Som en skock får

 

Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat.  För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.

Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.

Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.

Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.

Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.

Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.

En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.

Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.

En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.

Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.

Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.

Debatt i regn

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.

Politik och karisma

I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.

Tänk om politik handlade om rationella val!

 

Jag skall försöka att tänka lite med pennan i hand. Ja, detta skrivs faktiskt med penna i första vändan då jag befinner mig på ett behagligt varmt och fuktigt ställe på fredagskvällen där jag inte tror att några elektroniska prylar skulle trivas särskilt bra.

Jag har vid flera tillfällen skrivit att man skall lyssna på olika argument i politiken och inte reflexmässigt förutsätta att de andras argument är fel.Två vitt skilda argument tror jag mig kunna urskilja när det gäller skattepolitiken. Det ena framfört av borgerligheten – idag benämnd Alliansen – går ut på att vi måste sänka det s.k. ”skattetrycket” för att därigenom öka företagsamheten och därmed få in mer skatt till statskassan. Det andra argumentet, framfört av  motståndarsidan – idag benämnd de Rödgröna – hävdar att skattesänkningar ”urholkar” eller ”nedmonterar” välfärden. Nedmonteringsargumentet är som jag ser det retoriskt slagkraftigt, ungefär i klass med motståndarnas ”skattetryck”.

Om jag nu skulle försöka att lägga undan min mer eller mindre nedärvda motvilja mot ”högerkrafterna” som alltid vill försämra för den stackars maktlöse arbetaren och istället försöka se bakom den verbala beskjutning som båda sidor ägnar sig åt, vad skulle jag då se?

Jag har tidigare skrivit om den s.k. Lafferkurvan som säger ungefär så här: Om skatten är 100% kommer ingen att vilja arbeta och statskassan kommer inte att få in någon skatt. Om skatten är 0% kommer folk att arbeta av bara den (”mer i plånboken”) men staten får i alla fall inte inte in någon skatt. Följaktligen måste politiken handla om ett rimligt procental som både gör att folk vill arbeta och ger inkomster till statskassan. Som jag förstår det handlar politiken i ett land i hög grad om denna ”brytpunkt” fast det hela kompliceras av att denna procentsats också påverkas både av vad de styrande tänker använda skatterna till och om man upplever att de betalas efter förmåga.

Moderaternas och deras sympatisörer TROR säkert på idén om att sänkt skatt skapar större sysselsättning och att man därigenom får in mer skatt än om man enbart höjer skatten. Den outtalade premissen är att människor egentligen inte vill betala skatt och att man arbetar hårdare och mer om man får ”mer i plånboken”. Som vanlig medborgare kan jag inte sakligt argumentera mot detta; det skulle kunna vara så.

De politiska motståndarna hävdar däremot att sänkt skatt leder till nedmontering av viktiga samhällsfunktioner och att detta drabbar de som inte här kapitalstarka och kan utnyttja sina ”pengar i plånboken” för att på olika sätt köpa sin välfärd. Den outtalade premissen här är väl att medborgarna är villiga att betala skatt därför att samhället har större möjligheter att skapa en generell välfärd medan individuella lösningar leder till större ojämlikhet. Naturligtvis kan jag inte heller i detta fall avgöra hur pass objektiv eller sanningsenlig denna argumentation är.

Men vad får detta för konsekvenser för mig och för alla andra vanliga medborgare? Jag tror nog att vår nuvarande regering består av rättskaffens kvinnor och män och att de faktiskt tror på det budskap de framför. (Möjligen är min uppfattning ett oplanerat resultat av att jag dagligen läser två moderata dagstidningar och endast en tidning med uttalat vänsterperspektiv). Trots min arbetarbakgrund är jag egentligen mer misstänksam mot de socialdemokratiska politikerna som jag menar har släppt sina kärnvärden och ängsligt sneglar åt vad som skulle kunna ge flest röster. Här sneglas ganska ogenerat mot mitten (liksom moderaterna).

En person som uttryckte denna frustration utan att linda in den i verbala dimmor var skådespelaren Tommy Berggren i tv-programmet Min sanning nyligen där han föraktfullt uttalade sig om karriäristerna inom socialdemokratin och jämförde dessa med tidigare förgrundsfigurer inom det socialdemokratiska partiet.

Allt detta lämnar mig alldeles klart med ett dilemma! ”Högern”, under min uppväxt, är genuint förknippad med något ont för att den representerar ”de andra”, de som vill hålla arbetarklassen nere. Dagens ”höger” ser annorlunda ut; den talar om välfärd, arbetsrätt och att folk skall arbeta istället för att supa eller ligga på latsidan. Detta är ju faktiskt också gamla socialdemokratiska kärnvärden. Socialdemokraterna å sin sida verkar dessvärre inte ha några visioner utöver att få regera. I övrigt skäller de mest på meningsmotståndarna!

Min slutsats, utöver att man bör lyssna ifall motståndaren skulle ha något att säga som kan tillföra något nytt, blir att politiska uppfattningar trots allt sitter fast cementerade och att de nog endast till ringa del påverkas av sakargument om nu några sådana skulle finnas. För mig innebär detta att ”högern”, numera representerad av trovärdiga och i de flesta fall även symptatiska personer, trots detta inte har besegrat min misstänksamhet mot att hela välfärds- och arbetsrättssnacket enbart är en list för att lura arbetarklassen och såna som mig.

Trots att jag tycker att de flesta av dagen socialdemokrater i huvudsak verkar desorienterade och gnälliga  (möjligen då med undantag av Lövén) litar jag kanske mer på att de kan skapa ett bättre samhälle för fler än de (vi) som redan har det ganska bra – trots eller tack vare –  den borgerliga regeringen. Detta innebär dock inte att de skall räkna med min röst i kommande val. Helst skulle jag vilja rösta på någon som har modet att i klartext tala om vad de vill åstadkomma – utan att snegla på om det ger röster –  i frågor som är viktiga för mig, även om detta skulle innebära någon form av uppoffring. Alltså någon med visioner som vågar ”ta bladet från munnen”.

Jag inser nu när jag har kommit till slutet av denna ”undersökning” att även om vi tror att lyssnar på förmenta sakargument i politiken, kommer vi ändå att rösta med magkänslan d.v.s.vi röstar på vem vi vill skall vinna ungefär som när vi ser på fotboll och håller på vårt favoritlag.

Debatt som ritual

SvD:s kulturchef Daniel Sandström berättar i en krönika söndagen den 26 januari om en debatt i Danmark som han blivit inbjuden att delta i. Utifrån sina erfarenheter lyfter han fram några aspekter som jag tycker har giltighet som går utöver det specifika exemplet.

Enligt Sandström liknar (nordisk) debatt alltmer en ritual som har till avsikt att befästa de positioner och ståndpunkter man redan har. Avsikten är aldrig att komma fram till nya insikter. För att stärka den egna positionen behöver man en tydlig fiende. Så väl jag känner igen detta från den svenska politiska debatten! Debatten får därför karaktären av ritual snarare än meningsutbyte.

Debatt, ialla fall så som vi känner den från SVT, blir synonymt med KAMP istället för utforskande samtal. Olika åsikter blir inte, vilket vore det naturliga, olika beskrivningar av verkligheten som man kan diskutera, reflektera över eller vederlägga utan istället utvecklar det sig till en kamp som man till varje pris måste vinna. Allt detta underblåses, som jag tidigare framhållit, av kvällspressen som i ”krigsrubriker” kungör vem som VANN gårdagens tv-debatt.

Sandström slutar mycket tänkvärt med att som konsument och på sociala medier är det helt rimligt att välja det man helst föredrar att höra eller köpa men som medborgare är det en skyldighet att även beakta det som inte bekräftar den egna uppfattningen.