Kategorisamhälle

Nya intryck

Jag klickade för ett tag sen på möjligheten att få ett gratis helgnummer av magasinet Arbetaren #7/28 2018. Själva titeln må kanske avskräcka en och annan med blicken högerut men själva innehållet är som jag uppfattar det är i högsta grad informativt och inte det minsta politiskt (möjligen hade andra valt andra ämnen). 

 Jag har läst det omfångsrika numret vid två tillfällen; först läste jag artikeln om Testosteron Rex, en mycket upplysande diskussion för en gammal man som inte funderar så mycket på det där med kön. Diskussionen utgick från böckerna Testosteron rex av Cordelia Fine och Men are from Mars, women are from Venus av John Gray.

Nästa artikel Egyptens bestulna kvinnor undrade om jag klarade att läsa efter att ha kommit till: ”Två kvinnor höll mina armar, två mina ben; jag såg rakbladet blänka.” Jag ville spy. Det verkar tack och lov som att det är en förändring på gång framförallt bland de mer utbildade. De tidigare anlitade ”kirurgerna” har så smått börjat arbeta mot könsstympning (men den pågår alltjämt med diverse olika motiveringar).

En tredje artikel problematiserar meritokrati. Duglighetens diktatur av Kaj Landberg tar avstamp i en fiktiv avhandling av en brittisk sociolog Michael Young (1958) The Rise of the Meritocracy. En hjärtlös meritokrati skapar underlägsenhetskänslor hos de där nere, vilket kan bli farligt för samhället, summerar Landberg.

Jag är inte riktigt säker på att jag kan ta in detta resonemang om meritokrati därför att det är överraskande. Vi har ju alltid fått lära oss att man ska få uppgifter efter förtjänst; ”må bäste man/kvinna vinna”. Att man skulle tas i anspråk av andra skäl har vi nog ansett vara lite suspekt ungefär som korruption, nepotism, kontakter etc.

I slutändan, skriver Landberg, uppkommer en oförsonlig antagonism mellan samhällsklasserna som leder till rashat – den nya oligarkin kan knappast vara förenlig med demokratins principer.

Nog var detta gratisnummer en intressant bekantskap och det känns nästan lite skyldigt att utnyttja ett sådant gratiserbjudande. Antagligen behöver de mindre publikationerna allt stöd de kan få.

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg

Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

Nutida avlatshandel

Jag läser i ETC Göteborg att GU och Chalmers är de som flyger och släpper ut mest föroreningar i vår gemensamma luft. Någon hållbarhetsjeppe på GU påtalar att ”internationalisering” är överordnat och därför är flygandet hit och dit (ja, lite mer målinriktat förstås) över jorden nödvändigt. Men man klimatkompenserar alltid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har begripit mig på ”klimatkompensering”. Är det inte samma sak som ”avlatshandeln” en gång; att man kunde köpa sig fri från skuld om man betalade? Det var denna verksamhet som Luther röjde upp i då han menade att man inte kan köpa sig fri från det orätta man gjort. Minskar koldioxidutsläppen om man betalar för den orätt man begått?

Det farliga ordet

Detta är väl lite anmärkningsvärt, tänker jag?

De här iakttagelserna gör Greider i en ledare i ETC (1 aug):

”[J]ag kan inte komma på någon socialdemokratisk minister som under mandatperioden sagt sig vara ’demokratisk socialist’”.

”Faktum är att ordet socialism idag åberopas mest på borgerliga ledarsidor – när mardrömmar ska skildras…”

”Men på den vänstra halvan i svensk politik hörs det där ordet socialism faktiskt nästan aldrig.”

Fast Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt väjde inte när han fick frågan i tv:

”Är du socialist?”

”Javisst, demokratisk socialist!”

Det blir trots allt bättre enligt Rosling

bokomslag "rosling"

 

 

Jag har läst Factfulness av Hans, Anna och Ola Rosling  för några veckor sedan och nu försöker jag att återkalla i minnet det som blivit ”kvar”.

Jag tyckte om att läsa boken; det är svårt att inte ryckas med av entusiasmen. Till en del är man nog färgad av Hans Roslings egen person, denne energiske man som ständigt kämpade för att upplysa oss om tillståndet i världen.

Ett pedagogiskt upplägg

Roslingarnas bok är mycket pedagogisk. Den inleds med att vi får svara på en enkät om tillståndet i världen och vi svarar dessvärre fel på det mesta. Faktum är att även de flesta experter världen över svarar sämre än slumpen. Slumpen representeras i boken av att schimpanser väljer svarsalternativ, vilket rimligvis bör bli slumpartat. Schimpansernas svar jämförs på åtskilliga ställen i boken med experternas och schimpansernas svar är oftast bättre.

Många kapitel inleds med en av Hans Roslings personliga efarenheter. Den första handlar om hur han som litet barn dras upp ur ett avloppsdike av sin farmor. Utan farmor hade han drunknat. En annan sådan beskrivning handlar om den unge oerfarne läkarens tillkortakommanden när det kommer in en skadad pilot på akutbordet. Stressad till max av allt blod han ser ger han order om blodpåsar varefter han med en gipssax försöker klippa upp pilotens dräkt. Så hejdas han av en erfaren sjuksköterska som förklarar att det som rinner är någon sorts markeringsfärg och att G-dräkten som han försökt klippa upp kostar tiotusentals kronor. Den unge läkaren inser sitt misstag och böjer sig för den erfarna utan att hävda sin prestige som läkare. Lika ödmjuk är han inför kunniga barnmorskor ute obygderna.

Däremot hävdar den erfarne Rosling sin efarenhet när det kommer en högt specialiserad läkrare till ett otillgängligt och resurssvagt område och vill sätta in en krävande behandling som skulle tagit resurser från många andra behövande. ”Så här gör vi här”, hävdar Rosling eftersom han vet hur man handskas med resurerna så att flest människor kan bli hjälpta. Jag tror att man kan säga att den erfarne Rosling antar ett systemperspektiv på vården. Han är givetvis inte okänslig för det individuella lidandet (tvärtom) men han vet vad som gagnar flest.

Pragmatikern på fältet

Hans Rosling är inte uttalat politisk i boken. Jag föreställer mig dock att han med sin bakgrund nog ligger närmast ett socialdemokratiskt perspektiv på världen. Han varnar skarpt för ideologiska låsningar men tycker också att det är ett vanskligt experiment att göra vård och omsorg till en marknad.

Boken är indelad i många kapitel där Rosling i vart och ett utmanar våra uppfattningar om världen. Nedan följer några exempel (ur minnet).

Gapinstinkten hindrar oss att se de faktiska förhållandena då vi tenderar att dela in världen i ”rik” och ”fattig” enbart. Roslings tes, kanske den viktigaste, är att det faktiskt blir bättre i välden och för att vi ska kunna se detta beskriver han fyra grupper (I-IV). Grupp I utgörs av den miljard människor som har det riktigt eländigt. Grupp IV utgörs förstås av sådana som vi och människorna i Nordamerika. Den delen av världen är osmakligt rik och överutnyttjar jordens resurser.

Rosling menar dock att mänskligheten rör sig ”uppåt” i de här grupperna. Detta illustrerar han med att de som bara har möjlighet att förflytta sig till fots (I) kan efterhand skaffa sig en cykel (II), en motorcykel (III). Hur alla ska komma (eller om) till grupp IV framgår dock inte av framställningen.

Rosling nämner heller inte VARFÖR människor rör sig mot bättre villkor. Jag hade nog gärna velat höra lite mer om hur människor kan få ett bättre liv. Kanske är det trots allt klokt av Rosling att inte stöta sig med rika välgörare som t.ex. paret Gates.

Oväntade argument

På några ställen i boken hajar man till och det har att göra med Roslings motvilja mot panikåtgärder. Han beskriver ingående hur journalister blåser upp katastrofer som ebolautbrott och skapar panikstämning som kan förhindra övertänka och klokare åtgärder. Tänk först och handla sedan, verkar vara vad Rosling vill ha sagt. Detta kan också gälla något så kontroversiellt som användandet av DDT. Vi har ju lärt oss att ämnet bara skapar elände så att vi nästan ryser bara vi hör ordet. Rosling begriper naturligtvis att obetänksam användning av DDT är farligt men att det kan ha goda effekter i specifika fall. Återigen är det hans motvilja mot desperata och oöverlagda åtgärder som lyser igenom.

När det gäller klimatet, verkar Rosling även här förorda ”små steg” och att man inte ska hetsa upp sig. För detta har han fått kritik. Klimatforskare menar istället att här är det verkligen bråttom och att Rosling som alltid pläderat för vetenskap istället för löst tänkande nog borde begripit att klimatet inte kan vänta på några ”små steg”.

Bra att tänka efter först

Låt mig slutligen nämna några punkter där Rosling vill varna:

  • Vi polariserar alltför lätt
  • Vi utgår från ödesinstinkten, allt blir sämre på jorden
  • Vi är offer för linjärinstinkten när vi ser diagram
  • Vi är offer för generaliseringsinstinkten (”i Afrika är allt elände”)
  • Vi är offer för klanderinstinkten och söker syndabockar
  • Vi är offer för ensidighetsinstinkten och litar ofta på en enda källa.
  • Vi är offer för akutinstinkten och vill ta till drastiska åtgärder.

Sammanfattningsvis menar jag att det är bok som många bör läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om allt men det är bra att få det man håller för självklart utmanat. Sträva alltid efter factfulness skulle nog Rosling hävdat.

Den politiska journalistikens problem

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intresse.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramaturgin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se.

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra  d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”. För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Under intervjun kom ”pappadagarna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar annars vara borgerlighetens främsta argument).

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och andra politiker väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.

Det är nåt fel med den politiska dramaturgin i tv

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intressse. EBT låter lite som en sån där bokstavkombination som allt fler antas ha numera. Det är nog inte någon större risk att EBT inte skulle ha ”alla hästar hemma” eftersom hon verkar rapp i tanken och alert. Mer problematiskt är väl då att hon råkat få hem fel hästar.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramatrugin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se. Nedan följer några ytterligare reflektioner.

SVT:s misslyckade strategi

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”.
För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Exemplet pappadagar

Under intervjun kom ”pappamånaderna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar vara borgerlighetens främsta argument). Här borde intervjuarna gå vidare:

Intervjuarna (SVT): Om vi d.v.s. samhället har en önskan om att öka fädernas uttag av föräldraledighet, är det inte då nödvändigt att försöka styra det så?

EBT: Vi tycker att att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra såna här frågor och vi tror på att man kan dela på ledigheten så som det passar varje familj.

SVT: Är det bra att även fäderna är hemma med barnen?

EBT: Självklart + [kaskad av ord]!

SVT: Hur menar du att det ska gå till?

EBT: Föräldrar är bäst lämpade att avgöra detta själva [kaskad av ord].

SVT:Tycker du och KD att det viktigare att föräldrarna väljer själv än att fler pappor är hemma?

EBT: Man kan inte bara säga så + [kaskad av ord].

SVT: Är ni emot att samhället försöker styra mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna?

EBT: Vi tror att föräldrarna bäst avgör hur de vill ha det….

Sen måste man hasta vidare till nästa ämne i tv-dramaturgin.

Slutsats och kommentar

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och många andra väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.

För fort och för många frågor

Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.

Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.

Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.

Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.

Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.

”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.

Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.

Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.

Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.

Det kostar att jämföra och kontrollera

Agneta Stark lyfter fram begreppet ”transaktionskostnad” i en krönika i ETC (25/6).

Hur mycket kostar oss marknadsbyråkratin egentligen?

Nog är det möjligt att bland konkurrerande företag leta fram det mest tilltalande priset men det tar tid och kraft som antagligen kunde använts mer effektivt.

Alla de människor som arbetar med
”komma-överens-och-kontrollera”- de­len av marknadstransaktionerna ska
ha betalt. Jag undrar vad – den helt nödvändiga – marknadsbyråkratin
kostar? frågar Stark.

Jag tror att min tolkning av valfrihet: ”frihet från onödiga val” står sig väl.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