Körsångare

Fotolänk nederst på sidan

Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
 
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
 
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
 
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
 
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.  
 
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
 
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.  
 
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
 
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).  
 
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.  
 
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.  
 
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.  
 
 Fotolänk: ”Choir” (CC BY-NC-ND 2.0) by La Shola y EL Gringo?

Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Snöröjt

Snöröjaren (kompletterande text längst ned)

Blötsnöfallet för några dagar sedan skapade ett akut behov av snöröjning.

På vår gemensamma gård hemma (ca 14×32 m) hade det redan kört fordon som skapat vallar och hårdpackad snö framför de tre husen (framför två egentligen). När snöfallet avtog fram emot eftermiddagen, tyckte jag att det kunde vara rimligt att jag, som ju är pensionär,  gjorde en insats, så att mina mer nyttiga och yrkesverksamma grannar inte skulle behöva hålla på med snöröjning efter jobbet.

Eftersom vi är gemensamma ägare av en ”bôsastor” snöslunga borde det ju inte vara något större problem att röja planen. Jag plockade därför ut nämnda maskin ur ett garage, fyllde på bensin (givetvis alkylat av miljöskäl) och drog igång maskinen på första draget.

Vi brukar börja närmast husen och bit för bit skicka iväg snön med snöslungans imponerande kraft tills vi avslutar vid andra sidan; ett särskilt kapitel brukar vara den vall som kommunens plogare lägger upp framför vår 14 m breda utfart mot stora vägen.

Med fullt gaspådrag kastade jag mig över det tunna, blöta snölagret inne vid husväggen. Tre vändor – motsvarande ungefär den bredd det kräver att köra ner en bil och gå torrskodd ur denna – lyckades jag köra innan det var stopp för att den blöta snön stockade sig. Det blev till att rensa utblåsningsröret med ett krattskaft. Så gick det några meter innan det blev stopp igen och den stora maskinen suckade till och stannade av utmattning.

Nu var det inte bara att ”rensa röret” utan jag blev också varse vad ”tvåstegsslunga” innebar. Jag tror att alla har en idé om att en snöslunga har en sorts anordning som går horisontellt och matar in snön; jag har förstått detta som det första steget. Det andra steget däremot består av en vingförsedd anordning som roterar vinkelrätt och vertikalt bakom den första. Den senare är säkert viktig för att kasta snön särskilt långt och kraftfullt.

Jag insåg snabbt att det var den där bakre – det andra steget – som var problemet för även om jag rensat den främre mataren satt den bakre ”som berget”. Efter åtskilliga upprensningsaktioner fann jag för gott att ge upp.

Nu hör det till saken att jag just hade skaffat en liten snöslunga – en s.k. enstegssnöslunga – åt min son, som har en lång trottoar utanför sitt hus, vilken han förväntas röja så att den blir framkomlig för allmänheten. Jag fann blötsnön vara ett utmärkt tillfälle att testa den lilla ”enstegaren” med en förhållandevis liten fyrtaktsmotor eftersom jag ännu inte levererat maskinen till sonen.

Det var naturligtvis inte läge att försöka röja hela planen med den lilla ”trottoarslungan”, som man dessutom måste putta själv,  men jag upptäckte att den faktiskt fungerade – efter sin förmåga – avsevärt bättre än den stora då det bara var att köra ner krattskaftet i röret när det var stopp och så var den redo att köra igen.

Den mesta snön fick alltså ligga kvar och grannen hade i alla fall fått en ränna att köra ner sin bil i. Nästa dag låg vallarna och bilspåren kvar. Man hade lovat frost (som ju inte blev så mycket av) och jag tänkte, att om det fryser i de här spåren kommer det inte att gå att köra slunga även om snön är torr och fin. Jag beslutade mig därför att göra ”på gammalt vis” (som prästen hemma i Dalsland brukade säga i söndagsgudstjänsten) och skotta för hand.

Om man ska ge en kort bakgrundshistorik till mitt snöskottande, kan jag berätta att jag skottat den här gården för hand – ensam – under många år innan min nuvarande yngre granne flyttade in och tyckte att det var mer eller mindre självklart med en snöslunga.

