Kategorisamhälle

Det omätbara

Jag hade förmånen att få lyssna till ett föredrag (presentation som det brukar heta i Akademien) av Jonna Bornemark, författare till Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde härom kvällen. Filosofen Bornemark tar avstamp hos kända och mindre kända filosofer (Cusanus, Bruno och Descartes) när hon tar upp kampen mot de ständiga mätningarnas tyranni i vårt samhälle, det som oftast brukar sammanfattas som new public management (NPM).

Bornemark blev först känd för mig genom en mycket intressant artikel i Lärarnas Tidning som jag föll pladask för. Där gjorde Bornemark upp med en rad av de ”missförhållanden” (min värdering) som präglar offfentlig verksamhet numera. Jag skrev en reflektion om den artikeln fann anledning att gå tillbaka till den efter att jag hört Bornemarks föredrag. Min reflektion sammanfattar ganska väl det hon presenterade under kvällen. Dessutom upptäckte jag åtskilliga länkar till annat jag skrivit i ämnet ”skadliga mätningar”.

Mina läsningar

svart bild med text och filmkant

Under en vanlig fredagseftermiddag i bastun läste jag en rad artiklar som engagerade mig. Här kommer en kort översikt.

Först läste jag i Lärarnas tidning om en lärare som återvänt till Sverige efter att ha varit lärare i Frankrike och som nu börjat jobba i svensk skola. Av artikeln framgår att det är fullständigt annorlunda att vara lärare i Frankrike. I Frankrike håller lärare på på med undervisning, säger hon med alla de konnotationer som ligger inbäddade i detta uttalande. Här finns särskilda personer som tar hand om administration och om någon skulle klaga på lärare finns funktioner även för detta. Är läraren godkänd (legitimerad) är det ingen idé för föräldrar att komma och klaga. Läraren kan alltså helt koncentrera sig på sitt undervisningsuppdrag.

Så läser jag om lekande barn i förskolan. Jag har börjat intressera mig för sånt nu när jag har barnbarn som håller till på förskola. Budskapet som jag förstår det är att läraren måste observera barnens lek och ingripa om någon blir lämnad utanför. Barn måste gradvis lära sig vad det innebär att vara tillsammans och uppföra sig när man befinner sig på ett gemensamt ställe. Detta kan förstås låta alldeles självklart sett utifrån men kan vara en grannlaga uppgift i praktiken.

Så har jag kommit över några nummer av Flamman, en mycket intressant tidning. Till alla som till äventyrs ryser vid tanken på ”socialism” kan jag meddela att här inte förekommer någon s.k. plakatpolitik. Däremot finns många ganska långa och informationsrika artiklar som kräver såväl påfyllning av vätska som flera kallduschar i den 90-95-gradiga värmen. Här läser jag om Venezuela och försöker begripa mig på den komplicerade konflikten. Jag inser att varken president Maduro eller högeropponenten Guaido har någon självklar rätt i den här konflikten. Den enda slutsats jag själv drar är att USA, som regelmässigt dras till konflikter i Latinamerika, inte har något där att göra.

Det är också upplysande att läsa om venezolanska migranter (och numera flyktingar) som taditionellt begett sig till det avlägsna Peru istället för till grannlandet Colombia. Många venezolaner har arbetskraftsinvandrat till Peru och jobbat där under många år utan problem. I den nu pågende konflikten där många venzolaner flyr till Peru har inställningen förändrats. Hur peruanerna ser på flyktingarna numera har slående likheter med de osympatiska drag som finns i den svenska debatten om flyktingar som kommer till Sverige. Här finns något allmängiltigt.

En lång artikel handlar om de apolitiska (opolitiska?) ungdomarna i Sverige vilka visserligen är mycket engagerade i olika frågor men som inte organiserar sig i vare sig partier eller fackföreningar. Jag kommer att tänka på Chantal Mouffes distinktion mellan politiken och det politiska. Mouffe – som jag förstår henne – menar att politiken främst handlar om det organiserade politiska livet, partier och föreningar medan det politiska är alla de olika samhälleliga frågor som engagerar människorna. Idag kanaliseras inte det politiska i politik skulle man kanske kunna säga.

Slutligen läser jag om Greta Thunberg. Idag är det hett eftertraktat att vara s.k. influencer, alltså köpta påverkare som betalas av företag för att tala väl om olika produkter. Det borde vara en sån där köpt påverkares våta dröm att få samma uppmärksamhet som Greta.

Greta låter sig inte köpas av profithungriga företag dessbättre utan hon står för det hon tror på utan betalning.

Förstelärarreformen och lärares autonomi

Jag läser i Lärarnas tidning, Nr 3/19 att forskare från Lunds och Göteborgs universitet har kartlagt effekterna av förstelärarreformen. Den ene av forskarna är forskare inom professionell styrning i organisationer. Vad den andre har för forskningsintresse framgår inte av artikeln.

Bakgrund

De båda forskarna har genomfört sin forskning på 7 skolor från förskola till gymnasium i tre kommuner under åren 2014 till 2018. Detta är möjligen ett något för litet material att dra vittgående slutsatser utifrån men som före detta kvalitativ forskare kan jag godta det som en sorts pilotstudie. Då blir jag lite mer tveksam inför den rudimentära metodredovisning som ges.

Forskarna har inte – enligt artikeln – intresserat sig för ”folks känslor” inför förändringen (reformen) utan hur ”den påverkat de anställdas arbetsuppgifter”.

En upptäckt som görs är att lärare är känsliga för hierarkier medan sådana upplevs som ganska odramatiskt i de flesta andra professioner. Jag ska återkomma till detta nedan.

Resultat

De här resultaten tycker sig forskarna kunna presentera: Förstelärarreformen kan frigöra tid och avslasta rektor och lärare. Förstelärarna har övertagit det pedagogiska ledarskapet. Förstelärarna driver projekt och fortbildning. Förstelärarna leder lärare i samtal. Förstelärarna gör administrativa uppgifter.

Sammantaget leder detta till att ”vanliga” lärare fokuserar mer på arbetet i klassrummet. Och som kronan på verket: makten över professionsfrågor hamnar i högre grad hos lärare och förstelärare än hos rektorer och skolförvaltningar. Härmed kan man säga att reformen ökat lärarnas autonomi, säger forskarna.

Allt detta låter ju väldigt bra och det verkar som om idén med förstelärare blivit en succé. Nu finns förstås en liten risk att den journalist som beskrivit forskningen förvanskat eller dragit egna långtgående slutsatser men låt oss anta att journalisten har återgett forskningen så objektivt som möjligt.

Själv läser jag utifrån många års lärarerfarenhet med den förutfattade mening denna ger mig; jag har alltid känt mig kritisk till ”detta med förstelärare” även om det inte fanns under min tid i skolan. När nu detta är klarlagt, ska jag redovisa min läsning.

Reflektioner

Lärarna är känsliga för hierarkier på ett sätt som inte andra yrkesgrupper som t.ex. vårpersonal är, står det i artikeln. Jag tror inte att lärare har något problem med att det finns personer med speciella ansvarsområden såsom rektor, studierektor, tillsynslärare, ämnesansvarig etc. Alla de här befattningarna är knutna till specifika uppgifter och ”historiskt” accepterade. Jag tror däremot att försteläraren kan bli som en sorts ”gökunge” i ett kollegium, någon som på oklara grunder upphöjs till att bli för mer än de övriga kollegorna. Det är nog inte hierakin i sig som ifrågasätts utan grunderna på vilka försteläraren kommer till. Här finns ingen lång tradition att luta sig emot och risken är stor att ”de vanliga” uppfattar att någon har upphöjts till förstelärare på oklara eller orättmätiga grunder.

Eftersom forskningsmetoderna inte framgår av den lilla artikel jag läst, sätts min fantasi igång. När det står att de inte har intresserat sig för ”folks känslor” utan hur reformen ”påverkat de anställdas arbetsuppgifter”, ringer det många varningsklockor hos mig; resultaten är helt enkelt för bra.

Vilka data har forskarna tagit del av? Förstelärarna har övertagit pedagogiskt ledarskap, de driver projekt och leder de andras fortbildning. Var hittar man sådana uppgifter? Jo, hos skolledning och i olika dokument där man formulerat förstelärarens uppgifter. Alla vi som någon gång arbetat i skolmiljö vet att det kan vara långt avstånd mellan vad som skrivs i dokument, vad som sägs eller vad som med fagert tal frambesvärjs.

Jag har väldigt svårt att tro att det av datamaterialet direkt framgår att ”makten över professionsfrågor” hamnar hos lärare och förstelärare och att lärarna har fått större ”autonomi”.

Men som en av mina kloka professorer brukade säga: Man måste alltid vara öppen för att man kan behöva ändra sin uppfattning inför vederhäftiga resultat. Men tills dess förbehåller jag mig rätten att vara kritisk mot resultaten.

Maktlös konsumentpatient med användbara tänder

suddig bild av tänder
Tandstatus

Försatt ur stridbart skick i ryggläge och med en enorm strålkastare i ansiktet åhör jag hur min tandläkare med fast stämma och med främmande terminologi ger sina order till den talsyntes som registrerar resultatet av hennes inspektion. Jag får ett bestämt intryck av att hon besöker en sådan där – av mänsklig dårskap – krigshärjad plats som man kan se på tv-nyheterna och att hon nu lägger ut koordinaterna för ett kommande anfall mot fienden … och mot min ekonomi.

Nu hör jag lyckligtvis till de 79% av befolkningen ”med eftergymnasial utbildning” som (hittills) har möjlighet att regelbundet kosta på sig tandvård men ”smakar det så kostar det”. Jag har förvisso inget ”filmstjärneleende” men saknar heller inga tänder och har varken tandvärk eller karies. Några tuggtänder som genom den tidiga barndomens amalgamfyllningar spruckit eller blivit irreparabla har krönts med skinande blanka – och dyra – kronor som på ett elegant sätt integrerats bland de inhemska tuggarna.

Efter rekognoseringsrundan där det getts kommandon, skrapats, grävts och blåsts verkar det som om bastionen förefaller intakt. På ytan! Man ska inte tro att allt är frid och fröjd bara för att alla tänder sitter på plats och att det inte är några hål att laga. Nej då, under ytan – osynligt och obegripligt för gemene man – kan finnas ”försåtsmineringar” i form av fickor, fåror, lömska bakterier och tandsten. Allt detta kommer garanterat att få konstruktionen på fall om det inte oskadliggörs. Regelbunden utgrävning med åtföljande undervisning (!) och täta återkommande besök anbefalls. Men eftersom jag köper min tandvård – hos en privatpraktiserande tandläkare – är valet förstås mitt.

Att laga tänder som gått sönder – så länge man har råd – känns fullständigt naturligt. Att däremot låta sig behandlas för något som man inte själv har möjlighet att avgöra behovet av är mycket svårare. Att jag dessutom går till en privattandläkare gör att mina tankar går till Yrjö Engeströms aktivitetsteoretiska trianglar där han visar på olika dilemman. Ett av hans exempel handlar om privatpraktiserande läkare som måste stå inför dilemmat mellan att tjäna pengar på sin verksamhet och att ha så friska patienter som möjligt. I min tandklinik finns mycket fina ”grejer” och jag tänker att det nog måste dras in en hel del pengar för att få den att gå runt.

Att köpa tandvård är heller inte detsamma som att köpa frukt på ICA. Är jag missnöjd med ICA:s frukt, går jag till Coop eller någon annan. Eftersom jag själv kan avgöra fruktens kvalitet, har jag ”konsumentmakt”. Att utöva konsumentmakt när det gäller tandvård är betydligt svårare, eftersom jag för det första inte kan avgöra om mina tänder verkligen håller på att lossna på grund av ”tandlossningsfickor” samt för att jag faktiskt tycker att min nuvarande tandläkare är bra och därför inte gärna går till ”vem-som-helst” som säger sig kunna erbjuda tandvård. Sammanfattningvis: konsumentmakten är svår att utöva när det gäller tandvård och man blir antagligen kvar. ”Man vet vad man har men inte vad man får”. Och vad det kostar!

Alla problem med dålig tandstatus och stora kostnader skulle naturligvis försvinna om man betraktade tänderna som det de är, en del av kroppen. Går du till Vårdcentralen eller besöker läkare är kostnaden låg. Går du till en specialistläkare betalar du så lite som 300 kr. För den summan kan du inte ens öppna gapet hos tandvården. Dessutom är det så vist ordnat att om du behöver upprepade läkarbesök, får du frikort efter 1150 kr per tolvmånadersperiod. Vad en komplicerad operation med efterföljande vård skulle kosta om vi skulle bekosta den själv kan vi knappast ens föreställa oss.

Om man vill skapa jämlikhet när det gäller tänderna, finns inget annat alternativ än att se till att tänderna är en naturlig del av kroppen och därför måste omfattas av samma regler som övrig sjukvård. De politiska partierna – med ett undantag – verkar dock inte våga driva frågan. Det skulle bli dyrt förstås men nog skulle väl befolkningen i gemen ha större glädje av hela tänder än allt fler sofistikerade vapen?

OPS – vad dyrt det blev!

Jag har under några veckor läst nästan 400 sidor ekonomisk galenskap med politiska förtecken, beskriven av Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (Ordfront, 380 s).

Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) byggs med OPS-avtal (offentlig-privat-samverkan) vilket på kort sikt verkar fördelaktigt för det offentliga. Idén om OPS-avtal har mäktiga förespråkare i finansvärlden och med hjälp av smarta konsultbolag övertalas mindre smarta politiker i många länder att ingå sådana avtal

Drömmen om världsklass

I fattiga länder där politiker kan vilja bygga monument över sig själva och sina gärningar är det inte svårt för erfarna konsulter att driva igenom OPS-byggen vilka sedan får enorma konsekvenser. Lesotho är ett sådant fattigt land där man byggt ett prestigesjukhus med OPS-avtal vilket gör att alla sjukvårdsresurer äts upp att det dyra bygget. Sverige är visserligen ett rikt land som i viss mån kan kompensera sig för sådan här ekonomisk galenskap men trots det dränerar det dyra bygget de samlade sjukvårdsresurserna i regionen även i Sverige.

Normalt brukar borgerliga politiker tala sig varma för konkurrens och offentliga upphandlingar. I NKS-bygget förekommer visserligen en offentlig upphandling men någon konkurrens är det inte tal om eftersom enbart Skanska vågar sig på det gigantiska projektet. Detta till trots fortsätter de (naiva) politikerna sin dröm om att bygga ett sjukhus i världsklass utan hänsyn till att entreprenören (en mycket efaren sådan!) nu kan lura på politkerna vilka kostnadsökningar som helst. Den vanliga borgerliga omsorgen om ”skattebetalarnas pengar” verkar inte alls ha nått de borgerliga politikerna i Stockholms läns landsting. Som en jämförelse beskriver författarna ett mycket framstående sjukhus i Hamburg som har byggts för tiondelen av kostnaden för NKS.

Tänk först – bygg sen!

En fördyrande omständighet är att man byggt huset innan man har bestämt vad det ska användas till och därför har man inte kunna bygga på mest kostnadseffektivt sätt. I Hamburgsjukhuset planerade man först vilka verksamheter som skulle utföras och sen byggde man utifrån behoven. Detta innebar att man kunde bygga mycket billigare och satsa resurserna där man visste att det krävdes mer. Man valde också att bygga i ett plan för att slippa långa transporter och väntetider i hissar.

Kostnaderna är emellertid bara en del av problemen som författarna beskriver. Drömmen om ett världsberömt sjukhus får svåra konsekvenser för övrig vård. På NKS ska helst inte patienter med ”vanliga” sjukdomar ligga och skräpa och ta upp vårdplatser. Antalet vårdplatser är därför starkt nedskuret. Antagligen ser beslutsfattarna framför sig hur forskarna ska lösa ”medicinska gåtor”och ge NKS världsrykte.

Resurser dit de bäst behövs?

Det är naturligtvis glädjande (vem skulle inte blir glad för det?)för den som blir hjälpt från en svår och sällsynt sjukdom men jag erinrar mig också hur Hans Rosling – i boken Factfulness – avråder en ivrig men mindre erfaren läkare från en hjälporganisation från att sätta igång en resurskrävande behandling på bekostnad av att ge adekvat vård åt många i ett fattigt land. Adekvat vård åt många och utnyttjande av resurser på bästa sätt gäller förstås oavsett var man befinner sig.

Till Nya Karolinska, NKS, finns hur många miljarder som helst medan den vardagsnära sjukvården urholkas. Tidigt i boken finns en vädjan från den älskade, numera avlidna författaren Bodil Malmsten om att sjukvårdsplanerarna måtte ta ett samlat grepp på cancervården i regionen och inte splittra upp det som tidigare fungerat.

Vad är det som driver politiker att inte satsa på vård efter behov utan i stället på att bygga monument för att bli berömda? I det här fallet blir de väl snarare ökända för att ha slösat bort massor av miljarder av ”skattebetalarnas pengar”, skulle jag tro.

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Vård till salu

”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”

Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok  Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.

En tudelad välfärd

En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.

De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.

Ett system som urholkar

Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:

  1. Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
  2. Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
  3. Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
  4. Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
  5. De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”.  Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?

Något har gått förlorat

Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.

Nya intryck

Jag klickade för ett tag sen på möjligheten att få ett gratis helgnummer av magasinet Arbetaren #7/28 2018. Själva titeln må kanske avskräcka en och annan med blicken högerut men själva innehållet är som jag uppfattar det är i högsta grad informativt och inte det minsta politiskt (möjligen hade andra valt andra ämnen). 

 Jag har läst det omfångsrika numret vid två tillfällen; först läste jag artikeln om Testosteron Rex, en mycket upplysande diskussion för en gammal man som inte funderar så mycket på det där med kön. Diskussionen utgick från böckerna Testosteron rex av Cordelia Fine och Men are from Mars, women are from Venus av John Gray.

Nästa artikel Egyptens bestulna kvinnor undrade om jag klarade att läsa efter att ha kommit till: ”Två kvinnor höll mina armar, två mina ben; jag såg rakbladet blänka.” Jag ville spy. Det verkar tack och lov som att det är en förändring på gång framförallt bland de mer utbildade. De tidigare anlitade ”kirurgerna” har så smått börjat arbeta mot könsstympning (men den pågår alltjämt med diverse olika motiveringar).

En tredje artikel problematiserar meritokrati. Duglighetens diktatur av Kaj Landberg tar avstamp i en fiktiv avhandling av en brittisk sociolog Michael Young (1958) The Rise of the Meritocracy. En hjärtlös meritokrati skapar underlägsenhetskänslor hos de där nere, vilket kan bli farligt för samhället, summerar Landberg.

Jag är inte riktigt säker på att jag kan ta in detta resonemang om meritokrati därför att det är överraskande. Vi har ju alltid fått lära oss att man ska få uppgifter efter förtjänst; ”må bäste man/kvinna vinna”. Att man skulle tas i anspråk av andra skäl har vi nog ansett vara lite suspekt ungefär som korruption, nepotism, kontakter etc.

I slutändan, skriver Landberg, uppkommer en oförsonlig antagonism mellan samhällsklasserna som leder till rashat – den nya oligarkin kan knappast vara förenlig med demokratins principer.

Nog var detta gratisnummer en intressant bekantskap och det känns nästan lite skyldigt att utnyttja ett sådant gratiserbjudande. Antagligen behöver de mindre publikationerna allt stöd de kan få.

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg

Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