Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Ömsesidigt beroende

Jag blir insprierad när jag läser vad Fredsrörelsen på Orust skriver genom Ola Friholt (FT 20 januari, 2017) där han argumenterar mot krigsövningen Aurora i September och att Ryssland är den tilltänkta fienden i denna.

Fredsrörelsen protesterar mot de kraftiga föroreningarna av kustnära vatten, av dricksvattnet i Vättern samt mot ett falskt antagande om hotet från Ryssland.

Rörelsen rekommenderar istället ett fredligt närmande till det ryska samhället genom ökad handel, ökat kulturutbyte, ökat ömsesidigt beroende, förtroende och därigenom ökad avspänning.

Natosamarbetet verkar fungera i motsatt riktning.

”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Skadligt mätt

av Michael Fisher (bildlänk nertill)

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.
Fortsätt läsa ”Skadligt mätt”

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Mörka tankar

Fotolänk nedan

Jag har just läst Raskrigaren av Mattias Gardell, en bok som jag verkligen kan rekommendera.

Eftersom vi redan vet att Mangs mördade oskyldiga med visst utseende och åkte fast för detta, menar jag, att var och en som inte anser sig ha tid att läsa de 435 sidorna, med en gedigen notapparat på drygt 70 sidor, i alla fall skulle ha stor behållning av att läsa det 27:e kapitlet med titeln ”rasismens inbyggda våldsamhet”.

Som bekant handlar boken om seriemördaren Peter Mangs som bokstavligen hade siktet inställt på ”främlingar” (muslimer, afgahner, somalier, romer och folk från Balkan). Vi får följa hur Mangs på laglig väg (genom skytteklubb) förser sig med dödliga vapen vilka han successivt uppgraderar med hjälp av fadern i Florida och via internet och hur han sedan utför sitt dödliga värv, benämnt som ”verksamheten”.

Tidigare har jag läst ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas. Det är inte svårt att se likheterna i hatet mot det ”främmande” men här finns också avsevärt som skiljer. Medan Tamas har Sverigedemokraterna och deras likar i fokus, inte sällan en skränande hop som kan tänka sig svinga järnrör i berusat tillstånd, beskrivs Mangs en utpräglad solitär, musiker, instrumentbyggare, renlevnadsman och estet. Under andra omständigheter hade det nog varit fullt möjligt att uppskatta hans talanger.

I en större del av boken beskrivs ”verksamheten” (mördandet av slupmpässigt utvalda ”främlingar”). Gardell har ett sätt att berätta som gör Mangs’ mördande särskilt svåruthärdligt. Innan Mangs mördar den första ”främlingen”, har vi fått en lång och fyllig redogörelse för dennes liv. Hur han trots motgångar både i familjelivet och arbetslivet kämpat sig till ett etablerat liv i Sverige. Vi fattar helt enkelt sympati för mannen som efter många år med svårigheter blivit till freds med sitt liv i Sverige. En dag ringer det på dörrklockan och när han öppnar sin dörr står Mangs därutanför och skjuter kallblodigt mannen utan att de har haft något som helst samröre med varandra tidigare. På det viset får vi ta del av en rad av Mangs illdåd. Som läsare blir det svårt att inte både förfasas och ryckas med och se vad som händer härnäst.

*

När Mangs åkt fast uppfattar jag att framställningen byter karaktär och Gardell framträder som den vetenskapsman han är.

Gardell får tillåtelse att träffa den inspärrade Mangs vid flera tillfällen och samtala med honom om hans drivkrafter, något som Mangs uppskattar då han tycker att Gardell förstår honom. Här framträder allvarlig kritik mot förundersökningen, vilken behandlat Mangs som vilken kriminell mördare som helst och nöjt sig med att han är inlåst och oskadliggjord. Gardell menar att man totalt förbisett den kontext som Mangs har verkat i och inte förstått det större politiska sammanhanget.

Gardell riktar också allvarlig kritik mot etablissemanget (min term här) eftersom man betraktade Lasermannen som härjade i Stockhom som en riksangelägenhet medan Mangs snarast uppfattades som en lokal galning (”som tyckte illa om främlingar”) utan att inse det större sammanhang som Mangs var en del av. I samhället pågår vid samma tid trakasserier av människor från andra länder, bränder i flyktingförläggningar och moskéer allt medan Sverigedemokraterna växer i storlek. Med ett snävt perspektiv, som Mangs’, är det inte svårt att tänka sig att ”alla tycker som jag”. Mot en sådan bakgrund blir det problematiskt att se Mangs som en ensam galning.

Mangs tillämpade ”det ledarlösa motståndets taktik” (inspirerad av amerikanska ”ikoner” i branschen). Här är han en frände till Breivik även om taktiken är totalt annorlunda. Förenklat: Breivik iscensatte en monumental kupp och åkte fast direkt; Mangs använde en lågintensiv taktik och verkade i flera år. Såtillvida tillämpade de två olika ”skolor” som finns väl beskrivna av deras förebilder och läromästare. Mangs har inte mycket till övers för Breiviks taktik.

I det 27:e kapitlet ”rasismens inbyggda våldsamhet” knyter Gardell ihop trådarna. Här framträder vetenskapsmannen genom, vad jag betraktar som, en sociologisk analys av det som tidigare var en berättelse med spänningsromanens framåtrörelse. Gardell sätter här in händelserna i vårt nutida samhälle – tidsandan. Jag har valt ut ett längre citat ur det 27:e kapitlet:

Den politiske filosofen Slavoj Žižek har analyserat nationalism som en arena för organiserad njutning genom de myter, berättelser och traditioner som upphöjer den egna nationen och som nationalister framhåller som unikt deras. De samlas kring ett föreställt nationellt ”något” som är lika värdefullt som diffust. Ber man sverigevänner förklara vad den unika svenskheten är blir det ofta tårta på tårta: svensk kultur är svenska traditioner, alltså svensk mentalitet, den svenska livsstilen. De vet vad det är och vad det inte är, men inte riktigt hur det ska beskrivas. Detta ”något” har funnits sedan urminnes tider och ändå tycks det så skört. Hotas av de andras närvaro, av de som är här, men inte hör hemma här. De andras själva existens tycks bära med sig ett anspråk på detta ”något” de aldrig riktigt kan förstå, aldrig fullt ut dela, förenas med eller upptas i och ändå tycks trakta efter. Än mer störande är att de andra samtidigt tycks ha tillgång till ett annat ”något”, må det vara muslimskhet, judiskhet, kurdiskhet, arabiskhet eller någon annan form av annanhet, som sverigevännerna är utestängda från, men som de andra uppenbarligen njuter av. Därmed dubbleras deras fräckhet. Sånt gjorde Mangs och andra sverigevänner riktigt förbannade.
 
/…/
 

Den ilska Mangs kände när han såg sådana där på hans gator påminde honom om det ursprungliga brottet: de har stulit hans plats, hans gator och hans glädje.

Det finns dessvärre inte mycket att skratta åt i den här boken men mina egna fördomar mot vissa människor och deras bilar fick mig faktiskt att dra på munnen. Jag ska avsluta med att återge hur Mangs kategoriserar olika individer med utgångspunkt i deras val av bilar:

Riktiga svenskar – Volvo och SAAB
Nyrika och skrytsamma med ”medelhavsmentalitet” – Ferrari och Lamborghini
Patrask – FIAT
Skötsamma vita arbetare och företagare – Ford (Cadillac!)
Nysvenskar med katolsk kultur – Mercedes och Porsche
Kriminella nysvenskar med balkanmanér – BMW

Volkswagen, menar Mangs, är en protestantisk, nazistisk bil som representerar det bästa av germanskt kultur.

Fotolänk: ”The Thinker in the Dark – A5” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

 

”jag är född till åskådare”

Hjalmar Söderberg

Jag har alldeles nyligen avslutat min omläsning av en gammal klassiker – Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. För den som händelsevis inte känner till det yttre skeendet uppkommer huvudkonflikten när den unga vackra prästfrun söker upp doktor Glas, som också är hennes åldrade make pastor Gregorius’ läkare och försöker förmå läkaren att med medicinska argument få pastorn  att avstå från sina ”äktenskapliga rättigheter” som har blivit till en plåga för henne. Detta sätter förstås läkaren i ett svårt dilemma där han blir tvungen att dagtinga med sin läkaretik.

Eftersom detta är en känd roman och inte någon deckare är det väl inget som hindrar att man avslöjar att läkaren slutligen tar livet av pastor Gregorius.

Det finns många bottnar i romanen och jag minns att när jag läste den för första gången var jag ju tvungen att se hur det skulle sluta. Den här gången kanske jag mest fastnade för hur doktor Glas resonerar om livet, människorna, kärleken och det etiska dilemmat.

Doktor Glas är lite av en främmande fågel som inte riktigt begriper sig på människorna och det vanliga livet. Jag fäste mig vid några citat som jag faktiskt drog på munnen lite åt ibland.

…-jag är född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar hvarandra på scenen, men själf har jag ingenting där att göra, jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!

”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen: då går du själf till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själf.

”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd som är dig tjänlig , får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälfvor!

Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier.

Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för.

Man kan säkert läsa om den här romanen på massor av ställen men för den som vill ha en snabb överblick finns en artikel i Wikipedia.

Bildlänk: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Hjalmar_S%C3%B6derberg.jpg
Bilden är Public Domain

Samtal

Konversation

Jag tror inte att vi i allmänhet är så bra på att diskutera eller föra ett samtal som leder oss fram till nya insikter.

Om jag tänker tillbaka på min uppväxtmiljö, kan jag inte erinra mig särskilt många tillfällen då de vuxna verkligen diskuterade länge och detaljerat. Det var nog snarare så – åtminstone bland mina närstående – att det ansågs lite ”fult” att stå på sig och ”säga emot”. Istället gled man gärna undan på ett sätt som fick diskussionen att liksom ebba ut. Efteråt kunde det mycket väl hända att ämnena togs upp i en tryggare miljö där man minsann visste vilka dumheter som hade hävdats i den tidigare diskussionen. Så här gick det naturligtvis inte alltid till men jag tror att det är en beskrivning som fångar grunddragen ganska väl.

Jag har vid flera tillfällen tidigare uppehållit mig vid temat diskussion och samtal som kan leda till nya insikter (se nedan). Våra politiker utgör här det tydligaste exemplet på ”icke-diskussion” då de för det första talar i färdiga formuleringar utan att lyssna och för det andra har som mål att ”besegra” snarare än att ”vinna ny insikt”.

Nätdiskussioner är ett annat exempel på icke-konstruktiva meningsutbyten där olika grupperingar eller individer kan hävda vad som är rätt – inte sällan på ett ohyfsat eller hotfullt sätt –  tryggt förskansade bakom skärm och tangentbord. Här är det mer en fråga om att reagera på något (mot något) än att verkligen gå in i en fruktbar diskussion.

Uppslaget till denna lilla reflektion fick jag från ett inlägg med titeln: How to Criticize with Kindness: Philosopher Daniel Dennett on the Four Steps to Arguing Intelligently  där strategin för en fruktbar diskussion presenteras så här (min översättning):

  1. Försök att uttrycka din diskussionspartners position så klart, tydligt och rättsvist att motparten skulle kunna säga: Tack, jag önskar att jag hade kommit på att uttrycka det så själv
  2. Räkna upp alla punkter där du kan hålla med (om det inte är självklarheter)
  3. Säg vad du har lärt dig av motpartens argrument
  4. Först nu är det på sin plats att komma med motargument och kritik

Tänk om vi kunde diskutera så, särskilt på nätet, menar skribenten.

Nu skulle man ju kunna tycka att detta är naivt, särskilt med tanke på alla som får sin livsluft genom att spy ur sig hat på nätet, men skribenten menar att detta faktiskt är en sund psykologisk strategi eftersom det gör opponenten mer receptiv för kritik och avvikande mening, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en bättre diskussion.

Ytterligare om samtal, debatt och diskussion
Jag sökte lite bland mina kategorier och taggar (kan den som är intresserad göra själv) och hittade åtskilligt på det här temat. Här är några slumpmässigt valda länkar:

https://www.alejon.se/2013/12/01/samtala/
https://www.alejon.se/2016/02/10/ekokammare/
https://www.alejon.se/2014/01/26/debatt-som-ritual/

Fotlänk: ”conversation” (CC BY-NC 2.0) by r8r

Jag har läst en viktig bok

När Jimmie Åkesson ler sitt (nya?) bländvita leende i tv är det svårt att ana vilka mörka avgrunder detta döljer.

Jag har läst Gellert Tamas‘ bok Det svenska hatet (strax under 500 sidor med hatiska och hatande figurer!) och jag känner mig på en gång både upplyst, förbannad, urlakad och förtvivlad (och säkert något mer).

Tamas skriver medryckande – nästan som en roman – om detta ödesdigra ämne i svensk politik och man måste läsa vidare för att ”se hur det går”. I centrum står tvillingarna Ekerot – främst Kent – och dennes uppväxt och utveckling till en ”framstående” person inom Sverigedemokraterna. När jag nu läst boken till slut, inser jag att statsministerns benämning om SD – den som väckte debatt – enbart är ”förnamnet”.

Ett politiskt parti kämpar normalt för sina åsikter i demokratiska fora och det hör till demokratins spelregler att man inte sympatiserar med alla åsikter, men SD verkar vara något ytterligare då deltagarna indirekt uppmanas att att ta till handgripligheter, härtill uppmanade av hatsajten Avpixlat, vilken SD frånsäger sig allt samröre med. Uppmaningar som ”dags att göra en insats” har sannolikt  resulterat i såväl våld som mordbränder (”sannolikt” därför att ingen SD-anhängare har fällts vare sig för mordbrand eller hets mot fokgrupp).

När jag läser Det svenska hatet, träffar jag på en rad obehagliga figurer av vilka Arklöv, ”Lasermannen”, Breivik, Mangs och Ekerot tillhör de mera namnkunniga i detta avskräckande sällskap för att inte tala om de utländska figurer i de nätverk som Ekerot och hans gelikar inspireras av.

Varje dag närmade jag mig läsningen med obehag för naturligtvis fruktar jag att de som numera blivit Sveriges tredje största parti en gång skulle kunna få ett verkligt inflytande och makt. Vad skulle detta innebära?

Jag har alltid trott att SD-anhängare har varit en udda skara i ”utanförskap” (som Moderaterna älskar att säga), men när de nu har fått röster och riksdagsmandat måste detta ju innebära att även ”vanligt hyggligt folk” förförs av deras budskap. Detta rubbar min bild av svensk demokrati och får t.o.m Reinfeldt och Borg att framstå som riktigt sympatiska politiker om än med åsikter som jag har svårt att acceptera.

Kanske har vi tagit våra demokratiska rättigheter för självklara och inser inte att yttrandefrihet, fackföreningar, mötesfrihet, semester, arbetsmarknadslagar, jag demokrati generellt har erövrats genom uppoffringar och hård kamp?

Det svenska hatet är en nödvändig läsning och ju fler som läser den … Frågan är väl vilken verkan den kan ha på utövarna?

Fotolänk: ”Politik.” (CC BY-NC-ND 2.0) by .Andi.

Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell