Kategoripaddling

Toffeljakt

  • "Gotthåppen"
En av mina foppatofflor ”slet sig” från bakdäcket på min Black Pearl så jag gjorde om turen med min Godthab. Med lite tur kanske jag kunde hitta den. Dessvärre var det nog som att leta efter ”en nål i en höstack”. Men jag gjorde ett helt annat fynd i slutet av sjön, en s.k. ”gösambulans” enligt en bekant fiskeintresserad.

Eftersom det var lugnt väder avstod jag torrdräkten. Mycket enklare och dessutom kan jag ha neoprenstövlarna i ”gotthåppen”; de får inte plats under däcket på min Black Pearl. Där får man istället använda neoprenstrumpor för att skydda gummifötterma på torrdräkten.

En svart kajak

 

Visst är hon vacker min svarta pärla – Black Pearl (#44), byggd av mig under våren hos Petruskajak i Tranås. Black Pearl är ritad av Björn Thomasson.

När badstranden var tom kunde jag med att dra på nörddräkten –  min svarta tuiliq – och öva lite sculling, balance brace och roll.

I en vanlig sjö

I en vanlig ”sketen” sjö,
långt från saltstänkt skär och ö
dväljs blomst
av sällsam prakt.

Att bygga en kajak

Jag har byggt en kajak! En smal ”uschling” som jag inte ens vet om jag klarar av att hålla på rätt köl (blir säkert nödvändigt att sätta rollen säkert). Men låt oss inte gå händelserna i förväg.  Tänk bara på att detta inte är någon byggbeskrivning utan enbart en personlig reflektion över mitt bygge!

Byggjigg

 

Efter år och månader av tvekan tog jag kontakt med Petrus kajak i Tranås vid Sommen och bokade en byggkurs. Tranås är kanske annars mest känt för att vara hemort för mångfaldige speedwayvärldsmästaren Ove Fundin och inte minst Lennart Hyland (endast för min generation, kanske).

Petrus kajak har utvecklat ett koncept (en metod som vanligt folk säger) att bygga plywoodversioner av kända kajkamodeller från Björn Thomasson Design på åtta dagar, åtta intensiva dagar! Under dessa dagar byggde kompisarna två ”Frej” och jag en ”Black Pearl” (BP).

Vi började bygget en lördag f.m. och blev klara med själva bygget vid lunch söndagen en vecka senare. Det blir långa dagar; man får räkna med minst tolv timmar der flesta dagarna. Epoximomenten måste klaras av enligt planen för att man ska kunna gå vidare nästa dag.

Plywoodkajak – blir det en låda?

När jag säger kajak med plywood som bas, ska man inte tänka ”cigarrlåda” eller något som liknar barnens lådbilar. De färdiga kajaker som byggs hos Petrus kajak är minst lika släta och formsköna som någon glasfiber- eller plastkajak. Dessutom väger de ”ingenting”, knappast mer än 15-16 kg för min Black Pearl (BP).

Petrus kajak har investerat i en datorstyrd fräs, vilket gör att alla kajakens delar passar ihop exakt. Själva skrovet på en BP består enbart av sex olika delar: två bottendelar, två fribord och två däcksdelar (för och akter). Till detta kommer förstås ytterligare en del detaljer såsom luckor, sittbrunnssarg, sits och skädda m. reglage. Luckinfästningar och sits har Petrus kajak gjutit i glasfiber/kolfiber.

Nu tror man kanske att detta är något man lätt gör i garaget hemma och det är visserligen möjligt att köpa en komplett byggsats med beskrivningar om man är sugen på att prova på. Själv skulle jag nog inte ge mig på bygget hemma första gången eftersom man då går miste om den utmärkta handledning man får hos Petrus kajak. Därtill krävs att man har tillgång till lämpliga verktyg och en absolut rak (horisontellt och vertikalt) ”byggjigg”. Denna behövs för att man ska kunna rikta spantmallarna i såväl höjd- som sidoläge. Hos Petrus kajak gjorde vi detta på ett elegant sätt med en laserstråle som lät oss montera mallarna exakt i linje.

