Kategorier
litteratur politik samhälle

Kontakter och uppgörelser

När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.

Bokomslag

Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.

Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.

På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.

Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.

Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.

Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.

En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.

Kategorier
arbetsmarknad

”Lösa förbindelser”

paket billig arbetskraft på arbetsmarknad
Billig arbetskraft

Efter att ha läst ett utdrag ur Lösa förbindelser av Jenny Wrangborg (red.) är jag alldeles matt. Läs artikeln här.

Ett mycket talande citat är detta: ”när arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor”.

De skrämmande berättelserna om människor som ständigt måste bevaka mobilen och svara ja på ett pass som finns tillgängligt, utan att vare sig hinna kolla om man har barn- eller hundvakt, måste vara exempel på den yttersta förnedringen.

Jag tänker på skillnaden mot när jag själv sökte jobb, inte sökte man 2,5 timme per vecka. Jag hade lyckan att få det första jobb jag sökte; tillsvidare gällde då. Under 43 år har jag sedan haft ”fasta”, tillsvidareanställningar utan avbrott.

Som far till två barn som tidvis både har jobbat i handeln (som inlägget handlar om) och dessutom ”stått till arbetsmarknadens förfogande” känner jag en oerhörd tacksamhet över de regler som gällde på arbetsmarknaden när jag började arbeta.

För en fyrtiotalist, som jag, är det fullständigt surrealistiskt att läsa om hur folk behandlas av olika bemanningsföretag. Jag kan naturligvis inte förhindra att i min tankevärld hamnar skulden hos de politiska krafter som vill ha lägre löner och och minskad trygghet på arbetsmarkanden och fler timanställningar; ”ökad flexibilitet på en modern arbetsmarknad”, brukar det heta. De som vittnar i reportaget ger alla en bild av vad detta innebär rent socialt.

Under en lång rad år har vi fått höra att framgång handlar om individuell drivkraft, att vara duktig och flexibel och vara beredd att ställa upp när som helst. Mot denna arbetsmarknadens kollaps finns det trots allt något positivt i artikeln som visar att ”ensam inte är stark”.

”Förändringarna kommer alltid nerifrån. Det går inte att göra skillnad själv hur attraktiv du än är på arbetsmarknanden. Näringslivet har makten; de har kapitalet. Det vi andra har är att vi är många.”

Jag inser naturligtvis att allt detta handlar om perspektiv och jag kan möjligen föreställa mig att om jag skulle köpa mig arbetskraft, så kunde det vara fördelaktigt att köpa arbetskraft när jag behöver den och inte annars.

Detta fungerar givetvis inte för den som lönearbetar, som vill gifta sig, skaffa hus och barn o.s.v. Jag tror att det är så enkelt att man måste välja sida här. För mig som är uppvuxen med fackföreningsmöten hemma på hallen är valet lätt.

Fotolänk: ”Cheap Labor To Go!” (CC BY-NC-ND 2.0) by PropagandaTimes

Kategorier
arbetsmarknad klass miljö natur politik samhälle

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?