Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!

Alla kan paddla!

Kayak passing by by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Det ligger några gamla paddeltidningar, som jag brukar bläddra i på en hylla utanför min bastu. I ett gammalt nummer från 2011 hittar jag en text som jag ännu inte läst med titeln ”Alla kan paddla” av redaktören Lars Larsson. Jag blir nästan tårögd av den vackra skymningbilden över en fjärd eller insjö med tallar i förgrunden och en holme längre bortanför det gyllne vattnet. Bilden i tidningen är säkert upphovsrättsskyddad så det blir att hålla till godo med min beskrivning och min egen bild ovan. Larssson skriver att nästan alla som ser sådana här förföriska bilder önskar att de vore där på vattnet. Dessvärre hittar vi ofta på en massa undanflykter som ”dålig balans”, ”för gammal”, ”stel” eller ”rädd”.

Alla kan paddla, skriver Larsson, det är inte värre än att cykla och mycket mindre farligt dessutom. Med gott omdöme startar man med fördel i insjön med en lånad eller egen begagnad kajak för några tusenlappar. En paddel av enklare slag får man gissningsvis för under 600 kr och en flytväst har sannolikt de flesta människor redan. De första gångerna paddlar man med fördel på sommaren då det är varmt i vattnet; då är det ingen större fara om man skulle hamna i vattnet, vilket är högst osannolikt i en någotsånär stabil kajak.

Har du ingen plats för en kajak? Man kan hyra en över dagen eller om man tänker fortsätta paddla kan man numera köpa en delbar kajak som man kan lasta in i bilen.

Ålder är heller inget skäl att avstå! Några kända långfärdspaddlare började vid 50 resp. 65 års ålder, skriver Larsson. Paddling passar alla. Välj en stabil kajak och upptäck ”kända eller okända smultronställen”.

Du är förstås välkommen hem till mig om du vill pröva. Här finns tre ”säkra” kajaker och en lite mer ”nervös” som man kanske ska undvika om det är första gången.

Året vid sjön

Det finns visserligen redan en variant av den här boken under fliken ”Mina e-böcker” men jag har lagt till den text som följer nedan och en titel på förstasidan. I övrigt är bilderna desamma. Den nya boken har jag gett namnet Vid sjön.

Viaredssjön, i Sandared utanför Borås, där samtliga de här bilderna är tagna, antingen från vattnet eller från land, var det avgörande skälet till att hela familjen bosatte sig i Sandared för ungefär 35 år sedan. Eftersom både jag och min maka växt upp vid insjöar – hon i Småland och jag i Dalsland som båda är sjörika landskap – kunde vi svårligen tänka oss att flytta till ett ställe där det inte fanns en sjö, när vi som nyblivna föräldrar lämnade Göteborg där vi hade studerat.

 by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

 

Åren innan vårt första barn föddes ägnade vi åtskilligt med tid åt att paddla tillsammans i den den kanadensare vi skaffade under första hälften av 1970-talet. Med kanadensaren utforskade vi först sjön hemma i Dalsland och den fick senare även följa med på biltaket till Småland till min makas barndomssjö.

Eftersom vi hade en viss vana och utrustning för lägerliv efter ett antal fjällvandringar, gjorde vi också ett antal turer med övernattning bl.a. till de vackra Kornsjöarna på gränsen mellan Dalsland och Norge. Den tur som väl får betecknas som kronan på verket var en tolvdagarstur på Dalslands kanal uppe från värmländska gränsen och ner till Köpmannebro vid Vänern där vi passerade genom såväl slussar som den berömda Akvedukten med vår tungt lastade kanadensare.

När vi flyttade till Sandared, skulle vi förstås paddla i Viaredssjön. Så gjorde vi också men det var lite besvärligare med barn i kanoten. Inte så att vi tyckte det var speciellt farligt, men det är trots allt så att själva paddlandet är ”grejen” och därför blir det inte fullt lika roligt för den som bara ”åker med”.

När barnen – de blev snart två – blivit lite större, drog vi iväg med vår älskade Combi Camp och då fick förstås kandensaren följa med på taket. Det var m.a.o. ett ganska ”välutrustat” följde som drog iväg och vår kanadensare fick pröva vattnen i såväl Orsasjön som Siljan som Femunden i Norge.

Efter de här turerna blev den allt mer sällan använd. Visserligen använde barnen och deras kamrater kanadensaren sporadiskt men den rönte nog dessvärre samma öde som åtskilliga andra kanadensare; den blev liggande på tomten (övertäckt i alla fall) innan den upplevde ett visst uppsving genom att lånas ut till en annan barnfamilj.

Nu gör jag ett långt hopp där jag hoppar över en period av kamp med olika slags segeljollar, först en Triss, sedan en Optimist och slutligen en alldeles för svårseglad Laser, för att hamna ca sex år in på 2000-talet då kajakerna kom i fokus.

Det startade med en kurs vid Stocken på Orust, vilken, förutom en massa bra instruktioner, resulterade i inköp av två kajaker, en till mig och en till dottern (hon köpte sin själv). Den vuxna dottern som bodde i närheten paddlade gärna med sin gamle far i Viaredssjön, vilket förstås fick till följd att min stackars maka, dotterns mamma, fick stanna på land. Vi löste detta efter ett tag genom att skaffa ytterligare en kajak.

Även om alla alltjämt är intresserade av att paddla blir det framförallt jag själv som paddlar i Viaredssjön regelbundet. Dottern har flyttat till ”baksidan” som vi lite fördomsfullt säger (även om Stockholm är jättevackert med allt vatten) och hustrun skulle gärna vilja se lite andra vatten än Viaredssjön från sittbrunnen i sin kajak.

Själv är jag, vad man kanske skulle kunna kalla, ”stationär” och paddlar gärna i sjön hemma då jag mer betraktar paddlingen som en sorts motion – nästan som att ta en joggingtur – än ett sätt att se nya naturscenerier.

Nu blev det väldigt mycket paddling och det är klart att sjön har öppet vatten större delen av året så att man kan ”doppa paddeln”, men den som känner mig vet förstås att jag betraktar is, i synnerhet blankis som helt oöverträffat – skidspår kan möjligen mäta sig med detta. Uppväxt för länge sedan – ”barn på 50-talet” som jag brukar säga, så har jag alltjämt föreställningen att olika aktiviteter bör utövas i samklang med årstidsväxlingarna. Vilket öde att sitta inne i en idrottshall och genomlida en fotbollsturnering i mars när solen skiner, isen ligger spegelblank eller är skidspåren sträcker sig milsvitt genom vårvinterlandskapet! Jag klarade aldrig detta och den stackars hustrun, barnens mor, fick oftast genomlida dessa prövningar.

Bilderna

Bilderna är tagna vid eller ute på sjön under årets olika månader. Det är förstås påfallande många paddelbilder och det här året har det blivit ännu fler – som inte har kommit med här – när det har varit så vackert lövverk och så mycket solsken. Även om bilderna är tagna vid eller från samma sjö är variationsmöjligheterna i princip outtömliga då, årstider, ljus, väder och motiv nästan alltid ger möjlighet till variation. Bilderna är också tagna med avsikt att vara naturbilder och därför försöker jag alltid undvika den bebyggelse som ofta finns påfallande nära stranden vid Viaredssjön.

Alla bilder i den här boken publiceras under Creative Commonslicensen ”erkännande”, ”dela lika”, ”icke-kommersiell” För den som är obekant med detta innebär det följande: Du får använda mina bilder fritt på följande villkor: jag skall anges som upphovsman; om du använder bilderna i egen produktion måste du dela på samma villkor som jag gör här; du får inte använda bilderna för kommersiell verksamhet. Ta reda på mer om Creative Commons här: http://www.creativecommons.se/

Lars-Erik
Sandared 2013

Kanske en ”Farbror Frej?”

image

En gammal cykel, en kärra med hjul. Sågelisåg i en regel av trä. Skruva små öglor och fäst med en tamp. Så har ni gjort er ett drag för cykeltramp!

Efter dagens andra tur till sjön med ytterligare en kajak slog det mig att jag kanske håller på att ‘gå i barndom’ igen. Att inte behöva gå till jobbet (inte alltid så positivt dock) närmar sig känslan av barndomens oändliga sommarlov. Visserligen har vi haft en hel del allvarliga händelser under sommaren men det finns också åtskilliga glädjeämnen.