Att se det man vill se

15840560238_135dc63b87_mJag tycker att det är ett problem – även hos mig själv – att man ser det man vill se. Och på nätet publicerar vi det som överensstämmer med det vi redan tänkte, vilket i sin tur läses av de som också redan tänkte på samma sätt. Någon har myntat begreppet ”ekokammare”.

Den enda gång vi nog egentligen varseblir detta är när olika ”hatkommentarer” förstärker varandra, men detta gäller ju även mer ”rumsrena” kommentarer. Egentligen  tror jag inte det finns någon möjlighet att se ”sakligt” eller ”neutralt”; man kan förstås medvetet försöka se olika sidor men ofta tar detta emot.

Tidningarna publicerar – givetvis på ledarplats men möjligen också på andra ställen – den bild som de vill att folk ska få av en viss företeelse. Nyligen läste jag i ETC om att elever på s.k. friskolor presterar något sämre på de nationella proven (varierar för olika grupper av elever) men att de ändå får bättre betyg.

En sådan uppgift är givetvis något som jag tar till mig med en viss ”vad-var-det-jag-sa-mentalitet” eftersom jag tycker hjärtligt illa om hela idén med kommersialiserade skolor och valfrihetsretoriken. Jag tror däremot inte att min högmoderata lokaltidning, Borås Tidning, som nästintill dagligen driver friskole-, privata äldreboende- och valfrihetsfrågor gärna publicerar negativa uppgifter om de kommersiella skolorna och dessas betygsättning.

Hur lätt det är att köpa en historia som passar ens världsbild och sprida den vidare. Hur snabbt händelser blir svart-vita, de väldigt onda mot de väldigt goda och så alla nyanser som inte får plats i den mediala dramaturgin. Och inte minst kanske hur en sådan diskussion passar rasister som handen i handsken.

Ovanstående citat handlar om något som vi nog upprördes av helt nyligen, nämligen uppgiften om att en skola i Ronneby på ett apartheidliknande sätt krävde separata ingångar och toaletter för de inhemska barnen och för immigrantbarnen.

Nu beskrivs i artikeln att det faktiskt inte var exakt så som det framställdes i pressen. Men den andra historien (jag höll på att säga ”den riktiga” men det hade kanske blivit problematiskt med tanke på vad jag skrivit ovan) hade förstås inte väckt särskilt stor medial uppmärksamhet.

Hela artikeln finns på: http://www.etc.se/ledare/darfor-borde-journalister-dubbelkollat-storyn-om-skolan-i-ronneby

 

Fotolänk: ”Newspaper” (CC BY 2.0) by  remmerysilke

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch 

Som en skock får

 

Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat.  För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.

Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.

Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.

Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.

Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.

Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.

En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.

Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.

En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.

Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.

Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.

Skilda världar

TODAYSART 09 | CONFLICT by todaysart, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  todaysart 

 

En såpopera som sändes i tv någon gång kring millennieskiftet hade titeln Skilda världar och jag kom att tänka på hur bra den titeln fångar olika tidningars sätt att beskriva  dagsaktuella händelser.

Under snart ett års tid har jag dagligen umgåtts med SvD ett par timmar varje dag och jag har kommit att betrakta den som en mycket bra tidning med ambitiöst upplagda bidrag som t.ex. avdelningnen ”Under strecket”, ”OP-ED” och naturligtvis också kulturbevakningen.

Även ledarskribenterna har erbjudit intressant läsning, även om man efter ett tag börjar känna igen argumenten. Speciellt intressant tycker jag det har varit att läsa Tove Lifvendals inlägg då de oftast tar ett vidare prespektiv än den rena partipolitiken. Det är förstås välkänt att SvD är moderaternas främsta organ.

Plötslig endag efter påsk slutade SvD att komma därför att prenumerationen antagligen var tidsbestämd. Först blev jag irriterad och kände t.o.m. saknad men så tänkte jag att detta kunde vara ett gyllne tillfälle att prenumerera på en annan tidning eftersom jag ändå inte är ”troende” moderat.

ETC är en tidning som visar tillvaron ur ett annat perspektiv än SvD och för att utsätta mig för nya intryck tog jag en e-prenumeration på ETC för en kortare tid.

Nu är det kanske inte helt rättvist att jämföra de två publikationerna eftersom jag i skrivande stund endast har läst 4-5  utgåvor av ETC, men det slår mig direkt att  jag nu får en alternativ bild av skeendet av skribenter som Ehrenberg, Boethius och Greider m.fl. Ja, det verkar nästan som om det skulle existera ”skilda världar” när man jämför vad de två tidningarna skriver.

