Kategorifritid

Att bygga en kajak

Jag har byggt en kajak! En smal ”uschling” som jag inte ens vet om jag klarar av att hålla på rätt köl (blir säkert nödvändigt att sätta rollen säkert). Men låt oss inte gå händelserna i förväg.  Tänk bara på att detta inte är någon byggbeskrivning utan enbart en personlig reflektion över mitt bygge!

Byggjigg

 

Efter år och månader av tvekan tog jag kontakt med Petrus kajak i Tranås vid Sommen och bokade en byggkurs. Tranås är kanske annars mest känt för att vara hemort för mångfaldige speedwayvärldsmästaren Ove Fundin och inte minst Lennart Hyland (endast för min generation, kanske).

Petrus kajak har utvecklat ett koncept (en metod som vanligt folk säger) att bygga plywoodversioner av kända kajkamodeller från Björn Thomasson Design på åtta dagar, åtta intensiva dagar! Under dessa dagar byggde kompisarna två ”Frej” och jag en ”Black Pearl” (BP).

Vi började bygget en lördag f.m. och blev klara med själva bygget vid lunch söndagen en vecka senare. Det blir långa dagar; man får räkna med minst tolv timmar der flesta dagarna. Epoximomenten måste klaras av enligt planen för att man ska kunna gå vidare nästa dag.

Plywoodkajak – blir det en låda?

När jag säger kajak med plywood som bas, ska man inte tänka ”cigarrlåda” eller något som liknar barnens lådbilar. De färdiga kajaker som byggs hos Petrus kajak är minst lika släta och formsköna som någon glasfiber- eller plastkajak. Dessutom väger de ”ingenting”, knappast mer än 15-16 kg för min Black Pearl (BP).

Petrus kajak har investerat i en datorstyrd fräs, vilket gör att alla kajakens delar passar ihop exakt. Själva skrovet på en BP består enbart av sex olika delar: två bottendelar, två fribord och två däcksdelar (för och akter). Till detta kommer förstås ytterligare en del detaljer såsom luckor, sittbrunnssarg, sits och skädda m. reglage. Luckinfästningar och sits har Petrus kajak gjutit i glasfiber/kolfiber.

Nu tror man kanske att detta är något man lätt gör i garaget hemma och det är visserligen möjligt att köpa en komplett byggsats med beskrivningar om man är sugen på att prova på. Själv skulle jag nog inte ge mig på bygget hemma första gången eftersom man då går miste om den utmärkta handledning man får hos Petrus kajak. Därtill krävs att man har tillgång till lämpliga verktyg och en absolut rak (horisontellt och vertikalt) ”byggjigg”. Denna behövs för att man ska kunna rikta spantmallarna i såväl höjd- som sidoläge. Hos Petrus kajak gjorde vi detta på ett elegant sätt med en laserstråle som lät oss montera mallarna exakt i linje.

Nogrannhet och precision

När spantmallarna var på plats, fick vi lära oss en hel del praktiska tricks. Skrovdelarna placerades i spantmallarna och fixerades i exakt rätt position med smältlim (pistol) på utsidan. För och akter najades (syddes) ihop med koppartråd som senare klipptes/slipades bort. När det senare var dags att lossa det hopbyggda skrovet, var det bara att värma loss det med värmepistol.

Med de fyra skrovbitarna i min BP fixerade i sina postitioner, täckte jag springor (om några i de perfekta bitarna) med silvertejp på utsidan. Därefter beströks hela insidan med ”tunn” epoxi. Alla skarvar spacklades med ”förtjockad” epoxi (förtjockad med ”fluff”) så att skarvarna blev avrundade och eventuella större springor tätades till. Efter detta laminerade vi hela skrovets insida med glasfiberväv som rollades fast med korthårig roller och epoxi mycket noga så att inga luftblåsor bildades mellan väven och skrovet.

Denna procedur är en sorts standardprocedur som upprepas vid olika moment: epoxi i grunden, tjock epoxi i springor och som lim, på med väv och slutligen rollning med ytterligare epoxi. När skrovet var fädigt och hjälpligt härdat nästa dag, var det dags för samma behandling av däckets insida (epoxi+väv+rollad epoxi).

