Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Med gift i jackan

PFAS-jacka
PFAS-jacka

Nyss hemkommen från en knapp veckas fjällvandring känns det inte bra att läsa om hur friluftsindustrin förgiftar människor och natur eftersom jag personligen bidragit genom att köpa en Gore-Texjacka av märket Haglöfs.

Kampanjen ”Detox Outdoor” jobbar specifikt mot friluftsindustrin för att förmå denna att överge de ca 800 farliga substanser som går under samlingsnamnet PFAS, vilka används i bl.a. friluftskläder.

Dessa ämnen sprids via vatten och vind i naturen och kan även förorsaka den sjukdom vi oftast hyser störst oro inför d.v.s. cancer. Man undrar förstås vad man får i sig när man stånkar på med tung packning och GT-jackan knäppt upp till hakan i motvinden.

Mätningar i friluftsbutiker har visat på upp till 60 gånger högre halter av PFAS än i vanliga rum samt 1000 gånger högre halter än i utomhusluften. Detta är naturligtvis först och främst ett arbetsmiljöproblem för de som arbetar i dessa butiker men i förlängningen är det något som angår oss alla.

Lagstiftning är dessvärre ingen framkomlig väg eftersom man bara kan lagstifta mot en enskild substans åt gången (av 800!). Därför vill kampanjen gå direkt till tillverkarna och förmå dessa att tillämpa försiktighetsprincipen (den princip som TTIP vill förhandla bort).

Tack vare trycket från tusentals människor har ett antal märken lovat att avgifta sin produktion; i artikeln nämns Vaude, Paramo och Rotauf. Dessa företag har därigenom visat att det är möjligt att ersätta de farliga ämnena.  Haglöfs är dessvärre inte med på listan. En svensk tillverkare – Fjällräven – hävdar att de inte använder PFAS men tills en oberoende röst konstaterat detta ska man nog inte vara alltför säker.

Ja, vad ska vi nu göra med våra Gore-Texjackor? I mitt fall får jag väl använda den tills den börjar läcka in vatten. Om det blir aktuellt för den gamle mannen att köpa ytterligare en jacka köper han en som inte innehåller de farliga substanserna. Har man ännu inte köpt, sitter man i ”guldsits” – ifall man bryr sig om människor och miljö.

(Efter en artikel i LFT 31 augusti 2016 av Rosanna Endre, kampanjledare för Detox Outdoor, Greenpeace Norden)

Biofobi

Jag läste nyligen en artikel (Turist 6/2015) som gav mig en tankeställare eller kanske rentav rysningar. I artikeln med titeln ”Varning för naturen” beskrivs hur vi blir allt mer främmande för naturen samt att ”[d]e flesta svenskar är redan idag, oavsett var i landet vi bor, ett slags stadsbor i tanken”.

Naturen ses allt mer som något konstigt och farligt, något som underblåses av medierna varningar för ”superfästingar”, ”blodtörstiga mördarmåsar” och mycket annat.

[slickr-flickr search=”sets” set=”72157661629188666″ type=”gallery” flickr_link=”on”]

I artikeln presenteras också statistik på risker av olika slag; på de senaste 100 åren har det hänt att en (1!) jägare dödats av en björn. Detta ska sättas i relation till att 300 personer söker läkarvård för olyckor i samband med golf, 6000 personer söker vård för skador i trädgården samt att 4900 skadas allvarligt i trafiken där dessutom 270 personer omkommer.

Författaren drar slutsatsen att det är betydligt farligare att sätta i sig mat med tvivelaktigt innehåll och sitta mycket stilla än att ge sig ut i skogen eller att ta en simtur.

Nu finns det även människor som faktiskt ger sig ut men bland en stor grupp av dessa handlar det om att prestera något, naturen ska besegras på något sätt genom att man klarar av att bestiga en fjälltopp, springa eller cykla på tid m.m. Dessutom har även något så primärt som fotvandring blivit en sorts materialsport där själva utrustningen spelar stor roll. Vi ägnar oss inte längre åt friluftsliv där man bara går ut för att vara ute utan numera är ”outdoor activities” som gäller.

I ett framtidsperspektiv är det ett ganska dystert scenario att allt fler ser naturen – som vi alla är beroende av – som något konstigt och farligt och man kan fundera över vad som sker om naturen blir alltmer främmande för det uppväxande släktet.

Idag har jag i alla fall varit ute på sjön i gråvädret, visserligen med en del utrustning, men bara för att njuta av stillheten (fotogalleriet ovan) och helt utan ambitioner att prestera något.