Då jag skottade själv använde jag en sån där snösläde (ja flera olika för de tar slut) som man inte behöver lyfta snön med, utan man kan köra snön framför sig och tippa av den vid det stup som lägligt ligger utanför planen. Jag brukade alltid gå ut utan ambition att bli färdig snabbt och köra på tvären åt ett håll (åt stupet) och ta så brett jag orkade. Var det blöt snö kanske det räckte med 15-20 cm åt gången. Det tog sin tid men gården brukade bli fri från snö till slut.

Efter att vi skaffat snöslunga gemensamt har vi inte längre någon snösläde men vi har förstås varsin snöskyffel. Nu stod jag alltså där med en liten, men bra, snöskyffel och en massa tillkörd och spårad blötsnö som inte snöslungan rådde på. Vad göra? Jo, det blev till att röja ”på gammalt vis” med  snöskyffel. Eftersom gården är stor var det inte rimligt att köra snön framför sig med skyffeln utan jag lastade helt enkelt upp den i skottkärra och tippade där jag brukade tippa när jag handröjde senast.

Ingen brådska tänkte jag där jag envist lastade snöslask i skottkärran; det har gått förr. Jag skrattade för mig själv: här går jag och tränar alldeles gratis och så finns det folk som betalar för att gå på gym. Inomhus dessutom!

Jag var faktiskt lite stolt när jag var klar. Jag klarar det ännu vid 70 års ålder!

Foto: ”Snöröjaren” är ett foto av en miniatyrfigur – tillverkad av min dotter till födelsedagspresent – av hennes far som snöskottare, alltid iförd en gammal, sliten, orange parkas. Originalet har en hedersplats hemma.

 

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Med gift i jackan

PFAS-jacka
PFAS-jacka

Nyss hemkommen från en knapp veckas fjällvandring känns det inte bra att läsa om hur friluftsindustrin förgiftar människor och natur eftersom jag personligen bidragit genom att köpa en Gore-Texjacka av märket Haglöfs.

Kampanjen ”Detox Outdoor” jobbar specifikt mot friluftsindustrin för att förmå denna att överge de ca 800 farliga substanser som går under samlingsnamnet PFAS, vilka används i bl.a. friluftskläder.

Dessa ämnen sprids via vatten och vind i naturen och kan även förorsaka den sjukdom vi oftast hyser störst oro inför d.v.s. cancer. Man undrar förstås vad man får i sig när man stånkar på med tung packning och GT-jackan knäppt upp till hakan i motvinden.

Mätningar i friluftsbutiker har visat på upp till 60 gånger högre halter av PFAS än i vanliga rum samt 1000 gånger högre halter än i utomhusluften. Detta är naturligtvis först och främst ett arbetsmiljöproblem för de som arbetar i dessa butiker men i förlängningen är det något som angår oss alla.

Lagstiftning är dessvärre ingen framkomlig väg eftersom man bara kan lagstifta mot en enskild substans åt gången (av 800!). Därför vill kampanjen gå direkt till tillverkarna och förmå dessa att tillämpa försiktighetsprincipen (den princip som TTIP vill förhandla bort).

Tack vare trycket från tusentals människor har ett antal märken lovat att avgifta sin produktion; i artikeln nämns Vaude, Paramo och Rotauf. Dessa företag har därigenom visat att det är möjligt att ersätta de farliga ämnena.  Haglöfs är dessvärre inte med på listan. En svensk tillverkare – Fjällräven – hävdar att de inte använder PFAS men tills en oberoende röst konstaterat detta ska man nog inte vara alltför säker.

Ja, vad ska vi nu göra med våra Gore-Texjackor? I mitt fall får jag väl använda den tills den börjar läcka in vatten. Om det blir aktuellt för den gamle mannen att köpa ytterligare en jacka köper han en som inte innehåller de farliga substanserna. Har man ännu inte köpt, sitter man i ”guldsits” – ifall man bryr sig om människor och miljö.

