Kategorier
politik språk

Politik och vardag

Idealt ser jag politikerns ståndpunkt utvecklas genom två processer. Den ena ”uppåt” genom möten och umgänge med ”partiet”, en sorts anrikningsprocess som leder till en begreppslig (abstrakt) förståelse men samtidigt fjärmar politikern från den mer okontrollerade vardagen. Den andra rörelsen går ”nedåt” (förhoppningsvis) och tvingar ”den anrikade” politikern att konfronteras med den okontrollerade (konkreta) vardagen. Båda processerna blir således ömsesidigt beroende och påverkar (bör påverka) varandra. Nu finns det som bekant en hel del som förhindrar dessa processer (karriär, partipiska, populism m.fl.).

Kategorier
media språk

Språkets makt

Jag vaknade till lite idag och kände den gamla språklusten spira när jag läste en krönika av Jesper Strömbäck i vår lokaltidning. Strömbäck påpekade att det numera allt oftare heter ”migranter” d.v.s folk som rör sig mellan länder. Migrant blir ett abstrakt begrepp befriat från flykting- resp asylkonnotationer. Det blir liksom bara människor i rörelse utan att skälen anges. Vi behöver inte ta ställning till om det är människor som flyr för sitt liv.

Det finns många sådana här ord och uttryck som formar vår verklighetsuppfattning utan att vi tänker på det. Termen ”arbetsköpare” som vänstermänniskor ville introducera har väl aldrig riktigt slagit igenom och därför säger vi alltjämt ”arbetsgivare” även om det förstås finns ett ömsesidigt beroende.

Den numera bortgångne f.d. kulturministern Bengt Göransson uppmärksammade mig under en föreläsning på uttrycket ”skattebetalarnas pengar” som riktar uppmärksamheten mot att det är mina pengar som någon vill ta ifrån mig. Att ”betala skatt” till det allmänna blir något annat (men alltjämt en börda förstås).

Det finns naturligtvis många fler sådana här ord som formar vår verklighetsbild (”friskola”, ”fossilfri” etc.).

Kategorier
politik samhälle språk

Konfliktunderhållning

Jag läser Hanna Grahns krönika i BT (Borås Tidning)där hon hävdar att den politiska debatten har förvandlats till konflikunderhållning. Det vanliga mönstret för debatter utgår från ”att-jag-har-rätt-och-du-har-fel”. En stor skuld i detta har medierna som – enfaldigt – envisas med att kora vinnare och förlorare i debatter.

Den danska journalisten Cathrine Gyldenstedt förespråkar i en bok konstruktiv journalistik. Hon menar att journalistik måste visa på lösningar och möjligheter istället för förkärleken på problem hos media.

En tredelad form för det offentliga samtalet skulle kunna vara:

a) fronter där konfliktlinjerna klargörs;
b) reflektioner där deltagarna erkänner dilemman och den andra partens åsikter;
c) initiativ där parterna kommer med förslag som leder vidare.

Gyldenstedt avslutar: Vi behöver inte komma överens. Vi ska bara bli klokare.

Hanna Grahn avslutar sin krönika med förhoppningen att hon ska få se lite mer tvivel och eftertänksamhet den förestående fullmäktigedebatten i Borås. Så att vi alla kan bli lite klokare.

(Dessvärre blev nog inte Hanna Grahn bönhörd då bt.se under kvällen toppar med rubriken: ”Politikerna rök ihop: ’Din syn på den demokratiska processen är märklig’”)

Kategorier
politik språk

Se med ord

Jag läser Heinös krönika i BT (19 juli). Att populism handlar om en föreställning om ”folket” mot ”eliten” är väl inget som överraskar men likväl är begreppsliggörande oerhört kraftfullt. Likaså kraftfullt blir påståendet att populismen är reaktiv, vilket belyser och förklarar en rad förhållanden (den reagerar mot någonting men utan ideologiska grundvalar; gäller att vara emot bara).