Fotnot
Biofobi: rädsla för naturen
Biofili: vår medfödda förmåga att knyta an till naturen

Nerifrån – att se det som inte finns

Det är inte svårt att förstå att man blir inspirerad att fotografera antingen när man kommer till nya platser och/eller ser motiv som verkligen inspirerar (”semesterbilder”) oavsett om man rör sig i urban miljö med intressant arkitektur eller om man ger sig ut påfallande vacker natur t.ex. fjälltrakter.

När man däremot rör sig i sin vardagsmiljö, känns det inte alltid lika inspirerande att ta med kameran och man tänker kanske att ”här finns inget att fotografera” eller så har man redan tagit alla bilder man kunnat komma på.

Jag tänker nog ofta så också, även om jag gärna plockar med mig kamera (ofta bara mobilkameran) ut i kajaken, för det är ju faktiskt så att även om man paddlar i samma sjö, så varierar alltid ljuset. Dessutom finns i praktiken obegränsade möjligheter att rikta kameran mot något den inte riktats mot tidigare.

Nu är det nog inte så att motiven ”finns” därute. Jag vill minnas att en konstnär sa i ett tv-program för många år sedan att han kände sig mer som en upptäckare än en avbildare; jag minns att detta gjorde intryck på mig.

Ett annat exempel, som jag drar mig till minnes, kommer från min tid som lärare för barn och ungdomar. Ofta yttrade eleverna kommentaren: ”Det finns inget att skriva om!” när det handlade om att skriva något som inte direkt var faktabaserat. Jag brukade alltid svara då att det inte finns några färdiga berättelser därute utan man måste själv skapa dessa. Ibland tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga dem.

Jag tror att det är ungefär på samma sätt med fotograferandet; det ”finns” inga motiv som ligger och väntar på att bli fotograferade utan man måste se, skapa eller leta upp dessa och detta kräver att man faktiskt engagerar sig i denna verksamhet.

Idag när jag gick ut mellan regnskurarna tog jag med mig kameran utan någon särskild tanke på att fotografera ”något”. Regnskurar och solglimtar avlöste varandra, när jag gick på kända stigar där jag gått ett otal gånger tidigare och där jag sett varenda barr, buske och träd. Inte särskilt upphetsande för fotografering, alltså.

Så satte jag mig ned på huk och tittade på lite våta blåbärsblad, vinklade skärmen och ställde kameran på makroläge. Plötsligt fick jag en idé om att jag skulle leta motiv från ett lågt perspektiv, nerifrån. Nu kom också motivationen och jag knäppte massor med bilder på till synes helt vanliga och kända motiv men ur en annan vinkel. Här ”fanns” hur många motiv som helst!

Jag höll på så här under kanske en knapp timme men så ebbade motivationen ut och det slog mig att utan motivation ser man heller inget. Nu ”fanns” det inte längre något att fotografera; allt var bara vanligt och tråkigt.

Här skulle jag kanske kunnat prestera en sorts analyserande slutsats men jag tror att det riskerar att bli lite för pretentiöst och därför avstår jag och låter var och en tänka vidare själv.

Väldigt vanligt

Klart man gärna plåtar fjärran fjäll
och hav och ståtlig byggnadskonst!
Här hemma har vi löv och ljung;
mossa, träd och stora stenar.
Strömmande vatten!

Men också litet kryp och fallen kotte
Det är väl också en sorts konst?

Alla kan paddla!

Kayak passing by by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Det ligger några gamla paddeltidningar, som jag brukar bläddra i på en hylla utanför min bastu. I ett gammalt nummer från 2011 hittar jag en text som jag ännu inte läst med titeln ”Alla kan paddla” av redaktören Lars Larsson. Jag blir nästan tårögd av den vackra skymningbilden över en fjärd eller insjö med tallar i förgrunden och en holme längre bortanför det gyllne vattnet. Bilden i tidningen är säkert upphovsrättsskyddad så det blir att hålla till godo med min beskrivning och min egen bild ovan. Larssson skriver att nästan alla som ser sådana här förföriska bilder önskar att de vore där på vattnet. Dessvärre hittar vi ofta på en massa undanflykter som ”dålig balans”, ”för gammal”, ”stel” eller ”rädd”.

Alla kan paddla, skriver Larsson, det är inte värre än att cykla och mycket mindre farligt dessutom. Med gott omdöme startar man med fördel i insjön med en lånad eller egen begagnad kajak för några tusenlappar. En paddel av enklare slag får man gissningsvis för under 600 kr och en flytväst har sannolikt de flesta människor redan. De första gångerna paddlar man med fördel på sommaren då det är varmt i vattnet; då är det ingen större fara om man skulle hamna i vattnet, vilket är högst osannolikt i en någotsånär stabil kajak.

Har du ingen plats för en kajak? Man kan hyra en över dagen eller om man tänker fortsätta paddla kan man numera köpa en delbar kajak som man kan lasta in i bilen.

Ålder är heller inget skäl att avstå! Några kända långfärdspaddlare började vid 50 resp. 65 års ålder, skriver Larsson. Paddling passar alla. Välj en stabil kajak och upptäck ”kända eller okända smultronställen”.

Du är förstås välkommen hem till mig om du vill pröva. Här finns tre ”säkra” kajaker och en lite mer ”nervös” som man kanske ska undvika om det är första gången.

Tur i Gränslandet

Kängor

 

Det finns många sätt att beskriva en fjällvandring. Man kan t.ex. beskriva den som i handböckerna: ”Dag 1, lätt vandring från …”, man kan vilja skryta om den egna prestationen genom att säga ”vi gick 28 km på en dag … (gärna med tillägget i brännande sol alternativt hällande regn)” eller man vilja anlägga ett geologiskt perspektiv och beskriva hur den ena eller den andra dalen formats av inlandsisen. Jag tänker inte välja något av dessa alternativ utan mera slänga ur mig lite osorterat tankegods.

Erfarenheten
Viss erfarenhet av den fjällvandring man tänker utöva är alltid värdefull. För att uttrycka sig rakt på sak: det är ingen konst att fjällvandra och sova ute när vädret är bra. Regn, kyla och blåst gör det genast lite knepigare; då gäller det att göra ”rätt”. Detta kan man nog bara lära sig genom erfarenhet.

Det kan vara tryggt att veta att det faktiskt går att både sätta upp tält efter heldagsregn och att ta ner det efter en regnnatt och att det faktiskt är möjligt att både äta och sova varmt och torrt under sådana förhållanden. Men det är då man måste göra rätt och bibehålla lugnet. Det ska förstås erkännas att det inte är sådana förhållanden man önskar. När vi var ute den här gången, var det alltså ingen ”konst” då solen sken oavbrutet; inga regnkläder behövde ens packas upp.

Lägret
Att gå markerade leder erbjuder inga direkta orienteringsproblem. Istället kan det bli lite mer letande efter den perfekta tältplatsen. När kvällen närmar sig, blir blicken alltmer fokuserad på någotsånär jämna, vindskyddade platser med vattentillgång. Oftast hittar man en lämplig plats då ett fjälltält upptar en försvinnande liten yta, men det ska erkännas att man gärna blir lite noggrann här eftersom en god natts sömn bäddar för en bra tur nästa dag.

Ibland, när de klara fjällbäckarna lyser med sin frånvaro, får man lämna leden för någon lämplig lägerplats som man spanat ut på avstånd. Sålunda hände det sig att vi fick ta en liten avstickare från vår kurs vid ett tillfälle och bege oss ut bland stora stenblock som inlandsisen hade ”tappat” då vi såg att mindre sjöar dämts upp här och var.

Man tar ett riktmärke på den utvalda platsen för när man kommer ner bland stenblocken har helhetsbilden en tendens att försvinna, vilket vid ett tillfälle gjorde sig påmint på ett sätt som möjligen kan väcka ett visst löje. Vi återkommer till detta.

Maten
Höjdpunkten under en fjällvandringsdag brukar infinna sig när man har hittat den perfekta tältplatsen, slagit upp sitt tält och börjat med middagsbestyren. Under de år vi fjällvandrat har det blivit allt enklare att laga mat, idag behöver man inte ens diska efter huvudrätten då den äts direkt ur sin förpackning. Koka vatten, häll på, vänta en stund och ät. Nackdelarna är förstås att man gör ett visst ”ekologiskt avtryck” då det sannolikt krävts relativt avancerad teknologi att frambringa de – oftast mycket välsmakande – rätter som finns att tillgå för friluftsfolk. Läser man dessutom på innehållsförteckningen inser man att det krävts en hel del ”medikamenter” för att frambringa denna välsmakande produkt. Därtill gäller devisen ”smakar det så kostar det”; drygt 95 kr betalar man för sin portion. Men med tanke på att det är en s.k. ”sällansköpsprodukt”, spelar det kanske inte så stor roll.