(Efter en artikel i LFT 31 augusti 2016 av Rosanna Endre, kampanjledare för Detox Outdoor, Greenpeace Norden)

Lärares klädsel och yrkets status

Semesterklädd
Semesterklädd

 

Den här eftermidagen går jag i gång på ett inlägg i Lärarnas Tidning, nr10, 2016 med rubriken ”Yrkets staus skulle höjas – utan shorts”

 

Kåsören Mikael Ekström – nyubildad i början av 90-talet – beskriver hur han och en kollega kom fram till en fempunktsplan om lärarares klädkod:

 

 

 

Sandaler och dylikt är tabu. Ingen vill se manliga fötter.
Shorts har man på sig när man cyklar runt på Ven under sommarlovet, inte när man jobbar.
En snygg skjorta inger respekt, men bara om en är propert instoppad i byxan  och knäppt upp till andra knpappen såvida man inte använder slips.
Man bär hem arbetsmaterial, böcker etcetera i en portfölj, inte i en ryggsäck, en sådan används med fördel på Ven i punkt 2.
Regler om inneskor ignoreras helt.

 

Till en början var det inga problem och när kollegerna gick klädda som till semester följde de strikt fempunktsplanen. Det fungerade ända tills en varm höst 1994 då den strikta klädsen blev omöjlig i det 35-gradiga klassrummet. Ekström beskriver hur han föll till föga och i smyg köpte både sandaler och shorts att ha i jobbet. Senare visade det sig att även kollegan gjort samma val.

Vad ska vi nu lära av detta? Kanske beror det på ålder men själv känner jag stor olust när såväl barn som vuxna sitter och äter med kepsen på för att inte tala om luvtröja och tjock yllemössa. Men om jag vore lärare idag skulle jag aldrig ta strid mot denna klädkonvention. Liknande obehag väcker jeans som är upptrasade (redan vid köpet?). Jag har visserligen själv jeans som ”gått av” vid knät men dessa är mer lämpade för trädgårdarbete och jag undviker att visa mig offentlig i dessa. Jag misstänker därtill att den modemedvetne ögonblickligen skulle se att det är ”fel sorts” hål. Låt mig så – efter att ha vädrat dessa fördomar – återvända till lärares klädsel.

En gång för längesedan – under under början av min lärarkarriär på 70-talet – kunde jag aldrig tänka mig att gå i samma kläder till jobbet två dagar i följd. Det avskräckande exemplet för mig var de manliga lärare som kom i samma inrökta kavaj med skinnlappar på ärmarna hela terminen. Detta kombinerat med samma terylenebyxor – i beige! Själv hörde jag på omvägar att man tisslade bakom min rygg om ”klädsnobb” från andra klasser. Den eran tog emellertid slut och under större delen av min yrkesbana bar jag såväl jeans – om än inte ”sletna, sketna eller trasiga” – som t-shirt, dock utan provocerande tryck. Hustrun påminner mig då och då om klädsnobbstiden med viss saknad i rösten.

Jag fastnade för den här krönikan om shorts och läraryrkets status därför att jag många gånger har stört mig på de lärare som klär sig som om de faktiskt skulle ut på ”cykelsemester” istället för att vara en representant för yrket. Det senare innebär – som jag ser det – att man håller en yrkesmässig distans till eleverna (och studenter också för den delen); man är inte ”en av dem” eller ”facebookvän” eftersom man har ett myndighetsansvar både för undervisning och bedömning. Det är min övertygelse att man bättre upprätthåller denna roll om eleverna vet att han/hon inte är ”en av oss”; jag tror heller inte att de vill att det ska vara så.

Eftersom jag tänker så här blev jag lite besviken när skribenten i krönikan föll till föga och klädde sig i såväl sandaler som shorts utan att vidare reflektera över detta; det blev lite som att de insett att de gjort fel . Varför inte släppa lite på klädkoden och klä sig i hela jeans och snygg t-shirt?

Sedan skulle givetsvis skyddsombudet stoppat all verksamhet i 35 graders inomhustemperatur både för personalens och elevernas skull, men det är ju en helt annan fråga.

Fotolänk: ”Bobbi Vie : Lookbook By Alex Bauzon” (CC BY 2.0) by  bobbi vie 

Vattenskotern och Lagen

Vattenskoter bland badande
Vattenskoter bland badande

Detta inlägg ska inte tas som ett ”surgubbeinlägg” (även om man nog kan misstänka att jag inte jublar åt den farkost som nedan diskuteras) utan mer som en saklig information  där avsikten i första hand är omsorg om människor och natur.

Transportstyrelsen uppskattar att det finns runt 14 000 vattenskotrar men eftersom det inte finns något krav på registrering är det just en uppskattning. Bara 3000 vattenskotrar är försäkrade.

