Etikett: fördelningspolitik

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi hantverk hem kapitalism politik samhälle

Plånboken och samhället

Castanza Wallet by rbieber, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  rbieber 

 

 

Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.

Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.

Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt  missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).

På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.

För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.

En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Viljan att fördela

Allt mer av den politiska debatten präglas av ekonomiprat där politikerna formligen pucklar på varandra med miljarder som ska spenderas, sparas eller användas på förment bättre sätt. Det är nog inte uteslutet att debattens inriktning gynnar partier som har köp-och-sälj av samhällstjänster som politisk idé.

Vi har fått oss inpräntat att det behövs tillväxt för att välfärden ska säkras men är det så enkelt att ökad tillväxt automatiskt ger ökad välfärd? Är det så självklart att skolan eller vården får bättre villkor om bilföretagen eller restaurangerna gör bättre vinster? Måste det inte också finnas en politisk vilja att se till att överskottet fördelas på något sätt? Men här är det väl nåt jag inte begriper, kanske.

En som verkar begripa sig på såväl ekonomi som politik är Kajsa Ekis Ekman. Hon beskriver i ETC att vår ”BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. /…/ Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård”.

BNP finns förstås tillförlitlig statistik på, så där finns väl knappast något att ifrågasätta, men den stora fråga som infinner sig är förstås varför vi inte har uppnått det som Ekman beskriver som möjligt. Tänk om politikerna sa att, ”vi är dubbelt så effektiva, mätt i BNP, som vi var för ett trettiotal år sedan och därför har vi råd att kosta på gamla, sjuka och skolbarn mycket mera; ja, det finns fler områden som t.ex. hela kultursektorn som också kunde få förbättrade villkor.”

Det enkla svaret på att vi istället måste finna oss i försämrade villkor är att politikerna har valt att inte fördela den ökade produktionen så att den kommer dit där den gör mest nytta. Eller med Ekmans ord: ”Det beror på att Sveriges regeringar beslutat att göra det offentliga fattigare och det privata rikare.”

Ekman avslutar sin krönika med att det kommande valet ger oss en möjlighet att vara med och bestämma om hur våra tillgångar ska fördelas. Om vi inte tycker att ”det offentliga” ska utarmas ytterligare genom genom neddragningar eller privatiseringar, tycker jag nog att vi har en del alternativ i det kommande valet.