Utrustningen
Det är inte enbart maten som gjort fjällvandrandet enklare sedan vi för första gången 1973 gav oss ut på Kungsleden mellan Abisko och Kebnekaise. Den största skillnaden är nog trots allt kläderna som är mycket lättare och mer funktionella idag. Då, för 40 år sedan, minns jag att min ryggsäck innehållande bomullskläder, stickad tröja, regn- och vindjacka, stormkök, sovsäck, tält och en hel del annat,  vägde en bit över 20 kg. Idag kommer jag ner i ca 14 kg när vi delar på gemensamma förnödenheter, vilket även det är en viss börda att bära innan man vant sig.

En högst central roll i en fjällvandring spelar själva Tältet. Ett fjälltält är inte ett tält som du köper på vilket varuhus som helst för några hundralappar även om vi nog hade klarat oss bra med ett sådant tält den här gången, men det kan man aldrig veta i förväg!

Fjälltältet ska givetvis vara lätt att bära. Vårt nuvarande tremannatält väger drygt 2,5 kg. Det ska tåla hård vind även om man givetvis försöker hitta lä. Det ska ha gott om plats för packning och även matlagning om vädret vrenskas. Det får aldrig någonsin regna in! Även här gäller devisen ”smakar det så kostar det”. Ett Hilleberg Nallo 3 GT går idag på mer 8000 kr. Tur att jag köpte mitt för några år sedan!

Orienteringen
Vad var det då som möjligen kunde väcka ett visst löje? De flesta människor brukar nog vilja vara utom synhåll när det blir dags att nyttja den vita rullen och här går jag inte vidare in på detaljer när det gäller själva huvudärendet. Nu är det, som sagt, en sak att befinna sig högt och få överblick över terrängen och en helt annan att befinna sig diskret dold nere i bland stenblock. Därför, när mitt ärende var uträttat, verkade såväl stenblocken som de många små vattensamlingarna helt obekanta och den nyss upprättade lägerplatsen var spårlöst försvunnen.

Ett fjäll med snöfläck utgjorde givetvis riktmärke i stort men nu krävdes riktmärke i det lilla. Jag halvsprang från den ena stenblocket till den andra men ingenstans fanns vårt tält. Mycket pinsamt, faktiskt, då jag bara avlägsnat mig något hundratal meter från lägerplatsen.

Efter att ha irrat runt – säkert inte så länge som det kändes – bestämde jag mig för att ta den ca 10 min långa vandringen tillbaka upp till leden igen varifrån vi först hade sett den lilla sjön. Skamsen och orolig för att de andra skulle tro att det hänt mig något skyndade jag på stegen – barfota i tofflor – mot snöfläcken; då, plötsligt, vår lägerplats med tältet låg alldeles framför mig. ”Vi såg dig där du sprang omkring med dassrullen”, sa mina medvandrare, ”och vi kunde inte förstå vad du höll på med!”

Fötterna
De flesta av STF:s leder har numera underlättats för vandring genom att man spångat sumpiga områden och lagt broar av olika slag där man inte självklart tar sig torrskodd över. Trots detta kommer man då och då till ställen där det blir en sorts ”Go-No Go” när det gäller om man bör ta av sig om fötterna eller chansa på att komma över torrskodd.

För 40 år sedan när vi gick på Kungsleden var det gummistövlar som gällde. Idag ser man nästan ingen med gummistövlar, åtminstone inte på sommarvandring. Istället är det olika sorters läderkängor som gäller. Mina Lundhagskängor har ganska långa skaft. Är man beredd att få lite fukt på byxor och kanske även i kängorna i värsta fall, tar man sig i allmänhet torrskodd över utan att behöva ta av sig. Värre kan det då vara för medvandrarna som är utrustade med kängor från Meindl och Hanwag, visserligen mycket gedigna och bekväma kängor men avsevärt lägre i skaften. Slutligen det handlar kanske också om lite tur. Men det är alltid dumt att chansa för mycket; ”better to be safe than sorry”.

Retro
Vid starten av årets fjällvandring inträffade en liten episod som kan vara värd att nämna här. När vi parkerat vår bil på parkeringen och lastat ut våra packningar, satte vi oss i en närbelägen backe (med hjortron) och åt lite bröd med ost på tub. Under tiden som vi satt där kom en man med sin tonårige son efter avslutad vandring. De lastade av sin moderna utrustning bakom sin bil, en mäktig SUV som antagligen även den kunnat ta sig fram på fjället.

När gossen passerade vår utrustning, bakom vår helt vanliga bil, uppsnappade vi hans kommentar där vi urskilde ordet ”ramryggsäckar” och vi antog att det hade förekommit någon sorts diskussion i denna fråga i familjen. För den som inte har det längre perspektivet eller kanske aldrig ens ägnat ryggsäcksfrågan minsta uppmärksamhet, kan några korta kommentarer vara på sin plats.

Inför min första fjällvandring hade jag blivit stolt ägare av en begagnad Fjällräven Expedition, en enorm 80-literssäck med aluminiumram och lätt som en fjäder. Min, då ännu icke lagvigda, partner var stolt ägare av en splitter ny Lillräven, även detta en stor och rymlig säck, namnet till trots. Hennes Lillräven byttes senare till en större säck från Haglöfs med en mycket speciell ram i någon sorts plastmaterial. Vi går fortfarande med dessa säckar. Vår dotter som hade godheten att följa med gamlingarna vid årets vandring har emellertid en modernare variant av den ”mjuka” typ som nästan alla bär idag, en sådan säck som redan olastad väger flera kilo, som jag brukar säga när jag vill retas.

Att komma på fjället med en urblekt, urgammal ramryggsäck, kan väcka en viss uppmärksamhet och det har hänt att personer fått något nostalgiskt i blicken ungefär så som vissa kan reagera inför gamla veteranbilar eller andra antikviteter. Nu är det inte alls antikvärdet som gör att jag går med min gamla säck utan framförallt för att den är ”lätt som en fjäder”, bekväm och rymmer hela min utrustning. Jag tror inte att det kommer att bli aktuellt för mig mig att någonsin byta till ”mjukisryggsäck”. Snarare är jag lite stolt över att vandra med utrustning som varit med några år när jag möter vandrare med utrustning som ser ut att var ute på fjället för första (men förhoppningsvis inte sista) gången.

Djuren
Man ska ha lite tur om man ska få se vilda djur under en vanlig fjälltur på markerade leder, fast en gång har vi sett något så unikt som en hel järvfamilj. I augusti har fåglarna klarat av årets häckning och syns endast sparsamt. Något år har det emellertid varit ”lämmelår” och då formligen vimlar det av dessa små ilskna gnagare som till och med kan vara så framfusiga att de bajsar i ens kängor under natten. Goda chanser är det däremot att få se renar. De är kanske inte att betrakta som vilda djur men för oss som inte dagligen umgås med renar är det alltid en upplevelse att se dessa vackra djur i flock eller mor och kalv för sig när de liksom rinner fram genom terrängen. Kamerorna åker gärna fram för att fånga ren i motljus, ren i silhuett, ren i flock, ren i bete, ren nära tältet o.s.v. Under vår sista tältnatt hade vi förmånen att ha renarna bara några meter utanför vårt tält och vi kunde känna hur de skrapade i marken.

Tvättas
Det säger sig nästan självt att det en hel del svårare att tvätta sig i fjällen än hemma i duschen. Nu är det kanske så att vi duschar en hel del i onödan hemma i vår ”civiliserade” miljö; det lär bli mer bakterier på huden ju mer vi tvättar oss, hörde jag på tv! Under fjällvandring tvättar man sig förstås också men kanske mera bitvis eller hur man ska uttrycka det och det är nog så som man brukar säga om vitlöksdoften: ”om alla äter vitlök är det ingen som luktar vitlök”.

Det allra bästa är förstås om man kan slå läger vid en sjö eller en någotsånär djup fjällbäck för då kan man passa på – medan man ännu är varm och svettig – att nedsänka sin svettiga lekamen i ett kristallklart och iskallt vatten. Välbefinnandet efter ett sådant dopp överstiger med råge en vanlig varm dusch. Här måste man förstås erkänna att efter en dag i regn och kanske hård vind är driften att tvätta sig och än mindre bada ganska svag. Då kan det vara bra att veta att det alls inte är livsfarligt att hoppa över tvättningen någon dag. Får man bara borstat tänderna känns det, trots den svettiga, tröjan ganska bra.

Augusti är en bra månad, tycker vi. Myggen är inte särskilt besvärande och kanske är det så att vädret är lite stabilare även om det är vanskligt att förlita sig på det senare. Nätterna kan bli lite kyliga och vattentillgången kan vara mindre än tidigare på sommaren. Men med dunsovsäcken väl insvept i plastpåsar inuti ryggsäcken och med lite vattenplanering fungerar det alldeles utmärkt.

Fredagsfunderingar

 

Varje fredag, framåt kvällningen, genomför jag en nästintill rituell tvagning i min bastu och med dagens regelbundna tillgång till dusch och varmvatten blir bastubad snarare en sorts mental tvagning än en lekamlig sådan.

Avskildheten och den omslutande bastuvärmen utgör en perfekt miljö för läsning och tankeverksamhet. Jag blir oftast sittande halvannan timme – ibland lite längre. Jag läser, gör lite anteckningar om sånt jag läst och återställer vätskebalans. Det förefaller mig som om bastumiljön åstadkommer en mental närvaro som gör att sånt man läser blir viktigt och inte bara noteras i förbigående för att sedan glömmas bort. Nedan har jag gjort några anteckningar av sådant jag läste och tyckte var intressant senaste gången.

Påven Franciskus uppmanar katolska kyrkans biskopsmöte att ”låna ett öra till den nya tidens rytm”. Låter lite hoppfullt tänker jag då det är adresserat till de mest reaktionära krafterna inom kyrkan.

En liten notis berättar att Kuba har skickat 165 sjukvårdare till Sierra Leone. Inom kort skickas 296 läkare och sjukskötare till Liberia och Guinea. Från Sverige lär 13 sjukvårdare delta i arbetet mot ebola. Undrar varför det är så olika? Jag trodde att Kuba var ett fattigt land?

Jag kan också notera att barcelonaborna har tröttnat på turistindustrin. I en relativt liten stad (1,5 miljoner!) som Barcelona har den nyliberala inriktningen på turismen lett till att ett fåtal berikar sig medan de genuina barcelonaborna inte har har råd att bo kvar centralt i staden. Bra att jag inte har varit där och bidragit till detta, tänker jag.

De forna vapendragarna i alliansregeringen har riktat sökarljuset mot den nye kulturministern (”underhållningsministern”) Alice Bah Kuhnke för att hon har lett underhållningsprogram i tv och eventuellt också vikt ut sig vid något tillfälle. Jag erinrar mig hur det var när alliansregeringen gång på gång fick söka en fläckfri kulturminister. Undrar vad som är värst? Kanske kunde det då vara intressantare att diskutera att den nye forskningsministern enligt Ekot inte ens har en akademisk examen? Men man kan naturligtvis vara vara duglig även utan en sådan, tänker jag sedan och skäms lite för att vara fördomsfull.

Stilleben by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Själv är jag en obotlig naturromantiker med förkärlek för insjöar, paddling och fotografering av både grässtrån och mossor i motljus. Men samtidigt vill jag ha ”allt” inom gångavstånd precis som storstadsborna. Detta är förstås en paradox. Landsbygden där jag växte upp är (kan vara) bedövande vacker på hösten när man ser den genom bilens vindruta men i nästa andetag tänker jag: ”så synd, så vackert, men här kan man inte bo för då måste man ALLTID åka bil till allting!”

I en liten krönika, ”Drömmar om framtiden på landsbygden” citerar Hélene Wiberg en viss Schumacher (inte racerföraren, förstås) där denne säger: ”det är en oföränderlig sanning att städernas hälsa är beroende av landsbygdens på samma sätt som en sund själ är beroende av en sund kropp”. Den nya tekniken skulle såklart kunna åstadkomma denna positiva kombination, menar Wiberg, men dessvärre är det inte så den används.

Slutligen läser jag om ”crowdfunding” eller folkfinansiering på svenska. Folkfinansiering går ut på att många människor frivilligt och med egna pengar finansierar en idé eller ett projekt de tror på. Jag har själv bidragit till några sådana projekt med mindre summor.

När man använder sig av fri programvara, har man oftast möjlighet att ”donate”; det brukar finnas en sådan knapp att klicka på. Det händer att man känner det rimligt att skicka ett bidrag till programvaror som man har haft stor nytta av utan att betala ett öre. Senast skickade jag ett bidrag till en linuxdistribution som jag regelbundet använder. Även e-booksprogrammet Calibre har fått en liten summa. Vad jag dessvärre aldrig skickat något till är kanske det mest användbara av alla program, nämligen Mozillas Firefox. Här bör jag bidra inom kort.