Generellt är det förbjudet att köra vattenskoter utanför farled. Om man fått länsstyrelsens tillstånd, har man dock rätt att köra på angivna ställen. Nu är det emellertid så att lagen inte till fullo stämmer överens med EU:s krav på fri rörlighet för varor och tjänster och därför lagförs oftast inte vattenskoteråkare bara för att de kör på fel ställe. Istället är det Sjölagen som gäller: man får inte köra för fort, vårdslöst eller vara berusad. Se Sjöfartsverket om vattenskotrar.

Havs- och Vattenmyndigheten har konstaterat att det ofta körs i samband med fåglarnas häckningsperioder. Särskilt storlom och smålom påverkas av detta då vattenskotern inbjuder till att köra i grunda vikar och detta gör att fågel- och fiskliv störs.

Norge, Danmark, Polen och Finland har alla regelverk för vem som får köra. I Sverige kan en tioåring få köra en vattenskoter med samma effekt som en motorcykel. Statistiken visar dock att de flesta förare i är i 20-30-årsåldern och att det framförallt är denna åldersgrupp som förorsakar olyckor för badande och olägenheter för djurlivet. Se artikel i Aftonbladet.

En lag om 15-årsgräns och förarintyg är dock under utarbetande. Många remissinstanser tycker dock att gränsen borde vara 16 år och inte bara gälla vattenskotrar utan att alla snabbgående motorbåtar borde ha krav på förarbevis.

Polisen menar emellertid att lagen slår snett om barn under 15 år har rätt att köra snabba båtar medan en vuxen utan förarbevis inte får köra vattenskoter. Många ifrågasätter också om förarbevis kommer att ha någon effekt på buskörning och störande beteende.

Det är i alla fall bra att veta lite ifall man tänker klaga eller i värsta fall innan det händer någon allvarlig olycka.

Efter en artikel av Sara Karnehed i LFT 6 juli .

Fotolänk: ”Vattenskoter Scaniabadet Malmo 20130720” (CC BY 2.0) by  News Oresund 

Lagspel

Knästående till vä
Knästående till vänster

Återkommande tänker jag på om spelarna i det svenska fotbollslandslaget påverkas av att tidningar, sportprogram och till och med Nyheterna i tv formligen skriker: ”ZLATAN!” Oavbrutet.

För att undvika alla missförstånd, låt mig erkänna att att jag tycker att Zlatan är en alldeles utomordentlig fotbollsspelare och att han har gjort stor nytta i det svenska landslaget (och i sina olika klubblag, förstås).

Men nu var det detta med fotbollslag, alltså lag. Hur påverkar det de andra spelarna i laget när de bara får vara någon sorts bakgrund till den som har allt ljus på sig? Eftersom jag inte vet något om hur spelare på eltinivå tänker i det här fallet, kan jag bara spekulera lite utifrån mina egna erfarenheter som väl ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Jag ska återkomma till detta nedan.

Det var väl länge sedan som fotboll var någon sorts ”ädel” kamp där det bästa laget vann. För det första är det knappst någon ädel kamp längre; man behöver bara se hur spelarna försöker lura domarna och fuska till sig fördelar. Vid minsta beröring – om man kan tänkas ha fördel av detta – kastar sig spelaren vrålande till marken och skriker som en treåring. Detta blir ju lätt komiskt i tv-åldern då man i närbild och slow motion kan se att det som i hastigheten ser ut som en nästintill dödlig attack på motståndaren enbart var en lätt – om ens någon – beröring. Någon jämförde i en krönika fotbollsspelarna med handbollsspelare – inte sällan 100-kilosbjässar – som dånar in i varandra med full kraft utan att någonsin ligga och försöka skrika sig till frikast eller andra fördelar.

Numera är det väl endast i undantagsfall som ”laget” vinner. Fotboll idag handlar om fixstjärnor; det är dessa som folk vill se. Ovan nämnde Zlatan är väl en av dessa men får nog finna sig i att stå i skuggan ”halvguden” Ronaldo och ”mästerbolltrollaren” Messi. Alla ingår naturligtvis i ett lag men det gäller att visa upp sig själv som individ; att vara en i massan/laget förefaller inte vara förenligt med stjärnglans utan man ska vara en väldigt tydlig individ eller varumärke som det nog snarare heter idag.