Redan Linné lär ha sagt om olika växter att det man inte har några begrepp och benämningar för kan man inte tala om. Ja, det är t.o.m. så att man inte ser det alls. (Man kan ju ta ”gräs” som exempel; när vi inte kan särskilja de olika arterna, blir det bara gräs).

https://www.bt.se/ledare/nar-hogerpopulism-blev-det-normala-73a1f52f

Kategorier
politik samhälle språk

Osynligt invaderar språket vårt medvetande

Alla som funderat något på språkfrågor vet att språk både beskriver och skapar vårt sätt att uppfatta världen (den s.k. verkligheten). Uttryck som upprepas tillräckligt frekvent och länge blir till sist osynliga i den meningen att vi ser dem som något naturligt eller snarare inte ser dem alls. Det kan vara bra att vara medveten om detta.

Den nödvändiga strukturen

Ett favoritexempel som jag brukade använda i föreläsningar är veckans dagar. Vi har svårt att tänka oss veckan som något som skapats av oss, en reifikation (något förtingligat); vi kan inte tänka bort den. Vi behöver den här strukturen för att det dagliga livet ska fungera och vi tänker oss att veckan är någon som ”finns” även om den är något vi skapat med hjälp av språket.

En liten föraning om vad det innebär att vara invävd i ett socialt och allmänt accepterat sammanhang får man om man skulle råkat somna på dagen en stund och för en kort stund blir osäker om vilken dag eller tid är där när man vaknar. Det kan vara mycket obehaglig känsla. Det är naturligtvis ingen slump att den som vill bryta ner en fängslad människa försöker få offret att tappa all uppfattning om tid och dygnsrytm.

Det invasiva språket

Jag vill knyta de här tankegångarna till en recension av en bok med titeln Keywords – The New Language of Capitalism av John Patrick Leary. Författaren hävdar – från sin synvinkel – att språk kan användas för att upprätthålla ojämlikhet och få nyliberalism att framstå som något normalt och sant.

Låt mig först bara ta ett exempel som jag funderat mycket på. Före valet talade såväl politiker som journalister frekvent om ”alliansen” i bestämd form. Med hänvisning till resonemanget ovan har man refifierat (förtingligat) något i svensk politik på ett sätt som ger den här beteckningen ”osynlighet”, något som neutralt finns istället för något som invaderar vår uppfattning om verkligheten. Det är obestridligt att ”Alliansen”, en beteckning på ett förbund mellan borgerliga partier existerade under Reinfeldts regeringstid men eftersom de borgerliga partierna gick till val som självständiga partier 2018, menar jag att det inte fanns skäl att fortsätta språkbruket som om sammanslutningen var självklart existerande.

Bestämd form, enligt svensk formlära, används om fenomen som förutsätts allmänt kända, något som man vet existerar och inte behöver förklaras. Alla journalister hjälpte sålunda de olika borgerliga partierna – antagligen helt omedvetet – att trumma in en existerande enig entitet i väljarnas medvetande.

Med samma resonemang blir en ”regeringsallians” – i obestämd form – mindre problematisk då detta refererar till en regering där flera partier gör något i enighet. Det var ju också så det slutligen blev, en alliansregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Leary menar att sådana här ”keywords” slukar eller approprierar (ung. tillägnar sig) vårt andliga och sociala liv och att – i hans bok – kapitalismen vill osynliggöra maktförhållandena. Han menar att de ord som många ser som positiva som t.ex. wellness, entrepreneurship, empowerment står för senkapitalismens tomma individualistiska löften. Leary skulle hellre se people power istället för ”empowerment”, imagination istället för ”entrepreneurship” och free health care istället för ”wellness”.

På vakt mot de vanliga uttrycken

Jag som haft en del med utbildning att göra får genast en association till ordet ”entreprenöriellt lärande”, ett begrepp som också kommer ur ett visst historiskt och politiskt sammanhang där det oftast ges en positiv klang. Det behöver förstås inte vara något negativt med en sådan inriktning men jag menar att vi ska vara medvetna om att ordet hör hemma i en viss historisk kontext.

Oavsett vad man tycker om de här politiskt laddade orden kvarstår dock att de formar vårt sätt att tänka och uppfatta tillvaron. Och det var ju mitt egentliga ärende med detta inlägg.

