Kategorier
skola utbildning

Ovetenskaplig och enögd lärarutbildning

I en debattartikel i Lärarnas tidning Nr 2/19 med titeln Ovetenskapligt på lärarutbildningen skriver en lärarstudent att hennes grundlärarutbildning är ”under all kritik”. (webbversionen har en annan titel, min kommentar)

Kritiken

Med ett förflutet i såväl lärarutbildning som i pedagogisk forskning finns det en hel del som jag känner igen i lärarstudentens sätt att resonera och som jag läser hennes debattinlägg kretsar det kring två aspekter, nämligen paradigmkonflikt och utbildningsmetoder. Nedan beskriver jag först hur jag uppfattar hennes argumentation och därefter beskriver jag mina reflektioner kring hennes inlägg.

Studenten spekulerar själv i att hennes missnöje kan bero på att hon sedan tidigare har en grundexame inom naturvetenskap där man har ”en helt annan syn på vetenskap”.

I undervisningen tar lärarna fram ”vetenskapliga” (hennes citattecken) artiklar där det inte finns någon kontrollgrupp och där författarna ”skriver i jagform”. Så kan man inte göra inom det naturvetenskapliga fältet menar studenten. Hon kritiserar också lärarutbildningen för att den skulle ogilla kvantitativa metoder vilka, menar hon, är ”den forskning som anses mest tillförlitlig”.

Hon tycker också att det är en alltför stor betoning i hennes lärarutbildning på Vygotskij, vars forskning hon tror är ganska ifrågasatt. Hennes kritik riktar sig också mot undervisnigen som i alltför hög grad bygger på diskussioner. Hon medger att det kan vara värdefullt att diskutera, men för att diskutera behöver man kunskaper som hon menar att de inte fått.

Slutligen ger hon också lärarna kritik när de säger att de själva inte är experter på det de undervisar om. För att bli skickliga lärare måste de undervisas av lärare som kan förmedla relevant kunskap.

Kommentarer

Paradigmkonflikten
Jag känner igen frustrationen från min egen undervisningstid. Ett bra exempel är en ingenjörsstudent som valt att fortbilda sig inom det pedagogiska området och hennes frustration över att ”läsa tjocka böcker där det inte står någonting” visade väldigt tydligt skillnaden mellan hennes naturvetenskapliga skolning och den beteendevetenskapliga. Hon ville ha klara besked av typen: ”lär dig det här” och inte något diffust som mänskliga beteen orsakade av en mängd okontrollerbara variabler.

En som har beskrivit den här konflikten vetenskapligt är medicinforskaren Roger Kneebone (Total internal reflection: an essay on paradigms Medical Education, Volume 36 (6) – Jun 1, 2002). Han använder begreppet ”total internal reflection” för oförmågan att se utanför sitt paradigm och erkänna andra perspektiv.

Kneebone menar också att när man observerar världen från ett naturvetenskapligt perspektiv, kan man lätt få intrycket att det är så som världen är beskaffad, att vetenskapen är befriad från dess egna kulturella antaganden och att kunskap produceras med objektiva metoder.

Lärarstudenten framhåller också att det är ovetenskapligt när en författare skriver i jag-form. Kneebone skriver att förförelsen med vetenskapliga texter är att de är en sorts ”buktaleri” d.v.s. man försöker dölja att det är ett jag som talar för att få det att framstå som att det ”är så det är”. Ofta ställs detta i motsats till skönlitterärt skrivande som tänks uttrycka författaren. I verkligheten är det förstås så att allt skrivande tjänar författarens syften.

Alla vetenskapliga texter måste läsas med baktanken om att det är någon som skriver; de är alltså inte enbart neutrala för att överföra fakta. För en naturvetenskaplig forskare känns ofta idén om ett personligt perspektiv lite obehaglig.

I debattinlägget läser jag in den här paradigmkonflikten. Hon är skolad i en positivistisk tradition och ser denna som den ”rätta” och så kommer hon till en lärarutbildning där hon möter beteendevetenskapen som oftast har ett annat sätt att förstå mänskligt agerande.

