Kategorihantverk

Byta riven mudd


trasig latexmudd
Trasig latextmudd

Man ska inte irriterad försöka dra en torrdräktsmudd i tunn latex över en svettfuktig hand genom att stoppa in ett finger och försöka kränga den över handen. Risken att den rämnar är överhängande. Utan tätningar vid handleder, hals och fötter är torrdräkten alltjämt ett utmärkt regnplagg men skulle man hamna i vattnet kommer den att släppa in vatten, vilket kommer att medföra en hel del problem som var och en kan förstå.

Nu rev jag alltså sönder latexmudden vid ena handleden när allt var riggat för paddling. Det var bara att ”löpa linan ut”. Någon större risk att hamna i vatten var det väl inte men det är bra att tänka på att det inte är badtemperatur när isen börjar lägga sig på lugna ställen. Min torrdräkt har visserligen några år på nacken och jag har förstått att de där latexdetaljerna kommer att gå sönder förr eller senare. Bra om det blivit senare, men nu hade det hänt och något måste göras.

”Vill ni veta någonting, så fråga …”

Standardproceduren när det är något man vill veta eller står inför något problem är numera att man ”googlar”. Det tog inte lång stund att hitta företag som kan reparera torrdräkter, inte var det så särskilt dyrt heller men ett visst besvär (och kostnad) blir det förstås att skicka eller resa iväg med dräkten.

Dessbättre hittade jag också företag som säljer de grejer man behöver för att laga dräkten själv. Kanske vore det bra att själv kunna reparera när nästa latexdetalj går sönder? Man vänder sig då till världens största instruktionssajt för allt möjligt, nämligen Youtube.

Jag prövade lite sökord som ”drysuit repair”, ”laga torrdräkt”, ”latexmudd”, ”wrist seal” m.fl. Det tog inte många minuter innan jag hittade den första instruktionsfilmen. Därefter tillbringade jag väl någon timme med att titta på några olika filmer och det verkade ju inte vara någon större konst att själv limma på en ny handledsmudd.

Nästa steg blev att kolla av marknaden för latexmuddar och lim. Priserna varierade ganska mycket och olika slags lim föreslogs. Muddarna var av två slag: ”flaskhals” eller ”kon”. På min torrdräkt sitter det redan ”flaskhalsmuddar” vid handlederna men jag hittade inte någon svensk leverantör som kunde leverera ”flaskhalsar” (utländska fanns det flera men jag var osäker på leveranstider, frakt-eller tullkostnader). Jag valde därför konformad mudd och beställde ett par (de kom i par) + en burk ”muddlim” från en svensk återförsäljare.

Limma latexmudd


Efter några dagar kom de beställda varorna. Nästan andäktigt begav jag mig ner i källarplanet för att gå till verket efter att först ha tittat på intruktionsvideorna ytterligare några gånger. Väl på plats riggade jag omständligt upp mina grejer för ”operationen. Jag visste i stort sett hur jag skulle göra men praktiken är alltid lite krångligare, speciellt när det var första gången och man är rädd att ställa till med ”obotlig” skada på dräkten. Men jag tror att jag lyckades få till en fungerande torrdräkt.

För att kunna minnas detaljerna och eventuellt göra saker bättre vid ett kommande tillfälle lät jag en liten s.k. ”äventyrskamera” titta på när jag utförde mina bedrifter. Den filmen finns att bese för envar som skulle kunna vara intresserad.

Att bygga en kajak

Jag har byggt en kajak! En smal ”uschling” som jag inte ens vet om jag klarar av att hålla på rätt köl (blir säkert nödvändigt att sätta rollen säkert). Men låt oss inte gå händelserna i förväg.  Tänk bara på att detta inte är någon byggbeskrivning utan enbart en personlig reflektion över mitt bygge!

Byggjigg

 

Efter år och månader av tvekan tog jag kontakt med Petrus kajak i Tranås vid Sommen och bokade en byggkurs. Tranås är kanske annars mest känt för att vara hemort för mångfaldige speedwayvärldsmästaren Ove Fundin och inte minst Lennart Hyland (endast för min generation, kanske).

Petrus kajak har utvecklat ett koncept (en metod som vanligt folk säger) att bygga plywoodversioner av kända kajkamodeller från Björn Thomasson Design på åtta dagar, åtta intensiva dagar! Under dessa dagar byggde kompisarna två ”Frej” och jag en ”Black Pearl” (BP).

Vi började bygget en lördag f.m. och blev klara med själva bygget vid lunch söndagen en vecka senare. Det blir långa dagar; man får räkna med minst tolv timmar der flesta dagarna. Epoximomenten måste klaras av enligt planen för att man ska kunna gå vidare nästa dag.

Plywoodkajak – blir det en låda?

När jag säger kajak med plywood som bas, ska man inte tänka ”cigarrlåda” eller något som liknar barnens lådbilar. De färdiga kajaker som byggs hos Petrus kajak är minst lika släta och formsköna som någon glasfiber- eller plastkajak. Dessutom väger de ”ingenting”, knappast mer än 15-16 kg för min Black Pearl (BP).

