Sida 2 av 44

Nutida avlatshandel

Jag läser i ETC Göteborg att GU och Chalmers är de som flyger och släpper ut mest föroreningar i vår gemensamma luft. Någon hållbarhetsjeppe på GU påtalar att ”internationalisering” är överordnat och därför är flygandet hit och dit (ja, lite mer målinriktat förstås) över jorden nödvändigt. Men man klimatkompenserar alltid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har begripit mig på ”klimatkompensering”. Är det inte samma sak som ”avlatshandeln” en gång; att man kunde köpa sig fri från skuld om man betalade? Det var denna verksamhet som Luther röjde upp i då han menade att man inte kan köpa sig fri från det orätta man gjort. Minskar koldioxidutsläppen om man betalar för den orätt man begått?

Det farliga ordet

Detta är väl lite anmärkningsvärt, tänker jag?

De här iakttagelserna gör Greider i en ledare i ETC (1 aug):

”[J]ag kan inte komma på någon socialdemokratisk minister som under mandatperioden sagt sig vara ’demokratisk socialist’”.

”Faktum är att ordet socialism idag åberopas mest på borgerliga ledarsidor – när mardrömmar ska skildras…”

”Men på den vänstra halvan i svensk politik hörs det där ordet socialism faktiskt nästan aldrig.”

Fast Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt väjde inte när han fick frågan i tv:

”Är du socialist?”

”Javisst, demokratisk socialist!”

Det blir trots allt bättre enligt Rosling

bokomslag "rosling"

 

 

Jag har läst Factfulness av Hans, Anna och Ola Rosling  för några veckor sedan och nu försöker jag att återkalla i minnet det som blivit ”kvar”.

Jag tyckte om att läsa boken; det är svårt att inte ryckas med av entusiasmen. Till en del är man nog färgad av Hans Roslings egen person, denne energiske man som ständigt kämpade för att upplysa oss om tillståndet i världen.

Ett pedagogiskt upplägg

Roslingarnas bok är mycket pedagogisk. Den inleds med att vi får svara på en enkät om tillståndet i världen och vi svarar dessvärre fel på det mesta. Faktum är att även de flesta experter världen över svarar sämre än slumpen. Slumpen representeras i boken av att schimpanser väljer svarsalternativ, vilket rimligvis bör bli slumpartat. Schimpansernas svar jämförs på åtskilliga ställen i boken med experternas och schimpansernas svar är oftast bättre.

Många kapitel inleds med en av Hans Roslings personliga efarenheter. Den första handlar om hur han som litet barn dras upp ur ett avloppsdike av sin farmor. Utan farmor hade han drunknat. En annan sådan beskrivning handlar om den unge oerfarne läkarens tillkortakommanden när det kommer in en skadad pilot på akutbordet. Stressad till max av allt blod han ser ger han order om blodpåsar varefter han med en gipssax försöker klippa upp pilotens dräkt. Så hejdas han av en erfaren sjuksköterska som förklarar att det som rinner är någon sorts markeringsfärg och att G-dräkten som han försökt klippa upp kostar tiotusentals kronor. Den unge läkaren inser sitt misstag och böjer sig för den erfarna utan att hävda sin prestige som läkare. Lika ödmjuk är han inför kunniga barnmorskor ute obygderna.

Däremot hävdar den erfarne Rosling sin efarenhet när det kommer en högt specialiserad läkrare till ett otillgängligt och resurssvagt område och vill sätta in en krävande behandling som skulle tagit resurser från många andra behövande. ”Så här gör vi här”, hävdar Rosling eftersom han vet hur man handskas med resurerna så att flest människor kan bli hjälpta. Jag tror att man kan säga att den erfarne Rosling antar ett systemperspektiv på vården. Han är givetvis inte okänslig för det individuella lidandet (tvärtom) men han vet vad som gagnar flest.

Pragmatikern på fältet

Hans Rosling är inte uttalat politisk i boken. Jag föreställer mig dock att han med sin bakgrund nog ligger närmast ett socialdemokratiskt perspektiv på världen. Han varnar skarpt för ideologiska låsningar men tycker också att det är ett vanskligt experiment att göra vård och omsorg till en marknad.

Boken är indelad i många kapitel där Rosling i vart och ett utmanar våra uppfattningar om världen. Nedan följer några exempel (ur minnet).