Personligen tror jag att ordet ”förstå” är en ingång till ett kvalitativt paradigm. Jag blev visserligen väldigt engagerad i ”kvantitativa metoder” under min forskarutbildning där jag lärde mig förstå vad som kan beforskas med kvantitativa data men jag lärde mig också att kvalitativa data kan ge en annan typ av förståelse och att ingen av de två ansatserna generellt är bättre än den andra. Det beror helt och hållet på vilka frågor man vill ha svar på.

Ingen ska förneka de fantastiska erövringar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Stora kvantitativa studier inom det pedagogiska området förtjänar givetvis sin plats och här finns förvisso sådana som varit av stor betydelse för det svenska skolväsendet. Detta bör man förstås få kännedom på lärarutbildningarna.

Men den praktiskt utövande pedagogen har kanske större nytta av att tolka och beskriva – kvalitativa ansatser – om man vill förstå kvaliteter d.v.s. hur något förstås eller upplevs. Jag menar således att det är värdefullt för de lärarstuderande att bli förtrogna med kvalitativa ansatser då dessa sannolikt blir direkt användbara i den pedagogiska verksamheten.

Utbildningsmetoder
Jag tror – och vet av egen efarenhet – att man sätter stor tilltro till diskussioner i lärarutbildningarna. Här är jag beredd att hålla med om kritiken; det är oftast inte fruktbart att sätta en grupp att diskutera något som gruppdeltagarna inte behärskar. I den bästa av världar borde lärarstudenterna undervisas mer direkt av sina lärare. Så var det också en gång i ”forntiden” när jag själv gick lärarutbildning. Vi undervisades av ”snälla tanter och farbröder” (vi var ju så unga) som talade om hur man gör när man undervisar. Sådan undervisning pågick under många timmar varje dag. Så här långt efteråt kan jag inte erinra mig några gruppdiskussioner även om sådana kanske förekom vid enstaka tillfällen.

Det förekommer nog en del ”försäljning” av undervisning på lärarutbildningar runt om i landet av typ: ”Kan du ta den kursen?”. Om man då som lärare har utrymme i sin tjänst, är det svårt att säga nej. För egen del tror jag säkert att jag kan ha talat om för studenterna vad jag främst jobbar med även om det inte direkt matchar kursens innehåll. Men självklart måste lärarna ”kunna mer” än studenterna och att utnämna studenterna till större undervisningsexperter än läraren inger inte direkt något förtroende. Så bör det inte gå till i en akademisk utbildning (eller någon annan heller för den delen)!

Låt mig så avsluta med vännen Vygotskij. Även i min verksamhet spelade Vygotskij en inte obetydlig roll. Till en stor del berodde detta på den forskningsmiljö där jag var verksam där den sociokulturella ansatsen bars upp av internationellt erkända forskare. Men Vygotskijs närvaro i andra lärarutbildningar kan ju helt enkelt bero på hans tes om att skolelever (och alla andra) kan lära sig mer med hjälp av de som kan mer än vad man kan på egen hand (zone of proximal development). Detta sammanfattar ju i några rader hela läraruppdraget: lärarens uppgift är att hjälpa eleven att lära. Sannolikt lär sig eleven mer om läraren undervisar. Ja, bättre än om alla lika okunniga sitter och diskuterar.

Kategorier
politik samhälle välfärd vård

OPS – vad dyrt det blev!

Jag har under några veckor läst nästan 400 sidor ekonomisk galenskap med politiska förtecken, beskriven av Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (Ordfront, 380 s).

Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) byggs med OPS-avtal (offentlig-privat-samverkan) vilket på kort sikt verkar fördelaktigt för det offentliga. Idén om OPS-avtal har mäktiga förespråkare i finansvärlden och med hjälp av smarta konsultbolag övertalas mindre smarta politiker i många länder att ingå sådana avtal

Drömmen om världsklass

I fattiga länder där politiker kan vilja bygga monument över sig själva och sina gärningar är det inte svårt för erfarna konsulter att driva igenom OPS-byggen vilka sedan får enorma konsekvenser. Lesotho är ett sådant fattigt land där man byggt ett prestigesjukhus med OPS-avtal vilket gör att alla sjukvårdsresurer äts upp att det dyra bygget. Sverige är visserligen ett rikt land som i viss mån kan kompensera sig för sådan här ekonomisk galenskap men trots det dränerar det dyra bygget de samlade sjukvårdsresurserna i regionen även i Sverige.

Normalt brukar borgerliga politiker tala sig varma för konkurrens och offentliga upphandlingar. I NKS-bygget förekommer visserligen en offentlig upphandling men någon konkurrens är det inte tal om eftersom enbart Skanska vågar sig på det gigantiska projektet. Detta till trots fortsätter de (naiva) politikerna sin dröm om att bygga ett sjukhus i världsklass utan hänsyn till att entreprenören (en mycket efaren sådan!) nu kan lura på politkerna vilka kostnadsökningar som helst. Den vanliga borgerliga omsorgen om ”skattebetalarnas pengar” verkar inte alls ha nått de borgerliga politikerna i Stockholms läns landsting. Som en jämförelse beskriver författarna ett mycket framstående sjukhus i Hamburg som har byggts för tiondelen av kostnaden för NKS.

Tänk först – bygg sen!

En fördyrande omständighet är att man byggt huset innan man har bestämt vad det ska användas till och därför har man inte kunna bygga på mest kostnadseffektivt sätt. I Hamburgsjukhuset planerade man först vilka verksamheter som skulle utföras och sen byggde man utifrån behoven. Detta innebar att man kunde bygga mycket billigare och satsa resurserna där man visste att det krävdes mer. Man valde också att bygga i ett plan för att slippa långa transporter och väntetider i hissar.

Kostnaderna är emellertid bara en del av problemen som författarna beskriver. Drömmen om ett världsberömt sjukhus får svåra konsekvenser för övrig vård. På NKS ska helst inte patienter med ”vanliga” sjukdomar ligga och skräpa och ta upp vårdplatser. Antalet vårdplatser är därför starkt nedskuret. Antagligen ser beslutsfattarna framför sig hur forskarna ska lösa ”medicinska gåtor”och ge NKS världsrykte.

Resurser dit de bäst behövs?

Det är naturligtvis glädjande (vem skulle inte blir glad för det?)för den som blir hjälpt från en svår och sällsynt sjukdom men jag erinrar mig också hur Hans Rosling – i boken Factfulness – avråder en ivrig men mindre erfaren läkare från en hjälporganisation från att sätta igång en resurskrävande behandling på bekostnad av att ge adekvat vård åt många i ett fattigt land. Adekvat vård åt många och utnyttjande av resurser på bästa sätt gäller förstås oavsett var man befinner sig.

Till Nya Karolinska, NKS, finns hur många miljarder som helst medan den vardagsnära sjukvården urholkas. Tidigt i boken finns en vädjan från den älskade, numera avlidna författaren Bodil Malmsten om att sjukvårdsplanerarna måtte ta ett samlat grepp på cancervården i regionen och inte splittra upp det som tidigare fungerat.

Vad är det som driver politiker att inte satsa på vård efter behov utan i stället på att bygga monument för att bli berömda? I det här fallet blir de väl snarare ökända för att ha slösat bort massor av miljarder av ”skattebetalarnas pengar”, skulle jag tro.

Kategorier
arbetsmarknad media politik samhälle

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Kategorier
hantverk paddling

Byta riven mudd


trasig latexmudd
Trasig latextmudd

Man ska inte irriterad försöka dra en torrdräktsmudd i tunn latex över en svettfuktig hand genom att stoppa in ett finger och försöka kränga den över handen. Risken att den rämnar är överhängande. Utan tätningar vid handleder, hals och fötter är torrdräkten alltjämt ett utmärkt regnplagg men skulle man hamna i vattnet kommer den att släppa in vatten, vilket kommer att medföra en hel del problem som var och en kan förstå.

Nu rev jag alltså sönder latexmudden vid ena handleden när allt var riggat för paddling. Det var bara att ”löpa linan ut”. Någon större risk att hamna i vatten var det väl inte men det är bra att tänka på att det inte är badtemperatur när isen börjar lägga sig på lugna ställen. Min torrdräkt har visserligen några år på nacken och jag har förstått att de där latexdetaljerna kommer att gå sönder förr eller senare. Bra om det blivit senare, men nu hade det hänt och något måste göras.

”Vill ni veta någonting, så fråga …”

Standardproceduren när det är något man vill veta eller står inför något problem är numera att man ”googlar”. Det tog inte lång stund att hitta företag som kan reparera torrdräkter, inte var det så särskilt dyrt heller men ett visst besvär (och kostnad) blir det förstås att skicka eller resa iväg med dräkten.

Dessbättre hittade jag också företag som säljer de grejer man behöver för att laga dräkten själv. Kanske vore det bra att själv kunna reparera när nästa latexdetalj går sönder? Man vänder sig då till världens största instruktionssajt för allt möjligt, nämligen Youtube.

Jag prövade lite sökord som ”drysuit repair”, ”laga torrdräkt”, ”latexmudd”, ”wrist seal” m.fl. Det tog inte många minuter innan jag hittade den första instruktionsfilmen. Därefter tillbringade jag väl någon timme med att titta på några olika filmer och det verkade ju inte vara någon större konst att själv limma på en ny handledsmudd.

Nästa steg blev att kolla av marknaden för latexmuddar och lim. Priserna varierade ganska mycket och olika slags lim föreslogs. Muddarna var av två slag: ”flaskhals” eller ”kon”. På min torrdräkt sitter det redan ”flaskhalsmuddar” vid handlederna men jag hittade inte någon svensk leverantör som kunde leverera ”flaskhalsar” (utländska fanns det flera men jag var osäker på leveranstider, frakt-eller tullkostnader). Jag valde därför konformad mudd och beställde ett par (de kom i par) + en burk ”muddlim” från en svensk återförsäljare.

Limma latexmudd


Efter några dagar kom de beställda varorna. Nästan andäktigt begav jag mig ner i källarplanet för att gå till verket efter att först ha tittat på intruktionsvideorna ytterligare några gånger. Väl på plats riggade jag omständligt upp mina grejer för ”operationen. Jag visste i stort sett hur jag skulle göra men praktiken är alltid lite krångligare, speciellt när det var första gången och man är rädd att ställa till med ”obotlig” skada på dräkten. Men jag tror att jag lyckades få till en fungerande torrdräkt.

För att kunna minnas detaljerna och eventuellt göra saker bättre vid ett kommande tillfälle lät jag en liten s.k. ”äventyrskamera” titta på när jag utförde mina bedrifter. Den filmen finns att bese för envar som skulle kunna vara intresserad.

Kategorier
ekonomi politik samhälle välfärd

Vård till salu

”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”

Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok  Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.

En tudelad välfärd

En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.

De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.

Ett system som urholkar

Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:

  1. Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
  2. Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
  3. Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
  4. Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
  5. De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”.  Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?

Något har gått förlorat

Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.

Kategorier
skola

Lärare på toppen

Efter mer än 40 år i branschen (drygt 20 i skolan och 20 på universitetet) tänker jag att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara lärare idag när man förväntas hålla på med de där ”målen” och fylla i olika formulär.

Nu på  ”ålderns höst” återkommer de positiva minnena från skolan starkast även om jag njöt av av att var universitetslektor med de friheter det innebar jämfört med hur det blev i skolan med alla de ”exter” och dumheter som infördes när skolan kommunaliserades.

Till alla kolleger på universitetet och annorstädes som tänkte tillbaka på sin karriär och ofta framhöll att ”jag är egentligen lärare i botten” brukade jag hävda att ”jag är folkskollärare på toppen”. Detta var inte för att kokettera eller retas utan för att jag faktiskt tror att min tidiga lärarbana var det som präglade mig även efter att jag disputerat. Sannolikt var det detta ”lärarinflytande” som  gjorde att jag aldrig blev någon forskare utan istället fann stort intresse i att undervisa. Paradoxalt nog blev det mer lockande att undervisa efter att jag avlagt doktorsexamen eftersom man då hade skaffat sig en sorts ”plattform” men framförallt för att man hade skaffat sig fördjupade kunskaper om ett och annat.

Kategorier
kultur samhälle

Nya intryck

Jag klickade för ett tag sen på möjligheten att få ett gratis helgnummer av magasinet Arbetaren #7/28 2018. Själva titeln må kanske avskräcka en och annan med blicken högerut men själva innehållet är som jag uppfattar det är i högsta grad informativt och inte det minsta politiskt (möjligen hade andra valt andra ämnen). 

 Jag har läst det omfångsrika numret vid två tillfällen; först läste jag artikeln om Testosteron Rex, en mycket upplysande diskussion för en gammal man som inte funderar så mycket på det där med kön. Diskussionen utgick från böckerna Testosteron rex av Cordelia Fine och Men are from Mars, women are from Venus av John Gray.

Nästa artikel Egyptens bestulna kvinnor undrade om jag klarade att läsa efter att ha kommit till: ”Två kvinnor höll mina armar, två mina ben; jag såg rakbladet blänka.” Jag ville spy. Det verkar tack och lov som att det är en förändring på gång framförallt bland de mer utbildade. De tidigare anlitade ”kirurgerna” har så smått börjat arbeta mot könsstympning (men den pågår alltjämt med diverse olika motiveringar).

En tredje artikel problematiserar meritokrati. Duglighetens diktatur av Kaj Landberg tar avstamp i en fiktiv avhandling av en brittisk sociolog Michael Young (1958) The Rise of the Meritocracy. En hjärtlös meritokrati skapar underlägsenhetskänslor hos de där nere, vilket kan bli farligt för samhället, summerar Landberg.

Jag är inte riktigt säker på att jag kan ta in detta resonemang om meritokrati därför att det är överraskande. Vi har ju alltid fått lära oss att man ska få uppgifter efter förtjänst; ”må bäste man/kvinna vinna”. Att man skulle tas i anspråk av andra skäl har vi nog ansett vara lite suspekt ungefär som korruption, nepotism, kontakter etc.

I slutändan, skriver Landberg, uppkommer en oförsonlig antagonism mellan samhällsklasserna som leder till rashat – den nya oligarkin kan knappast vara förenlig med demokratins principer.

Nog var detta gratisnummer en intressant bekantskap och det känns nästan lite skyldigt att utnyttja ett sådant gratiserbjudande. Antagligen behöver de mindre publikationerna allt stöd de kan få.

Kategorier
e-reader informationsteknologi skola utbildning

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Kategorier
litteratur

Möte med Fallada och Anyuru på hög höjd

Under en lång (miljövidrig – max 1g/år) flygresa helt nyligen kunde jag läsa många timmar i följd, något som jag har svårt att få till i vardagen där man ”måste” plocka med allting (i onödan). Den ena av böckerna jag hann att läsa ut var Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs? Den andra återkommer vi till nedan.

Falladas klassiker väcker många tankar och associationer till vår egen tid. Mycket kortfattat handlar den stora berättelsen om hur makarna Pinneberg med ett nyfött barn – Klimpen – försöker hanka sig fram i Berlin vid tiden före nazisternas maktövertagande. Pinnebergs tillhör de små människorna i samhället utan makt och som hänvisas till såväl osäkra arbeten som eländiga bostäder. Ljuspunkten är ett kärleksfullt förhållande mellan makarna Pinneberg.

Låt mig så ta ett konkret exempel – ständigt aktuellt – från Pinnebergs arbete i en herrekipering. Här finns ett antal duktiga expediter, visserligen mer eller mindre trevliga  som arbetskamrater men förenade i att ta emot kunder, hitta lämpliga passande plagg och förhoppningsvis sälja. Herr Pinneberg trivs verkligen med sitt jobb och råder kunderna till bra köp eller får dem att avstå från plagg som inte klär dem. Det är vad vi skulle kalla ett professionellt agerande.

Emellertid blåser nya vindar och butiksledningen anställer en ”konsult” för mycket högre lön än expediterna. Nu bestäms att det ska föras statistik över vad var och en säljer. Genast blir det kamp om kunderna och försök att ”sälja på” kunden ett plagg oavsett om det passar eller ej. Nu bryts också den kollegialitet som funnits på arbetsplatsen; kollegan blir en konkurrent som måste besegras. Varje expedit måste nu ängslas för att inte fylla kvoten eftersom han då riskerar att blir avskedad.

Här finns dock enstaka personer som kan sätta sig över nyordningen och därför kan ”bjuda” på sin försäljning till den allt mer stressade Pinneberg. Konkurrensen leder till slut till att Pinneberg drabbas av panik och bönar och ber en kund om att köpa för att kvoten ska kunna fyllas. Kunden blir förorättad, klagar och Pinneberg avskedas.

Pinneberg sjunker allt djupare ner i förtvivlan och vi vet dessvärre inte hur det ska gå för honom. När vi lämnar familjen, är det fru Pinneberg som kan förtjäna något lite på att laga och sy åt rika personer.

Jag har uppehållit mig vid detta exempel för att jag tror att prestationslön har blivit än mer vanligt på dagens arbetsmarknad än på på Pinnebergs tid. Jag tänker till exempel på alla telefonförsäljare, taxichaufförer och andra yrken där man försöker ”mäta” prestationen. Som jag ser det finns det nog inget som kan försämra arbetsprestation och -trivsel så snabbt som kontroll och mätning av prestationen.

Pinneberg blev definitivt sämre och gick under i jobbet. En lärare idag måste se till att så många som möjligt blir godkända – framförallt i s.k. friskolor – för att vara en bra lärare med god löneutveckling och trygg anställning. Jag skulle nog själv inte riskera jobbet om det bara handlade om att sätta ett lite bättre betyg om jag visste att familjens försörjning var beroende av mitt beslut.

Jag har också läst den hyllade Anyurus De ska drunkna i sina mödrars tårar. Två gånger under resan! Jag är ledsen men den tar inte tag i mig på samma sätt som Pinnebergs! Visserligen startar den andlöst obehagligt med ett terrorbrott mot en butik där en konstnär visar satiriska och islamkritiska bilder. Det blir blod, död och elände men inte riktigt så som planerats.

Jag kan visserligen se boken som en kritik mot alla stackare som lockas av krigsretorik eller någon sorts hämndmotiv. Här finns också en inbyggd kritik mot hur man behandlar invandrare, speciellt muslimer, i Sverige och hänvisar dem till ghetton.

Romanens struktur växlar mellan berättarjagets funderingar och en schizofren flickas – från den inledande terrorattacken – berättelse och väg tillbaka till en sorts verklighet. Handlingen blir en sorts terapisession där berättarjaget återkommande besöker flickan där hon sitter inspärrad på en psykklinik.

För mig blir det ett stort hopp från Falladas episka roman till den här mer sönderstyckade kompositionen. Möjligen är det också så att själva ämnet känns främmande för mig. Jag ska dock erkänna att Anyurus roman tog mer tag i mig vid andra läsningen. Den kräver kanske två läsningar.

När det gäller Pinnebergs, finns en episk berättarlinje sprängfylld med den lilla människans hjälplöshet. Sannolikt har jag lättare att associera till Falladas roman eftersom jag  tänker på mina egna föräldrar (som också hade sin ”Klimpen”). De var också små människor ur samhällelig och ekonomisk synvinkel men liksom Pinnebergs mycket kärleksfulla. De ville skapa det bästa för sitt barn. Tack vare en framsynt politik som höll de värsta avarterna på avstånd fick de uppleva en annan verklighet än Pinnebergs.

Jag rekommenderar även Falladas Ensam i Berlin som jag skrivit några rader om.

Kategorier
fritid paddling

Toffeljakt

  • "Gotthåppen"
En av mina foppatofflor ”slet sig” från bakdäcket på min Black Pearl så jag gjorde om turen med min Godthab. Med lite tur kanske jag kunde hitta den. Dessvärre var det nog som att leta efter ”en nål i en höstack”. Men jag gjorde ett helt annat fynd i slutet av sjön, en s.k. ”gösambulans” enligt en bekant fiskeintresserad.

Eftersom det var lugnt väder avstod jag torrdräkten. Mycket enklare och dessutom kan jag ha neoprenstövlarna i ”gotthåppen”; de får inte plats under däcket på min Black Pearl. Där får man istället använda neoprenstrumpor för att skydda gummifötterma på torrdräkten.