Petrus kajak har investerat i en datorstyrd fräs, vilket gör att alla kajakens delar passar ihop exakt. Själva skrovet på en BP består enbart av sex olika delar: två bottendelar, två fribord och två däcksdelar (för och akter). Till detta kommer förstås ytterligare en del detaljer såsom luckor, sittbrunnssarg, sits och skädda m. reglage. Luckinfästningar och sits har Petrus kajak gjutit i glasfiber/kolfiber.

Nu tror man kanske att detta är något man lätt gör i garaget hemma och det är visserligen möjligt att köpa en komplett byggsats med beskrivningar om man är sugen på att prova på. Själv skulle jag nog inte ge mig på bygget hemma första gången eftersom man då går miste om den utmärkta handledning man får hos Petrus kajak. Därtill krävs att man har tillgång till lämpliga verktyg och en absolut rak (horisontellt och vertikalt) ”byggjigg”. Denna behövs för att man ska kunna rikta spantmallarna i såväl höjd- som sidoläge. Hos Petrus kajak gjorde vi detta på ett elegant sätt med en laserstråle som lät oss montera mallarna exakt i linje.

Nogrannhet och precision

När spantmallarna var på plats, fick vi lära oss en hel del praktiska tricks. Skrovdelarna placerades i spantmallarna och fixerades i exakt rätt position med smältlim (pistol) på utsidan. För och akter najades (syddes) ihop med koppartråd som senare klipptes/slipades bort. När det senare var dags att lossa det hopbyggda skrovet, var det bara att värma loss det med värmepistol.

Med de fyra skrovbitarna i min BP fixerade i sina postitioner, täckte jag springor (om några i de perfekta bitarna) med silvertejp på utsidan. Därefter beströks hela insidan med ”tunn” epoxi. Alla skarvar spacklades med ”förtjockad” epoxi (förtjockad med ”fluff”) så att skarvarna blev avrundade och eventuella större springor tätades till. Efter detta laminerade vi hela skrovets insida med glasfiberväv som rollades fast med korthårig roller och epoxi mycket noga så att inga luftblåsor bildades mellan väven och skrovet.

Denna procedur är en sorts standardprocedur som upprepas vid olika moment: epoxi i grunden, tjock epoxi i springor och som lim, på med väv och slutligen rollning med ytterligare epoxi. När skrovet var fädigt och hjälpligt härdat nästa dag, var det dags för samma behandling av däckets insida (epoxi+väv+rollad epoxi).

Respektfullt närmande till epoxin

För alla oss som inte tidigare handskats med epoxi var det nödvändigt med lite ”utbildning” eftersom materialet är mycket allergent och inte får komma i kontakt med huden; ”smittskyddsklädsel” gäller d.v.s. plastärmar och förkläde, skydd för håret och gärna dubbla handskar vid ”kladdjobb” inuti skrovet där det är svårt att komma åt; alltid minst handskar vid vanliga penseljobb där det är lättare att komma åt.

Epoxi är också temperaturkänsligt och känsligt för hur man blandar de två olika komponenterna. All epoxi som vi blandade i lämplig mängd måste vägas på en noggrant kalibrerad våg där de olika proportionerna endast tilläts variera inom mycket snäva ramar. Under början av veckan var det ett nervöst jobb att blanda rätt och jag ville gärna komma exakt på tiondelen av grammet när jag hällde upp ur de två olika dunkarna.

Felblandad epoxi kunde bli en katastrof, fick vi höra. Det kunde bli till en seg massa som inte härdade och som inte kunde vare sig slipas eller tvättas bort. Vi (jag) insåg allvaret och drog varje ny dag en lättnadens suck när gårdagens epoxiarbeten hade härdat så pass att vi kunde fortsätta arbetet. Fördelen är att epoxi inte luktar.

En hel del hål i däcket

För och akterdäck najas ihop framför sittbrunnshålet och förstärks med ytterligare glasfiber på undersidan. När däcket härdat på undersidan, återstod det en del pyssel; hål för luckor ska sågas ut samt skruvhål med spackel för infästningen för luckan på bakdäck. Sittbrunnen ska sättas på plats enligt mall och tätas noggrant på undersidan. Överblivet material sågade vi senare av på undersidan med en ”multimaster”. Lite nervöst, eftersom man är rädd för att såga ner i det laminerade däckets undersida. På ovansidan sågas den överskjutande delen av främre luckinfästningen av med med samma verktyg och allt slipas i nivå med däcket.

Undergångar

För däckslinorna har Petrus kajak en sinnrik metod. Vi borrade de anvisade hålen parvis i däcket och trädde en bit plastslang med en lina inuti ner genom det ena hålet och upp genom det andra (linan förhindrade att plastslangen fick veck). På undersidan av däcket applicerade vi sedan tjock epoxi och flera lager glasfiberväv som penslades med tunn epoxi. Nästa morgon tog vi en kraftig tång och en träbit som skydd för däcket, tvinnade slangen hårt, drog och skar av. Sedan gjorde vi samma procedur från andra hållet och drog ut slangen som då gett form åt en slät och fin kanal för de däckslinor som vi senare ska dra genom kanalerna.

Jag velade lite i mitt bygge och hade först tänkt att inte ha någon skädda men eftersom byggkollegorna byggde varsin Frej som krävde mer tid ändrade jag mig och valde skädda. Det blev till att såga hål i aktern och laminera fast en skäddabox.

Fixera däcket

För att laminera utsidan fick vi lossa skrovet, vända det med botten upp och laminera allt med glasfiberväv som fick skjuta ut en bit över kanten. Nästa dag vände vi tillbaka skrovet och renslipade skrovkanten och limmade fast däcket. Den överhängande remsan av glasfiberväv på skrovet veks över och laminerades fast på däcket. Efter att jag strukit förtjockad epoxi som lim på fribordens kant och däcket fixerats på plats veks den överhängande väven på skrovet in över däcket som bestrukits med epoxi runt om. Därefter ”band vi ihop” hela farkosten för att få en stark fog mellan däck och skrov. Sedan fick allt härda i fred.

När fogen härdat var det dags att laminera däcket ovanpå enligt samma procedur. Den väv (ca 5 cm) som gick utanför däcket lamninerades fast i skrovet. Däckskarven mot skrovet fick sålunda förutom limningen dubbla glasfiberväv på utsidan och senare ett lager på insidan.

Laminering inuti

När däckslimningen härdat återstod ett mindre trevlig arbete, nämligen att applicera remsor av väv mellan skrov och däck på insidan av skrovet. Nu var det ”smittskyddsdräkt” som gällde; ingen epoxi fick komma i kontakt med hud eller hår.

Detta arbete gick väl någotsånär i sittbrunnen där man – väl skyddad – kunde krypa långt in i kajaken (som nu låg på sida). Längst ut i skotten på min smala BP blev det nog ”si och så” i de mest trånga utrymmena. Här kommer det nog också att krävas en del slipning i efterhand när epoxin och glasfibern härdat (det blir väldigt vasst). Men det är nog ingen som helst risk att däcket lossnar!

Den sista förmiddagen

Sista dagen, innan jag skulle åka hem, sågade jag hål i däcket för skäddareglaget, limmade fast själva anordningen och beströk slutligen hela skrovet med en tjockare epoxi än vi använt tidigare.

Sen är det nödvändigt att all epoxi får härda en vecka innan den slutgiltiga slipningen och målningen kan påbörjas. För säkerhets skull avstår jag från att måla  själv och låter Petrus kajak göra detta. Alla vet ju att det är en konst att måla snyggt.

En Black Pearl ska givetvis vara svart som natten.

 

Bro

En liten cykeltur på eftermiddagen tog oss till denna vackra bro. Visst är det en imponerande konst att kunna göra valv i enbart natursten, valv som håller genom åren. Numera är bron avstängd för trafik men det går utmärkt att promenera över den (klicka på bilderna).

[slickr-flickr tag=”horsvad” text=”Bro” items=”7″ type=”gallery”]

Ljuset är lite svårt med stor skillnad mellan skugga och ljus och man kan behöva ta flera bilder med olika mätpunkter. Lite vatten som ser ut som sockervadd gör man med lång exponeringstid och det är ju ett gammalt känt förfarande.

Ibland tänker jag att det faktiskt blir svårare att fotografera ju fler möjligheter man har att ställa in mätområde och fokuseringsområde än om man bara tar mobilen och ”bränner av” en bild (fast även mobilkameran har en hel del inställningsmöjligheter ifall man är intresserad).

De här bilderna på bron ville jag använda för att testa en – för mig – ny gallerifunktion i min WordPressinstallation. Ibland kan det vara intressant att ha ett galleri eller ett bildspel som liksom ackompanjerar texten. Det tillägg till WordPress som jag använt här är Slickr-Flickr som gör att jag kan skapa ett galleri med bilder från en extern webbplats istället för den plats där min blogg är installerad. I det här fallet använder jag bilder från min ”photostream” på Flickr där man kan ladda upp så mycket som 1 TB. Jag behöver alltså inte ta av utrymmet på mitt webbhotell som är betydligt mindre.

Plånboken och samhället

Castanza Wallet by rbieber, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  rbieber 

 

 

Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.

Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.

Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt  missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).

På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.

För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.

En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.

Genombrott

 

 

Avhandling i all ära men nog är det snudd på jämförbar tillfredsställelse när man efter mer än tre timmars hårt arbete, endast avbrutet för köp av verkligt ”tunga doningar”, får genombrott i ett femtioårigt avloppsrör och både ser och hör den oljelika sörjan försvinna den avsedda vägen med något som låter som en suck av lättnad.

Återstår sen endast timmar av sanering både av aktören som antagit en nyans något påminnande om folken långt söderut och av själva omgivningen som förefaller dekorerad av någon experimentell konstnär med speciell förkärlek för svart svagt doftande färg oregelbundet utspridd över golv och väggar. Men det var det värt! ”Bare en blir arg så går de’!” som Emils pappa sa.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