Vi upplevde något så unikt som total tystnad vid en bergknalle vid Västra Silen jag och dottern på paddeltur. Inga mopeder som irrade planlöst som insekter, inga motorcyklar som försökte uppnå överljudsfart genom samhället och inte ens basdunket från en A-traktor. Nånstans dök ”alles ist Ruh” upp i bakhuvudet så jag blev tvungen att googla efter Goethes dikt.
”Über allen Gipfeln ist Ruh. In allen Wipfeln Spürest du Kaum einen Hauch. Die Vöglein schweigen im Walde. Warte nur, balde Ruhest du auch.”
Idag kunde vi äntligen komma ut på sjön tillsammans i det fantastiska vädret. Jag bestämde mig för att äntligen ta med mig en riktig kamera när jag ändå hade den stora plastkajaken där man har gott om plats och möjlighet att pyssla med lite annat än att hålla balansen. Det är faktiskt skillnad på att fotografera och på att knäppa bilder med mobilen.
Ett vanligtvis osynligt grund
Dagens mobiler har visserligen en beundransvärd bildkvalitet men de kan inte mäta sig med en riktig kamera med sökare (om man vill), rejäl zoom och en riktig avtryckare. Till mobilens fördel talar ju att den alltid är med om man bara vill dokumentera något. Nåväl vi tog oss ut i den ljumma vinden – kändes nästan som sommar – och drog ett varv medurs i sjön hemma.
Det är lågt vattenstånd och flera av de lömska grunden har kommit i dagen. Jag känner ju till att det ligger grund strax under ytan här och var men för den som kommer med hög fart i motorbåt kan det gå riktigt illa. Idag fann vi att en avbruten rigg med söndertrasad propeller hade placerats på grundet. ”Androm till varnagel” kan man tänka. Vi får hoppas att motorbåtsfolket får en tankeställare och allra helst överger sina fartvidunder till förmån för en tyst och miljövänlig kajak istället.
En av mina foppatofflor ”slet sig” från bakdäcket på min Black Pearl så jag gjorde om turen med min Godthab. Med lite tur kanske jag kunde hitta den. Dessvärre var det nog som att leta efter ”en nål i en höstack”. Men jag gjorde ett helt annat fynd i slutet av sjön, en s.k. ”gösambulans” enligt en bekant fiskeintresserad.
Eftersom det var lugnt väder avstod jag torrdräkten. Mycket enklare och dessutom kan jag ha neoprenstövlarna i ”gotthåppen”; de får inte plats under däcket på min Black Pearl. Där får man istället använda neoprenstrumpor för att skydda gummifötterma på torrdräkten.
När jag paddlat och avslutat med bad vid tiotiden, fick jag en lustig association till Evert Taubes Calle Schewens vals där texten lyder: ”Jag är som en pojke fast farfar jag är…”.
Även om om det inte spritter någon rospigg i mig och jag knappast heller drar till mig några jäntors blig så är det i alla fall lite av barndomens sommarlovskänsla att kunna ge sig ner till sjön på morgonen och paddla och bada.
Kommer man inte ut på sjön om morgonen kan man testa en kvällstur. Nästan spegelblankt och bara en enda motorbåt som rörde till det lite vattnet en kort stund.
Idag, den 15:e april, rådde perfekta förhållanden för årets första paddling. Visserligen saknades gårdagens solsken men i utbyte hade vi fått vindstilla och 10-11 grader varmt … i luften.
Vattnet var alltjämt knappt 4 grader i ytan. Man kan misstänka att det var kallare längre ner eftersom isen gick i förrgår.
Nu kan det bli en fin tid på sjön om vädret är det rätta. Är det inte alltför vackert väder är man i huvudsak ensam på vattnet. Idag var det endast en liten roddbåt med fiskare ute samtidigt som jag. En sådan båt ser man gärna på sjön.
Än så länge, tror jag, att sjöfåglarna är sysselsatta med att hitta rätt partner då de mest flyger omkring och låter. Annat blir det senare när man är ute med kajaken. Då håller man sig gärna på respektfullt avstånd från måsarnas häckningsplatser. Med all rätt; inte vill man störa fåglarnas familjeliv. De har heller inga problem med att tala om ifall man befinner sig alltför nära.
Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).
När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)
Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.
Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.
Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).
Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.
Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.
Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.
Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.
Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.
Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!
