Kategorier
politik samhälle

Främmande makt

(Fotolänk nederst på sidan)

Helt kort vill jag fortsätta att fundera utifrån Birger Schlaugs inledartext (FT 24 mars, 2017) om att vår överbefälhavare (ÖB) har tilldelats ”Legion of Merit” av USA:s väpnade styrkor. Hur hade vi resonerat om ÖB hade tagit emot en motsvarande rysk hedersbetygelse?

ÖB framhåller också i en rapport fördelarna med ett medlemskap i Nato. Sådan lobbyism tillhör inte vanligheterna enligt professorn i underrättelseanalys Willhelm Agrell som menar att inte ens på Sovjetunionens tid, under det kalla kriget, diskuterades medlemskap i Nato trots att ”hotet från främmande makt” måste ha varit mera relevant då.

Natopropagandan har numera blivit det normala i den svenska debatten och de som ifrågasätter denna ifrågasätts själva som ”nyttiga idioter” som antingen inte förstår bättre eller ses som någon sorts ”ryssvänner”. Här kan jag inte låta bli att tänka på vilka gatlopp Blix och Hirdman tvingades löpa i den borgerliga pressen när de manade till sans i försvarsdebatten.

Försvarsminister Hultqvist talar i och för sig för alliansfrihet men han ”talar med kluven tunga” som det hette i barndomens indianböcker.

Fotolänk: ”” (CC BY-NC-ND 2.0) by Der Wunderbare Mandarin

Kategorier
politik samhälle

I praktiken är vi redan med i Nato

Demonstration mot NATO i Helsingfors
Demonstration mot NATO i Helsingfors

Jag blir så upprörd när jag läser inlägget av Barbro Midbjer från Fredsrörelsen (LFT 3 juni 2016) att jag glömmer att kommentera ”delningsekonomin” med  det tvivelaktiga flaggskeppet Uber. Nedan refererar jag valda delar ur Midbjers artikel.

Nästan varje dag skrivs det något negativt om Ryssland i våra medier. Detta har varit framgångrikt i så måtto att många blivit rädda och tror att vi måste kasta oss in i Nato för att skydd. Istället är det precis så att det nyligen ingångna värdlandsavtalet, där Nato kan få anfalla ett tredje land från vårt territorium, utgör den största faran för oss när Sveriges och USA:s militär gör gemensam sak och regering och riksdag hakar på krigshetsen.

Palme – på sin tid – införde begreppet ”gemensam säkerhet” mot krig med kärnvapen. Den nuvarande socialdemokratiska regeringen talar inget om detta. Kanske kan de inte sin historia? Sveriges nuvarande företrädare litar jag inte på, skriver författaren. Alltså de som ska skydda oss från krig. Jag behöver väl knappast nämna att jag håller med här.

Istället tar värdlandsavtalet oss huvdustupa in i krig där Nato ska kunna förvara kärnvapen i Sverige. Det allra mest skrämmande är dock att ett anfall ska kunna ske från Sverige. Tack vara propagandakriget kan det vara fritt fram att anfalla Ryssland. Ryssland, å sin sida, kommer naturligtgvis inte att tacka och ta emot Natos kärnvapenanfall (eller andra anfall) från svenskt territorium. Och då kan vi med stor sannolikhet ”hälsa hem”.

För egen del vill jag tillägga – om vi som nation skulle överleva ett sådant krig – att jag vill se att de som kastade oss in detta krig genom sin natofascination blir ställda inför riksrätt eller kanske rentav krigsrätt!

En annan artikel av samma författare finns på: http://www.landetsfria.se/artikel/120399

Fotolänk: ”Nato danger” (CC BY-NC 2.0) by  suviih 

Kategorier
politik samhälle

Skämmigt!

10363603874_27d3ee3d17_mJag hörde på tv-nyheterna att det finns ett ”ryssfientlighetsindex” i Ryssland och att Sverige anses ligga bland de främsta på denna skala. Detta förvånar inte eftersom man dagligen översköljs av ett brett urval av negativa karakteriseringar av Ryssland i den svenska pressen tillsammans med en ihärdig natopropaganda, främst från den borgerliga pressen.

Jag vill inte här ta ställning till huruvida de egenskaper man tillskriver Ryssland är rimliga eller inte. Men jag tycker att det är ”skämmigt” att man faktiskt medvetet går in för att beskriva ett annat land på ett sådant sätt att vi uppfattas som ett av de mera fientligt sinnade länderna. Jag är absolut inte fientlig och jag tror mycket mer på ömsesidiga relationer och förbindelser. Läs gärna artikeln i Expressen ”Prata hellre med Ryssland än gå med i Nato” där erfarna personer som Maj-Britt Theorin och Pierre Schori kritiserar hur Sverige genom värdlandsavtal som ger Nato möjlighet att ha trupp på svenskt territorium.

Om lobbyister, krigshetsare och press lyckas skapa en majoritet för natomedlemsskap, lär vi nog stiga ytterligare några steg på ryssfientlighetsindexet.

 

Foto: ”GUM (2), Moscow, Russia” (CC BY 2.0) by  Martin de Lusenet 

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Förd bakom ljuset?

Propaganda by Pulpolux !!!, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Pulpolux !!! 

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.

Kategorier
politics politik samhälle

”Vi har hört den förut!”

Som regelbunden läsare av SvD förförs (förleds?) man lätt av argumenten för ett upprustat försvar och medlemskap i Nato. Nu när Ryssland agerar som de gör på Krim är det lätt att frammana den historiska skräcken – rysskräcken – för ”arvfienden” Ryssland. Sverige har ju som bekant haft en hel del ”meningsutbyten” med den store grannen i öst under tidigare århundraden och paradoxalt nog var det då Sverige som var expansivt och lade under sig en rad Östersjöprovinser.

En slående jämförelse mellan tongångarna under senare delen av 1730-talet och nutiden är Oskar Sjöströms informativa artikel När rysskräcken satte klorna i Sverige (SvD 22 mars 2014). Här finns en slående likhet mellan argumentationen kring dagens Krimkris och en motsvarande på 1700-talet. Då liksom nu görs skarpa uttalanden om vårt svaga försvar och om hur Ryssland kommer att lägga under sig det ena landet efter det andra och slutligen även invadera svenskt territorium.

Back mirror by faungg
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  faungg’s photo 

Från vår skolundervisning minns vi kanske namnen Hattar och Mössor, namn som vi antagligen tyckte lät lite roliga. Hattarna var dåtidens förespråkare för ett bestämt uppträdande mot ”ryssen” i form av högt tonläge och vapenskrammel. Dessvärre eskalerade både tonläge och faktiska handlingar så långt att det inte fanns någon återvändo, skriver Sjöström, vilket ledde till att Sverige förklarade Ryssland krig. Sjöström avslutar underfundigt sin artikel med att under ett valår finns det sannolikt en hel del ”förföriska agn” i den nuvarande Krimkrisen med vilka man kan fiska en hel del röster.

När jag tänker tillbaka på min barn- och ungdomstid, hade man ständigt en känsla av att det stora hotet kom från det som på den tiden var Sovjet. Detta hot byggde på idén om att Sovjet egentligen ville lägga under sig hela världen och förslava alla under kommunismen, men att vi tack vare den goda supermakten USA kunde känna oss relativt trygga.

Även idag känns det som om en hel del journalister och andra förståsigpåare vill få oss att associera till rädslan för den ständige fienden. Det blev stora rubriker när ryska stridsflygplan visade sig i vår närhet (men de var sannolikt på internationellt luftrum) medan svenska luftförsvaret hade helgledigt, som det framställts i åtskilliga medier.

Förra språkröret Birger Schlaug hävdar i en krönika i Fria Tidningen att det pågår en medveten kampanj i SvD för att vi skall öka våra försvarskostnader och gå med i Nato. Kanske är detta vår tids Hattar, tänker jag.

Eftersom vi av många olika skäl är ”västinspirerade” ser vi oftast inget problem med att Nato expanderar och byggger baser i Rysslands närhet. Sannolikt ser vi det som ett skydd för folken som bor där. Men om vi gör tankeexperimentet att Ryssland skulle skaffa baser i Kanada eller Mexico, känns det fullständigt orimligt att USA skulle tillåta något sådant. Vi kan ju också erinra oss den s.k. Kubakrisen som skakade världen under en kortare tid. Då var det president Kennedy som beslutsamt motade bort ”ryssen” från ön. I våra medier rapporterades om hur presidenten sannolikt hade avvärjt ett hot som kunnat utvecklas till ett storkrig. Jag minns själv hur jag pustade ut och instämde i hyllningskören till president Kennedy.

Om man ska vara lite cynisk, hade det nog varit ett bra argument för upprustnings- och Natoanhängare om Ryssland hade invaderat hela Ukraina under uppseendeväckande former. Då kanske vi nästan mangrant hade tiggt om att få vara med i Nato så snabbt som möjligt? Nu verkar opinionen emellertid peka åt att allt färre vill med i Nato.

NATO-Russia Council Chairman visits Mosc by NATO-Russia Council, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  NATO-Russia Council 

Jag vill avsluta med ett tema som jag har återkommit till åtskilliga gånger och det är att som vanlig – kanske naiv – medborgare är man hänvisad till det som rapporteras i medierna och jag tror att man ganska snart bestämmer sig för hur världen ser ut. Denna uppfattning underbygger man sedan genom att helst ta del av sådan information som bekräftar ens världsbild d.v.s. hur man vill att det skall vara. Det är ungefär som med en politisk uppfattning. Det spelar inte så stor roll vad politikerna säger (om de säger något!); vi vet ändå var vi hör hemma. Så är det förstås med Öst och Väst också.

Vår enda möjlighet, som jag ser det, är att vi medvetet försöker ta del av så många olika ståndpunkter vi kan istället för att enbart söka det som bekräftar det vi redan tycker. Men det är minsann inte så lätt!

Kategorier
politics politik samhälle

Alliansfritt?

NATO-Russia Council Chairman visits Mosc by NATO-Russia Council, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
 by  NATO-Russia Council 

 

Är Sverige alliansfritt eller inte?

Det är inte utan att man känner sig som Vilse Per i Hambes och Kennemarks Requiem när han utropar: ”Herre Gud, jag vet mig ingen råd! Jag ber dig nu, se en vilsen man allena med sin undran!

De här raderna riktar visserligen en begäran om råd till ett högre väsen och det är väl inget fel i detta i fall Herren nu skulle ha tid att ägna sig åt försvarspolitik. Men kanske är det trots allt säkrare att rikta en sådan här fråga till personer som är mer direkt engagerade i försvarspolitiken.

Om man med ”allians” menar den nuvarande regimen, anförd av Moderaterna och deras ”hangarounds” kan man reda ut det själv och svaret blir förstås: Nej! Och man frestas att tillägga – inte ännu. Om man med ”allians” menar försvarsallians d.v.s. NATO är svaret inte glasklart och här behövs nog lite råd om man vill reda ut begreppen.

Visserligen är vi till formen ”alliansfria” men i praktiken tillhör vi väl ”västsidan” då vi bland annat tillåts att delta tillsammans med ”västmakterna” i övningar t.o.m. långt inne i de forna sovjetiska baltstaterna. ”Vi är med för att lära oss”, säger försvarsministern, genom NATO får vi tillgång till massor med information (konstigt vore det väl annars när USA basar med tanke på vad som framkommit på senaste tiden när det gäller informationsinhämtning!).”

Jag kan emellertid inte dra mig till minnes att vi deltagit i rysslandsledda övningar för att få tillgång till information om NATO? Här kan jag förstås ha misstagit mig och jag är givetvis öppen för korrigerande upplysningar i så fall.

Men är vi inte trots allt mera med i NATO än i än i det som tidigare utgjorde stommen i Warsawapakten även om vi är formellt alliansfria? Kanske är man heller inte så allena med sin undran i den här frågan?