Respektfullt närmande till epoxin

För alla oss som inte tidigare handskats med epoxi var det nödvändigt med lite ”utbildning” eftersom materialet är mycket allergent och inte får komma i kontakt med huden; ”smittskyddsklädsel” gäller d.v.s. plastärmar och förkläde, skydd för håret och gärna dubbla handskar vid ”kladdjobb” inuti skrovet där det är svårt att komma åt; alltid minst handskar vid vanliga penseljobb där det är lättare att komma åt.

Epoxi är också temperaturkänsligt och känsligt för hur man blandar de två olika komponenterna. All epoxi som vi blandade i lämplig mängd måste vägas på en noggrant kalibrerad våg där de olika proportionerna endast tilläts variera inom mycket snäva ramar. Under början av veckan var det ett nervöst jobb att blanda rätt och jag ville gärna komma exakt på tiondelen av grammet när jag hällde upp ur de två olika dunkarna.

Felblandad epoxi kunde bli en katastrof, fick vi höra. Det kunde bli till en seg massa som inte härdade och som inte kunde vare sig slipas eller tvättas bort. Vi (jag) insåg allvaret och drog varje ny dag en lättnadens suck när gårdagens epoxiarbeten hade härdat så pass att vi kunde fortsätta arbetet. Fördelen är att epoxi inte luktar.

En hel del hål i däcket

För och akterdäck najas ihop framför sittbrunnshålet och förstärks med ytterligare glasfiber på undersidan. När däcket härdat på undersidan, återstod det en del pyssel; hål för luckor ska sågas ut samt skruvhål med spackel för infästningen för luckan på bakdäck. Sittbrunnen ska sättas på plats enligt mall och tätas noggrant på undersidan. Överblivet material sågade vi senare av på undersidan med en ”multimaster”. Lite nervöst, eftersom man är rädd för att såga ner i det laminerade däckets undersida. På ovansidan sågas den överskjutande delen av främre luckinfästningen av med med samma verktyg och allt slipas i nivå med däcket.

Undergångar

För däckslinorna har Petrus kajak en sinnrik metod. Vi borrade de anvisade hålen parvis i däcket och trädde en bit plastslang med en lina inuti ner genom det ena hålet och upp genom det andra (linan förhindrade att plastslangen fick veck). På undersidan av däcket applicerade vi sedan tjock epoxi och flera lager glasfiberväv som penslades med tunn epoxi. Nästa morgon tog vi en kraftig tång och en träbit som skydd för däcket, tvinnade slangen hårt, drog och skar av. Sedan gjorde vi samma procedur från andra hållet och drog ut slangen som då gett form åt en slät och fin kanal för de däckslinor som vi senare ska dra genom kanalerna.

Jag velade lite i mitt bygge och hade först tänkt att inte ha någon skädda men eftersom byggkollegorna byggde varsin Frej som krävde mer tid ändrade jag mig och valde skädda. Det blev till att såga hål i aktern och laminera fast en skäddabox.

Fixera däcket

För att laminera utsidan fick vi lossa skrovet, vända det med botten upp och laminera allt med glasfiberväv som fick skjuta ut en bit över kanten. Nästa dag vände vi tillbaka skrovet och renslipade skrovkanten och limmade fast däcket. Den överhängande remsan av glasfiberväv på skrovet veks över och laminerades fast på däcket. Efter att jag strukit förtjockad epoxi som lim på fribordens kant och däcket fixerats på plats veks den överhängande väven på skrovet in över däcket som bestrukits med epoxi runt om. Därefter ”band vi ihop” hela farkosten för att få en stark fog mellan däck och skrov. Sedan fick allt härda i fred.

När fogen härdat var det dags att laminera däcket ovanpå enligt samma procedur. Den väv (ca 5 cm) som gick utanför däcket lamninerades fast i skrovet. Däckskarven mot skrovet fick sålunda förutom limningen dubbla glasfiberväv på utsidan och senare ett lager på insidan.

Laminering inuti

När däckslimningen härdat återstod ett mindre trevlig arbete, nämligen att applicera remsor av väv mellan skrov och däck på insidan av skrovet. Nu var det ”smittskyddsdräkt” som gällde; ingen epoxi fick komma i kontakt med hud eller hår.

