Kategorier
politik samhälle

”Vi är som alla andra länder nu”

Rubriken rör en artikel om Portugal som länge utgjorde ett undantag i Sydeuropa som det enda landet utan en stark extremhöger. Numera har man fått ett sådant parti som blivit det tredje största. Det förefaller bekant på något sätt.

Men de inledande orden – ett land som alla andra – har jag faktiskt tänk på flera gånger redan innan jag läste detta. Under det sena sextiotalet tillbringade jag en tid i Nederländerna och vid något tillfälle fick jag frågan om vad jag var stolt över med mitt land. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att jag hade en känsla av att Sverige var unikt.

Kanhända förstod jag inte vid den tiden till fullo att Sverige faktiskt var unikt (jag har insett detta senare). Vi var under en tid, ungefär fram till 1980-talets början ett unikt land, Världens jämlikaste land (Erik Bengtsson) är titeln på en bok som beskriver hur vi blev ett sådant land.

Själv uppväxt i en arbetarfamilj fick jag möjligheten att först ”ta studenten” (med riktig examen där man kunde misslyckas) och sedermera traska mig upp genom den akademiska utbildningstrappan.

Som barn och ungdom tog man kanske de här möjligheterna för självklarheter, kanske gör även dagens unga detta. Inget av detta hade emellertid varit självklart för ”den breda massan”, ”folket” eller man väljer att uttrycka sig om inte Sverige genom målmedvetna reformer blivit ett unikt land.

Numera är vi som alla andra länder d.v.s. vi är inte längre unika i vårt sätt att organisera samhället.

Kategorier
hem informationsteknologi teknik

Elektronikens hokus pokus

Någon kanske erinrar sig den gamla Plans and Situated Actions (Suchman). Jag kom plötsligt att tänka på hennes intressanta argument idag när jag skulle tina bullar till förmiddagskaffet.

För ett tag sedan fick vi byta vår gamla mikrovågsugn som hade ett enkelt och fullt begripligt vred där man blixtsnabbt kunde ställa in önskad tjänst mot ett s.k. ”digitalt underverk” med en myriad av knappar. Sålunda måste man först konsultera en manual när man vill begagna ugnen.

Låt oss ta bullupptiningen som exempel: Först måste jag trycka på ”Quick Defrost” (kanske finns det ’slow’ om man letar). Då kommer siffran 1 upp på den s.k. ’displayen’ och man måste ha tagit reda på att det ska stå 5 när man vill tina ett fåtal bullar. Alltså måste jag göra ytterligare ett val med några andra knappar där man kan stega till siffran 5. Därefter måste jag välja ”Select/Clock” varvid 2:00 framträder på displayen. Slutligen måste jag trycka på ytterligare en knapp ”Start” varpå maskineriet går i ett antal sekunder (tror 25 sek) för att därefter stanna och uppfordrande pipa i väntan på åtgärd (avbryta eller fortsätta).

Vi har även några mycket äldre (rentav gamla) elektroniska obegripligheter i vårt kök, nämligen kyl och frys. Till dessas fördel ska dock framhållas att de har fungerat klanderfritt under många år. Med detta sagt finns även här en obegriplig elektronik istället för ett enkelt vred med vilket man skulle kunna ställa in önskad temperatur. Såväl kyl som frys har en rad gröna lysande prickar – kanske heter det dioder – och två knappar (eller antydan till knappar) under plast med vilka man kan manövrera varje skåp.

Det är emellertid fullständigt obegripligt – utan manual – hur man ska trycka på dessa knappar för att ställa in rätt temperatur. En person måste läsa manualen medan ytterligare en annan trycker under det att det uppstår ett förvirrande ljusspel på panelen. Efter ett antal misslyckade försök får man i bästa fall till en fungerande temperatur.