Nogrannhet och precision

När spantmallarna var på plats, fick vi lära oss en hel del praktiska tricks. Skrovdelarna placerades i spantmallarna och fixerades i exakt rätt position med smältlim (pistol) på utsidan. För och akter najades (syddes) ihop med koppartråd som senare klipptes/slipades bort. När det senare var dags att lossa det hopbyggda skrovet, var det bara att värma loss det med värmepistol.

Med de fyra skrovbitarna i min BP fixerade i sina postitioner, täckte jag springor (om några i de perfekta bitarna) med silvertejp på utsidan. Därefter beströks hela insidan med ”tunn” epoxi. Alla skarvar spacklades med ”förtjockad” epoxi (förtjockad med ”fluff”) så att skarvarna blev avrundade och eventuella större springor tätades till. Efter detta laminerade vi hela skrovets insida med glasfiberväv som rollades fast med korthårig roller och epoxi mycket noga så att inga luftblåsor bildades mellan väven och skrovet.

Denna procedur är en sorts standardprocedur som upprepas vid olika moment: epoxi i grunden, tjock epoxi i springor och som lim, på med väv och slutligen rollning med ytterligare epoxi. När skrovet var fädigt och hjälpligt härdat nästa dag, var det dags för samma behandling av däckets insida (epoxi+väv+rollad epoxi).

Respektfullt närmande till epoxin

För alla oss som inte tidigare handskats med epoxi var det nödvändigt med lite ”utbildning” eftersom materialet är mycket allergent och inte får komma i kontakt med huden; ”smittskyddsklädsel” gäller d.v.s. plastärmar och förkläde, skydd för håret och gärna dubbla handskar vid ”kladdjobb” inuti skrovet där det är svårt att komma åt; alltid minst handskar vid vanliga penseljobb där det är lättare att komma åt.

Epoxi är också temperaturkänsligt och känsligt för hur man blandar de två olika komponenterna. All epoxi som vi blandade i lämplig mängd måste vägas på en noggrant kalibrerad våg där de olika proportionerna endast tilläts variera inom mycket snäva ramar. Under början av veckan var det ett nervöst jobb att blanda rätt och jag ville gärna komma exakt på tiondelen av grammet när jag hällde upp ur de två olika dunkarna.

Felblandad epoxi kunde bli en katastrof, fick vi höra. Det kunde bli till en seg massa som inte härdade och som inte kunde vare sig slipas eller tvättas bort. Vi (jag) insåg allvaret och drog varje ny dag en lättnadens suck när gårdagens epoxiarbeten hade härdat så pass att vi kunde fortsätta arbetet. Fördelen är att epoxi inte luktar.

En hel del hål i däcket

För och akterdäck najas ihop framför sittbrunnshålet och förstärks med ytterligare glasfiber på undersidan. När däcket härdat på undersidan, återstod det en del pyssel; hål för luckor ska sågas ut samt skruvhål med spackel för infästningen för luckan på bakdäck. Sittbrunnen ska sättas på plats enligt mall och tätas noggrant på undersidan. Överblivet material sågade vi senare av på undersidan med en ”multimaster”. Lite nervöst, eftersom man är rädd för att såga ner i det laminerade däckets undersida. På ovansidan sågas den överskjutande delen av främre luckinfästningen av med med samma verktyg och allt slipas i nivå med däcket.

Undergångar

För däckslinorna har Petrus kajak en sinnrik metod. Vi borrade de anvisade hålen parvis i däcket och trädde en bit plastslang med en lina inuti ner genom det ena hålet och upp genom det andra (linan förhindrade att plastslangen fick veck). På undersidan av däcket applicerade vi sedan tjock epoxi och flera lager glasfiberväv som penslades med tunn epoxi. Nästa morgon tog vi en kraftig tång och en träbit som skydd för däcket, tvinnade slangen hårt, drog och skar av. Sedan gjorde vi samma procedur från andra hållet och drog ut slangen som då gett form åt en slät och fin kanal för de däckslinor som vi senare ska dra genom kanalerna.

Jag velade lite i mitt bygge och hade först tänkt att inte ha någon skädda men eftersom byggkollegorna byggde varsin Frej som krävde mer tid ändrade jag mig och valde skädda. Det blev till att såga hål i aktern och laminera fast en skäddabox.

