Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch 

Krigsretorik

 

 

Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.

Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.

Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.

Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.

Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.

Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.

När våra relationer blir till affärstransaktioner

 

 

En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.

Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget).  I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.

Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå.  Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.

Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i  förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.

Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet  och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?

Arbete
Arbete
är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att  människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.

Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också  bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.

En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.

Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.

Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.

Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”).  Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens  förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.

Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska  kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.

Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.

Dialog är att lyssna

Jag läser en tätskriven krönika av Carl Rudbeck i SvDs ”Under strecket” om Albert O Hirschman (15 jan 2014). Jag vet naturligtvis inget om denne Hirschman men jag fastnar för en passus nära slutet i krönikan där det talas om tidsandan och en oförsonlighet i politiken mellan vänster och höger, något som Hirschman kritiserar i sin bok The rhetoric of reaction. Krönikören beskriver politiken som grupperingar ”som utan att tala med varandra döm[er] ut motpartens argument”. Nog verkar väl detta lite bekant? Fortsättningen blir änmu intressantare när Rudbeck skriver att det ”var en bok som  inte endast vände sig mot högern, utan mot motviljan att föra en dialog över de ideologiska gränserna och erkänna att man kanske hade fel eller åtminstone att motståndaren hade en poäng.

Så sant!

Ordens värde

Still Life: Metallic 2 by rbaez, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  rbaez 

Ofta använder vi ord ganska okritiskt när vi har hört dem sägas många gånger. Idag används ord som ”utanförskap”, ”jobbskatteavdrag” och ”bidragssamhälle” utan att man tänker på att de här orden står för en mycket medveten retorik  från högrerregeringen dess stödpartier. Särskilt tragiskt är det när de som själva lider av den förda politiken okritiskt övertar dessa ord och gör dem till en del av det vanliga samtalsspråket och därmed på något sätt accepterar den verklighet orden refererar till.

Någon (kommer inte ihåg vem) har beskrivit den främsta effekten av ”jobbskatteavdrag” som just en verbal innovation och inte som en ekonomisk förändring med någon reell positiv effekt. Om man med ”jobbskatteavdrag” kan få människor att fokusera på ”mer i plånboken”, har man på något sätt erövrat människors mentala bild av hur ekonomi och arbetsmarknad fungerar och vad som är verksamt. Det handlar alltså mer om en semantisk (alltså språket betydelser) förändring än om en ekonomisk.

Här kan jag skjuta in något som den fine gamle kulturministern Göransson gjorde mig uppmärksam på under en föreläsning. Han menade att det idag ständigt upprepade ”skattebetalarnas pengar” är avsett att rikta uppmärksamheten på den egna plånboken istället för på oss som medborgare i ett samhälle. Min plånbok talar till mig som individ och inte som medborgare! Klart att man vill ha mer i plånboken! Att detta innebär försämrad samhällsservice och nedmonterad välfärd är lite svårare att förstå än vad som finns i plånboken när man vill ha de senaste elektroniska prylarna.

Det är, som jag ser det ganska riskfyllt att inte fundera över den gamla tesen: ”Vem säger vad till vem och med vilket syfte?” Låt mig ta ett – kanske långsökt – exempel.

En gång för ”hundra år sedan” studerade jag Nordiska språk vid universitetet. Det är särskilt en kurs i stilistik som har gjort ett bestående intryck. Genom kursen blev vi medvetna om att ord står för värderingar och att det är ytterst få ord som bara objektivt återger något som är helt värderingsfritt.

I kursen gjorde jag en analys av en annons i en tidning som kursuppgift. En annons som jag tidigare nog endast skulle ägnat ett fåtal sekunder, kunde nu med de nya redskapen utsättas för en närgången granskning.  Min analys riktade in sig på en annons i en veckotidning för ett preparat med påståddd god verkan för någon vanlig åkomma.

Annonsen inleddes med en slående titel (”Lider du av …?”, ”Nu finns hjälp för ….!” o.s.v.). Här fanns också en bild av en namngiven medicnsk kunnig ”docent” med vit rock och ett allvarligt ansikte.  Under bilden stod antagligen något om ”docentens” specialitet, givetvis med avsikt att skapa tillit.

Om nu inte titeln och den trygge ”vetenskapsmannen” hade lyckats undanröja allt köpmotstånd, fanns för säkerhets skull även en lång text ur vilken jag med mina nya kunskaper kunde lyfta fram såväl enstaka ord som hela meningar och avslöja de budskap dessa var avsedda att överföra.

What’s the time, Mr Wolf... by cenz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  cenz 

Det paradoxala var att efter analysen tyckte jag snarare att den trygge ”docenten” kommunicerade bilden av någon sniken och listig med varggrin som låtit sig fotograferas i rent vinstsyfte för sig själv och säljföretaget snarare än av en önskan om att hjälpa andra. Därmed hade jag blivit förvissad om att aldrig någonsin låta mig lockas att köpa detta preparat. Så kan det gå!

Det vore kanske inte så dumt att erbjuda skattebetalarna/medborgarna en kurs i stilistik? Kanske kunde man rentav köpa den av en privat entreprenör nu när man har fått valfrihet och därtill mer i plånboken? Risken är förstås att kursdeltagarna kan börja genomskåda ett och annat och börja ifrågasätta. Men som vanligt kan vi nog tryggt förlita oss på att ”Marknaden löser detta”.

Kvotering

Man tänker sällan på hur man genom språket invaggas i föreställningar som man tar för givna. Jag kom att tänka på detta när jag läste en tidningsartikel där ämnet kvotering, närmare bestämt könskvotering kom upp.

Ett vanligt argument från de som är emot kvotering är att kvotering är ett sätt att med regler besätta poster utifrån en annan agenda än att en post skall besättas med den som är mest kompetent. Detta är förstås svårt att argumentera emot.

Ofta framförs sådana argument mot att man vill åstadkomma en jämn könsfördelning i någon verksamhet och då framförallt av män. Det är förstås, som jag nämnde, svårt att argumentera emot att poster skall besättas med de som är mest kompetenta men i detta uttryck ligger ett dolt antagande och det var detta jag upptäckte att jag gått på.

Den som argumenterar för att poster skall besättas med de mest kompetenta utgår alltid (skulle jag vilja hävda) från att om en verksamhet huvudsakligen besätts med manliga utövare så beror detta på att dessa är de mest kompetenta och att det är därför det ser ut som det gör. En kvotering skulle då, om premissen gäller, innebära att man får en kvalitetsförsämring om man tvingas ta in en större andel kvinnor.

Tidningsartikeln gjorde mig emellertid uppmärksam på att en ojämn könsfördelning inte nödvändigtvis är baserad på kompetens, alltså att verksamheter är befolkad med en större andel manliga befattningshavare därför att dessa generellt är mer kompetenta än kvinnor, utan därför att det är en vana, tradition eller könsmaktsordning (ifall man brukar ta sådana uttryck i sin mun).

Om det är så att den ojämna fördelningen faktiskt beror på en viss ordning och inte på kompetens, kommer därför inte en kvotering att leda till en generell förlust av komptens i verksamheten utan det kan faktiskt bidra till en kompetenshöjning. Hur kan nu detta gå till tänker någon?

Jo, genom att fördelningen mellan könen är baserad på tradition och inte på kompetens kommer en kvotering att innebära att en viss andel inkompetenta män som besätter poster av tradition att få lämna verksamheten och lämna plats för en andel kvinnor med hög kompetens, när dessa får konkurrera på lika villkor.

Alltså, kontentan av en kvotering blir sannolikt inte en kompetensförlust i verksamheten utan en kompetenshöjning därför att ett antal mindre kompetenta män som ”brukar” få jobben kommer att bytas ut mot en andel kompetenta kvinnor som ”inte brukar” få de här jobben.

Ganska upplysande, eller hur?

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License