Kategorier
politik samhälle

Förhandla eller förgöra?

we are the world by LeonArts.at, on Flickr
we are the world (CC BY-ND 2.0) by  LeonArts.at 

 

Det var säkert fler än jag som såg och hörde förre ärkebiskopen KG Hammar debattera konfliktlösning med Siwert Öholm i SVT-Debatt för ett tag sedan (http://www.svtplay.se/video/5055094/debatt/debatt-sasong-14-03-12-22-00 ca 18 min in i programmet). Hammar menade att det är nödvändigt att hitta nya vägar till samförstånd istället för att öka aggressionen genom bombningar och andra vapeninsatser. Siwert Öholm å sin sida förordade energiskt att det är nödvändigt att militärt förgöra våldsverkare som IS t.ex.

Den här debatten har fått många inlägg i kommentarfälten på Debatts Facebooksida och även om det ges stöd för båda ståndpunkterna tycker jag mig kunna utläsa en övervikt för kommentarer som anser att Hammar är naiv, vilket kan summeras i kommentaren: ”ska vi bara blotta struparna för IS och låta oss slaktas?”

Jag tror att det är fullständigt naturligt att vi alla blir förbannade på de illdåd (som SVT älskar att visa) som begås och tänker att ”de skulle minsann ha sig”, alltså vedergällning med bomber och annat elände. Jag tror att detta är en ganska naturlig reaktion hos oss.

Men om vi nu tänker ett varv till: hur mycket varaktig fred har vi skapat med vapenmakt? Vi menar nog att II:a Världskriget avslutades med vapenmakt. Ja, det är svårt att argumentera emot att de allierade fick stopp på Hitlers framfart. Men man kan nog fråga sig vilka slutsatser som drogs av detta? En möjlig slutsats kan ju vara att det trots allt lönar sig att besegra en galen diktator med vapenmakt. Följaktligen anser vi att vi måste bekämpa med militär makt  (som Öholm argumenterar för). Man bör dock inte vara alltför säker på att detta alltid är en framgångsrik metod; ingen lär väl hävda att Irakkriget löste några konflikter vare sig i det korta och sannolikt inte heller i det längre perspektivet. Kriget ledde till att landet slets i spillror med framväxten av IS som följd.

Hela den här tankekedjan sattes igång av en artikel i Fria Tidningen den 23 december 2015 – ”Vi vill han en fredlig väg till fred” –  om ett seminarium om Gandhi ( känd som icke-våldsförkämpe). Artikeln beskriver hur vi (vi= den s.k. Västvärlden; min kommentar) oftast (alltid?) förlitat oss på militär överlägsenhet gentemot andra folk. Med militär makt har vi skapat höjd levnadsstandard åt oss och vi har också kunna kosta på oss att utveckla vår form av demokrati. Denna demokrati har dock inte hindrat oss från att starta anfallskrig mot länder som velat följa egna vägar; att exportera vapen och ge stöd till accepterade länder. Gandhis väg har dock aldrig nått till Västvärlden och i Sverige ropar många numera på medlemskap i NATO.

Jag tror säkert att vi alla vill försvara oss (om vi riskerar att få halsen avskuren); det kommer sannolikt alltid att finnas galningar som njuter av sin position och jag utesluter inte att det kan vara nödvändigt att sätta få stopp på dessa. Men om vi skulle försöka oss på att tänka lite längre än till nästa vedergällning, inser vi förhoppningsvis att de flesta konflikter har en reell grund för de människor som protesterar (gör uppror, tar till vapen etc.). Det tydligaste och långvarigaste exemplet här är väl konflikten mellan Israel och Palestina. Även om jag inser att det finns oresonliga ståndpunkter på båda sidor, tycker jag att det är ganska lätt att förstå att i grunden finns en verklig konflikt om mark, vatten, fri- och rättigheter m.m som måste lösas genom att båda sidor är beredda att förhandla istället för att använda våld.

Sett utifrån förefaller det som avsevärt mer konstruktivt och hållbart i långa loppet att försöka ta sig an själva konfliktorsakerna än att trappa upp konflikten och med vapenmakt tvinga motparten till oresonliga villkor. En inte alltför djärv gissning är då att den besegrade inte är så nöjd med att bli kväst och besegrad och därför börjar planera för någon form av motstånd. Vi brukar ju anse att de hårda fredsvillkoren som dikterades av segrarmakterna i I:a Världskriget lade grunden för nästa världskrig för att ta ett exempel.

Egentligen är det väl ganska självklart att samtal, överenskommelser och ibland eftergifter måste vara en mer framkomlig väg till varaktig fred än att försöka tvinga fram slut på konflikter genom att besegra motparten och diktera villkoren ensidigt. Det är faktiskt ganska pinsamt att detta är en gängse konfliktlösningsmetoden i världen.

Jag hyser stor sympati för Hammars ståndpunkt även om jag befarar att även jag skulle kunna övertygas om nödvändigheten av militärt våld. Kanske är det detta som Gandhiseminariet efterlyser, inte att låta sig slaktas men att var beredda till annnat än att betvinga med vapenmakt om man vill skapa varaktig fred.

Kategorier
politik samhälle språk

Krigsretorik

orator by southtyrolean, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  southtyrolean 

 

 

Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.

Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.

Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.

Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.

Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.

Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.