Gapinstinkten hindrar oss att se de faktiska förhållandena då vi tenderar att dela in världen i ”rik” och ”fattig” enbart. Roslings tes, kanske den viktigaste, är att det faktiskt blir bättre i välden och för att vi ska kunna se detta beskriver han fyra grupper (I-IV). Grupp I utgörs av den miljard människor som har det riktigt eländigt. Grupp IV utgörs förstås av sådana som vi och människorna i Nordamerika. Den delen av världen är osmakligt rik och överutnyttjar jordens resurser.

Rosling menar dock att mänskligheten rör sig ”uppåt” i de här grupperna. Detta illustrerar han med att de som bara har möjlighet att förflytta sig till fots (I) kan efterhand skaffa sig en cykel (II), en motorcykel (III). Hur alla ska komma (eller om) till grupp IV framgår dock inte av framställningen.

Rosling nämner heller inte VARFÖR människor rör sig mot bättre villkor. Jag hade nog gärna velat höra lite mer om hur människor kan få ett bättre liv. Kanske är det trots allt klokt av Rosling att inte stöta sig med rika välgörare som t.ex. paret Gates.

Oväntade argument

På några ställen i boken hajar man till och det har att göra med Roslings motvilja mot panikåtgärder. Han beskriver ingående hur journalister blåser upp katastrofer som ebolautbrott och skapar panikstämning som kan förhindra övertänka och klokare åtgärder. Tänk först och handla sedan, verkar vara vad Rosling vill ha sagt. Detta kan också gälla något så kontroversiellt som användandet av DDT. Vi har ju lärt oss att ämnet bara skapar elände så att vi nästan ryser bara vi hör ordet. Rosling begriper naturligtvis att obetänksam användning av DDT är farligt men att det kan ha goda effekter i specifika fall. Återigen är det hans motvilja mot desperata och oöverlagda åtgärder som lyser igenom.

När det gäller klimatet, verkar Rosling även här förorda ”små steg” och att man inte ska hetsa upp sig. För detta har han fått kritik. Klimatforskare menar istället att här är det verkligen bråttom och att Rosling som alltid pläderat för vetenskap istället för löst tänkande nog borde begripit att klimatet inte kan vänta på några ”små steg”.

Bra att tänka efter först

Låt mig slutligen nämna några punkter där Rosling vill varna:

  • Vi polariserar alltför lätt
  • Vi utgår från ödesinstinkten, allt blir sämre på jorden
  • Vi är offer för linjärinstinkten när vi ser diagram
  • Vi är offer för generaliseringsinstinkten (”i Afrika är allt elände”)
  • Vi är offer för klanderinstinkten och söker syndabockar
  • Vi är offer för ensidighetsinstinkten och litar ofta på en enda källa.
  • Vi är offer för akutinstinkten och vill ta till drastiska åtgärder.

Sammanfattningsvis menar jag att det är bok som många bör läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om allt men det är bra att få det man håller för självklart utmanat. Sträva alltid efter factfulness skulle nog Rosling hävdat.

Den nya överheten

Göran Therborn beskriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra är det fyra processer som har gjort politikerna till vår nya överhet.

  • För det första har politiken övergått från att vara ett förtroendeuppdrag till att vara en karriärväg.
  • För det andra har det skett en sammanblandning mellan politik och affärsliv vilket lett till ett större avstånd till vanliga medborgare.
  • För det tredje har det nyliberala evangeliet att offentlig verksamhet ska bedrivas affärsmässigt – new public management – fått genomslag. Politikern vill därmed liksom affärsmannen bli välbetald och åka på dyra resor.
  • För det fjärde skyddas dagens ledande politiker från vanliga partimedlemmar av en mur av pressekreterare, rådgivare och PR-folk.

Jag tror bestämt att det ligger nåt i detta!

Hornsugga, pinnstege och tjärspray

Biltemakatalogen brukar dimpa ner i min post några gånger om året och nog finns det bilder på ett och annat som man gärna skulle vilja ha även om man alls inte behöver det.

I slutet av katalogen finns ett register i text över alla varor i katalogen. Om man låter blicken fara över allt som där förtecknas i alfabetisk ordning utan att söka efter något speciellt, träffar man på en del varor vars funktion kanske inte alltid är uppenbar för envar.