Detta arbete gick väl någotsånär i sittbrunnen där man – väl skyddad – kunde krypa långt in i kajaken (som nu låg på sida). Längst ut i skotten på min smala BP blev det nog ”si och så” i de mest trånga utrymmena. Här kommer det nog också att krävas en del slipning i efterhand när epoxin och glasfibern härdat (det blir väldigt vasst). Men det är nog ingen som helst risk att däcket lossnar!

Den sista förmiddagen

Sista dagen, innan jag skulle åka hem, sågade jag hål i däcket för skäddareglaget, limmade fast själva anordningen och beströk slutligen hela skrovet med en tjockare epoxi än vi använt tidigare.

Sen är det nödvändigt att all epoxi får härda en vecka innan den slutgiltiga slipningen och målningen kan påbörjas. För säkerhets skull avstår jag från att måla  själv och låter Petrus kajak göra detta. Alla vet ju att det är en konst att måla snyggt.

En Black Pearl ska givetvis vara svart som natten.

 

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester

Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Skotta snö

Snöslunga i all ära men idag efter stafettfinalerna kunde jag inte motstå att handskotta som i ”gamla tider”. Nu ska man förstås vara uppriktig och tala om att en hel del gynnsamma villkor förelåg: 3 cm torr snö, härligt väder, inga yrkesplikter, stafettmedalj. Det mest positiva, förstås: det var inte nödvändigt att skotta över huvud taget, men man fick en knapp timmes frisk luft och motion. Inte heller väsnades jag eller brände några fossila bränslen.

Spår i snön

Spår i snön

Under de senaste veckosluten då vi haft förmånen att ha snö liggande på marken, har jag kryddat mitt bastubad på fredag eftermiddag med att rulla mig i snön. Det är verkligen en härlig känsla och alls inte någon prestation ifall nu någon trodde detta. Bilden visar spåren av min framfart kvällen innan.

 

Jesusljus och hjälteskjortor

Fjäll med ljus som silar genom molnen

Jesusljus

Jag har sett att man ibland förser inlägg med läsanvisning numera, sannolikt för att folk blir osäkra i strömmen av ”fake news” och andra stolligheter på nätet. Nedanstående text ska därför läsas som en sorts oförargligt trams enbart tillkommet ur glädjen av att skriva något som jag själv kan skratta åt.

Man som springer iklädd vid skjorta

Hjälteskjorta

Hjälteskjorta

Jag tror att det är jag som har uppfunnit uttrycket hjälteskjorta. En sådan skjorta är (oftast) sydd i tunt vitt bomullstyg gärna lite solkad av pågående eller genomförda hjältedåd. Den har rymliga vida ärmar som är vida nog att tillåta fäktning eller andra fysiska hjältedåd (jfr Errol Flynn eller andra gamla filmhjältar som fäktar eller svingar sig i takkronor). Den bärs alltid mycket öppen så att det hjältemodiga bröstet exponeras (jfr Ranelid). Den bärs alltid instoppad i byxorna men kan förstås slitas upp av pågående fysiska aktiviteter.

Hjälteskjortan är givetvis starkt beroende av dess bärare och vice versa, vilket innebär att det ena är inget utan det andra (jfr affordance). Sålunda kan hjälteskjortan inte hängas på vem som helst. Hjälteskjortan, å sin sida, förvandlas dessutom på ”fel” person till en sorts mysplagg eller får rentav en nattskjorteliknande framtoning.

Jesusljus

Jag har även i mitt ordförråd en term som jag dessvärre inte har myntat själv, nämligen jesusljus. Detta briljanta uttryck hörde jag från en av mina studiekamrater under sent 60-tal (se bilden ovan).

Jesusljus är det ljus som liksom silar ner i strålar från molnen över en bedjande Jesus med blicken vänd uppåt. Det arketypiska jesusljuset är det som återfinns i bibelillustrationer av Doré.

Med kännedom om jesusljuset är det inte svårt att identifiera detta även i moderna fotografier där solen under gynnsamma omständigheter strilar genom molnen. ”Å, jesusljus!” kan jag och hustrun utbrista i samförstånd och med ett leende, när vi ser sådana bilder.

Avslutningsvis så skrev jag: ”Oj, jesusljus!” i en kommentar till en bild på Facebook en gång. Det var en bild som jag verkligen gillade. Upphovspersonen, däremot, replikerade surt att den här naturbilden minsann inte hade något med vare sig Jesus eller religion att göra.