Dagsaktuella frågor, som händelserna i Ukraina, blir inte alls lika enkla som när försvars- och NATOargumenten framförs i SvD. Vår utrikesministers motvilja mot allt som börjar med ”ryss-” blir heller inte lika enkel att ställa upp på när ytterligare perspektiv introduceras. Globala företags makt över enskilda länders politik är sådant som i princip aldrig ifrågasätts i SvD eller ens nämns. Och jag tänker som jag brukar i sådana här sammanhang: Vad ska vi tro på?

Den slutsats jag nästan alltid landar i är att det inte finns någon”sanning” utan sanning är det som man väljer att tro på för att blivit övertygad om att det är på ett visst sätt och att man vill att det ska vara så. Uppfattningar om konflikter internationellt och nationellt skapas faktiskt av media. Människor i Ukraina kan säkert vara oense om ett och annat, men när vi får höra om konflikten är den alltid färgad av en viss tidnings uppfattning.

Låt mig så presentera en annan tankegång. Den insiktsfulle chefredaktören på Borås Tidning, en annan moderat tidning,  presenterade nyligen en bok där man gör en distinktion mellan tro (faith) och övertygelse (belief). Förenklat  handlar tro om just en tro på något (att Jesus är Guds son, att Muhammed är Allahs profet etc.). Tro är framförallt något individuellt  där individer brottas med svåra trosfrågor (t.ex. Guds existens). Övertygelse (belief) å andra sidan, innebär att man är övertygad om något och att man därmed har rättigheter att bekämpa de som har andra åsikter; starka övertygelser slutar inte sällan i fundamentalism.

I våra medier gör man nog inte alltid en klar distinktion mellan de här begreppen. När en skränande hop kastar sten på förmenta fiender under förevändning att man gör detta av religiösa skäl är man nog lite ”fel ute”, tror jag. Snarare är det så att den stenkastande hopen har tagit religionen som en förevändning att lufta sitt missnöje med något. Att skaffa sig makt genom våld och samtidigt åberopa religion är, som jag ser det, helt väsensskilt från en religiös tro; det finns inga religionskrig, som chefredaktören skrev.

Nu hamnade jag ganska långt från mina olika tidningsprenumerationer men den sammanhållande tanken i detta är att vi som vanliga medborgare har väldigt liten möjlighet att avgöra vad som är ”sant”. Det är naturligtvis så – och har alltid så varit – att den starkare dikterar villkoren. Det första som måste ockuperas vid en konflikt är tolkningsföreträdet, som Andreas Gustavsson så insiktsfullt skriver i ETC.

Men nu är kanske små avvikande röster dessvärre inte något säkert vapen mot fundamentalistiska övertygelser (beliefs) eftersom man alltid kan vifta bort dem som extremiströster om man inte vill få sin övertygelse rubbad.

Böcker

Det digitala skiftet i förlagsbranschen har både medfört en ökad medvetenhet om bokmediets begränsningar och en fetischering av boken som artefakt. Inte bara i forskarsamhället, utan också i populärkulturen dyrkas den hotade Boken. Restauranger inreds som bibliotek. Fodral avsedda för bärbara datorer ser ut som halvfranska band.

Det inledande citatet är hämtat ur  en krönika i SvD:s Under strecket av Alexandra Borg http://www.svd.se/kultur/understrecket/digitala-experiment-spranger-bokmediet_8885218.svd

Det är något visst med böcker! Den egna bostaden har efter ett långt familjeliv en tendens att ”digna” under böcker som finner (tar?) sin plats på de mest udda ställen. Jag påstår inte att jag själv har läst alla dessa böcker men sannolikt är huvudelen lästa av någon familjemedlem, nuvarande eller utflugen.

Ibland när jag tycker att böckerna ”invaderar” mitt utrymme (revir?) brukar jag föreslå att vi nog borde göra oss av med några och därmed skapa utrymme för annat eller kanske för nyare böcker. Emellertid är det svårt att få gehör för sådana förslag. Det är något med böcker som gör att de kan göra anspråk på ett utrymme även om det är högst osannolikt att de någonsin kommer att röras och än mindre att läsas igen.

Nu är det förstås så att det är skillnad på böcker och böcker! Moderna deckare av de mest säljande författarna kommer man sannolikt aldrig att läsa om annat än i sällsynta fall. Möjligen skulle man kunna tänkas vilja återvända till t.ex.  Sjövall/Wahlöös kriminal- och samtidsreportage. Det svåra är ju att det är först i efterhand som man kan se hur ett litterärt verk klarar att åldras.

Det är förstås alltid säkert att ställa en Dostojevskij eller ett antal nobelpristagare på väl synlig plats där hemma och därigenom försöka skapa ett ”kulturellt kapital” när det kommer besökare. Även om man kanske aldrig har orkat igenom Brott och Straff, kan den bli en sorts fetisch i den egna bokhyllan och kanske är det den rollen som många böcker har i åtskilliga hem. De vittnar om något annat än skvallerpress och videofilmer (även om de senare då och då förpackats i bokliknande omslag).

Idag utmanas boken av som fetisch av elektroniska media och speciellt intressant är e-boken. Alltjämt kan man emellertid höra uttryck som ”det finns inget som en riktig bok!” Jag kan också erkänna att det är en viss känsla att öppna en ny bok som doftar och gör lite motstånd när man bläddrar,  men om det handlar om det faktiska innehållet eller budskapet, tror jag faktiskt att den elektroniska boken är överlägsen då den liksom är  ”befriad” från fetischism. Du kan inte bräcka av någon i bostaden,  på tåget eller på annan offentlig plats genom att läsa Tranströmer, Dostojevskij eller Munroe på en läs-eller surfplatta. Läser du på det sätt det är du sannolikt främst intresserad av innehållet. Inget motsäger naturligtvis att även den som läser en tryckt bok är intresserad av innehållet! Jag menar dock att vi befrias från något med e-boken; det blir  en affär mellan dig och författarens text utan att man behöver avdela  uppmärksamhet på omgivningen. Jag beskrev detta när jag berättade hur jag läste GT (Gamla Testamentet) på min läsplatta på tåget till arbetet. Jag menar att jag slapp risken att betraktas som en religiös knäppskalle. Dessutom kräver e-boken minimalt fysiskt utrymme; beroende på minnesutrymme kan du utan problem lagra 25 eller flera böcker  på din läsplatta i fickan!

Skribenten ovan skriver att en tryckt boks text är liksom fången mellan två pärmar. En e-bok ändrar sig fysisikt mellan olika läsmedier men dessutom kan texten ändras, sökas och annoteras på nätet. Visserligen kan man skriva i marginalen och stryka under i en tryckt bok också men den elektroniska boken medger ögonblickliga citat och kommentarer även på sociala medier om man så vill samtidigt som man kan ta del av många andras kommentarer och på så vis dela läsupplevelsen

Själv har jag nog mest läst mina e-böcker på gammalt vis men ordlistor, kommentar- och sökfunktioner gör det lättare. Inte heller behöver man bokmärken!

E-boken kan ju även länka till andra resurser, ljud och rörliga bilder. Till en del går ju detta att åstadkomma i tryck också. Hemma har vi ett verk (låda?) om första världskriget innehållande en uppsjö av dokument i faksimil, kartor och annat. Jag tror dock inte att jag har läst mer än ett fåtal av dessa. Video blir förstås omöjligt.

Nu är jag egentligen inte överdrivet förtjust i en massa fysiska ting eller länkar som ”stör” min läsning av texten men detta är antagligen en åldersfråga.

Det största problemet som jag har förstått det med e-böcker är ersättnings- och upphovsrättsfrågor. Biblioteken kommer också i händerna på självsvåldiga distributörer som sätter e-böckerna i en sorts ”karens” så att de hinner sälja  både e-böcker och tryckta böcker först .

Att betala över 150 kr för en e-bok känns också ganska orimligt om man vet att en datafil (e-bok) i princip kan dupliceras och spridas ”gratis”. Författarna får sannolikt medioker ersättning som vanligt. Vi får se vad framtiden erbjuder.

Nästan allt av värde har skapats utanför nätet

Jag läser en krönika  av Henrik Berggren, historiker, journalist och författare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2012, där Berggren påstår att nästan allt med kvalitet har genererats utanför nätet. Jag tar ett djupt andetag och läser vidare.

New Media Expo 10.jpg by kino-eye, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  kino-eye 

Jag känner inte till Berggren och min första tanke är att det är en sån där inskränkt näthatare som alltid vet bäst. Så ser jag att han är författaren till en biografi över Olof Palme och då känner jag att jag måste nyansera min kategorisering av mannen i fråga: den som kan och vågar engagera sig i ikonen Palme kan inte vara tappad bakom vagnen även om jag får reservera mig på grund av att jag inte har läst Berggrens biografi över Palme. Jag vet alltså inte om han själv har åstadkommit något av värde.

Han tar bilden av nätet som en ”irrande fluga” och påminner oss om politikern Usmans fatala uttalande om att nätet skulle vara en övergående fluga; han undrar om hon hade lite rätt trots allt.

Men visst är nätet ett otroligt kommunikationsredskap, hävdar Berggren, där man kan ta reda på de fakta man för tillfället är i behov av. Inte heller vill han förringa värdet av att kunna ha kontakt med vänner och kollegor världen över.

Det han vänder sig mot är att nätet, på en konferens för tjugo år sedan, antogs kunna bryta hierarkier, skapa nya former av kunskap och möjliggöra kreativitet. Som en sorts stöd för felaktigheterna i dessa förväntningar säger han att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av goda och dåliga sidor som tidigare. På nätet finns därför både nazistisk propaganda och dokument från FN.

De onda sidorna hade man väl fått ta, menar Berggren, om det bara hade skapats nya bra saker också. Visserligen har vi både Wikipedia, avhandlingar, skönlitteratur och all världens dagstidningar på nätet men det som han ser som sin poäng är att det inte är nätet som skapat dessa värden. Sen raljerar han och säger att det enda nya som nätet skapat är webcampornografi och tramsiga Youtubefilmer.

Av detta drar han slutsatsen att nästan allt av värde har skapats utanför nätet av det som går under beteckningen ”gammelmedia”. Utan dessa gammelmedia skulle nätet faktiskt enbart vara en surrande fluga.

Slutligen drar han till med att nätet är en gigantisk slutrea och därför oroar han sig för vem som skall leverera ny kultur och kunskap när lagren tömts.

Kanske är det så att Berggren har blivit så van vid nätet att han inte inser dess betydelse? Han säger att det fanstastiskt att man kan ta reda på snart sagt allt på nätet men han verkar inte inse värdet av detta utöver att han inte behöver ägna tid åt att gå till biblioteket. Han kan också knyta an till kollegor världen över. Varför inser han inte vad detta innebär för möjligheten att skap ny kunskap. Nätet ger honom en unik möjlighet att ”stay current” som Geoge Siemens uttrycker det.

Berggren hänger upp sig på de löften om nya former av kunskap och förändrade människor som några internetentusiaster predikade på en konferens för ett tjugotal år sen. Men Bergren menar att vi väl ser samma mänskliga egenheter i form av ont och gott som vi alltid har gjort. Här tycker jag att det är ganska underligt att den den kritiske journalisten inte direkt inser att några internetfrälsta individer lika lite kan sia om framtiden som någon annan. Det hade varit klädsammare om Berggren utifrån sin profession hade ifrågasatt de profetiska visionerna.

Berggren tar en rad exempel på vad som finns på nätet såsom tidningar, artiklar, skönlitteratur m.m. men hans tes är att allt detta är sådant som skapats av ”gammelmedia” och att inget nytt har tillkommit genom internet, utom då webcameraporren. Nu tycker jag nog att jämförelsen mellan de avtryck som internet respektive gammelmedia har satt är lite orättvis. De s.k. gammelmedia har funnits i tusentals år medan internet knappast har haft mer än de senaste trettio åren att sätta sina avtryck.

some serious anachronistic shit on the D by robzand, on Flickr

Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  robzand 

Vem har förresten påstått att kunskap inte längre bildas genom forskning, kritisk granskning och debatt. Såvitt jag kan bedöma, både främjar och påskyndar internet sådana processer. Dessutom gör internet det möjligt att följa den aldrig avstannande kunskapsutvecklingen och här blir jag allvarligt oroad för Berggren om han tror att kunskaper förvaras i något lager som håller på att reas ut därför att så många fler kan få tillgång till dessa därför att åtskilliga hinder och hierarkier har raserats. Om man  har bilden av kunskap som något man äger och ängsligt bevakar, alternativt säljer till den som kan betala, förstår jag bättre hur Berggren tänker och jag inser att han nog inte riktigt insett vilken betydelse internet faktiskt har för hans profession.
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License