Kategorifritid

Toffeljakt

  • "Gotthåppen"
En av mina foppatofflor ”slet sig” från bakdäcket på min Black Pearl så jag gjorde om turen med min Godthab. Med lite tur kanske jag kunde hitta den. Dessvärre var det nog som att leta efter ”en nål i en höstack”. Men jag gjorde ett helt annat fynd i slutet av sjön, en s.k. ”gösambulans” enligt en bekant fiskeintresserad.

Eftersom det var lugnt väder avstod jag torrdräkten. Mycket enklare och dessutom kan jag ha neoprenstövlarna i ”gotthåppen”; de får inte plats under däcket på min Black Pearl. Där får man istället använda neoprenstrumpor för att skydda gummifötterma på torrdräkten.

Springa snabbt och få en tå på bollen

Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).

ett fotbollslag

Mitt fotbollslag från 60-talet. Jag knästående från vänster

Vår lagledare hette ”Otto” och var en sorts alltiallao i klubben. Han tog hand om oss, tvättade tröjor, skötte träningen och körde till matcherna. Såna personer finns nog inte längre.

Det var alltid roligt när Otto ringde hem till mina föräldrars telefon och frågade om ”Lasse var hemma”. Då visste man att det var match på gång och att man var uttagen att spela.

Fotbollsspelandet var viktigt som jag minns det nu långt efteråt. Själv spelade jag ”vänsterytter” som det hette på den tiden och hade nummer 11 på ryggen.

Jag uppfattade mig aldrig som någon större stjärna men jag var snabb och ute på kanten kunde man ofta ta sig fram på ren snabbhet. Någon vidare fotbollsteknik hade jag väl inte och jag tror aldrig att jag någonsin nickade en boll. Däremot höll jag mig ofta framme när bollen var på marken och kunde få en tå på bollen i avgörande ögonblick.

Det kunde bli en hel del mål  under en säsong men det var nog inte lika viktigt som nuförtiden. Jag minns en serieavslutning då vi fick någon sorts förtjänsttecken där jag även fick ta emot ett tecken från en frånvarande kamrat. Otto skämtade då och sa att den som gjort särskilt många mål fick två tecken.

Jag tyckte väl att det var roligt att han nämnde detta inför de andra men det var aldrig något snack om ”skytteligaledare” eller individuell status som det är numera.

Dessvärre tog fotbollsspelandet slut när gymnasiet tog alltmer tid. Jag slutade efter juniorlaget. Då var jag 18 år och vi spelade i riktiga fotbollskängor, vilket inte var tillåtet i pojklagen. Jag tror att det var bra.

Det var ingen materialhysteri alls på den tiden. Men jag minns mina första fotbollskängor som jag fick köpa genom klubben. Nog kändes det då som att man var en ”riktig” fotbollsspelare.  Det var ju också helt otvetydigt så att när planen var blöt och hal, hade man ett avsevärt bättre grepp med dobbar under fötterna.

Det var särskilt bra för den vars främsta tillgång var att springa fort ute på kanten (och slippa nicka framför målet).

Det är en konst att tälta

  • Tältplats

Det finns säkert många ”riktiga” äventyrare som skulle ifrågasätta min förmåga att klara mig under riktigt extrema förhållanden på ogästvänliga platser. Låt mig därför redan nu klargöra att jag menar tältning när det är barmark. Vintertältning har jag ingen efarenhet av.

Jag antar att de flesta redan som barn fann det spännande ”att ligga i tält”. Detta intresse har dock en tendens att svalna med stigande ålder, speciellt människor i min ålder brukar rysa av vämjelse när det blir tal om tältning och de återkallar minnen av tillfällen då de blivit både blöta och kalla, för att inte tala om alla andra olägenheter med toalettbestyr och prylar som är svåra att hålla reda på.

Bäst att börja från grunden

För att riktigt uppskatta tältning tror jag (som f.d. pedagog) att det är något man måste lära sig från grunden. Först måste man framhålla att det är ingen som helst olägenhet (tvärtom) att sova i tält när vädret är lagom varmt, vindstilla och uppehåll. Det är heller ingen konst om man är på en campingplats och kan förvara alla prylar i en rymlig bil och även sig själv om det kniper.