För att göra denna klagovisa kortare ska jag bespara läsaren den stress som vi erfar hemma om det skulle ha varit något kortare strömavbrott; då piper maskinerierna uppfordrande alltmedan de små lamporna löper amok. Då gäller det att gräva fram manualen. Jag väljer att bespara läsaren den vånda vi upplever vid avfrostning med återstart.

Undrar hur programmerarna tänkte? Kommer ni ihåg kopieringsmaskinen i Suchmans bok?

Kategorier
media politik

Meningslösa utfrågningar

Jag tycker att de politiska programmen i tv har gått i stå! Det blir det bara ett evigt ältande om vem som ska regera med vem, alltså hur man ska manövrera om makten, vilket ger den utrågade politikern utrymme att veva sina mantran gång på gång. Utfrågningen gå i invanda banor och blir outhärdligt förutsägbar. Det vore bra mycket intressantare om frågorna handlade om partiets politik.

Jag har också invändningar mot urvalet av frågor; även här blir det förutsägbart.

Kategorier
politik samhälle språk

Konfliktunderhållning

Jag läser Hanna Grahns krönika i BT (Borås Tidning)där hon hävdar att den politiska debatten har förvandlats till konflikunderhållning. Det vanliga mönstret för debatter utgår från ”att-jag-har-rätt-och-du-har-fel”. En stor skuld i detta har medierna som – enfaldigt – envisas med att kora vinnare och förlorare i debatter.

Den danska journalisten Cathrine Gyldenstedt förespråkar i en bok konstruktiv journalistik. Hon menar att journalistik måste visa på lösningar och möjligheter istället för förkärleken på problem hos media.

En tredelad form för det offentliga samtalet skulle kunna vara:

a) fronter där konfliktlinjerna klargörs;
b) reflektioner där deltagarna erkänner dilemman och den andra partens åsikter;
c) initiativ där parterna kommer med förslag som leder vidare.

Gyldenstedt avslutar: Vi behöver inte komma överens. Vi ska bara bli klokare.

Hanna Grahn avslutar sin krönika med förhoppningen att hon ska få se lite mer tvivel och eftertänksamhet den förestående fullmäktigedebatten i Borås. Så att vi alla kan bli lite klokare.

(Dessvärre blev nog inte Hanna Grahn bönhörd då bt.se under kvällen toppar med rubriken: ”Politikerna rök ihop: ’Din syn på den demokratiska processen är märklig’”)

Kategorier
politik samhälle skola

Entreprenör

Entreprenör har ett visst skimmer i vissa kretsar har jag förstått; det är fint att vara entreprenör. Inte heller skolan har gått fri; entreprenöriellt lärande är, eller har i alla fall varit, något mycket eftersträvansvärt.

Jag har aldrig varit någon entreprenör, såvitt jag förstår; man ska nog vara på något annat sätt. Men vad är det en entreprenör gör som inte icke-entreprenören gör?

Jag har förstått att man ska ”starta företag”, bli företagare och inte vara löneslav, eller sälja sin arbetskraft som låter lite mer politiskt tilltalande. Man kan få en liten ledtråd om vad de där entreprenörerna vill göra om man läser lokalpressens rapportering om nystartade företag.

Med intresse följer jag vad de vill åstadkomma; de är ju trots allt entreprenörer och kommer att bidra till vårt välstånd, vi andra dom inte är entreprenöriella.

Medan jag läser blir jag alltmer desillusionerad; de ska ju inte uträtta något, nästan inga duktiga hantverkare som ska lägga tak, dra in el eller anlägga trädgårdar men en uppsjö av entreprenörer som ska ”förvalta och handla med värdepapper”.

Kanske har vi inte varit så onödiga ändå vi som har undervisat?

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle välfärd

Politik vs. ekonomi

Jag har många gånger funderat över att vård, skola och omsorg kan gå med underskott och måste ”spara”, ”effektivisera” eller på annat sätt ”skära i” verksamheterna därför att det inte finns tillräckligt med ”pengar”.

