Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch 

Krigsretorik

 

 

Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.

Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.

Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.

Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.

Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.

Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.

På egna ben i Tyskland

Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR –  och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).

Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.

Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.

Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.

Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!

Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?

 

För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel  till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

 


 

Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.

Anna Karenina

 

 

Efter månader av läsning har jag så avslutat Leo Tolstojs magnifika verk Anna Karenina. Under drygt tusen sidor har jag följt Annas och de övriga personernas öde. Att det tagit månader har snarare med mina läsvanor att göra än att det skulle varit tråkig läsning. Möjligen är det väl också så att det har tagit lite längre tid för mig att läsa denna ebok, som givetvis hämtas hem gratis från nätet på engelska än om jag läst på svenska. Å andra sidan underhåller man ju kunskaperna i skriven engelska.

Den som är lite nyfiken men som inte kan lägga månader av läsning på detta storverk kan ju besöka den här sidan för lite information: https://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Karenina

Jag har närmat mig romanen som en vanlig naiv läsare utan att veta i förväg ”hur man ska läsa” eller ”vad man ska tycka”. Detta är naturligtvis både en fördel och en nackdel. En fördel därför att man läser på och vill se hur det går; en nackdel därför att man inte har klart för sig samtida historiska händelser och moraluppfattningar och därför missar en hel del av det tankegods som författaren lagt ner i texten.

För att göra denna långa historia väldigt kort så uppstår spänningen då den helt oemotståndliga Anna Karenina förälskar sig i ungkarlen Vronsky som en av de övriga huvudkaraktärerna i romanen drömt om att få till make. Anna är redan gift med den bortåt tjugo år äldre Alexei Alexandrovich Karenin, därav hennes namn ”Karenina”. Detta ”snedsprång” leder givetvis till en serie ödesdigra konsekvenser.

Parallellt med historien om Anna och Vronsky finns en historia om jordägaren Levin och prinsessan Ekaterina Shcherbatskaya, lyckligtvis kallad Kitty i romanen. Levin och Kitty representerar på sätt och vis det lyckliga paret som efter vissa problem, bl.a. Kittys förälskelse i ovan nämnde Vronsky, gifter sig och får barn tillsammans.

Anna lyckas inte få skilsmässa från sin make Karenin men lever ändå tillsammans med Vronsky, vilket gör att hon blir utstött ur societetslivet och helt beroende av Vronskys sällskap; för ungkarlen Vronsky är inte detta precis någon önskesituation. Detta tär hårt på Anna, inte minst genom att Karenin hindrar henne från att träffa deras gemensamma barn Seryozha. Utan att avslöja alltför mycket i denna världsberömda roman kan man väl säga att att det inte slutar väl för Anna och Vronsky.

För Levin och Kitty slutar det dock väl. Visserligen blir inte äktenskapet så som Levin tänkt sig från början. Hans hustru vill ha så mycket av hans tid att han känner sig ofri. Själv är han en sökare och grubblare. Han är jordägare, om än inte så som vi tänker oss jordbrukare, men det är inte ovanligt att han hugger i och jobbar tillsamman med arbetsfolket då och då.

Mot slutet av romanen får Levin, som egentligen tror på naturvetenskaperna och betraktar sig som icke-troende, starka existentiella funderingar om meningen med livet,  vad som är rätt och hur man ska veta vad som är rätt och gott. Han söker svar hos de stora filosoferna men finner inga svar där. Symptomatisk finner han ett svar hos en vanlig enkel människa och försonas han med tanken om att göra det goda och att han bara är en vanlig människa som ibland blir arg och gör fel men ändå har en ledstjärna i kristendomen.

Den avslutande delen om de existentiella frågorna borde man läsa om, och den beskrivning jag har gett ovan är ganska tunn och översiktlig. Men så blir det när man läser som en vanlig naiv läsare som vill se hur det går.

Jag ångrar absolut inte den tid jag lagt ner på denna magnifika roman. Nu funderar jag på att leta upp någon av alla de filmatiseringar som gjorts för att se hur de handskats med det komplexa stoffet och det stora persongalleriet. Kärlekshistorierna mellan Anna och Vronsky respektive Kitty och Levin låter sig väl filmas, men hur man ska tar sig an de existentiella funderingarna vore intressant att se.

Bilhandlarpoesi

Old cars in HDR by minds-eye, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  minds-eye 
Åk från punkt A
Till punkt bättre!
När längtan blir för stark-
bejaka den.
Körglädje i full kontroll.
Maximal frihet ingår!
Kör den du också!
Alltid steget före.
Hållbarhet på väg.
Sticker ut.
Nu är den är här,
89-grammaren.
Äventyret kan börja!
Vår bästa tid är nu!
Vägen till storhet är ändlös!


När man gör en ”djuplodande” analys av denna text, grips man av energin, den starka framåtriktningen och visionen om en ändlös storhet. Det gränsar till det religiösa.

Mer i detalj kan man ana en pockande obetvinglig längtan att förflytta sig till något bättre. Även om friheten rent generellt är helt obegränsad – ja maximal – och djärvt före alla andra hela tiden, tappas aldrig kontrollen, som hela tiden är full.

Man inser att inget sker hasardartat, allt är hållbart och kontrollerat även om det är iögonfallande – sticker ut. Dock antyds någon form av äventyrlighet mot slutet och kanske anar man att det är just denna äventyrlighet som möjliggör en känsla av att man färdas mot ändlös storhet i ett berusande NU betecknat som den bästa av tider.

Rent formellt är detta orimmad vers utan någon särskild meter. Författaren (eller -arna) litar mer till det starka patos som finns i texten än till ett sofistikerat poetiskt hantverk. Verkets budskap bärs fram av ord med stark värdeladdning som till exempel: längtan, frihet, ändlös storhet och det politiskt korrekta hållbarhet.

Efterklokhet: Jag har insett i efterhand att själva ironin med min bilhandlarlyrik inte framgår för alla. Därför kommer här en läsansvisning: Hela ”dikten” består av hopsamlade fraser och floskler ur en bilaga i en dagstidning där ett stort antal bilfirmor presenterar i framförallt häftiga bilder men också texter avsedda att stimulera köplusten för det egna märket. Generellt appellerar sådana texter till mera diffusa känslor och önskningar. Jag tänkte alltså man kunde driva lite med de här reklamtexterna genom att skriva ihop en liten dikt och sedan göra en förment djupsinnig litterär analys av de floskulösa uttalandena. Ursäkta alla som redan från början förstod den här ironin och som nu fått läsarten skriven på näsan.
🙂

Vårt pratande

 

 

 

Ända sedan jag – för länge sedan – träffade på begreppen disputational talk, cumulative talk och exploratory talk, med den ungefärliga betydelsen: vinna, jamsa med och utforska tillsammans, har jag tyckt det vara intressant att karakterisera olika drag i människors sätt att kommunicera (se t.ex. https://thinkingtogether.educ.cam.ac.uk/resources/5_examples_of_talk_in_groups.pdf).

Jag tror nog att vi alla känner någon som till varje pris ska ha rätt i varje diskussion och liksom måste besegra motparten. Likaså känner vi nog också de som inte kommer med några egna argument utan bara håller med och lägger till mer av samma sak. Det tredje sättet att tala, det sonderande, utmärks däremot av att båda parter lyssnar på varandra, att man uppmuntras presentera sina åsikter även om de avviker från motpartens och att man slutligen kommer till ny insikt eller att man i alla fall förstår och accepterar den andres ställningstagande.

Det var därför med en sorts aha-upplevelse som jag läste en artikel om Non Violent Communication, NVC, beskriven som ”ärlig och empatisk kommunikation” (Landets Fria 15 juli 2015 av Lislotte Bergenzaun Abel).

Artikelskribenten menar att vi historiskt har en tendens att agera som att ha rätt eller fel (tänk på politiker!). Som stressade fokuserar vi gärna på bra eller dåligt; vi tolkar i svart eller vitt, flykt eller försvar. Artikelskribenten säger att vi fungerar ungefär som spädbarn.

Som vuxen bör man lära sig att känna igen tillstånden av stress och inte automatiskt skylla på någon annan och genast gå i försvar. Detta bygger förstås på att att man är ärlig med sina egna känslor och också empatisk inför andras, men också att motparten har motsvarande förmåga att lyssna och känna igen symtomen utan att direkt gå till angrepp. Grunden i NVC är att lyssna på egna och andras behov (se checklista över behov). Trots allt måste man lära sig att det trots träning inte alltid blir som man vill. Ibland kan man hitta kompromisser, ibland får man inse att man inte kan komma längre just nu. Det övergripande målet för NVC är att reda ut konflikter och uppnå fred, ömsesidigt och inom sig själv.

Jag hade faktiskt inte träffat på begreppet NVC innan men en sökning på Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication) bjöd på en hel del intressant läsning om detta.

När man läser artikeln i Wikipedia, är det inte utan att man kan känna sig lite ertappad. Här listas bland annat sådant som blockerar kommunikation: moralistiska omdömen (handlar fel eller illa), krav (skuldbeläggande, bestraffning), förnekande av eget ansvar (hänvisning till vaga opersonliga skäl). Lyckligtvis finns också kommunikationsbefrämjande förhållningssätt såsom självkännedom, empati och ärlighet när man uttrycker sig.

Jag tror nog att det finns en hel del som man borde träna på här eller för att uttrycka sig rakt och ärligt: sånt som jag själv borde träna på.

Grundläggande behov (fnvc.se)

1. trygghet
2. försörjning
3. förståelse
4. uppskattning
5. frihet
6. identitet
7. delaktighet.
8. avkoppling
9. kreativitet

På spaning efter sanningar

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James WyllieBröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.

Kosmetiskt tal med floskelprägel

Teaching is...? by pipcleaves, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  pipcleaves 

 

 

Mats Alvesson skriver i Pedagogiska Magasinet (Nr 1, februari, 2015) en av de intressantaste artiklar jag läst på länge där han ställer sig skeptisk till ”mantrat” att skolan ska använda sig av ett ”vetenskapligt förhållningssätt”.

Alvesson är kritisk på främst tre punkter:

  • den vetenskapliga kunskapen inom området är oftast osäker, ideologisk färgad och knappast generaliserbar
  • det är orealistiskt att förvänta sig att lärare ska förhålla sig vetenskapligt
  • i en skola med arbetsmiljö- och disciplinproblem är det inte alltid den vetenskapliga grunden som är central

 

Vilken vetenskaplig grund är det Skolverket tänker sig? undrar Alvesson. Han menar att det är avgörande huruvida skolans medarbetare har en gemensam stark tilltro till en viss uppfattning om vad en bra skola innebär. Konsekvensen av detta blir att man inte bör sätta sin tilltro till universella formler för hur den goda skolan ska vara utan att man bör tillåta och uppmuntra variation. Skolor kan vara framgångsrika på olika sätt utan att de följer ett visst recept.

Hur skapas då en sån god organisationskultur? Jo, genom ”selektiv rekrytering”, ett viss ”motstånd mot formalia och standardiseringsideal”, ett ”vardagsnära arbete med praktiken”, tryck att ”följa lokala normer” och en viss ”intolerans för avvikelser”.

Alvesson menar att kraven på likriktning är ett stort problem i skolvärlden och att man använder ett kosmetiskt tal. Floskelpräglade försök till samsyn (”värdegrund”) gör att skolor aldrig enas om kring något distinkt och genomtänkt.

En skola med bra resultat och tecken på trygghet och trivsel – säkerställda genom externa bedömningar (inte genom glädjebetyg!) – borde helt enkelt lämnas ifred, befrias från Skolinspektionens fokus på regelföljande istället för fortsatt utveckling.

Om en skola inte fungerar ska den naturligtvis få stöd, men man kan fråga sig, menar Alvesson, om undervisning på vetenskaplig grund/förhållningssätt inte i själva verket drar uppmärksamhet bort från arbetsmiljö- och disciplinproblem i skolan. Att lösa sådana problem handlar inte i första hand om att ta till sig forskningsrapporter.

Avslutningsvis skriver Alvesson att det stor risk att ”undervisning på vetenskaplig grund” blir ännu ett mantra och en from förhoppning.