Sida 2 av 45

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Byta riven mudd


trasig latexmudd
Trasig latextmudd

Man ska inte irriterad försöka dra en torrdräktsmudd i tunn latex över en svettfuktig hand genom att stoppa in ett finger och försöka kränga den över handen. Risken att den rämnar är överhängande. Utan tätningar vid handleder, hals och fötter är torrdräkten alltjämt ett utmärkt regnplagg men skulle man hamna i vattnet kommer den att släppa in vatten, vilket kommer att medföra en hel del problem som var och en kan förstå.

Nu rev jag alltså sönder latexmudden vid ena handleden när allt var riggat för paddling. Det var bara att ”löpa linan ut”. Någon större risk att hamna i vatten var det väl inte men det är bra att tänka på att det inte är badtemperatur när isen börjar lägga sig på lugna ställen. Min torrdräkt har visserligen några år på nacken och jag har förstått att de där latexdetaljerna kommer att gå sönder förr eller senare. Bra om det blivit senare, men nu hade det hänt och något måste göras.

”Vill ni veta någonting, så fråga …”

Standardproceduren när det är något man vill veta eller står inför något problem är numera att man ”googlar”. Det tog inte lång stund att hitta företag som kan reparera torrdräkter, inte var det så särskilt dyrt heller men ett visst besvär (och kostnad) blir det förstås att skicka eller resa iväg med dräkten.

Dessbättre hittade jag också företag som säljer de grejer man behöver för att laga dräkten själv. Kanske vore det bra att själv kunna reparera när nästa latexdetalj går sönder? Man vänder sig då till världens största instruktionssajt för allt möjligt, nämligen Youtube.

Jag prövade lite sökord som ”drysuit repair”, ”laga torrdräkt”, ”latexmudd”, ”wrist seal” m.fl. Det tog inte många minuter innan jag hittade den första instruktionsfilmen. Därefter tillbringade jag väl någon timme med att titta på några olika filmer och det verkade ju inte vara någon större konst att själv limma på en ny handledsmudd.

Nästa steg blev att kolla av marknaden för latexmuddar och lim. Priserna varierade ganska mycket och olika slags lim föreslogs. Muddarna var av två slag: ”flaskhals” eller ”kon”. På min torrdräkt sitter det redan ”flaskhalsmuddar” vid handlederna men jag hittade inte någon svensk leverantör som kunde leverera ”flaskhalsar” (utländska fanns det flera men jag var osäker på leveranstider, frakt-eller tullkostnader). Jag valde därför konformad mudd och beställde ett par (de kom i par) + en burk ”muddlim” från en svensk återförsäljare.

Limma latexmudd


Efter några dagar kom de beställda varorna. Nästan andäktigt begav jag mig ner i källarplanet för att gå till verket efter att först ha tittat på intruktionsvideorna ytterligare några gånger. Väl på plats riggade jag omständligt upp mina grejer för ”operationen. Jag visste i stort sett hur jag skulle göra men praktiken är alltid lite krångligare, speciellt när det var första gången och man är rädd att ställa till med ”obotlig” skada på dräkten. Men jag tror att jag lyckades få till en fungerande torrdräkt.

För att kunna minnas detaljerna och eventuellt göra saker bättre vid ett kommande tillfälle lät jag en liten s.k. ”äventyrskamera” titta på när jag utförde mina bedrifter. Den filmen finns att bese för envar som skulle kunna vara intresserad.

Vård till salu

”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”

Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok  Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.

En tudelad välfärd

En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.

De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.

Ett system som urholkar

Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:

  1. Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
  2. Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
  3. Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
  4. Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
  5. De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”.  Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?

Något har gått förlorat

Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.

Lärare på toppen

Efter mer än 40 år i branschen (drygt 20 i skolan och 20 på universitetet) tänker jag att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara lärare idag när man förväntas hålla på med de där ”målen” och fylla i olika formulär.

Nu på  ”ålderns höst” återkommer de positiva minnena från skolan starkast även om jag njöt av av att var universitetslektor med de friheter det innebar jämfört med hur det blev i skolan med alla de ”exter” och dumheter som infördes när skolan kommunaliserades.

Till alla kolleger på universitetet och annorstädes som tänkte tillbaka på sin karriär och ofta framhöll att ”jag är egentligen lärare i botten” brukade jag hävda att ”jag är folkskollärare på toppen”. Detta var inte för att kokettera eller retas utan för att jag faktiskt tror att min tidiga lärarbana var det som präglade mig även efter att jag disputerat. Sannolikt var det detta ”lärarinflytande” som  gjorde att jag aldrig blev någon forskare utan istället fann stort intresse i att undervisa. Paradoxalt nog blev det mer lockande att undervisa efter att jag avlagt doktorsexamen eftersom man då hade skaffat sig en sorts ”plattform” men framförallt för att man hade skaffat sig fördjupade kunskaper om ett och annat.

Nya intryck

Jag klickade för ett tag sen på möjligheten att få ett gratis helgnummer av magasinet Arbetaren #7/28 2018. Själva titeln må kanske avskräcka en och annan med blicken högerut men själva innehållet är som jag uppfattar det är i högsta grad informativt och inte det minsta politiskt (möjligen hade andra valt andra ämnen). 

 Jag har läst det omfångsrika numret vid två tillfällen; först läste jag artikeln om Testosteron Rex, en mycket upplysande diskussion för en gammal man som inte funderar så mycket på det där med kön. Diskussionen utgick från böckerna Testosteron rex av Cordelia Fine och Men are from Mars, women are from Venus av John Gray.

Nästa artikel Egyptens bestulna kvinnor undrade om jag klarade att läsa efter att ha kommit till: ”Två kvinnor höll mina armar, två mina ben; jag såg rakbladet blänka.” Jag ville spy. Det verkar tack och lov som att det är en förändring på gång framförallt bland de mer utbildade. De tidigare anlitade ”kirurgerna” har så smått börjat arbeta mot könsstympning (men den pågår alltjämt med diverse olika motiveringar).

En tredje artikel problematiserar meritokrati. Duglighetens diktatur av Kaj Landberg tar avstamp i en fiktiv avhandling av en brittisk sociolog Michael Young (1958) The Rise of the Meritocracy. En hjärtlös meritokrati skapar underlägsenhetskänslor hos de där nere, vilket kan bli farligt för samhället, summerar Landberg.

Jag är inte riktigt säker på att jag kan ta in detta resonemang om meritokrati därför att det är överraskande. Vi har ju alltid fått lära oss att man ska få uppgifter efter förtjänst; ”må bäste man/kvinna vinna”. Att man skulle tas i anspråk av andra skäl har vi nog ansett vara lite suspekt ungefär som korruption, nepotism, kontakter etc.

I slutändan, skriver Landberg, uppkommer en oförsonlig antagonism mellan samhällsklasserna som leder till rashat – den nya oligarkin kan knappast vara förenlig med demokratins principer.

Nog var detta gratisnummer en intressant bekantskap och det känns nästan lite skyldigt att utnyttja ett sådant gratiserbjudande. Antagligen behöver de mindre publikationerna allt stöd de kan få.

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Möte med Fallada och Anyuru på hög höjd

Under en lång (miljövidrig – max 1g/år) flygresa helt nyligen kunde jag läsa många timmar i följd, något som jag har svårt att få till i vardagen där man ”måste” plocka med allting (i onödan). Den ena av böckerna jag hann att läsa ut var Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs? Den andra återkommer vi till nedan.

Falladas klassiker väcker många tankar och associationer till vår egen tid. Mycket kortfattat handlar den stora berättelsen om hur makarna Pinneberg med ett nyfött barn – Klimpen – försöker hanka sig fram i Berlin vid tiden före nazisternas maktövertagande. Pinnebergs tillhör de små människorna i samhället utan makt och som hänvisas till såväl osäkra arbeten som eländiga bostäder. Ljuspunkten är ett kärleksfullt förhållande mellan makarna Pinneberg.

Låt mig så ta ett konkret exempel – ständigt aktuellt – från Pinnebergs arbete i en herrekipering. Här finns ett antal duktiga expediter, visserligen mer eller mindre trevliga  som arbetskamrater men förenade i att ta emot kunder, hitta lämpliga passande plagg och förhoppningsvis sälja. Herr Pinneberg trivs verkligen med sitt jobb och råder kunderna till bra köp eller får dem att avstå från plagg som inte klär dem. Det är vad vi skulle kalla ett professionellt agerande.