Men, tänker jag med ett barns logik, detta måste väl bara bero på att de inte har fått tillräckligt med pengar? Hur kan det vara så? Det kan givetvis inte vara något överraskande med hur många operationer som behöver genomföras, vilka som ska gå i skolan och hur många äldre som kommer att behöva omvårdnad. Befolkningsstatistik har vi ju alltid varit världsbäst på!

Vi har förstås fått lära oss ”sen barnsben” – i alla fall vi äldre – att det inte går att leva över sina tillgångar och då är det kanske väldigt synd om alla politiker som inte har ”pengar” till alla operationer, små klasser i skolan eller värdig vård av de äldre, eftersom politiker – från vänster till höger – vill alla så väl, bara de hade ”pengar”. Det är i alla fall detta de vill förmedla när de uppträder i offentligheten när de ”satsar” på det ena eller andra.

Jag blir därför inte så lite förbryllad när finansministern i samband med coronautbrottet med ens har väldigt gott om ”pengar”, så gott om att hon kan dela ut massor av miljarder till både det ena och det andra (t.o.m. till flyg!). Med min barnsliga logik blev detta svårt att förstå. Det finns alltså ”pengar” att hämta någonstans (även om hon lånar)! Men då kunde hon väl redan tidigare fixat dessa miljarder till alla samhällsverksamheter som behövt spara, effektivisera eller hur man på annat sätt velat åtgärda pengabristen!

Med alla dessa miljarder skulle man ju kunnat bemanna de verksamheter som ständigt ”går på knäna” och därtill till en usel lön! Varför gjorde hon inte detta?

Jag har förstås misstänkt länge vad den här konstiga logiken grundar sig på men jag fick en bra förklaring alldeles nyligen när jag läste Nina Björks bok Om man älskar frihet. Björk framhåller att vårt ekonomiska system bakbinder politikernas vilja på så sätt att de låter sig styras av ekonomin istället för att styra den. Hon menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och därför bara föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för marknadsekonomin.

Men vad händer då med den politiska kampen när politiken låter sig formas av ekonomin och inte tvärtom? Om den politiska konflikten inte handlar om ekonomin, vad finns det då kvar att ha konflikter om? Jo, då kommer frågorna (bara?) att handla om kultur, religion och värderingar.

Den obehagliga slutsatsen jag drar är att politikerna faktiskt inte ”vill, vågar eller [ens] kan” förändra den ekonomiska spelplanen.

Kategorier
litteratur politik samhälle

Kontakter och uppgörelser

När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.

Bokomslag

Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.

Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.

På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.

Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.

Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.

Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.

En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.

Kategorier
filosofi politik samhälle

Staten och jämlikheten

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala.

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledningarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf

Kategorier
friluftsliv fritid natur sport

Paddeldag

Idag kunde vi äntligen komma ut på sjön tillsammans i det fantastiska vädret. Jag bestämde mig för att äntligen ta med mig en riktig kamera när jag ändå hade den stora plastkajaken där man har gott om plats och möjlighet att pyssla med lite annat än att hålla balansen. Det är faktiskt skillnad på att fotografera och på att knäppa bilder med mobilen.

  • Ett vanligtvis osynligt grund

Dagens mobiler har visserligen en beundransvärd bildkvalitet men de kan inte mäta sig med en riktig kamera med sökare (om man vill), rejäl zoom och en riktig avtryckare. Till mobilens fördel talar ju att den alltid är med om man bara vill dokumentera något. Nåväl vi tog oss ut i den ljumma vinden – kändes nästan som sommar – och drog ett varv medurs i sjön hemma.

Det är lågt vattenstånd och flera av de lömska grunden har kommit i dagen. Jag känner ju till att det ligger grund strax under ytan här och var men för den som kommer med hög fart i motorbåt kan det gå riktigt illa. Idag fann vi att en avbruten rigg med söndertrasad propeller hade placerats på grundet. ”Androm till varnagel” kan man tänka. Vi får hoppas att motorbåtsfolket får en tankeställare och allra helst överger sina fartvidunder till förmån för en tyst och miljövänlig kajak istället.

Kategorier
kapitalism klass litteratur politik samhälle välfärd

Svält

Det kalla året, Det torra året och Det svåra året är de tre huvuddelarna i Magnus Västerbros bok Svälten – Hungeråren som formade Sverige. Det kan onekligen kännas lite tungt att prata om svält och elände i dessa dagar då coronaviruset lamslår stora delar av samhället men jag tycker det är en viktig bok som förtjänar en kommentar.

De tre perioderna som inledningsvis nämndes inträffade under åren 1867-1869 över vilka år författaren gör en mycket detaljrik och gripande redogörelse med utblickar till andra delar av världen i ett medryckande, nästintill skönlitterärt, språk. Denna faktiska redogörelse inbjuder i sig till en engagerad läsning men den är också på sätt och vis en kommentar till den tid vi lever i nu.

Författarens analys i slutet av boken är att svält mer handlar om MAKT än om MAT. Under de nödår som beskrivs får vi möta klassamhället i dess värsta form. Myndighetspersoner tvekar att skicka hjälp till de nödlidande av skäl som att människan måste härdas, att Gud straffar samt man måste förtjäna hjälpen; man får inte ge folk hjälp utan prestation och man skiljer på olika sorters nödlidande, de duktiga och de odugliga. Här anar man både ”arbetslinjen” och ”bidragsberoende” som vi känner igen från dagens politik. De religiösa argumenten är väl knappast gångbara idag. De styrande hade alltså kunnat lindra nöden, om de velat.

Ett annat tema är emigrationen som kom igång senare. Även här tror jag att författaren vill att vi ska tänka till. En mycket stor del av Sveriges unga arbetsföra befolkning gav sig iväg till Amerika (och andra länder). Idag är strömmen av emigranter omvänd; nu kommer de hit. Vi känner alla till den smutsiga retorik som en del av befolkningen brukar om invandringen men vi tänker sällan på den förlust som emigrantländerna gör när de förlorar sin arbetskraft, många gånger välutbildad, vilket förstås är en enorm vinst för mottagarlandet. De svenskar som utvandrade blev inte heller alltid så väl motttagna i sina nya länder utan utnyttjades hårt för skitarbeten. Också något vi kan reflektera över idag.

Även om Magnus Västerbro inte på något sätt skriver som en utpräglad vänsterperson – han ger avskräckande exempel från de kommunistiska experimenten i såväl Kina som Sovjetunionen – är det alldeles glasklart att han genom sina djupdykningar i historien ser vilket elände det marknadsliberala styrelseskicket har medfört. Redan på 1800-talet fanns det de som menade att bara marknadskrafterna fick fritt spelrum skulle alla problem lösa sig; det låter lite bekant. Det kapitalistiska systemet har onekligen skapat välstånd men detta har bara skett i demokratier där marknadsekonomin varit tyglad. De maktlösa behöver en ”klok vän” att hålla i handen om de ska få något med i en marknadsekonomi, ungefär så skriver författaren på ett ställe.

Klyftorna i 1860-talets Sverige var brutala. Alla överhetspersoner var naturligtvis inte grymma men de strukturer som styrde samhället var det. Alltför mycket lämnades över till enskilda makthavares moral (i boken finns både anständiga och fullständigt vidriga). För att hantera sociala problem är det nödvändigt att skapa strukturer som kan kompensera för människors nyckfullhet, ett system som är ”oberoende av individer och deras känslokast”.

”Som dramatikern Bertold Brecht skriver måste målet vara att skapa ett samhälle där godhet inte behövs. Det vill säga ett samhälle där fattiga och svaga inte är utlämnade till de rikas nycker, till deras lust att hjälpa eller inte, en lust som kommer och går beroende på omständigheterna”.