Kanske viktigt att man inte använder laddade uttryck hur som helst.

Rast med lek och lust och lite faror

Skolhuset på landet

Min folkskola

Ett inlägg i Lärarnas tidning, Säkerhetstänket vingklipper barnen, om att skolmiljöerna är alltför överbeskyddande sätter igång mina tankar. Fritidspedagogen Olof Jonsson (inte släkt med mig) menar att pedagogerna är alltför överbeskyddande när det är rast. Han anser att det är alldeles utmärkt att klättra i träd och kasta snöboll.

Fysisk aktivitet under rast

Alla har vi ju haft ”rast” och antagligen har vi väldigt olika erarenheter i bagaget. Mina minnen av raster i skolan är faktiskt enbart positiva. Jag gick i en skola på landet där det gick uppskattningsvis 150 barn i olika åldrar. På framsidan av skolan fanns en stor grusplan med fotbollsmål. På baksidan av den avlånga byggnaden fanns en gräsyta hela vägen. Ungefär 20-30 m från skolan var det skog (eller i varje fall buskar och träd).

De allra första skolårens rast har jag lite vagt minne av men de senare årens rast bestod framförallt av fysisk aktivitet. När det ringde ut, förlorade vi ingen tid utan sprang direkt ut till fotbollsplanen där vi spelade oss både trötta och svettiga under de 10 minuter rasten varade.

Under bra vintrar såg vår lärare till att en del av planen spolades så att vi kunde åka skridskor under rast. Ja, vi satt t.o.m. med skridskoskydden på under lektionerna ibland.

Som jag minns det nu långt senare var det väldigt tydligt könsuppdelat. Tjejerna (tror vi sa ”tösera”) hoppade rep och kastade boll mot husväggen i avancerade former som jag aldrig lyckades begripa. De enda lekar där vi kunde leka pojkar och flickor tillsammans var nog tafatt.

Sammanfattningsvis tror jag att det framgår tydligt att rast bestod främst av mycket fysisk rörelse. Jag har också varit lärare – folkskollärare – själv och jag tror kanske att jag tagit med mig lite av rörelseglädjen.

Kravlös rörelseglädje

I början av min lärarbana – i början av 1970-talet – påminde rasterna en hel del om de jag haft som barn. Det var ständigt kamp om bollplanen så vi lärare fick organisera tillträdet. Under åren förändrades detta och eleverna drog sig alltmer ner mot asfalterade ytor där det spelades ”innebandy”, något som ju inte fanns under min skoltid. Även här var det mycket könsuppdelat med framförallt ”killar” (som det hade blivit nu) som spelade med boll eller klubba. ”Tjejerna” (som det hade blivit nu) hoppade alltjämt obegripliga saker med gummiband, gjorde klapp och rimramsor som jag aldrig klarat av att utföra. Givetvis var det också en grupp elever av båda könen som inte utförde så mycket fysisk aktivitet.

Som folkskollärare var man ju någon sorts universallärare och skulle undervisa i allt. Jag hade under de flesta av mina verksamma lärarår också ansvar för ”gympalektionerna”. I början var det nog lite stelt, så som man hade lärt sig på lärarutbildningen, med att sitta på led, värma upp och göra saker på kommando och kanske blev det inte alltid så mycket rörelseglädje för var och en.

Paradoxalt nog tyckte jag minst om bollspelen för här blev skillnaderna i förmåga så tydliga. Det var inte enbart mellan tjejer och killar utan även inom de olika grupperna. Dessutom blev tävlingsmomentet ofta till problem. Bäst tror jag att jag lyckades med något som kan liknas vid ”hela havet stormar”.

De elever i min egen klass som jag kände och litade på kunde få ett långt pass under en dubbellektion att själv sysselsätta sig i idrottshallen. Här uppstod en fantastisk aktivitet – bland båda könen – där linor, bommar, hopprep och bollar kom fram. Idag kan jag känna att jag inte hade full kontroll över varje individ om någon hade fallit från en klätterlina eller ribbstol eller annat. Här var barnen knappast ”vingklippta” för att tala med Olof Jonsssons ord.