Emellertid blåser nya vindar och butiksledningen anställer en ”konsult” för mycket högre lön än expediterna. Nu bestäms att det ska föras statistik över vad var och en säljer. Genast blir det kamp om kunderna och försök att ”sälja på” kunden ett plagg oavsett om det passar eller ej. Nu bryts också den kollegialitet som funnits på arbetsplatsen; kollegan blir en konkurrent som måste besegras. Varje expedit måste nu ängslas för att inte fylla kvoten eftersom han då riskerar att blir avskedad.

Här finns dock enstaka personer som kan sätta sig över nyordningen och därför kan ”bjuda” på sin försäljning till den allt mer stressade Pinneberg. Konkurrensen leder till slut till att Pinneberg drabbas av panik och bönar och ber en kund om att köpa för att kvoten ska kunna fyllas. Kunden blir förorättad, klagar och Pinneberg avskedas.

Pinneberg sjunker allt djupare ner i förtvivlan och vi vet dessvärre inte hur det ska gå för honom. När vi lämnar familjen, är det fru Pinneberg som kan förtjäna något lite på att laga och sy åt rika personer.

Jag har uppehållit mig vid detta exempel för att jag tror att prestationslön har blivit än mer vanligt på dagens arbetsmarknad än på på Pinnebergs tid. Jag tänker till exempel på alla telefonförsäljare, taxichaufförer och andra yrken där man försöker ”mäta” prestationen. Som jag ser det finns det nog inget som kan försämra arbetsprestation och -trivsel så snabbt som kontroll och mätning av prestationen.

Pinneberg blev definitivt sämre och gick under i jobbet. En lärare idag måste se till att så många som möjligt blir godkända – framförallt i s.k. friskolor – för att vara en bra lärare med god löneutveckling och trygg anställning. Jag skulle nog själv inte riskera jobbet om det bara handlade om att sätta ett lite bättre betyg om jag visste att familjens försörjning var beroende av mitt beslut.

Jag har också läst den hyllade Anyurus De ska drunkna i sina mödrars tårar. Två gånger under resan! Jag är ledsen men den tar inte tag i mig på samma sätt som Pinnebergs! Visserligen startar den andlöst obehagligt med ett terrorbrott mot en butik där en konstnär visar satiriska och islamkritiska bilder. Det blir blod, död och elände men inte riktigt så som planerats.

Jag kan visserligen se boken som en kritik mot alla stackare som lockas av krigsretorik eller någon sorts hämndmotiv. Här finns också en inbyggd kritik mot hur man behandlar invandrare, speciellt muslimer, i Sverige och hänvisar dem till ghetton.

Romanens struktur växlar mellan berättarjagets funderingar och en schizofren flickas – från den inledande terrorattacken – berättelse och väg tillbaka till en sorts verklighet. Handlingen blir en sorts terapisession där berättarjaget återkommande besöker flickan där hon sitter inspärrad på en psykklinik.

För mig blir det ett stort hopp från Falladas episka roman till den här mer sönderstyckade kompositionen. Möjligen är det också så att själva ämnet känns främmande för mig. Jag ska dock erkänna att Anyurus roman tog mer tag i mig vid andra läsningen. Den kräver kanske två läsningar.

När det gäller Pinnebergs, finns en episk berättarlinje sprängfylld med den lilla människans hjälplöshet. Sannolikt har jag lättare att associera till Falladas roman eftersom jag  tänker på mina egna föräldrar (som också hade sin ”Klimpen”). De var också små människor ur samhällelig och ekonomisk synvinkel men liksom Pinnebergs mycket kärleksfulla. De ville skapa det bästa för sitt barn. Tack vare en framsynt politik som höll de värsta avarterna på avstånd fick de uppleva en annan verklighet än Pinnebergs.

Jag rekommenderar även Falladas Ensam i Berlin som jag skrivit några rader om.

Toffeljakt

  • "Gotthåppen"
En av mina foppatofflor ”slet sig” från bakdäcket på min Black Pearl så jag gjorde om turen med min Godthab. Med lite tur kanske jag kunde hitta den. Dessvärre var det nog som att leta efter ”en nål i en höstack”. Men jag gjorde ett helt annat fynd i slutet av sjön, en s.k. ”gösambulans” enligt en bekant fiskeintresserad.

Eftersom det var lugnt väder avstod jag torrdräkten. Mycket enklare och dessutom kan jag ha neoprenstövlarna i ”gotthåppen”; de får inte plats under däcket på min Black Pearl. Där får man istället använda neoprenstrumpor för att skydda gummifötterma på torrdräkten.

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg

Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