Fixera däcket

För att laminera utsidan fick vi lossa skrovet, vända det med botten upp och laminera allt med glasfiberväv som fick skjuta ut en bit över kanten. Nästa dag vände vi tillbaka skrovet och renslipade skrovkanten och limmade fast däcket. Den överhängande remsan av glasfiberväv på skrovet veks över och laminerades fast på däcket. Efter att jag strukit förtjockad epoxi som lim på fribordens kant och däcket fixerats på plats veks den överhängande väven på skrovet in över däcket som bestrukits med epoxi runt om. Därefter ”band vi ihop” hela farkosten för att få en stark fog mellan däck och skrov. Sedan fick allt härda i fred.

När fogen härdat var det dags att laminera däcket ovanpå enligt samma procedur. Den väv (ca 5 cm) som gick utanför däcket lamninerades fast i skrovet. Däckskarven mot skrovet fick sålunda förutom limningen dubbla glasfiberväv på utsidan och senare ett lager på insidan.

Laminering inuti

När däckslimningen härdat återstod ett mindre trevlig arbete, nämligen att applicera remsor av väv mellan skrov och däck på insidan av skrovet. Nu var det ”smittskyddsdräkt” som gällde; ingen epoxi fick komma i kontakt med hud eller hår.

Detta arbete gick väl någotsånär i sittbrunnen där man – väl skyddad – kunde krypa långt in i kajaken (som nu låg på sida). Längst ut i skotten på min smala BP blev det nog ”si och så” i de mest trånga utrymmena. Här kommer det nog också att krävas en del slipning i efterhand när epoxin och glasfibern härdat (det blir väldigt vasst). Men det är nog ingen som helst risk att däcket lossnar!

Den sista förmiddagen

Sista dagen, innan jag skulle åka hem, sågade jag hål i däcket för skäddareglaget, limmade fast själva anordningen och beströk slutligen hela skrovet med en tjockare epoxi än vi använt tidigare.

Sen är det nödvändigt att all epoxi får härda en vecka innan den slutgiltiga slipningen och målningen kan påbörjas. För säkerhets skull avstår jag från att måla  själv och låter Petrus kajak göra detta. Alla vet ju att det är en konst att måla snyggt.

En Black Pearl ska givetvis vara svart som natten.

 

Säsongens första paddling

kajak i stilla vatten-land till höterträden alltjämt avlövade

Idag, den 15:e april, rådde perfekta förhållanden för årets första paddling. Visserligen saknades gårdagens solsken men i utbyte hade vi fått vindstilla och 10-11 grader varmt … i luften.

Vattnet var alltjämt knappt 4 grader i ytan. Man kan misstänka att det var kallare längre ner eftersom isen gick i förrgår.

termometer visar knappt fyra grader i vattnetNu kan det bli en fin tid på sjön om vädret är det rätta. Är det inte alltför vackert väder är man i huvudsak ensam på vattnet. Idag var det endast en liten roddbåt med fiskare ute samtidigt som jag. En sådan båt ser man gärna på sjön.

Än så länge, tror jag, att sjöfåglarna är sysselsatta med att hitta rätt partner då de mest flyger omkring och låter. Annat blir det senare när man är ute med kajaken. Då håller man sig gärna på respektfullt avstånd från måsarnas häckningsplatser. Med all rätt; inte vill man störa fåglarnas familjeliv. De har heller inga problem med att tala om ifall man befinner sig alltför nära.

Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!

Paddelpremiär

 

Vid iskanten

Vid iskanten

Igår, den 24 mars, var det dags för säsongens första paddeltur. Isen gick snabbt bort från en dag till en annan och det blev öppet vatten efter en relativt lång isläggning den här vintern; dessvärre var det dåligt med skridskois eftersom det frös, töade och snöade om vartannat.

Natten före paddelturen var klar och kall och det nyss isfria vattnet frös till en tunn hinna nyis på ställen där vinden inte kom åt.

Det blev i alla fall ungefär en timmes paddeltur med inslag av isbrytning. Härligt att vara igång igen och man känner sig relativt säker med torrdräkt även om det förstås vore problematiskt att hamna i det kalla vattnet ute på sjön. Händerna skulle antagligen bli det största problemet. Lyckligtvis är risken att hamna i vattnet liten vid lugnt väder och försiktig paddling.

Titta på Rolling-one direction på YouTube

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=KdTbaI-9nr4]

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