I en vanlig sjö

I en vanlig ”sketen” sjö,
långt från saltstänkt skär och ö
dväljs blomst
av sällsam prakt.

Politiskt försvarsspel

Eftersom jag ville slippa reklamen i pausen i matchen mellan Uruguay och Frankrike zappade jag över till SVT där man körde en repris från gårdagen.

I en intervju säger där Göran Greider angående ”mer-poliser-hårdare-tag-integration-budgivningen” att oavsett hur mycket S satsar på det här området så kommer borgerligheten att satsa mer och komma ut som vinnare.

Istället menar Greider att det är nödvändigt för S att föra upp välfärdsfrågorna på agendan för där är inte borgerligheten intresserad av att delta i budgivningen.

Sannolikt har borgerligheten fått ”matchen” (jag ser ju på fotboll) att fortgå på sossarnas planhalva. Vi får väl se om lagledningen har något ess i rockärmen.

”…fast farfar jag är”

När jag paddlat och avslutat med bad vid tiotiden, fick jag en lustig association till Evert Taubes Calle Schewens vals där texten lyder: ”Jag är som en pojke fast farfar jag är…”.

Även om om det inte spritter någon rospigg i mig och jag knappast heller drar till mig några jäntors blig så är det i alla fall lite av barndomens sommarlovskänsla att kunna ge sig ner till sjön på morgonen och paddla och bada.

Sent ute på sjön

Kommer man inte ut på sjön om morgonen kan man testa en kvällstur. Nästan spegelblankt och bara en enda motorbåt som rörde till det lite vattnet en kort stund.

Tidigt ute på sjön

Idag, den 1:e juli, lyckades jag nästan komma ut på sjön tidigt.

Ungefär 07.25 lämnade jag stranden. Men egentligen är det väl inte särskilt tidigt. Önskemålet är att vara där i soluppgången. Men det löser sig kanske om det får gå någon månad (eller två).

Paddeln på bilden är min egentillverkade grönlandspaddel (‘pagaj’), en lågteknologisk träbit jämfört med ving- och europapaddlar i kolfiber och annat fint.

Pagajen blir visserligen lite tyngre än min kolfiberpaddel men de små bladen kräver mindre kraft (men högre frekvens). Dessutom har träpaddeln bättre flytkraft ifall man skulle behöva ligga ner i vattnet av något skäl.

Var det bättre förr?

Jag läser en intervju med Ulf Dageby i Dagens ETC (29/6) apropå Nartionalteaterns rockorkesters kommande turné. Dageby minns 60- och 70-talen:

"Men det var samtidigt en fin tid, inte
minst musikaliskt", menar han.
"Det var fantastiska år med
Jimi Hendrix, Velvet och Lou
Reed, Bowie och allt".

"Vilka tider! Det var unikt. Popmusik
för vuxna. Nu för tiden riktar
sig popmusiken bara till barn,
verkar det som. En kommersiell popfabrik".

Jag vill förstås hålla med Dageby och tro att det faktisk var så – bättre förr alltså.

Men så slår det mig att det kanske är för att jag är så gammal? Jag vet väldigt lite om de artister som tidningarna skriver om idag. Jag tycker inte om hur det låter. Här finns ingen stämsång som hos 60-talets giganter, Beatles, Beach Boys, Simon 'n Garfunkel och många flera.

Här finns heller inte de blytunga rockriffen eller den glödande bluesen som kunde få håret på armarna att resa sig och överväldiga mig med känslor som jag inte trodde jag kunde känna.

Kanske har det något med åldern att göra i alla fall?

Det kostar att jämföra och kontrollera

Agneta Stark lyfter fram begreppet ”transaktionskostnad” i en krönika i ETC (25/6).

Hur mycket kostar oss marknadsbyråkratin egentligen?

Nog är det möjligt att bland konkurrerande företag leta fram det mest tilltalande priset men det tar tid och kraft som antagligen kunde använts mer effektivt.

Alla de människor som arbetar med
”komma-överens-och-kontrollera”- de­len av marknadstransaktionerna ska
ha betalt. Jag undrar vad – den helt nödvändiga – marknadsbyråkratin
kostar? frågar Stark.

Jag tror att min tolkning av valfrihet: ”frihet från onödiga val” står sig väl.

Att korta bostadskön

Finns det möjligen någon moderatlagd läsare här som skulle kunna förklara för mig varför bostadsköerna skulle minska om man hade s.k. marknadshyror eller för den delen om man byggde fler bostadsrätter.

De enda scenarier jag kan tänka med mitt lilla förstånd är att en bostadskö kanske består av folk med små inkomster och folk med gott ställt. Om då hyrorna springer i höjden, måste förstås låginkomsttagarna hoppa av eftersom de ändå inte har råd med de nya hyrorna och då har förstås kön minskat. ”Så har vi gjort oss en kortare kö… (fast detta skulle aldrig farbror Frej ställa upp på)”.

En annan sak som jag inte förstår är när moderaten säger att om man får ta ut vilka hyror man vill kommer det att byggas mer – jo den delen förstår jag nog; profit är drivkraft. Det är det andra argumentet, att man ska höja bostadsbidragen så att folk har råd att bo i de dyrare lägenheterna som verkar som en sorts hjärnsläpp: moderater fruktar ju ”bidragsberoende” mer än något annat? Ur ett samhälleligt (”skattebetalarnas”) perspektiv blir det ju bara att skicka över allmänna medel till privata fastighetsägare.

Det kan väl inte vara så djävulskt uttänkt att detta var hela planen? Kanske blir det också så att om man mäter bostadskön kvantitativt att den faktiskt blivit kortare men då till priset av att några inte har råd att bo samt att fastighetsägarna kan räkna hem en god vinst på detta.

Men som jag sa inledningsvis, jag begriper ju inte detta. Men då behöver jag få det förklarat för mig.

Mannen på gatan

Marie Demker skriver en krönika i Borås Tidning om ”mannen på gatan” där hon problematiserar idén att just denne man (även kvinnor förstås) skulle sitta inne med den säkraste kunskapen. Hon skriver:

Någonstans [finns] en idé om att ”mannen på gatan” sitter inne med en särskild sorts kunskap; en kunskap som är lyckligt ogrumlad av teori, abstraktioner och analytiskt tänkande. Just denna exklusiva kunskap, denna direkta erfarenhet av det verkliga livet, utgör dessvärre fortfarande ett slags yttersta kriterium för förnuft och rimlighet. Men så är det ju inte”.

Jag tror att detta är en väsentlig insikt. Ofta hänvisas till ”vanligt folk” som som tänks stå i motsättning till de som bestämmer, att de som bestämmer inte lyssnar på ”vanligt folk”. Jag tror säkert att vi då och då kan känna att vi inte har något att säga till om (när besluten går oss emot).

Detta innebär förstås inte att ”vanligt folk” alltid sitter inne med en bättre eller rentav den bästa sanningen.

Om morgonen

Efter fem år som pensionär börjar jag så smått inse att det kanske har sina fördelar ändå.

Klockan 11 var det paddlat, badat och klart. Därefter kan man vara ledig för eventuella sysslor.

Jag, änderna, gässen och ett storlompar hade en fin morgon på sjön. Det var väl enbart måsarna som tyckte att jag hellre bort vara någon annan stans.

En tidig vardagsmorgon slipper man dessutom motorbåtar och annat fanskap på sjön.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