En ”hornsugga” låter lite som en biologisk sensation. Man undrar också vem som har behov av en ”huvudpump”. Möjligen kan den vara till hjälp för den som känner sig utpumpad, specifikt om man är tom i huvudet.

”Kråkfotsats” verkar vara något för fågelvänner. Men att uppsöka de hjälpbehövande kråkorna med hjälp av en ”pinnstege” verkar minst sagt vanskligt.

En ”spårryttare” verkar härröra från en annan tid men möjligen vill Biltema med en sådan bidra till högre funktionalitet hos våra järnvägar genom att tillhandahålla spårryttare som tågersättning.

”Tjärspray” är gissningsvis en utveckling (eller föregångare) till pepparspray. Kanske är den också tillåten för privatkonsumenter.

”Ändplugg” och ”ändrör” behöver väl knappast någon förklaring. Trots allt verkar det lite överraskande att Biltema satsar på just det konsumentsegmentet.

Mer förklarligt med tanke på uppsvinget för cykling och elcyklar som susar fram i hög fart är att man satsat på ”överkörningsskydd”. Oklart dock om det handlar om skydd mot att bli överkörd när man cyklar eller om det är tänkt som skydd mot cyklister, för den oskyddade gångtrafikanten alltså.

Det mesta i förteckningen verkar dock begripligt såsom t.ex. skruvdragare, båtlack, cyklar m.m.

Det är en konst att tälta

  • Tältplats

Det finns säkert många ”riktiga” äventyrare som skulle ifrågasätta min förmåga att klara mig under riktigt extrema förhållanden på ogästvänliga platser. Låt mig därför redan nu klargöra att jag menar tältning när det är barmark. Vintertältning har jag ingen efarenhet av.

Jag antar att de flesta redan som barn fann det spännande ”att ligga i tält”. Detta intresse har dock en tendens att svalna med stigande ålder, speciellt människor i min ålder brukar rysa av vämjelse när det blir tal om tältning och de återkallar minnen av tillfällen då de blivit både blöta och kalla, för att inte tala om alla andra olägenheter med toalettbestyr och prylar som är svåra att hålla reda på.

Bäst att börja från grunden

För att riktigt uppskatta tältning tror jag (som f.d. pedagog) att det är något man måste lära sig från grunden. Först måste man framhålla att det är ingen som helst olägenhet (tvärtom) att sova i tält när vädret är lagom varmt, vindstilla och uppehåll. Det är heller ingen konst om man är på en campingplats och kan förvara alla prylar i en rymlig bil och även sig själv om det kniper.

Det är när man måste vara utomhus med hela sin utrustning som man sätts på prov när det är blött och kallt. Bäst är förstås om man inte behöver sättas på prov utan har möjlighet att få följa med någon som vet hur man beter sig, att vara lärling och låta den kunnige ”föra befäl” är ett utmärkt sätt att lära sig. Detta låter kanske lite främmande för dagens medborgare men alla som har gjort ”lumpen” har nog en fördel, därför att man har fått lära sig att hålla reda på sina prylar och för att man har blivit tvungen att göra saker som man egentligen inte vill göra. Själv lärde vi oss dock inte av någon som redan kunde utan vi var tvungna att begå alla fel och lära oss den hårda vägen.

Det var 1972, min blivande maka och jag hade skaffat ett litet fint fjälltält (ca 2 kg) innan vi begav oss iväg på Nordisk rundtur med tåg. Första övernattningen i tältet blev i Bodö norr om polcirkeln. Glada över den vackra omgivningen slog vi upp vårt lilla tält vid en camping alldeles vid havet. Under natten blåste det upp till stormstyrka. Vårt lilla tält låg visserligen som ett strykjärn i blåsten men vi själva hade ju aldrig tältat i sådan vind. Det blev inte mycket sömn den natten och vi förstod nog omsider att vi bort söka upp ett mera vindskyddat läge.

Nästa nybörjarfel – vi hade ju aldrig varit så långt norrut tidigare – var att vi inte hade vare sig sovsäck eller liggunderlag. Istället hade vi tagit med ett stort täcke som täckte hela tältbottnen. Till oss själva hade vi sådana där täckkläder (byxor och jacka) som man har på vintern. Detta räckte förstås inte för att hålla värmen när man låg ner.