Det jag ville åstadkomma var den kravlösa rörelseglädjen som vi kanske inte brukar låta barnen känna. Oftast ska de prestera och vi ska mäta resultat; de ska lära sig regler och tvåtakt i basket och en massa annat. Men just detta att röra sig fritt, klättra, hoppa eller kräla på mattor bara för att det roligt är vi lite mer restriktiva med.

Jag tror också att det kan vara värdefullt om pedagogen själv är lite förebildlig. Min egen folkskollärare var med och spelade fotboll och åkte skridskor. Han inspirerade mig och som lärare ställde jag mig gärna i målet och blev beskjuten, slängde mig i linor, cyklade i terrängen eller lekte i simbassängen. Det finns naturligtvis även andra sätta att uppmuntra till lek och rörelse och var och en för göra det som känns rimligt. Viktigast är kanske att man deltar på något sätt, kanske bara genom att visa intresse.

Utvecklande miljöer

Det är här jag tycker att jag känner en frändskap med Olof Jonsson när han menar att som lärare kan vi ge barnen möjligheterna till de här valen. Genom att planera lekytor och ge dem redskapen och tilliten. Visserligen talar han om lite mindre barn än vad jag gjort ovan men det han säger är nog ganska generellt. Han systematiserar rast- och lekmiljön utifrån fyra olika aspekter:

  • lekställningar och gungor
  • avgränsade ytor, som staket och buskage
  • den vilda delen med nivåskillnader (kan vara skog, kulle eller uppbyggt
  • stor öppen yta att springa sig trött på

Olof Jonsson tycker att vi har alltför lätt att bara förbjuda. ”Ni får inte kasta snöboll!” ”Ni får inte klättra i träd!” ”Inga pinnar!”

Vuxenrollen

Nog kände man av detta stora ansvar i idrottshallen och kände att man bort förbjuda ett och annat. Men vi måste hela tiden förhålla oss till detta. Det vi inte vill ha är alla mot en eller ”du kasta på mig jag ska ge igen, din jävel!” Det är beteenden vi inte skulle godkänna någonstans. Men själva snöbollskastandet är ju en bra rörelse, menar Jonsson. Och motoriskt sett är det otroligt viktigt att få klättra på olika saker, gärna träd men kanske duger det med sånt som finns i idrottshallen också. Det är genom att testa och försöka som man växer, säger han.

Sammanfattningsvis, menar han, att man tillåts för lite att försöka i skolan utan att det ständigt ska bedömas. Här har fritidspedagogen något att erbjuda. Dessvärre är samverkan med skolan ganska ensidig; det blir oftast så att fritidspedagogen får vara med I SKOLAN utan att man diskuterar på lika villkor.

Kanske synd att man inte blev fritidspedagog istället?  

Körsångare

Fotolänk nederst på sidan

Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
 
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
 
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
 
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
 
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.  
 
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
 
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.  
 
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
 
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).  
 
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.  
 
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.  
 
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.  
 
 Fotolänk: ”Choir” (CC BY-NC-ND 2.0) by La Shola y EL Gringo?

Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Snöröjt

Snöröjaren (kompletterande text längst ned)

Blötsnöfallet för några dagar sedan skapade ett akut behov av snöröjning.

På vår gemensamma gård hemma (ca 14×32 m) hade det redan kört fordon som skapat vallar och hårdpackad snö framför de tre husen (framför två egentligen). När snöfallet avtog fram emot eftermiddagen, tyckte jag att det kunde vara rimligt att jag, som ju är pensionär,  gjorde en insats, så att mina mer nyttiga och yrkesverksamma grannar inte skulle behöva hålla på med snöröjning efter jobbet.

Eftersom vi är gemensamma ägare av en ”bôsastor” snöslunga borde det ju inte vara något större problem att röja planen. Jag plockade därför ut nämnda maskin ur ett garage, fyllde på bensin (givetvis alkylat av miljöskäl) och drog igång maskinen på första draget.

Vi brukar börja närmast husen och bit för bit skicka iväg snön med snöslungans imponerande kraft tills vi avslutar vid andra sidan; ett särskilt kapitel brukar vara den vall som kommunens plogare lägger upp framför vår 14 m breda utfart mot stora vägen.

