Kategorier
filosofi politik samhälle

Staten och jämlikheten

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala.

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledningarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf

Kategorier
kapitalism klass litteratur politik samhälle välfärd

Svält

Det kalla året, Det torra året och Det svåra året är de tre huvuddelarna i Magnus Västerbros bok Svälten – Hungeråren som formade Sverige. Det kan onekligen kännas lite tungt att prata om svält och elände i dessa dagar då coronaviruset lamslår stora delar av samhället men jag tycker det är en viktig bok som förtjänar en kommentar.

De tre perioderna som inledningsvis nämndes inträffade under åren 1867-1869 över vilka år författaren gör en mycket detaljrik och gripande redogörelse med utblickar till andra delar av världen i ett medryckande, nästintill skönlitterärt, språk. Denna faktiska redogörelse inbjuder i sig till en engagerad läsning men den är också på sätt och vis en kommentar till den tid vi lever i nu.

Författarens analys i slutet av boken är att svält mer handlar om MAKT än om MAT. Under de nödår som beskrivs får vi möta klassamhället i dess värsta form. Myndighetspersoner tvekar att skicka hjälp till de nödlidande av skäl som att människan måste härdas, att Gud straffar samt man måste förtjäna hjälpen; man får inte ge folk hjälp utan prestation och man skiljer på olika sorters nödlidande, de duktiga och de odugliga. Här anar man både ”arbetslinjen” och ”bidragsberoende” som vi känner igen från dagens politik. De religiösa argumenten är väl knappast gångbara idag. De styrande hade alltså kunnat lindra nöden, om de velat.

Ett annat tema är emigrationen som kom igång senare. Även här tror jag att författaren vill att vi ska tänka till. En mycket stor del av Sveriges unga arbetsföra befolkning gav sig iväg till Amerika (och andra länder). Idag är strömmen av emigranter omvänd; nu kommer de hit. Vi känner alla till den smutsiga retorik som en del av befolkningen brukar om invandringen men vi tänker sällan på den förlust som emigrantländerna gör när de förlorar sin arbetskraft, många gånger välutbildad, vilket förstås är en enorm vinst för mottagarlandet. De svenskar som utvandrade blev inte heller alltid så väl motttagna i sina nya länder utan utnyttjades hårt för skitarbeten. Också något vi kan reflektera över idag.

Även om Magnus Västerbro inte på något sätt skriver som en utpräglad vänsterperson – han ger avskräckande exempel från de kommunistiska experimenten i såväl Kina som Sovjetunionen – är det alldeles glasklart att han genom sina djupdykningar i historien ser vilket elände det marknadsliberala styrelseskicket har medfört. Redan på 1800-talet fanns det de som menade att bara marknadskrafterna fick fritt spelrum skulle alla problem lösa sig; det låter lite bekant. Det kapitalistiska systemet har onekligen skapat välstånd men detta har bara skett i demokratier där marknadsekonomin varit tyglad. De maktlösa behöver en ”klok vän” att hålla i handen om de ska få något med i en marknadsekonomi, ungefär så skriver författaren på ett ställe.

Klyftorna i 1860-talets Sverige var brutala. Alla överhetspersoner var naturligtvis inte grymma men de strukturer som styrde samhället var det. Alltför mycket lämnades över till enskilda makthavares moral (i boken finns både anständiga och fullständigt vidriga). För att hantera sociala problem är det nödvändigt att skapa strukturer som kan kompensera för människors nyckfullhet, ett system som är ”oberoende av individer och deras känslokast”.

”Som dramatikern Bertold Brecht skriver måste målet vara att skapa ett samhälle där godhet inte behövs. Det vill säga ett samhälle där fattiga och svaga inte är utlämnade till de rikas nycker, till deras lust att hjälpa eller inte, en lust som kommer och går beroende på omständigheterna”.

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Marknadslösningen

Här kommmer ett citat ur Per Molanders Condorcets misstag:

Om man konsekvent strävar efter den mest marknadsnära lösning som är möjlig för en viss verksamhet, kan man tänka sig följande stegvisa resonemang. Man börjar (min fetstil) med att ifrågasätta motiven för ett offentligt åtagande över huvud taget. Om man kan hävda att de är svaga, kan verksamheten privatiseras eller åtminstone bolagiseras och därmed bli mer affärsmässig. Om det offentliga ansvaret inte kan ifrågasättas, blir nästa steg (min fetstil) att undersöka om det går att röra sig i riktning mot halvprivata lösningar, ökad privatisering eller privat produktion. Om det finns goda argument för att också produktionen i huvudsak bör skötas i offentlig regi, kan man då undersöka möjligheten att kontraktera ut (min fetstil) så stora delar av verksamheten som möjligt via offentlig upphandling.

De delar som ligger kvar i offentlig regi och egen produktion kan koloniseras begreppsligt (min fetstil) genom att man då mångt möjligt tillämpar termer och styrmetoder inlånade från den privata sektorn – kundperspektiv, varumärke, interndebitering, benchmarking, konkurrens. Sådana inlån av begrepp. Sådana inlån av begrepp är nu etablerade över hela den offentliga sektorn. I de delar som ligger kvar i offentlig produktion kan man åstadkomma ytterligare förändringar inifrån genom att rekrytera personer (min fetstil) till ledande positioner från den privata sektorn.

Detta är NPM.

Kategorier
ekonomi samhälle trafik

Gasa på!

Bilhandeln gasar på som vanligt. Inget miljötänk där minsann. Här gäller gasen i botten, höga CO²-utsläpp och bränsleförbrukning långt över litern. Men nackhåret fladdrar skönt och då får man inte bry sig om de där ”miljömupparna”. Det är i alla fall så jag tolkar budskapet.

Kategorier
politik samhälle

Hålla samhället i jämvikt

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala. (Se också: https://www.alejon.se/ojamlikhet-uppstar/)

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledngarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

(Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf)

Kategorier
politik samhälle välfärd

Ojämlikhet uppstår

Ojämlikhetens anatomi av Per Molander ger nya perspektiv på ojämlikhet så att vi kan vi förstå hur och varför den uppstår.

Det moderna samhället är att likna vid ett instabilt system som oavbrutet måste kontrolleras. En slående liknelse är den om en autopilot som ständigt tar emot nya data (feedback) och justerar den pågående aktiviteten utifrån dessa. I en föreläsning (ETC Play) åskådliggör Molander instabiliteten med en blyertspenna som står på sin spets. Även om den har ett rent teoretiskt jämviktsläge precis rakt upp, vet ju alla att pennan inte kommer att behålla detta; den måste stöttas. Molander ställer pennan i ett glas och säger att detta är en bild av det socialdemokratiska samhällsbygget, alltså regleringar som modifierar den värsta ojämlikheten.

Så snart det uppstår ett överskott i ett samhälle inträder det instabila tillståndet ursprungligen genom händelser som är mer att betrakta som slumpartade. Så snart någon får resurser som inte behövs för livets uppehälle har den individen ett övertag genom att hen kan riskera mer än den som lever på marginalen. Konsekvensen av detta blir att den som är ”fattigare” måste vara många gånger skickligare än den ”rike” för att de ska bli någotsånär jämspelta.

Alla samhällen går mot ojämlikhet. Det unika undantaget var vårt samhälle från tiden efter kriget fram till sjuttiotalet då vi lyckades skapa en unikt undantag från den växande ojämlikheten. Ett samhällsystem utan kontrollinstanser leder obönhörligen till allt större ojämlikhet. Jag tänker direkt på trossatser som att ”marknaden reglerar samhället bäst” och alla sådana föreställningar om att staten ska hålla fingrarna borta.

Vi ska inte förringa människors ansträngningar för att skapa välstånd men på ett högre plan är människors olika villkor i huvudsak ett resultat av slumpen. Att några är ”oändligt rika” kan rimligtvis inte bero på deras eget agerande utan mer på att de haft goda villkor, en hel del tur och naturligtvis egen ambition. Poängen är dock att den egna ambitionen inte är tillräcklig för att skapa de enorma skillnader som vi ser i världen.

Givet att vi är bekanta med ojämlikhetens anantomi blir förstås följdfråganorna: ”Går det att legitimera ojämlikhet?” ”Hur kan den i så fall legitimeras?” Om vi inte kan legitimera den: ”Hur ska vi kunna motverka ojämlikheten?” Här vet vi att olika politiska åskådningar har mycket olika lösningar.

Jag för min del har dock min uppfattning klar på ett generellt plan.

Kategorier
politik samhälle

Säkra makten

Jag har läst Martin Gelins och Erik Åsards: Hotet mot demokratin där Polen, Ungern och USA (under Trump) får utgöra tankeväckande exempel. Inget hindrar ju att det som händer i dessa länder även skulle kunna ske hos oss om vi inte är på vår vakt.

I bokens sista avdelning kondenserar författarna den föregående framställningen i tre ”maktsäkringsstrategier” som vi nog kan (bör?) känna igen. De är den retoriska, den elektorala och den mediala.

När vissa grupper utpekas som oönskade och mindre värda, när grundläggande demokratiska spelregler ändras eller när åtgärder vidtas för att få kontroll över medierna för att kontrollera det offentliga samtalet, då ringer i alla fall varningsklockor hos mig.

Kan vara bra att vara på sin vakt med hjälp av kodorden retoriska, elektorala och mediala. Såvida man inte bejakar en sådan utveckling, förstås.

Kategorier
media politik samhälle

Att gissa vad som ska hända

I kapitlet ”Medierna och demokratin” ur Elmbrants uppgörelse med marknadsstaten i boken Marknadens tyranni finns nedanstående träffande beskrivning av en allt snabbare och ytligare journalistik, helst direktsänd. Elmbrant skriver:

”Innan något har hänt, ska reportern sitta live i studion och spekulera i vad som kanske ska hända. Sedan händer det på riktigt, men bakom stängda dörrar, så då står TV utanför och funderar live vad som förmodligen händer därinne. Sedan står det klart vad som faktiskt har hänt, och då det kanske inte är lika dramatiskt som man trott, och då blir programledarens fråga till reportern: ’Vad kommer att hända nu?’

Direktrapporter riskerar att bli ett pärlband av kanske, eventuellt, troligen, möjligen. En hel del rundsnack, jämfört med reportage med egna genomarbetade texter, men sådana tar längre tid att snickra ihop.”

Nog känner vi väl igen detta?

Kategorier
politik samhälle språk

Osynligt invaderar språket vårt medvetande

Alla som funderat något på språkfrågor vet att språk både beskriver och skapar vårt sätt att uppfatta världen (den s.k. verkligheten). Uttryck som upprepas tillräckligt frekvent och länge blir till sist osynliga i den meningen att vi ser dem som något naturligt eller snarare inte ser dem alls. Det kan vara bra att vara medveten om detta.

Den nödvändiga strukturen

Ett favoritexempel som jag brukade använda i föreläsningar är veckans dagar. Vi har svårt att tänka oss veckan som något som skapats av oss, en reifikation (något förtingligat); vi kan inte tänka bort den. Vi behöver den här strukturen för att det dagliga livet ska fungera och vi tänker oss att veckan är någon som ”finns” även om den är något vi skapat med hjälp av språket.

En liten föraning om vad det innebär att vara invävd i ett socialt och allmänt accepterat sammanhang får man om man skulle råkat somna på dagen en stund och för en kort stund blir osäker om vilken dag eller tid är där när man vaknar. Det kan vara mycket obehaglig känsla. Det är naturligtvis ingen slump att den som vill bryta ner en fängslad människa försöker få offret att tappa all uppfattning om tid och dygnsrytm.

Det invasiva språket

Jag vill knyta de här tankegångarna till en recension av en bok med titeln Keywords – The New Language of Capitalism av John Patrick Leary. Författaren hävdar – från sin synvinkel – att språk kan användas för att upprätthålla ojämlikhet och få nyliberalism att framstå som något normalt och sant.

Låt mig först bara ta ett exempel som jag funderat mycket på. Före valet talade såväl politiker som journalister frekvent om ”alliansen” i bestämd form. Med hänvisning till resonemanget ovan har man refifierat (förtingligat) något i svensk politik på ett sätt som ger den här beteckningen ”osynlighet”, något som neutralt finns istället för något som invaderar vår uppfattning om verkligheten. Det är obestridligt att ”Alliansen”, en beteckning på ett förbund mellan borgerliga partier existerade under Reinfeldts regeringstid men eftersom de borgerliga partierna gick till val som självständiga partier 2018, menar jag att det inte fanns skäl att fortsätta språkbruket som om sammanslutningen var självklart existerande.

Bestämd form, enligt svensk formlära, används om fenomen som förutsätts allmänt kända, något som man vet existerar och inte behöver förklaras. Alla journalister hjälpte sålunda de olika borgerliga partierna – antagligen helt omedvetet – att trumma in en existerande enig entitet i väljarnas medvetande.

Med samma resonemang blir en ”regeringsallians” – i obestämd form – mindre problematisk då detta refererar till en regering där flera partier gör något i enighet. Det var ju också så det slutligen blev, en alliansregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Leary menar att sådana här ”keywords” slukar eller approprierar (ung. tillägnar sig) vårt andliga och sociala liv och att – i hans bok – kapitalismen vill osynliggöra maktförhållandena. Han menar att de ord som många ser som positiva som t.ex. wellness, entrepreneurship, empowerment står för senkapitalismens tomma individualistiska löften. Leary skulle hellre se people power istället för ”empowerment”, imagination istället för ”entrepreneurship” och free health care istället för ”wellness”.

På vakt mot de vanliga uttrycken

Jag som haft en del med utbildning att göra får genast en association till ordet ”entreprenöriellt lärande”, ett begrepp som också kommer ur ett visst historiskt och politiskt sammanhang där det oftast ges en positiv klang. Det behöver förstås inte vara något negativt med en sådan inriktning men jag menar att vi ska vara medvetna om att ordet hör hemma i en viss historisk kontext.

Oavsett vad man tycker om de här politiskt laddade orden kvarstår dock att de formar vårt sätt att tänka och uppfatta tillvaron. Och det var ju mitt egentliga ärende med detta inlägg.

Kategorier
media politik samhälle

Två gånger Björk

Under morgonen lyssnade jag på Ekots utfrågning av europaparlamentarikern Malin Björk och så lyssnade jag på en Söndagsintervju där Nina Björk intervjuades. Det var två väldigt olika intervjuer.

Jag tror inte jag har hört Malin Björk tidigare utan jag har bara läst sånt hon skrivit. Jag blev imponerad av hennes sätt att uttrycka sig och fick en mycket positiv bild av henne. Nina Björk känner jag också enbart genom hennes artiklar och böcker. Jag har alltid beundrat hennes skarpa analys av samhället. Intervjun gav ytterligare en dimension där hon inte alls framstår så allvarligt analyserande som i sina texter; hon ger uttryck för osäkerhet, ja nästan ”flamsighet”, men man anar ändå en tydlig linje i det hon säger. Jag tycker att jag fick en fördjupad bild av båda de intervjuade. Malin Björk framstod för mig som rakryggad, beslutsam och helt trygg inför journalisterna. Nina Björk visade en positiv ”spricka i fasaden” genom att hon inte enbart är den allvarligt analyserande utan även gör sånt som inte alltid är politiskt korrekt.

Utforska eller sätta på det hala

Det verkligt intressanta för mig blev dock de olika intervjuernas karaktär. I båda fallen handlar det om kvinnor som vet vad de vill och bottnar i det de säger. Eko-intervjun – där man intervjuar en politiker – går hela tiden in för att hitta något som Malin Björk inte kan svara på. Intervjuarna söker efter motsägelser och försöker ifrågasätta hennes agerande i parlamentet; det blir rättså ointressant med den inriktningen. Söndagsintervjun med Nina Björk tar också upp ämnen som verkar motsägelsefulla men där får de mer karaktären av samtal där intervjuaren – Wicklin – faktiskt är intresserad av att få veta något. Nina Björk tillåts att fundera på sina svar, ta om och säga att ”jag tycker väl så” när allting inte är så enkelt och svartvitt i verkliga livet. Malin Björk i Ekots intervju svarar hela tiden engagerat utan att gå i försvarsställning; hon hävdar med bestämdhet vad hon gjort. Härigenom tycker jag att hon skiljer sig från de politiker som vevar sin inövade floskler reaktivt – ”… nu satsar vi på /…/ medan ni …” – på de frågor som ständigt letar efter något som politikern inte skulle kunna svara på.

Politisk journalistik en återvändsgränd

Jag tror att de politiska journalisterna har stor skuld i att politikerna vevar sin fraser i det oändliga. Den politiska journalistiken ska naturligtvis granska och ”ställa politiker mot väggen” men detta måste väl inte var liktydigt med att ständigt leta efter frågor som inte går att svara på eller – för den del – sådana som man redan vet vad politikern kommer att svara på. Det är dags för de stora medierna att sluta att tala om duell mellan olika politiker där tillställningen alltid liknar en match och där tidningarna dagen efter skriker ut vem som vann. I själva verket har vi alla förlorat eftersom vi inte blev så mycket klokare av det förutsägbara underhållningskäbblet.