Det är när man måste vara utomhus med hela sin utrustning som man sätts på prov när det är blött och kallt. Bäst är förstås om man inte behöver sättas på prov utan har möjlighet att få följa med någon som vet hur man beter sig, att vara lärling och låta den kunnige ”föra befäl” är ett utmärkt sätt att lära sig. Detta låter kanske lite främmande för dagens medborgare men alla som har gjort ”lumpen” har nog en fördel, därför att man har fått lära sig att hålla reda på sina prylar och för att man har blivit tvungen att göra saker som man egentligen inte vill göra. Själv lärde vi oss dock inte av någon som redan kunde utan vi var tvungna att begå alla fel och lära oss den hårda vägen.

Det var 1972, min blivande maka och jag hade skaffat ett litet fint fjälltält (ca 2 kg) innan vi begav oss iväg på Nordisk rundtur med tåg. Första övernattningen i tältet blev i Bodö norr om polcirkeln. Glada över den vackra omgivningen slog vi upp vårt lilla tält vid en camping alldeles vid havet. Under natten blåste det upp till stormstyrka. Vårt lilla tält låg visserligen som ett strykjärn i blåsten men vi själva hade ju aldrig tältat i sådan vind. Det blev inte mycket sömn den natten och vi förstod nog omsider att vi bort söka upp ett mera vindskyddat läge.

Nästa nybörjarfel – vi hade ju aldrig varit så långt norrut tidigare – var att vi inte hade vare sig sovsäck eller liggunderlag. Istället hade vi tagit med ett stort täcke som täckte hela tältbottnen. Till oss själva hade vi sådana där täckkläder (byxor och jacka) som man har på vintern. Detta räckte förstås inte för att hålla värmen när man låg ner.

Vi fyratiden på morgonen fann vi för gott att rädda tältet och oss själva. Vi tog ner det och sov sedan vidare, sittande på golvet, på campingens toalettrum för respektive damer och herrar. Vi lärde oss en hel del nyttigt den natten! Men det hade förstås gått lättare tillsammans med någon som haft erfarenhet av att tälta i arktisk miljö.

Vi fick emellertid ”blodad tand” som man säger och försedda med våra bistra erfarenheter tog vi oss an en bit av Kungsleden (Abisko – Kebnekaise – Nikkaluokta) året därpå, 1973.  Det fungerade utmärkt och på hösten gifte vi oss. Det har hållit sedan dess och kanske är det som några ”pensionärer” sa då: Klarar man att vandra i fjällen tillsammans, klarar man att hålla ihop senare i livet. Kommande år blev det Padjelanta med många tältnätter och mycket regn men också solsken.

Håller man sig bra torr – i synnerhet sovsäcken – och varm samt samt har mat går det egentligen ingen nöd på en. Efter en natts skön vila och frukost, är man redo för nya 8-10 timmars vandring.

Var sak på sin plats

En viktig sak som man lärde sig i ”lumpen” var att hålla reda på sina grejer; detta var en långt mer användbar kunskap än krigandet mot ”lede fi”. Ute i naturen med tusen prylar att hålla reda krävs en viss ordning och disciplin av fjällvandraren.

Det börjar förstås hemma i lugna och ro. Vad måste man ha med sig? Här har man lärt sig att även om det är 25-30 grader och sol utanför dörren är det inte alls osannolikt att man kan råka ut för ett fåtal plusgrader och regn, i värsta fall snöblandat. Packlistor som sparas och revideras år från år utifrån gjorda erfarenheter är ett måste.

Regnkläder förstår väl de flesta att man måste ha men att man även måste ha varm tröja, mössa och vantar (helst regntäta) är kanske mindre självklart. Börjar man frysa ute på fjället, gör man ofta ”fel” saker. Säkrast är att bara gå på för då håller man värmen. Till slut måste man emellertid vila och äta och då gäller det att hitta en tältplats.

Moränkulle, någotsånär vindskyddad, är en idealisk plats men moderna tält klarar även vind ganska blött underlag. Vi har lärt oss att ta med en sån där liten presenning som man ofta kan köpa för under tio kronor och lägga den under tältbottnen, mest för att skydda tältet och öka livslängden på tältbottnen. Att det skulle regna in ovanifrån betraktar vi som uteslutet på ett tält som numera kostar runt 10 000kr.

När man valt tältplats, gäller det att få upp tältet snabbt medan man alltjämt är varm; man börjar snabbt frysa när man inte längre går. Är man flera delar man på sysslorna på ett förutbestämt sätt så att man snabbt får ordning i tältet. Underlägg och sovsäckar görs i ordning inne i det torra tältet. Andra ser till att det lagas mat. Inget är så positivt för humöret som ett ordentligt mål varm mat när man har avslutat dagens vandring.

Är det busväder ute när man slagit läger gäller ”stabsläge”. Då måste alla grejer vara under tak, vatten hämtat och varje person måste ha full kontroll över alla prylar och egna rörelser inne i tältet. När så är fallet, kan man tända stormköket (gas) i absiden (förtältet). Med allt och alla på plats sprider sig en förförisk värme i tältet (medan regnet kanske öser ner därutanför).

Mätta och dästa av den goda friluftsmaten (möjligen inte lika god hemma?) krävs ytterligare en eller kanske två ytterligare aktiviteter som kräver lite disciplin: kvällens toalettbestyr. Här gäller regnjacka på; man undviker att att blöta ner sig när man inte kan gå inomhus.

Efter detta sista omak är det dags för sovsäcken. Numera sover man ”himmelskt” på de moderna uppblåsbara liggunderlagen. När man väl boat in sig i den varma sovsäcken, hoppas man innerligt att kvällens te eller kaffe inte gör sig påmint förrän till morgonen. Ett häftig regn kan väcka den sovande men oftast är sömnen god efter 8-10 timmars vandring med packning i fjällterräng.

Förhoppningsvis hittade man en tältplats där man har en fjällbäck alldeles utanför ”dörren” så att frukostbestyren på morgonen förenklas. Är det nu uppehåll (vilket det faktiskt ofta är), äter man ute. Är det eländesväder får man laga mat och äta i tältet, vilket inte är så dumt eftersom det ofta känns lite kallt när man kryper ur sovsäcken. Med gaslågan i tältet blir det snabbt varmt.

När det är riktigt motigt

Inget av allt det jag beskrivit hittills är på något vis oöverkomligt svårt. Det gäller främst att tänka sig för och göra ”rätt” saker. Den svåraste påfrestningen däremot är nog att göra klart för avfärd i riktigt busväder, såvida man inte väljer att försöka vänta ut det värsta vädret. Väljer man att gå vidare måste allt packas inne i tältet. När allt är packat under regnskydd, gäller förstås regnkläder och mössa på. Sen ska säckarna ut.

Vi har aldrig upplevt några 100%-igt täta säckar i heldagsregn (även om tillverkaren påstår att säcken är vattentät). Vi skyddar därför all vår packning med en svart sopsäck inuti ryggsäcken. Dessutom ligger sovsäck och annat i egna täta påsar inuti säcken.

När själva packningen är skyddad mot regn, tar vi ner tältet. Det är förstås blött men inte genomblött. Det går bra att ta ner ett tält i regn och sedan slå upp det i regn på kvällen (liggunderlag och sovsäck är ju torra). Oftast regnar det inte hela dagen heller och när det klarnar upp gäller det att breda ut tältet när man rastar. I vinden torkar det på nolltid. Till kvällen skiner förhoppningsvis solen men det kan förstås regna och då gäller disciplin och tanken på den goda mat man får när tältet är på plats.

Förr eller senare skiner solen

Slutligen, för att inte skrämma någon, vill jag påpeka att det sällan är så eländigt som jag beskrivit ovan men det är bra att vara beredd på att det kan vara det. Vid årets fjällvandring i Trollheimen rådde delvis motsatta förhållanden; extrem hetta och ont om vatten på vissa ställen. Men även detta löste sig; en natt regnade det häftigt men var åter fint på morgonen. Vi kom snart till områden med gott om vatten.

Det är sånt som gör att man vill iväg igen.

För den som är intresserad på allvar finns ett snarlikt inlägg här.

En svart kajak

 

Visst är hon vacker min svarta pärla – Black Pearl (#44), byggd av mig under våren hos Petruskajak i Tranås. Black Pearl är ritad av Björn Thomasson.

När badstranden var tom kunde jag med att dra på nörddräkten –  min svarta tuiliq – och öva lite sculling, balance brace och roll.

”…fast farfar jag är”

När jag paddlat och avslutat med bad vid tiotiden, fick jag en lustig association till Evert Taubes Calle Schewens vals där texten lyder: ”Jag är som en pojke fast farfar jag är…”.

Även om om det inte spritter någon rospigg i mig och jag knappast heller drar till mig några jäntors blig så är det i alla fall lite av barndomens sommarlovskänsla att kunna ge sig ner till sjön på morgonen och paddla och bada.

Tidigt ute på sjön

Idag, den 1:e juli, lyckades jag nästan komma ut på sjön tidigt.

Ungefär 07.25 lämnade jag stranden. Men egentligen är det väl inte särskilt tidigt. Önskemålet är att vara där i soluppgången. Men det löser sig kanske om det får gå någon månad (eller två).

Paddeln på bilden är min egentillverkade grönlandspaddel (‘pagaj’), en lågteknologisk träbit jämfört med ving- och europapaddlar i kolfiber och annat fint.

Pagajen blir visserligen lite tyngre än min kolfiberpaddel men de små bladen kräver mindre kraft (men högre frekvens). Dessutom har träpaddeln bättre flytkraft ifall man skulle behöva ligga ner i vattnet av något skäl.

Att bygga en kajak

Jag har byggt en kajak! En smal ”uschling” som jag inte ens vet om jag klarar av att hålla på rätt köl (blir säkert nödvändigt att sätta rollen säkert). Men låt oss inte gå händelserna i förväg.  Tänk bara på att detta inte är någon byggbeskrivning utan enbart en personlig reflektion över mitt bygge!

Byggjigg

 

Efter år och månader av tvekan tog jag kontakt med Petrus kajak i Tranås vid Sommen och bokade en byggkurs. Tranås är kanske annars mest känt för att vara hemort för mångfaldige speedwayvärldsmästaren Ove Fundin och inte minst Lennart Hyland (endast för min generation, kanske).

Petrus kajak har utvecklat ett koncept (en metod som vanligt folk säger) att bygga plywoodversioner av kända kajkamodeller från Björn Thomasson Design på åtta dagar, åtta intensiva dagar! Under dessa dagar byggde kompisarna två ”Frej” och jag en ”Black Pearl” (BP).

Vi började bygget en lördag f.m. och blev klara med själva bygget vid lunch söndagen en vecka senare. Det blir långa dagar; man får räkna med minst tolv timmar der flesta dagarna. Epoximomenten måste klaras av enligt planen för att man ska kunna gå vidare nästa dag.

Plywoodkajak – blir det en låda?

När jag säger kajak med plywood som bas, ska man inte tänka ”cigarrlåda” eller något som liknar barnens lådbilar. De färdiga kajaker som byggs hos Petrus kajak är minst lika släta och formsköna som någon glasfiber- eller plastkajak. Dessutom väger de ”ingenting”, knappast mer än 15-16 kg för min Black Pearl (BP).

Petrus kajak har investerat i en datorstyrd fräs, vilket gör att alla kajakens delar passar ihop exakt. Själva skrovet på en BP består enbart av sex olika delar: två bottendelar, två fribord och två däcksdelar (för och akter). Till detta kommer förstås ytterligare en del detaljer såsom luckor, sittbrunnssarg, sits och skädda m. reglage. Luckinfästningar och sits har Petrus kajak gjutit i glasfiber/kolfiber.

Nu tror man kanske att detta är något man lätt gör i garaget hemma och det är visserligen möjligt att köpa en komplett byggsats med beskrivningar om man är sugen på att prova på. Själv skulle jag nog inte ge mig på bygget hemma första gången eftersom man då går miste om den utmärkta handledning man får hos Petrus kajak. Därtill krävs att man har tillgång till lämpliga verktyg och en absolut rak (horisontellt och vertikalt) ”byggjigg”. Denna behövs för att man ska kunna rikta spantmallarna i såväl höjd- som sidoläge. Hos Petrus kajak gjorde vi detta på ett elegant sätt med en laserstråle som lät oss montera mallarna exakt i linje.

Nogrannhet och precision

När spantmallarna var på plats, fick vi lära oss en hel del praktiska tricks. Skrovdelarna placerades i spantmallarna och fixerades i exakt rätt position med smältlim (pistol) på utsidan. För och akter najades (syddes) ihop med koppartråd som senare klipptes/slipades bort. När det senare var dags att lossa det hopbyggda skrovet, var det bara att värma loss det med värmepistol.

Med de fyra skrovbitarna i min BP fixerade i sina postitioner, täckte jag springor (om några i de perfekta bitarna) med silvertejp på utsidan. Därefter beströks hela insidan med ”tunn” epoxi. Alla skarvar spacklades med ”förtjockad” epoxi (förtjockad med ”fluff”) så att skarvarna blev avrundade och eventuella större springor tätades till. Efter detta laminerade vi hela skrovets insida med glasfiberväv som rollades fast med korthårig roller och epoxi mycket noga så att inga luftblåsor bildades mellan väven och skrovet.

Denna procedur är en sorts standardprocedur som upprepas vid olika moment: epoxi i grunden, tjock epoxi i springor och som lim, på med väv och slutligen rollning med ytterligare epoxi. När skrovet var fädigt och hjälpligt härdat nästa dag, var det dags för samma behandling av däckets insida (epoxi+väv+rollad epoxi).

Respektfullt närmande till epoxin

För alla oss som inte tidigare handskats med epoxi var det nödvändigt med lite ”utbildning” eftersom materialet är mycket allergent och inte får komma i kontakt med huden; ”smittskyddsklädsel” gäller d.v.s. plastärmar och förkläde, skydd för håret och gärna dubbla handskar vid ”kladdjobb” inuti skrovet där det är svårt att komma åt; alltid minst handskar vid vanliga penseljobb där det är lättare att komma åt.

Epoxi är också temperaturkänsligt och känsligt för hur man blandar de två olika komponenterna. All epoxi som vi blandade i lämplig mängd måste vägas på en noggrant kalibrerad våg där de olika proportionerna endast tilläts variera inom mycket snäva ramar. Under början av veckan var det ett nervöst jobb att blanda rätt och jag ville gärna komma exakt på tiondelen av grammet när jag hällde upp ur de två olika dunkarna.

Felblandad epoxi kunde bli en katastrof, fick vi höra. Det kunde bli till en seg massa som inte härdade och som inte kunde vare sig slipas eller tvättas bort. Vi (jag) insåg allvaret och drog varje ny dag en lättnadens suck när gårdagens epoxiarbeten hade härdat så pass att vi kunde fortsätta arbetet. Fördelen är att epoxi inte luktar.

En hel del hål i däcket

För och akterdäck najas ihop framför sittbrunnshålet och förstärks med ytterligare glasfiber på undersidan. När däcket härdat på undersidan, återstod det en del pyssel; hål för luckor ska sågas ut samt skruvhål med spackel för infästningen för luckan på bakdäck. Sittbrunnen ska sättas på plats enligt mall och tätas noggrant på undersidan. Överblivet material sågade vi senare av på undersidan med en ”multimaster”. Lite nervöst, eftersom man är rädd för att såga ner i det laminerade däckets undersida. På ovansidan sågas den överskjutande delen av främre luckinfästningen av med med samma verktyg och allt slipas i nivå med däcket.

Undergångar

För däckslinorna har Petrus kajak en sinnrik metod. Vi borrade de anvisade hålen parvis i däcket och trädde en bit plastslang med en lina inuti ner genom det ena hålet och upp genom det andra (linan förhindrade att plastslangen fick veck). På undersidan av däcket applicerade vi sedan tjock epoxi och flera lager glasfiberväv som penslades med tunn epoxi. Nästa morgon tog vi en kraftig tång och en träbit som skydd för däcket, tvinnade slangen hårt, drog och skar av. Sedan gjorde vi samma procedur från andra hållet och drog ut slangen som då gett form åt en slät och fin kanal för de däckslinor som vi senare ska dra genom kanalerna.

Jag velade lite i mitt bygge och hade först tänkt att inte ha någon skädda men eftersom byggkollegorna byggde varsin Frej som krävde mer tid ändrade jag mig och valde skädda. Det blev till att såga hål i aktern och laminera fast en skäddabox.

Fixera däcket

För att laminera utsidan fick vi lossa skrovet, vända det med botten upp och laminera allt med glasfiberväv som fick skjuta ut en bit över kanten. Nästa dag vände vi tillbaka skrovet och renslipade skrovkanten och limmade fast däcket. Den överhängande remsan av glasfiberväv på skrovet veks över och laminerades fast på däcket. Efter att jag strukit förtjockad epoxi som lim på fribordens kant och däcket fixerats på plats veks den överhängande väven på skrovet in över däcket som bestrukits med epoxi runt om. Därefter ”band vi ihop” hela farkosten för att få en stark fog mellan däck och skrov. Sedan fick allt härda i fred.

När fogen härdat var det dags att laminera däcket ovanpå enligt samma procedur. Den väv (ca 5 cm) som gick utanför däcket lamninerades fast i skrovet. Däckskarven mot skrovet fick sålunda förutom limningen dubbla glasfiberväv på utsidan och senare ett lager på insidan.

Laminering inuti

När däckslimningen härdat återstod ett mindre trevlig arbete, nämligen att applicera remsor av väv mellan skrov och däck på insidan av skrovet. Nu var det ”smittskyddsdräkt” som gällde; ingen epoxi fick komma i kontakt med hud eller hår.

Detta arbete gick väl någotsånär i sittbrunnen där man – väl skyddad – kunde krypa långt in i kajaken (som nu låg på sida). Längst ut i skotten på min smala BP blev det nog ”si och så” i de mest trånga utrymmena. Här kommer det nog också att krävas en del slipning i efterhand när epoxin och glasfibern härdat (det blir väldigt vasst). Men det är nog ingen som helst risk att däcket lossnar!

Den sista förmiddagen

Sista dagen, innan jag skulle åka hem, sågade jag hål i däcket för skäddareglaget, limmade fast själva anordningen och beströk slutligen hela skrovet med en tjockare epoxi än vi använt tidigare.

Sen är det nödvändigt att all epoxi får härda en vecka innan den slutgiltiga slipningen och målningen kan påbörjas. För säkerhets skull avstår jag från att måla  själv och låter Petrus kajak göra detta. Alla vet ju att det är en konst att måla snyggt.

En Black Pearl ska givetvis vara svart som natten.

 

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester

Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Skotta snö

Snöslunga i all ära men idag efter stafettfinalerna kunde jag inte motstå att handskotta som i ”gamla tider”. Nu ska man förstås vara uppriktig och tala om att en hel del gynnsamma villkor förelåg: 3 cm torr snö, härligt väder, inga yrkesplikter, stafettmedalj. Det mest positiva, förstås: det var inte nödvändigt att skotta över huvud taget, men man fick en knapp timmes frisk luft och motion. Inte heller väsnades jag eller brände några fossila bränslen.

Spår i snön

Spår i snön

Under de senaste veckosluten då vi haft förmånen att ha snö liggande på marken, har jag kryddat mitt bastubad på fredag eftermiddag med att rulla mig i snön. Det är verkligen en härlig känsla och alls inte någon prestation ifall nu någon trodde detta. Bilden visar spåren av min framfart kvällen innan.

 

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