Med fullt gaspådrag kastade jag mig över det tunna, blöta snölagret inne vid husväggen. Tre vändor – motsvarande ungefär den bredd det kräver att köra ner en bil och gå torrskodd ur denna – lyckades jag köra innan det var stopp för att den blöta snön stockade sig. Det blev till att rensa utblåsningsröret med ett krattskaft. Så gick det några meter innan det blev stopp igen och den stora maskinen suckade till och stannade av utmattning.

Nu var det inte bara att ”rensa röret” utan jag blev också varse vad ”tvåstegsslunga” innebar. Jag tror att alla har en idé om att en snöslunga har en sorts anordning som går horisontellt och matar in snön; jag har förstått detta som det första steget. Det andra steget däremot består av en vingförsedd anordning som roterar vinkelrätt och vertikalt bakom den första. Den senare är säkert viktig för att kasta snön särskilt långt och kraftfullt.

Jag insåg snabbt att det var den där bakre – det andra steget – som var problemet för även om jag rensat den främre mataren satt den bakre ”som berget”. Efter åtskilliga upprensningsaktioner fann jag för gott att ge upp.

Nu hör det till saken att jag just hade skaffat en liten snöslunga – en s.k. enstegssnöslunga – åt min son, som har en lång trottoar utanför sitt hus, vilken han förväntas röja så att den blir framkomlig för allmänheten. Jag fann blötsnön vara ett utmärkt tillfälle att testa den lilla ”enstegaren” med en förhållandevis liten fyrtaktsmotor eftersom jag ännu inte levererat maskinen till sonen.

Det var naturligtvis inte läge att försöka röja hela planen med den lilla ”trottoarslungan”, som man dessutom måste putta själv,  men jag upptäckte att den faktiskt fungerade – efter sin förmåga – avsevärt bättre än den stora då det bara var att köra ner krattskaftet i röret när det var stopp och så var den redo att köra igen.

Den mesta snön fick alltså ligga kvar och grannen hade i alla fall fått en ränna att köra ner sin bil i. Nästa dag låg vallarna och bilspåren kvar. Man hade lovat frost (som ju inte blev så mycket av) och jag tänkte, att om det fryser i de här spåren kommer det inte att gå att köra slunga även om snön är torr och fin. Jag beslutade mig därför att göra ”på gammalt vis” (som prästen hemma i Dalsland brukade säga i söndagsgudstjänsten) och skotta för hand.

Om man ska ge en kort bakgrundshistorik till mitt snöskottande, kan jag berätta att jag skottat den här gården för hand – ensam – under många år innan min nuvarande yngre granne flyttade in och tyckte att det var mer eller mindre självklart med en snöslunga.

Då jag skottade själv använde jag en sån där snösläde (ja flera olika för de tar slut) som man inte behöver lyfta snön med, utan man kan köra snön framför sig och tippa av den vid det stup som lägligt ligger utanför planen. Jag brukade alltid gå ut utan ambition att bli färdig snabbt och köra på tvären åt ett håll (åt stupet) och ta så brett jag orkade. Var det blöt snö kanske det räckte med 15-20 cm åt gången. Det tog sin tid men gården brukade bli fri från snö till slut.

Efter att vi skaffat snöslunga gemensamt har vi inte längre någon snösläde men vi har förstås varsin snöskyffel. Nu stod jag alltså där med en liten, men bra, snöskyffel och en massa tillkörd och spårad blötsnö som inte snöslungan rådde på. Vad göra? Jo, det blev till att röja ”på gammalt vis” med  snöskyffel. Eftersom gården är stor var det inte rimligt att köra snön framför sig med skyffeln utan jag lastade helt enkelt upp den i skottkärra och tippade där jag brukade tippa när jag handröjde senast.

Ingen brådska tänkte jag där jag envist lastade snöslask i skottkärran; det har gått förr. Jag skrattade för mig själv: här går jag och tränar alldeles gratis och så finns det folk som betalar för att gå på gym. Inomhus dessutom!

Jag var faktiskt lite stolt när jag var klar. Jag klarar det ännu vid 70 års ålder!

Foto: ”Snöröjaren” är ett foto av en miniatyrfigur – tillverkad av min dotter till födelsedagspresent – av hennes far som snöskottare, alltid iförd en gammal, sliten, orange parkas. Originalet har en hedersplats hemma.

 

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