Myter om asylsökande

11809570955_92f94ec0ec_z
Enkätsvar presenterat som staplar

Jag läste för ett tag sen om en studie där asylsökande har svarat på en enkät och besvarat intervjufrågor. Inalles 456 personer som sökt asyl i Sverige deltog i studien. Studien slår hål på en del myter som vi nog bär på lite var och en.

Ja, vad tror vi sådär i allmänhet om asylsökande om vi inte försöker säga det som vi tror vi bör säga? Självfallet tror nog de flesta av oss att människor kommer hit för att de verkligen behöver. Men – och jag kan nog inte svära mig fri själv – vi har säkert tänkt tanken att de kommer hit för att det är ett bra land eller i klartext: för att de vill åt våra bidrag. Jag skulle vilja träffa den person som aldrig tänkt det senare. Mot den bakgrunden blir studiens resultat kanske lite överraskande.

Frågorna till de asylsökande handlade om var de vill leva i framtiden, om arbete, om studier och familj. De flesta svarar att de vill komma till Sverige för att vi har haft fred länge och för att det är ett bra land för barn att växa upp i. Hela 87% anger att de inte känner till vilken typ av ekonomiskt bistånd de har rätt till om de får uppehållstillstånd i Sverige. Detta är ju intressant eftersom vi ofta hör (och kanske tänker) att de kommer hit för att det är generösa bidrag.

Studien visar också att det finns en stark ambition att ta sig in i samhället, lära svenska och skaffa jobb. Tre av fyra har också gjort en plan för hur de ska få jobb. Många har planer på att starta egna företag.

Många är dock besvikna för att det tar så lång tid att få besked om uppehållstillstånd. Tråkigt nog upplever 3 % att de blivit illa behandlade på asylboenden och 20% uppger att de ustatts för rasism i vardagen. Många vill också ha psykologisk hjälp men inte för att tala om gamla trauman utan om situationen i Sverige.

Studien gjordes av Sweden Research som har gjort studier åt myndigheter och kommmuner. Reportaget fanns i Fria tidningen den 4 november, skrivet av Eva Olsson.

Fotolänk: ”How would you rate your overall experien” (CC BY 2.0) by Elijah

Plånboken och samhället

Castanza Wallet by rbieber, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  rbieber 

 

 

Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.

Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.

Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt  missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).

På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.

För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.

En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.

Från välfärd till ofärd

 

Tre forskare i socialt arbete skrev den artikel där jag har extraherat eller tolkat innebörd i listan nedan. Alla de här uttrycken får mig att reagera starkt. Den här gången tänker jag inte sparka politiskt åt vare sig höger eller vänster utan jag försöker reflektera över vad de här uttrycken har för betydelse för mig.

Här kommer en – som jag ser det – en skrämmande lista:

  • incitamenten för arbete har stärkts
  • arbetslinjen skall råda framför bidragslinjen
  • socialförsäkringar är bidrag
  • om du inte orkar arbeta är du lat
  • den som inte arbetar skall heller inte äta
  • den som inte arbetar skall heller inte leva
  • pressa individer att söka arbeten de inte har en chans att få
  • de oförtjänta är de som försöker få ut så mycket som möjligt av systemet
  • de som är lata fuskar med bidrag
  • om du är sjuk och inte arbetar är det ditt eget fel
  • du har själv valt att vara utan arbete (valfrihet)
  • att jobba skall löna sig
  • från välfärd till arbete

 

Själv ”uppbär” jag numera folkpension sedan ett antal månader och jag kommer inte att drabbas av kravet att söka jobb. Jag kan därför kosta på mig att ”kasta sten från mitt glashus”. Ja, jag kan t.o.m. kosta på mig att kasta den omtalade ”första stenen” därför att jag under mitt mer än 40-åriga arbetsliv har haft en oändliga förmånen att ha ett nästintill obefintligt antal sjukskrivningsdagar.

Mot bakgrund av mina erfarenheter reser sig håret i förfäran (och raseri)  när jag ser att de styrande menar att människor inte arbetar därför att ”incitament saknas” eller för att de låtsas vara sjuka för att få bidrag.

Jag undrar vilka erfarenheter som kan leda fram till sådana föreställningar.

(De tre forskarna skrev artikeln ”Från välfärd till ofärd” i Fria Tidningen under Kulturdebatt den 7 december 2013)

Vinst i vården – läxor i skolan?

Det övergripande temat på detta inlägg är att frågor som vid ett ytligt betraktande verkar kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej sällan är så enkla samt att de genom denna förenkling döljer de verkliga villkoren. Detta skall jag ge två olika exempel på nedan.

Det lär finnas en viss oenighet inom den s.k. rödgröna oppositionen om huruvida man skall få göra vinst i samhälleliga verksamheter som t.ex. vård och utbildning. För den moderata regeringen och dess stödpartier är detta naturligtvis en oproblematisk fråga som man av rent ideologiska skäl besvarar med ett självklart ja, med berått mod som någon uttryckte det.

Nu tänker jag (dessvärre) anta samma attityd som den arrogante utrikesministern som alltid vet bäst och som tittar på journalister med en blick som antyder att det här förstår du inte, lilla vän för att sedan övergå till ett tillrättavisande ”saken är den att …”.

Nu är det så här med vinst i vården att ”saken är den” att ifall man lever på bidrag d.v.s. ”skattebetalarnas pengar” är det förstås uteslutet att man kan få göra vinst som man stoppar i egen ficka eller trollar bort i något skatteparadis, eftersom detta innebär en utarmning av samhälleliga resurser, en sorts parasitärt förhållande, som det framhölls i en artikel som jag refererade för ett tag sedan. Gör man vinst i en verksamhet som drivs med bidrag innebär ju detta att man har fått för mycket bidrag. Om man trots allt, genom att vara innovativ och effektiv, skulle få en slant över av skattebetalarnas pengar, är det förstås självklart att överskottet går in i verksamheten på så sätt att man kan anställa mer personal, höja kvaliteten på måltiderna eller annat som kommer verksamheten till godo.

Helt andra villkor råder förstås för verksamheter som själva drar in sina pengar genom olika avgifter. Där är det ju vinsten som motiverar hela verksamheten och här kan jag inte se att det skulle vara något problem att man gör vinst. Dessutom antas ju den s.k. ”marknaden” hålla koll på utövarna så att de inte tar ut oskäliga vinster.  Väljer en kund köpa en tjänst av ett tjänsteutövare till gällande pris är det ett val man gör på samma sätt som när man går till privattandläkare eller köper en hantverkartjänst.

En annan sådan här förenklad fråga som ibland ”kommmer upp på agendan” är den om ”läxor i skolan”. Här är de underliggande antagandena av två slag:  å ena sidan är det synd om barn och ungdomar som vistats i skolan hela dagen ifall de skall behöva läsa läxor när de kommer hem i stället för att engagera sig i de viktiga frititsaktiviteterna, å andra sidan förekommer även de motsatta argumenten att de behöver lära sig ta ansvar och att det därför är nyttigt eller karaktärsdanande att göra uppgifter hemma varje dag.

Det första tankefelet här är att man identifierar termen ”läxor” som något skoltypiskt; läxor är något man får i skolan, ja, det kan nästan betecknas som någon sorts straff. ”Saken är den” att det är fel att tänka på begreppet läxor på det här sättet för det döljer vad det verkligen handlar om och nu skall jag bli som ministern igen: Att lära sig något är förenat med ett, ibland, hårt arbete och vi har under många år vilselett de unga med att det skall vara så ”roligt”. Det har t.o.m. gått så långt att vissa skolledare frågar ut sina lärare om de inte kan göra undervisningen lite roligare när det blir alltför många underkända i en klass.

Det är naturligtvis bra om det är roligt att lära sig men detta utesluter inte att man ofta måste jobba hårt för att lära sig något; det kan t.o.m. vara så att man kan få slita ganska länge innan tillfredsställelsen av att kunna infinner sig.

Om vi inser detta, blir frågan om läxor eller inte ganska irrelevant och vi inser förhoppningsvis att när man skall lära sig något kräver detta både engagemang och arbete. Dessvärre är våra förmågor inte alltid rättvist fördelade, vilket innebär att en del fattar snabbt medan andra behöver längre tid. De senare behöver då, självklart, ta den tiden någonstans och det naturligaste blir då att man måste utnyttja den tid då man inte är i skolan där man hela tiden måste hänga med i det som pågår.

Låt mig summera: Driver man verksamhet byggd på bidrag från samhället kan man givetvis inte stoppa undan en del i skatteparadis eller egna fickor. Drar man in sina pengar själv är det inte alls orättmätigt att vilja göra vinst på sin verksamhet.

Likaså bör man inse att det krävs arbete, ibland hårt, att lära sig något. Behöver man mer tid än skoldagen är det självklart att man får använda ytterligare tid utanför skoldagen. Kallar man detta ”läxor” är det en fara att man tror att det är något som man bara gör i skolan och följaktligen något som man borde slippa under det som man betraktar som sin fria tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License