Kategorier
samhälle skola språk utbildning

Svenska eller engelska?

svart cirkel med text engelska
Engelska råder

Att undervisa svenskspråkiga elever på engelska i Sverige kan jag inte tolka som annat än rena dumheter.

Internationell?

Det finns ett antal sådana skolor som undervisar helt på engelska (alltså inte enbart under lektioner i engelska). Anna Ekström menar att detta går ut över elevernas kunskaper i svenska (och säkert också i övriga ämnen,  min kommentar).

Den bakomliggande tanken är väl att man ska rusta eleverna internationellt. Här kan man nog undra över varför man ska undervisa just på engelska. Tyskland är Europas utan konkurrens viktigaste land. Varför inte undervisning på tyska? Franska? Spanska?

Om man nu envisas med att undervisa svenska elever på annat språk, skulle det sannolikt vara mer vunnet om man valde ett annat av de stora språken ovan eftersom engelskan redan utövar så stark påverkan genom den kommersiella underhållningsvärlden.

Förr i tiden

Jag som gick på gymnasiet på sexiotalet undervisades givetvis på svenska. När vi studerade engelska, tyska och franska, skedde undervisningen huvudsakligen på målspråket.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle varit att läsa historia, samhällskunskap, biologi (för att inte tala om svenska språket!) på något annat språk än svenska just då när man redan hade fullt upp. Jag kan i alla fall inte se någon vinst med detta. Förutom att vi hade fått en ökad börda, hade vi också fått betydligt ytligare kunskaper eftersom man alltid är sämre på ett främmande språk än på sitt eget.

Här gäller engelska

Idag vill universitetsvärlden vara engelskspråkig. Detta begränsar sannolikt många. Men universitetsvärlden är huvudsakligen skriftspråklig och detta är enligt min erfarenhet mindre begränsande. Jag skrev min avhandling utan större problem på engelska (visserligen noggrant korrekturläst av min maka, engelskläraren). Man får väl också tänka att de studerande på universitetet uppnått en annan mognad än
gymnasieeleverna.

Jag tror, som Anna Ekström, att det missgynnar svenska elever att helt undervisas på engelska i svensk skola. Vi tror ofta att vi är så bra på engelska men forskning visar att det inte räcker att kunna beställa några hamburgare på engelska eller att kunna häva ur sig några ”Fuck!” eller ”Oh my god!” i varannan mening.

Fotolänk: ”Lingua franca” (CC BY-NC 2.0) by grismarengo2

Kategorier
samhälle språk

Tomma ord kan betyda vadsomhelst

Broderad bok med ord
Ord

Ord och dess bruk har jag lite koll på.

Samers rättigheter vet jag väl inte så mycket om även om jag rent känslomässigt vill stödja samernas rättigheter gentemot gruv- och skogsnäring och annan exploatering av landområdena.

Det finns nu ett förslag till konvention mellan samerna och staterna Norge, Sverige och Finland. I en artikel med titeln ”Vi vägrar acceptera en konvention som inte skyddar våra rättigheter” (FT (19 april, 2017) av Jenny Wik-Karlsson tycker jag min känna igen ord och uttryck som jag träffat på i mitt yrke många gånger.

Luftiga och mångtydiga ord

Exempel på ord och uttryck i konventionen: främja, sträva efter, uppmuntra eller verka för. Sådana uttryck gör det i princip omöjligt att ställa någon till svars för brott mot konventionen. I min värld hade man väl sagt: omöjligt att kontrollera måluppfyllelsen, icke mätbara mål eller något liknande.

Jag är övertygad om att de tjänstemän, drillade i NPM, som har författat texten har utnyttjat sina kunskaper om mätning av allehanda samhälleliga företeelser och mycket medvetet valt sådana till intet förpliktande ord och uttryck som får till följd att ingen kan ställas till vars.

Svenska Samers Riksförbund kommer inte att acceptera en konvention  som inte tar tillvara samernas rättigheter, menar skribenten. Om konventionen är skriven med så luftiga ord, tycker jag nog att de gör rätt.

Bildlänk: ”Words” (CC BY-ND 2.0) by moesewco

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom

Kategorier
kapitalism media politik samhälle språk

Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch