Kategorier
kapitalism miljö

Torkare

Det måste väl vara nåt fel med vårt sätt att producera (och konsumera)?

Det kom ett reklamutskick från en känd säljare av bildelar. Eftersom jag är måttligt intresserad av bildelar, bläddrade jag lite planlöst tills jag kom till ett avsnitt om vindrutetorkare. Det visade sig att det var mer än femton (!) sidor med vindrutetorkare till olika bilmodeller.

Att torka bort vatten från en bilruta kan väl knappast vara ”rocket science”?

Kategorier
ekonomi forskning miljö samhälle

Det blir trots allt bättre enligt Rosling

bokomslag "rosling"

 

 

Jag har läst Factfulness av Hans, Anna och Ola Rosling  för några veckor sedan och nu försöker jag att återkalla i minnet det som blivit ”kvar”.

Jag tyckte om att läsa boken; det är svårt att inte ryckas med av entusiasmen. Till en del är man nog färgad av Hans Roslings egen person, denne energiske man som ständigt kämpade för att upplysa oss om tillståndet i världen.

Ett pedagogiskt upplägg

Roslingarnas bok är mycket pedagogisk. Den inleds med att vi får svara på en enkät om tillståndet i världen och vi svarar dessvärre fel på det mesta. Faktum är att även de flesta experter världen över svarar sämre än slumpen. Slumpen representeras i boken av att schimpanser väljer svarsalternativ, vilket rimligvis bör bli slumpartat. Schimpansernas svar jämförs på åtskilliga ställen i boken med experternas och schimpansernas svar är oftast bättre.

Många kapitel inleds med en av Hans Roslings personliga efarenheter. Den första handlar om hur han som litet barn dras upp ur ett avloppsdike av sin farmor. Utan farmor hade han drunknat. En annan sådan beskrivning handlar om den unge oerfarne läkarens tillkortakommanden när det kommer in en skadad pilot på akutbordet. Stressad till max av allt blod han ser ger han order om blodpåsar varefter han med en gipssax försöker klippa upp pilotens dräkt. Så hejdas han av en erfaren sjuksköterska som förklarar att det som rinner är någon sorts markeringsfärg och att G-dräkten som han försökt klippa upp kostar tiotusentals kronor. Den unge läkaren inser sitt misstag och böjer sig för den erfarna utan att hävda sin prestige som läkare. Lika ödmjuk är han inför kunniga barnmorskor ute obygderna.

Däremot hävdar den erfarne Rosling sin efarenhet när det kommer en högt specialiserad läkrare till ett otillgängligt och resurssvagt område och vill sätta in en krävande behandling som skulle tagit resurser från många andra behövande. ”Så här gör vi här”, hävdar Rosling eftersom han vet hur man handskas med resurerna så att flest människor kan bli hjälpta. Jag tror att man kan säga att den erfarne Rosling antar ett systemperspektiv på vården. Han är givetvis inte okänslig för det individuella lidandet (tvärtom) men han vet vad som gagnar flest.

Pragmatikern på fältet

Hans Rosling är inte uttalat politisk i boken. Jag föreställer mig dock att han med sin bakgrund nog ligger närmast ett socialdemokratiskt perspektiv på världen. Han varnar skarpt för ideologiska låsningar men tycker också att det är ett vanskligt experiment att göra vård och omsorg till en marknad.

Boken är indelad i många kapitel där Rosling i vart och ett utmanar våra uppfattningar om världen. Nedan följer några exempel (ur minnet).

Gapinstinkten hindrar oss att se de faktiska förhållandena då vi tenderar att dela in världen i ”rik” och ”fattig” enbart. Roslings tes, kanske den viktigaste, är att det faktiskt blir bättre i välden och för att vi ska kunna se detta beskriver han fyra grupper (I-IV). Grupp I utgörs av den miljard människor som har det riktigt eländigt. Grupp IV utgörs förstås av sådana som vi och människorna i Nordamerika. Den delen av världen är osmakligt rik och överutnyttjar jordens resurser.

Rosling menar dock att mänskligheten rör sig ”uppåt” i de här grupperna. Detta illustrerar han med att de som bara har möjlighet att förflytta sig till fots (I) kan efterhand skaffa sig en cykel (II), en motorcykel (III). Hur alla ska komma (eller om) till grupp IV framgår dock inte av framställningen.

Rosling nämner heller inte VARFÖR människor rör sig mot bättre villkor. Jag hade nog gärna velat höra lite mer om hur människor kan få ett bättre liv. Kanske är det trots allt klokt av Rosling att inte stöta sig med rika välgörare som t.ex. paret Gates.

Oväntade argument

På några ställen i boken hajar man till och det har att göra med Roslings motvilja mot panikåtgärder. Han beskriver ingående hur journalister blåser upp katastrofer som ebolautbrott och skapar panikstämning som kan förhindra övertänka och klokare åtgärder. Tänk först och handla sedan, verkar vara vad Rosling vill ha sagt. Detta kan också gälla något så kontroversiellt som användandet av DDT. Vi har ju lärt oss att ämnet bara skapar elände så att vi nästan ryser bara vi hör ordet. Rosling begriper naturligtvis att obetänksam användning av DDT är farligt men att det kan ha goda effekter i specifika fall. Återigen är det hans motvilja mot desperata och oöverlagda åtgärder som lyser igenom.

När det gäller klimatet, verkar Rosling även här förorda ”små steg” och att man inte ska hetsa upp sig. För detta har han fått kritik. Klimatforskare menar istället att här är det verkligen bråttom och att Rosling som alltid pläderat för vetenskap istället för löst tänkande nog borde begripit att klimatet inte kan vänta på några ”små steg”.

Bra att tänka efter först

Låt mig slutligen nämna några punkter där Rosling vill varna:

  • Vi polariserar alltför lätt
  • Vi utgår från ödesinstinkten, allt blir sämre på jorden
  • Vi är offer för linjärinstinkten när vi ser diagram
  • Vi är offer för generaliseringsinstinkten (”i Afrika är allt elände”)
  • Vi är offer för klanderinstinkten och söker syndabockar
  • Vi är offer för ensidighetsinstinkten och litar ofta på en enda källa.
  • Vi är offer för akutinstinkten och vill ta till drastiska åtgärder.

Sammanfattningsvis menar jag att det är bok som många bör läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om allt men det är bra att få det man håller för självklart utmanat. Sträva alltid efter factfulness skulle nog Rosling hävdat.

Kategorier
bad friluftsliv fritid klass miljö natur samhälle

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester
Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Kategorier
miljö politik samhälle

Miljöpartiet – ett parti som genomgått ”ideologisk kastrering”?

två bockar med horn mot varandra
Konfrontation

Jag vet få som kan tala (skriva) så i klartext som Birger Schlaug och belysa intressanta samhällsfrågor. Nedanstående text är min läsning av en artikel om Miljöpartiets ideologiska förändring i regeringsställning.

Aftonbladet lär ha rått Miljöpartiet att bli ett rent miljöparti som ”släpper andra frågor”. Detta skulle då innebära att partiet skulle tiga om Natoanpassning, CETA-avtalet och ekonomisk tillväxt (men så är det ju redan, dessvärre!).

Dessa ”goda råd” bygger på att Miljöpartiet ska bli ett parti det aldrig varit. Ursprungstanken med MP var att det aldrig skulle vara ett enfrågeparti. Partiet kom in i riksdagen på frågor om livskvalitet, sänkt arbetstid, decentralisering, maktdelning och kritik mot globaliseringens avarter.

Partiet lade till epitetet ”De gröna”  just för att markera en systemkritisk ideologi. Idag är det många som tycker att partiet har genomgått vad som kunde liknas vid en ”ideologisk kastrering”.

Många som identifierar sig som gröna tycker att det är märkligt att en regering där de gröna ingår vill stoppa Europas största vindkraftspark för att militären vill öva i området, att kärnkraftsskatt tas bort och att inte gröna statsråd vill stoppa vapenexport till diktaturer.

Därtill bjuder regeringen in amerikanska soldater – Marinkåren t.o.m! – att öva på Gotland. Och som ”sur grädde på moset” är Miljöpartiet det enda gröna parti i Europa som applåderar CETA-avtalet.

Miljöpartiet tappar på grund av ”förväntningarnas förbannelse”. Kanske vore det därför dags för en delning av partiet i ett miljöparti som tycker sådär ”lagom” i olika frågor och i ett som kunde ägna sig åt den ursprungliga systemkritiken, frågar sig Schalug.

Fotolänk: ”Game – Confrontation” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Kategorier
miljö natur

Träden har ett socialt liv som vi nog inte kände till

träd med grön mossa
Samverkan

Jag har med stort intresse läst Peter Wohllebens bok, Trädens hemliga liv (i svensk översättning). En länk finns här. Wohlleben beskriver förmågor hos träd som vi aldrig kunnat föreställa oss. Sålunda hävdar han att träden har en sorts socialt liv då de både hjälper och varnar varandra vid olika faror.

I hans bok får träden en sorts medvetande och jag tror att den som har läst boken kommer att betrakta träden som en sorts levande varelser som både kan känna och lida.  Att ringbarka ett träd t.ex. kan jämföras med en sorts långsam tortyr där där det sociala nätverket – andra träd – gör sitt bästa för att lindra smärtan.

Jag tror faktiskt att man ser annorlunda på träd efter att ha läst Wohllebens bok.

Helt nyligen läste jag att Backa teater ska göra en scenförestälning av  Trädens hemliga liv. Det tycker jag verkar både spännande och svårt för det finns inga människor som agerar i boken.

Fotolänk: ”Mossrot” (CC BY-NC-SA 2.0) by Lejon2008

Kategorier
miljö natur samhälle

Plast i naturen skadar

Plast i ett träd
Plast i naturen

Jag läser en liten notis  (FT 19 april 2017) ”Kenya förbjuder plastpåsar” i enlighet med FN:s miljöprogram, Unep, där världens stater uppmanas att agera för att minska användningen av plast. Plastens miljöpåverkan på olika ekosystem är ju väl känd sedan länge.

Kenya blir det 11:e landet att agera mot plast, läser man i artikeln. I Afrika finns redan förbud i Rwanda och Marocko. Flera andra länder är också på väg.

Min första reflkektion blir: Vad gör vi? Det är ju inte ovanligt att vi håller oss lite ”för mer” än de som vi brukar betrakta som fattiga afrikanska länder.

Men jag vet faktiskt inte om det pågår någon aktion mot plast här hos oss.  Möjligen är det meningen att vi ska förlita oss på individuella initiativ som vanligt för att inte stöta oss med några mäktiga kommersiella intressen.

Bildlänk: ”Filled Bag” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Kategorier
ekonomi miljö samhälle

Kasta inte mat – smaka, lukta eller kompostera!

Maskarna i komposten tar hand om det vi behövt kasta
Flitiga återbrukare

Jag tycker att det är ett oskick att kasta mat. Kanske påverkades jag av den sedelärande berättelsen om Flickan som trampade på brödet, som man fick lära sig som barn. Nu är det ju inte enbart en moralisk fråga hur man handskas med maten utan den har även legala aspekter.

Olovligt ätande

En krönika med titeln Ät upp resterna! inleds med: ”Inte kan det väl vara olagligt att äta upp maten?” Såvitt jag kan förstå är det inte tillåtet att ta hand om överbliven mat utanför mataffärer. På en del ställen häller affärerna råttgift eller klorin på maten för att göra det omöjligt att ta vara på den, enligt skribenten. Det är inte helt enkelt att förstå varför det måste vara på det viset.

Oförnuft att kasta

Datummärkning av mat är förstås en god intention där kunderna har ett visst skydd mot att otjänliga livsmedel säljs, men det är, å andra sidan, ett underligt system som leder till att mat vars utgångsdatum har passerats på ett ögonblick förvandlas från ätbar till avfall. Mycket av den mat som köpts hem hamnar därför i soporna, när bäst-föredatum har passerats. Den andel av maten som slängs lär var osmakligt hög.

Även på många skolor och äldreboenden kastas mängder med mat varje dag. Oftast är det inte ens tillåtet att ta hand om rester. Detta är förstås ett gigantiskt resursslöseri. ”Om reglerna säger att maten ska slängas, så säger förnuftet att vi borde ändra dessa regler och istället lukta, smaka och använda vårt förnuft och ta hand om maten”, menar krönikören.

En verksam faktor när det gäller matsvinn är sannolikt kombinationen av handelns önskan om att vi ska köpa mer – ”köp tre, betala för två” – och vår vana att storhandla. Risken i båda fallen är nog stor att det köps mer än vad som behövs.
 
En helt motsatt trend såg jag helt nyligen i ett nyhetsinslag från Danmark där ett antal butiker valt att tillhandahålla mindre förpackningar av olika livsmedel så att inte kunderna behöver köpa hem mer än vad som är nödvändigt. Ett annat exempel kom från en butik som valt att sälja sin salladsbuffé till starkt reducerat pris på kvällen istället för att kasta bort alldeles utmärkt mat eller i värsta fall hälla klorin i containern.

Resursåtervinningen

De institutioner som har egen kock eller kokerska slänger mycket mindre än de som beställer från storkök. Jag vill minnas från min skola under ”förhistorisk tid” – där min mamma dessutom lagade maten – slängdes nästan inget. Självklart förväntades vi skolbarn, på den tiden, äta upp den mat vi fått. Men de matrester som trots allt uppkom togs omhand av en lokal lantbrukare som lägligt nog också var skolans vaktmästare.

Hemma hos oss sparas rester från måltiderna i princip alltid, för att användas till matlådor eller till nästa måltid; här måste man nog sända en uppskattande tanke till mikrovågsugnen som har gjort det bra mycket enklare att värma överbliven mat än vad som var fallet tidigare.

Det som vi av någon anledning inte äter eller kan ta tillvara hamnar i komposten och blir till ny jord. ”Det får gå ett varv till”, som jag brukar säga. Då blir det inte till avfall och det känns tillfredsställande.

I framtiden måste vi sannolikt komma på mera hållbara sätt att ta tillvara matöverskottet än att bara kasta det och i värsta fall förgifta det för att ingen ska kunna äta gratis.

(LFT onsdag 5 april 2017, Tema Omställning, Mika Liffner)
http://www.landetsfria.se/artikel/127930

Kategorier
miljö natur samhälle

Ledarskap och regelverk – vårt skydd mot exploatering

Demokratiskt ledarskap

Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.

Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.

Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.

Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
 
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.

Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten  skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?

Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:

Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.

Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.

Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.

Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.

Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.

Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd,  kommer emellertid att ligga risigt till.

Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.

Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott

Kategorier
ekonomi miljö samhälle

Med missnöje som drivkraft

(Fotolänk nederst på sidan)

När man sitter lagom trött och avslappnad i bastun efter en löprunda och en god IPA, känns det lätt att vara nöjd (och förnöjd). En liknande känsla av förnöjsamhet beskriver Christer Sanne (LFT 29 mars 2017) när han står i sin dusch där det kommer lagom varmt vatten.

Idag har så gott som alla i landet varmvatten i  sin dusch även om klyftorna i samhället har växt på sistone. Sanne menar att det är tid att stanna upp; vi har tillräckligt. Ja, det är t.o.m. nödvändigt att vi stannar upp för klimathotets och barnbarnens skull. Jag antar dock att han inte menar att vi ska sluta att sträva efter ett mer jämlikt samhälle

Dessvärre är det inte inte ”inne” att vara förnöjd idag; vi ska vara ”hungriga”, ”ambitiösa” och ”kreativa” enligt jobbannonserna. Vi ska vara beredda att ”gå över lik” för att uppnå våra mål. Och tänk om en politiker skulle visa sig (för)nöjd!

För att vi inte ska nöja oss med det vi redan har, har vi fått reklamen som just är till för att göra oss missnöjda. ”När missnöjet tryter tar framstegen slut”, skriver  Alf Henriksson i en dikt och jag förutsätter att den kloke poeten är ironisk här.

Sanne frågar sig varför just missnöje måste vara drivkraften. Hur vore det med nyfikenhet och hjälpsamhet? Varför har det blivit fel att vara lycklig över det man har? Är det nödvändigtvis större tillväxt som är tecknet på framsteg?

Nej, det är bråttom nu att gå från ”homo consumens” till den kloka människan innan det är försent på (för) jorden, menar Sanne.

Fotolänk: ”Vattendusch” (CC BY-NC-ND 2.0) by susannehultman.se

Kategorier
hem miljö natur samhälle

En slaskhistoria

Kompostodling (bildlänk nederst på sidan)

Senast idag när jag spolade i toaletten tänkte jag på det absurda att vi spolar med vårt dricksvatten.

Jag är uppväxt på landet och under min uppväxt på 50-60-talen var man kanske inte alltid så medveten om vad man släppte ut i naturen. Vi var i och för sig inte så många på samma ställe så påverkan på naturen var nog inte så allvarlig, om den ens var skadlig.

När jag var så liten att jag knappt minns, hade vi utedass men jag tror nog att småbarn begagnade pottan för det ena och slaskhinken för andra innan man gick till sängs.

”Slasken”, hushållssoporna, tömdes på den tiden på ett bestämt ställe utomhus, i  ”slasketunna” som egentligen var en stor träbinge på ett avstånd från bostaden som var en kompromiss mellan bekvämlighet och avskildhet. Efter en tid blev det äldsta hushållsavfallet till jord där ”manshöga” nässlor trivdes. Den kunnige kompostören inser givetvis att en sådan öppen plats kunde bli tillhåll för såväl råttor som kråkfåglar men jag minns inte att detta var något problem.

I vårt nutida hushåll lämnar vi inget matavfall i sopkärlet; det känns som att det är alltför värdefullt för att bara ge bort (även om kommunen tar det tillvara för tillverkning av biogas). Istället lägger vi hushållsavfallet i sluten varmkompost som ger oss massor av värdefull jord.

När mina föräldrar omsider blev ägare till det hus som de själva och generationer av släktingar bebott tidigare, ”utgick ett påbud att alla” enskilda avlopp skulle uppfylla en viss standard. Även om ”slasketunna” då var avskaffad för många år sedan, väckte ”påbudet” naturligtvis berättigad oro för de kostnader sådana krav riskerade att medföra för den med förhållandevis liten budget.

För att göra en lång histora kortare så kände min far till att det fanns diken med infiltrationsbäddar av grus för avrinningen från omkringliggande åkrar till den närliggande sjön. Och nu var det så lyckligt att vårt avloppsvatten, alltså det som kom från trekammarbrunnen, som regelbundet slamsögs på fasta partiklar, rann till dessa redan iordninggjorda diken. Föräldrarnas hus och ytterligare ett behövde således inte gräva nytt avlopp. Kommunens tjänstemän skrev därför intyg på att avloppet var godkänt. Det blev stor glädje och även tacksamhet mot far som hade koll på hur dikena gick och därmed ”räddade” de två fastighetsägarna från de utgifter som nyss hotat. När jag sedermera sålde huset något decennium in på 2000-talet, var den nye ägaren glad åt just detta intyg, vill jag minnas.

Om uttal av ”slasketunna” – en fonetisk utflykt
I den syddalsländska uttalskonventionen läggs betoningen på det andra ledet i det här sammansatta ordet. Om man skulle försöka sig på en fonetisk beskrivning, påminner betoningen om engelskans ”secondary stress” som vi har i ’examinátion. Vidare är termen att betrakta som bestämd form i exemplet: ”Släng’et i slasketunna!” och som obestämd i exemplet ”e’ slasketunna” endast åtskilda av ett mörkt a som i ”har” i bestämd form och ett ljusare som i ”hatt” i obestämd form. Det inledande ljudet, representerat av sl-, antar ett sje-ljudsliknande uttal, dock inte som i ordet ”fors” utan av ett ljud där luftströmmen passerar lateralt bredvid tungan främst på den ena sidan alltså inte mellan tungspetsen och tandvallen (apiko-alveolart) som i fors. Slutligen är är u-ljudet öppnare och mera bakre än i ”hus” mer likt ett göteborgskt ljud som i  ”grunna på”.

Fotolänk: ”Zucchini im Kompost” (CC BY 2.0) by blumenbiene