Kategorier
ekonomi miljö samhälle

Med missnöje som drivkraft

(Fotolänk nederst på sidan)

När man sitter lagom trött och avslappnad i bastun efter en löprunda och en god IPA, känns det lätt att vara nöjd (och förnöjd). En liknande känsla av förnöjsamhet beskriver Christer Sanne (LFT 29 mars 2017) när han står i sin dusch där det kommer lagom varmt vatten.

Idag har så gott som alla i landet varmvatten i  sin dusch även om klyftorna i samhället har växt på sistone. Sanne menar att det är tid att stanna upp; vi har tillräckligt. Ja, det är t.o.m. nödvändigt att vi stannar upp för klimathotets och barnbarnens skull. Jag antar dock att han inte menar att vi ska sluta att sträva efter ett mer jämlikt samhälle

Dessvärre är det inte inte ”inne” att vara förnöjd idag; vi ska vara ”hungriga”, ”ambitiösa” och ”kreativa” enligt jobbannonserna. Vi ska vara beredda att ”gå över lik” för att uppnå våra mål. Och tänk om en politiker skulle visa sig (för)nöjd!

För att vi inte ska nöja oss med det vi redan har, har vi fått reklamen som just är till för att göra oss missnöjda. ”När missnöjet tryter tar framstegen slut”, skriver  Alf Henriksson i en dikt och jag förutsätter att den kloke poeten är ironisk här.

Sanne frågar sig varför just missnöje måste vara drivkraften. Hur vore det med nyfikenhet och hjälpsamhet? Varför har det blivit fel att vara lycklig över det man har? Är det nödvändigtvis större tillväxt som är tecknet på framsteg?

Nej, det är bråttom nu att gå från ”homo consumens” till den kloka människan innan det är försent på (för) jorden, menar Sanne.

Fotolänk: ”Vattendusch” (CC BY-NC-ND 2.0) by susannehultman.se

Kategorier
ekonomi kapitalism natur politics politik

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.