specifikt mot friluftsindustrin för att förmå denna att överge de ca 800 farliga substanser som går under samlingsnamnet PFAS, vilka används i bl.a. friluftskläder.

Dessa ämnen sprids via vatten och vind i naturen och kan även förorsaka den sjukdom vi oftast hyser störst oro inför d.v.s. cancer. Man undrar förstås vad man får i sig när man stånkar på med tung packning och GT-jackan knäppt upp till hakan i motvinden.

Mätningar i friluftsbutiker har visat på upp till 60 gånger högre halter av PFAS än i vanliga rum samt 1000 gånger högre halter än i utomhusluften. Detta är naturligtvis först och främst ett arbetsmiljöproblem för de som arbetar i dessa butiker men i förlängningen är det något som angår oss alla.

Lagstiftning är dessvärre ingen framkomlig väg eftersom man bara kan lagstifta mot en enskild substans åt gången (av 800!). Därför vill kampanjen gå direkt till tillverkarna och förmå dessa att tillämpa försiktighetsprincipen (den princip som TTIP vill förhandla bort).

Tack vare trycket från tusentals människor har ett antal märken lovat att avgifta sin produktion; i artikeln nämns Vaude, Paramo och Rotauf. Dessa företag har därigenom visat att det är möjligt att ersätta de farliga ämnena.  Haglöfs är dessvärre inte med på listan. En svensk tillverkare – Fjällräven – hävdar att de inte använder PFAS men tills en oberoende röst konstaterat detta ska man nog inte vara alltför säker.

Ja, vad ska vi nu göra med våra Gore-Texjackor? I mitt fall får jag väl använda den tills den börjar läcka in vatten. Om det blir aktuellt för den gamle mannen att köpa ytterligare en jacka köper han en som inte innehåller de farliga substanserna. Har man ännu inte köpt, sitter man i ”guldsits” – ifall man bryr sig om människor och miljö.

(Efter en artikel i LFT 31 augusti 2016 av Rosanna Endre, kampanjledare för Detox Outdoor, Greenpeace Norden)

Kol

FSC-märkning
FSC-märkning

Själv betaktar jag mig inte som någon ”intensiv” grillare men visst grillar vi någon handfull gånger under sommarsäsongen. Ibland lite mer kanske, beroende på vädret.

I en artikel (FT 10 juni 2016) av Sarah Olsson med titeln Så undviker du kolmaffian bskrivs hur vi gärna grillar eko- och kravmärkt för att inte tala om vegetariskt! Kolet däremot kan vara en stor miljöbov.

Sådana självklarheter som att man bör undvidka engångsgrillar och tändvätska kommer jag inte att vidare kommentera här. Kolet däremot – det till synes harmlösa naturmaterialet – kan ha en mörk (!) historia.  Helt kort bidrar viss kolproduktion till avskogning (illegal) och vidriga arbetsförhållanen för arbetarna. Inte sällan framställs kolet under maffialiknande förhållanden. Måste jag sluta grilla då? Nja…

EU håller på att se över reglerna så att skog och människor skyddas. På senare år har det växt fram en FSC-certifiering av grillkol (forest stewardship council). En FSC-märkning innebär att skogen avverkats med hänsyn till miljö, djur och lokalbefolkning.

Det mesta av den grillkol som säljs i Sverige är FSC-märkt. FSC har också ett nummer där man kan kontrollera i en global databas varifrån kolet kommer.

Om man köpter FSC, undviker tändvätska och engångsgrillar har man i all fall gjort något lite för miljön.

Måste se vad det står på min påse grillkol! Jag ser att min grillkol kommer från Polen: http://gryfskand.pl/

Skilda världar eller mötesplatser?

 

Jag har den bisarra egenheten att ha ett par hörselskydd med inbyggd radio i en hylla bredvid min säng. Om det är så att jag inte kan sova, sätter jag på mig dessa och lyssnar på radio, alltid P1. Det finns en rad fördelar med detta: först och främst stör jag inte hustrun i sängen bredvid (att inga yttre ljud tränger in är givetvis också en fördel). Men det är inte alls detta jag ska berätta om här.

På Annandagens morgon, ganska tidigt, råkade jag komma in i ett program som handlade om barnens kultur (Barnens Kultur http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4755). Jag fastnade för något som jag tyckte hade generell tillämpning och som jag tyckte jag hade träffat på i något annat sammanhang.

Programledaren talade om att man skapar miljöer för barn utfrån vad vuxna tror roar barn. Lekplatsen är ett exempel på detta; det kommersiella leklandet är ett annat. Genom att skapa dessa lekmiljöer konstruerar man i själva verket en barriär mellan barnen och de vuxna, då de vuxna tilldelas rollen som övervakare av barnen eller helt enkelt utestängs genom sin storlek.

Vanligtvis betraktar vi kanske inte lekplatsen eller leklandet på det här sättet då vi ser att barnen faktiskt har roligt – men på de villkor de vuxna har föreställt sig att barnen vill ha eller behöver. Rutschkanor och klätterställningar är ju exklusivt till för barnen och här finns inga möjligheter att mötas i något som liknar gemensam lek. Sandlådan kan möjligen erbjuda ett undantag här då även den vuxne kan hjälpa till och finna intresse i att gräva och bygga. Men inte kan väl sandlådan mäta sig med en strand med både sand och vatten? Det kan däremot högläsning där barn och vuxna möts på respektive villkor: den vuxne är läskunnig men båda kan fascineras var och en på sitt sätt av en berättelse – man upplever något tillsammans.

När jag lyssnade på programmet, kunde jag inte låta bli att tänka på djuren och deras ungar som uppfostras av föräldrarna – oftast modern – i en naturlig men ofta farlig värld. Djuren måste lära sig att vara barn i en vuxenvärld; det var just ett av de uttryck man använde i programmet: att vara barn i en vuxenvärld (med allt vad detta innebär). Nu har vi en tendens att separera världarna.

Djurens ungar deltar men på de villkor föräldrarna bestämmer; de deltar dock inte i någon konstlad värld utan i den verkliga världen som visserligen är farlig men som man måste kunna agera i som ungdjur och senare som vuxen. Det finns något i detta som jag tycker är värt att tänka vidare på. Jag tror att orden delta och iaktta är några nyckelord härvidlag.

Jag har också en yrkesmässig relation till detta med att delta på de villkor man kan. Under min tid som folkskollärare älskade jag – förutom det vanliga klassrumsarbetet – att göra saker tillsammans med barnen där vi kunde delta i samma aktiviteter utifrån vars och ens villkor. Det kunde handla om att delta i bollspel, leka i simhallen, åka skridskor, tälta eller cykla i terrängen. Jag tror att såväl barn som vuxen hade stort utbyte av detta därför att det inte var någon konstlad aktivitet med tydlig gräns mellan lek och vuxenverklighet. Därtill tror jag att den vuxne – kanske likt djurens föräldrar – blir till en sorts förebild. Personligen har jag alltjämt ett starkt minne av min egen lärare i folkskolan som spelade fotboll och åkte skridskor tillsammans med oss utan att låtsas att han lekte; han svettades och kämpade som vi även om han var mycket större och starkare.

Sammanfattningsvis tror jag att detta är de viktiga slutsatserna:

  • Skapa inte gränser med konstlade miljöer för barn!
  • Delta på riktigt – låtsas inte leka!
  • Var en förebild för hur man agerar i en naturlig miljö!

Divestment

 

Jag läser att det rödgröna styret i Oslo vill förbjuda biltrafik i centrum. Målet är att minska fossilutsläpp med 95% till 2030 och bli Europas miljöhuvudstad. Vilka som är emot detta är förstås självklart och onödigt att nämna här. Ganska häftigt av en oljeproducerande stat! tycker jag. I Sverige finns nog knappast vare sig intresse eller mod att ha liknande målsättning. Dessvärre.

En del intressanta åtgärder föreslås:

  • avbryta planerad utbyggnad av E18 för att i stället (stor-) satsa på
  • utbybggd kollektivtrafik
  • cykelbanor
  • inrätta en elcykelfond
  • ”avyttra” investeringar i fossilberoende verksamheter

 

Avyttra låter kanske lite konstigt i våra öron då det har en klang av försäljning. Men det kan också innebära att man gör sig av med något som inte är önskvärt, i det här fallet fossilberoendet. Det är förstås viktigt då att man inte som Vattenfall försöker sälja kolkraften till någon annan intressent som driver den miljöstörande verksamheten vidare (http://www.synonymer.se/?query=avyttra)

Jag har tidigare inte träffat på uttrycket ”divest” men med nätets hjälp läser jag att det liksom är motsatsen till ”invest”, investera. Oslo ansluter sig därmed till divest-rörelsen tillsammans med 45 andra städer i världen som ska ”avyttra” fossila bränslen (http://gofossilfree.org/europe/oslo-the-time-for-climate-action-is-now-thats-why-we-divest/)

Undrar om någon svensk stad knackar på dörren och vill vara med?

(Fritt fabulerat av mig efter en artikel i FT 23 okt 2015)

Mobilitet

Mai Khao Beach 2 by Chindit76, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Chindit76 

 

Vi pratar gärna om mobilitet som något positivt men i ett samhälle där vi faktiskt har kunskap om klimatpåverkan borde vi nog också prata om vad mobiliteten innebär för miljön. Resande kors och tvärs över världen framställs nästan uteslutande som något positivt. Allt fler har möjlighet att se andra delar av världen. Likväl är det så att många och långa resor (flygresor!) har en negativ inverkan på miljön.

(En tanke väckt av professor Stefan Gössling vid Linnéuniversitetet, presenterad i Landets Fria/Opinion, 26 augusti 2015)

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.