I ett fotbollslag har alla samma dräkt och därför måste man ”sticka ut” på något sätt. Därför ser de flesta ut som rena klotterplank och om inte detta skulle räcka får man ordna till en frisyr som ”sticker ut”. Några har dock valt – bl.a. Ronaldo – att inte klottra ner armar, rygg och hals med tatueringar. Dessa har säkert också någon tanke bakom sina val.

Som ovan nämnts tävlar media – oftast med krigsrubriker – att beskriva minsta handling eller uttalande från stärnorna. Under den pågående EM-turneringen har jag noterat att även tv-producenterna deltar i denna kändiskult. Under Portugals senaste match för att ta ett exempel, visades ständigt närbilder på Ronaldo som uppgiven, skrattande, bekymrad eller glad.

Individualisering genomförs även med teknikens hjälp utan speciellt dyrkande journalister eller producenter genom att man för varje spelare kan se hur han (nu är det ju EM för män) sprungit, passat, skjutit mot mål och naturligtvis också om han gjort mål. Det senare har blivit jätteviktigt nu är alla spelare är sitt eget varumärke och kan tjäna skamlöst mycket pengar på sin sport.

Skytteligavinnare är fint att vara. Zlatan har naturligtvis varit detta för att nu inte tala om de andra jag nämnt ovan. Från min egen ”forntida” fotbollskarriär kan jag inte minnas att det var så märkvärdigt att vinna skytteligan; jag tror inte ens att termen var uppfunnen på min tid. Självklart var det roligt att göra mål även då men så märkvärdig var man inte.

Jag minns speciellt ett avslutningstillfälle i klubben jag tillhörde. Vi skulle få förtjänstmärken efter säsongen. En närboende klubbkamrat kunde av något skäl inte hämta sitt märke och jag fick därför hämta även hans. Vår lagledare sa då leende till församlingen: ”Den som har gjort många mål får två tecken!” Det hade gått bra för mig, en liten snabb vänsterytter som aldrig vågade nicka en boll, men som dök upp framför målet och satte en tå på bollen ganska ofta. Det var inte mer med det.

Under den pågående EM-turnering betonar man ständigt att Island uppträder som ett lag. Här finns inga fixstjärnor men tillsammans har man ovedersägligen uträttat något. Inte har det varit tråkigt att se heller, tvärtom!

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

Bli stor

346990046_de4bbeca6b_mAv en slump, mer eller mindre, läste jag en recension av Henrik Bromanders Riv alla tempel och när jag sökte på mitt lokala bibliotek fanns den som e-bok och då var det ju bara att klicka hem den.

Boken med dess drygt 300 sidor var en riktig bladvändare. Den tar sin utgångspunkt i mobbningen av huvudpersonen Johan. Mobbningen är väl ganska schablonartat beskriven; Johan är tjock och osäker och får klä skott för detta. Som tidigare lärre har jag emellertid inte svårt att känna igen den enkla beskrivningen och man riktigt känner hur vidriga mobbarna är.

Detta blir startpunkten för Johans försök att förändra sitt liv. Han börjar träna för att bli ”stor”. Kroppsbyggarna finns på affischer på hans väggar. Snart kommer han in på gym och får ”hjälp” av mer erfarna byggare som förser honom med preparat som kan snabba på uppbyggnaden av kroppen.

Här är inte avsikten att berätta hela historien och vi förstår nog att för att kroppen ska bli större och större krävs allt mer av olika preparat – ”prepp” – vilka får en nedbrytande effekt på de inre organen. Här får man beundra Bromanders research för den lista på olika sorters ”prepp” som byggarna sväljer eller sprutar in överstiger vida vad en övermedicinerad åldring kan få i sig.

Jag vill naturligtvis inte här avslöja hur det hela slutar men en välgrundad gissning är väl att det nog inte kommer att sluta så bra.

Bromander har recenserats i flera olika publikationer. Här finns några:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/bocker/bokrecensioner/monstermedborgare—patrik-svensson-laser-henrik-bromanders-roman-riv-alla-temp/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5833699

Foto:
getting-huge.jpg” (CC BY 2.0) by  ericmcgregor