Vi fyratiden på morgonen fann vi för gott att rädda tältet och oss själva. Vi tog ner det och sov sedan vidare, sittande på golvet, på campingens toalettrum för respektive damer och herrar. Vi lärde oss en hel del nyttigt den natten! Men det hade förstås gått lättare tillsammans med någon som haft erfarenhet av att tälta i arktisk miljö.

Vi fick emellertid ”blodad tand” som man säger och försedda med våra bistra erfarenheter tog vi oss an en bit av Kungsleden (Abisko – Kebnekaise – Nikkaluokta) året därpå, 1973.  Det fungerade utmärkt och på hösten gifte vi oss. Det har hållit sedan dess och kanske är det som några ”pensionärer” sa då: Klarar man att vandra i fjällen tillsammans, klarar man att hålla ihop senare i livet. Kommande år blev det Padjelanta med många tältnätter och mycket regn men också solsken.

Håller man sig bra torr – i synnerhet sovsäcken – och varm samt samt har mat går det egentligen ingen nöd på en. Efter en natts skön vila och frukost, är man redo för nya 8-10 timmars vandring.

Var sak på sin plats

En viktig sak som man lärde sig i ”lumpen” var att hålla reda på sina grejer; detta var en långt mer användbar kunskap än krigandet mot ”lede fi”. Ute i naturen med tusen prylar att hålla reda krävs en viss ordning och disciplin av fjällvandraren.

Det börjar förstås hemma i lugna och ro. Vad måste man ha med sig? Här har man lärt sig att även om det är 25-30 grader och sol utanför dörren är det inte alls osannolikt att man kan råka ut för ett fåtal plusgrader och regn, i värsta fall snöblandat. Packlistor som sparas och revideras år från år utifrån gjorda erfarenheter är ett måste.

Regnkläder förstår väl de flesta att man måste ha men att man även måste ha varm tröja, mössa och vantar (helst regntäta) är kanske mindre självklart. Börjar man frysa ute på fjället, gör man ofta ”fel” saker. Säkrast är att bara gå på för då håller man värmen. Till slut måste man emellertid vila och äta och då gäller det att hitta en tältplats.

Moränkulle, någotsånär vindskyddad, är en idealisk plats men moderna tält klarar även vind ganska blött underlag. Vi har lärt oss att ta med en sån där liten presenning som man ofta kan köpa för under tio kronor och lägga den under tältbottnen, mest för att skydda tältet och öka livslängden på tältbottnen. Att det skulle regna in ovanifrån betraktar vi som uteslutet på ett tält som numera kostar runt 10 000kr.

När man valt tältplats, gäller det att få upp tältet snabbt medan man alltjämt är varm; man börjar snabbt frysa när man inte längre går. Är man flera delar man på sysslorna på ett förutbestämt sätt så att man snabbt får ordning i tältet. Underlägg och sovsäckar görs i ordning inne i det torra tältet. Andra ser till att det lagas mat. Inget är så positivt för humöret som ett ordentligt mål varm mat när man har avslutat dagens vandring.

Är det busväder ute när man slagit läger gäller ”stabsläge”. Då måste alla grejer vara under tak, vatten hämtat och varje person måste ha full kontroll över alla prylar och egna rörelser inne i tältet. När så är fallet, kan man tända stormköket (gas) i absiden (förtältet). Med allt och alla på plats sprider sig en förförisk värme i tältet (medan regnet kanske öser ner därutanför).

Mätta och dästa av den goda friluftsmaten (möjligen inte lika god hemma?) krävs ytterligare en eller kanske två ytterligare aktiviteter som kräver lite disciplin: kvällens toalettbestyr. Här gäller regnjacka på; man undviker att att blöta ner sig när man inte kan gå inomhus.

Efter detta sista omak är det dags för sovsäcken. Numera sover man ”himmelskt” på de moderna uppblåsbara liggunderlagen. När man väl boat in sig i den varma sovsäcken, hoppas man innerligt att kvällens te eller kaffe inte gör sig påmint förrän till morgonen. Ett häftig regn kan väcka den sovande men oftast är sömnen god efter 8-10 timmars vandring med packning i fjällterräng.

Förhoppningsvis hittade man en tältplats där man har en fjällbäck alldeles utanför ”dörren” så att frukostbestyren på morgonen förenklas. Är det nu uppehåll (vilket det faktiskt ofta är), äter man ute. Är det eländesväder får man laga mat och äta i tältet, vilket inte är så dumt eftersom det ofta känns lite kallt när man kryper ur sovsäcken. Med gaslågan i tältet blir det snabbt varmt.

När det är riktigt motigt

Inget av allt det jag beskrivit hittills är på något vis oöverkomligt svårt. Det gäller främst att tänka sig för och göra ”rätt” saker. Den svåraste påfrestningen däremot är nog att göra klart för avfärd i riktigt busväder, såvida man inte väljer att försöka vänta ut det värsta vädret. Väljer man att gå vidare måste allt packas inne i tältet. När allt är packat under regnskydd, gäller förstås regnkläder och mössa på. Sen ska säckarna ut.

Vi har aldrig upplevt några 100%-igt täta säckar i heldagsregn (även om tillverkaren påstår att säcken är vattentät). Vi skyddar därför all vår packning med en svart sopsäck inuti ryggsäcken. Dessutom ligger sovsäck och annat i egna täta påsar inuti säcken.

När själva packningen är skyddad mot regn, tar vi ner tältet. Det är förstås blött men inte genomblött. Det går bra att ta ner ett tält i regn och sedan slå upp det i regn på kvällen (liggunderlag och sovsäck är ju torra). Oftast regnar det inte hela dagen heller och när det klarnar upp gäller det att breda ut tältet när man rastar. I vinden torkar det på nolltid. Till kvällen skiner förhoppningsvis solen men det kan förstås regna och då gäller disciplin och tanken på den goda mat man får när tältet är på plats.

Förr eller senare skiner solen

Slutligen, för att inte skrämma någon, vill jag påpeka att det sällan är så eländigt som jag beskrivit ovan men det är bra att vara beredd på att det kan vara det. Vid årets fjällvandring i Trollheimen rådde delvis motsatta förhållanden; extrem hetta och ont om vatten på vissa ställen. Men även detta löste sig; en natt regnade det häftigt men var åter fint på morgonen. Vi kom snart till områden med gott om vatten.

Det är sånt som gör att man vill iväg igen.

För den som är intresserad på allvar finns ett snarlikt inlägg här.

Den politiska journalistikens problem

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intresse.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramaturgin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se.

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra  d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”. För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Under intervjun kom ”pappadagarna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar annars vara borgerlighetens främsta argument).

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och andra politiker väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.

Det är nåt fel med den politiska dramaturgin i tv

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intressse. EBT låter lite som en sån där bokstavkombination som allt fler antas ha numera. Det är nog inte någon större risk att EBT inte skulle ha ”alla hästar hemma” eftersom hon verkar rapp i tanken och alert. Mer problematiskt är väl då att hon råkat få hem fel hästar.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramatrugin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se. Nedan följer några ytterligare reflektioner.

SVT:s misslyckade strategi

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”.
För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Exemplet pappadagar

Under intervjun kom ”pappamånaderna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar vara borgerlighetens främsta argument). Här borde intervjuarna gå vidare:

Intervjuarna (SVT): Om vi d.v.s. samhället har en önskan om att öka fädernas uttag av föräldraledighet, är det inte då nödvändigt att försöka styra det så?

EBT: Vi tycker att att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra såna här frågor och vi tror på att man kan dela på ledigheten så som det passar varje familj.

SVT: Är det bra att även fäderna är hemma med barnen?

EBT: Självklart + [kaskad av ord]!

SVT: Hur menar du att det ska gå till?

EBT: Föräldrar är bäst lämpade att avgöra detta själva [kaskad av ord].

SVT:Tycker du och KD att det viktigare att föräldrarna väljer själv än att fler pappor är hemma?

EBT: Man kan inte bara säga så + [kaskad av ord].

SVT: Är ni emot att samhället försöker styra mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna?

EBT: Vi tror att föräldrarna bäst avgör hur de vill ha det….

Sen måste man hasta vidare till nästa ämne i tv-dramaturgin.

Slutsats och kommentar

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och många andra väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.

En svart kajak

 

Visst är hon vacker min svarta pärla – Black Pearl (#44), byggd av mig under våren hos Petruskajak i Tranås. Black Pearl är ritad av Björn Thomasson.

När badstranden var tom kunde jag med att dra på nörddräkten –  min svarta tuiliq – och öva lite sculling, balance brace och roll.

För fort och för många frågor

Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.

Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.

Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.

Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.

Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.

”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.

Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.

Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.

Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