Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Valfrihet – en fälla för den oinformerade?

Kungsholmens_gymnasiumNågon gång då och då kan artiklarna i Lärarnas Tidning innehålla ett och annat guldkorn, tänker jag, när jag läser en intervju med professor em. Donald Broady (LT, nr 3, 2016) som sätter igång en rad tankar hos mig.

Det har väl aldrig varit någon hemlighet att jag själv är övertygad motståndare mot valfrihetsretoriken, såvida man inte avser frihet från onödiga (och skadliga?) val, alltså valfrihet i min tolkning. Tack vare ett meritokratiskt skolsystem lyckades jag – arbetarungen – gå hela vägen  i vårt utbildnings- och examinationssystem. Jag hoppas att kunna klargöra mina tankar lite närmre nedan.

Broady tar avstamp i begreppet kulturellt kapital (Bourdieu) när han hävdar att det myckna talet om valfrihet bara är ett sätt att dölja ”de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ”. I Sverige har vi gått på den här myten så till den grad att vi förbiser eliternas  val; de som egentligen bestämmer.

Eliterna väljer ”rätt” gymnasier för sina barn och dessa är de gamla fina kommunala gymnasierna som avskyr att göra reklam för sig; i själva verket är de glättiga fraserna om en skolas förtjänster enbart ett tecken på att de inte är så bra. Överklassen vet att det är så; det är de oinformerade som går på olika säljknep. Dessa är i själva verket ”fällor” gillrade för de oinformerade. I de bästa skolorna – här nämns som exempel Kungsholmens gymnasium – samlas framtidens eliter. Här får man heller inga betyg gratis. Däremot får man umgås med de som har kulturellt och ekonomiskt kapital.

Även de ”mest kulturellt bemedlade” lärarna dras hit. Att jobba i en så stimulerande miljö blir många gånger viktigare än att ”köpa sig” några tusen extra i månaden som man försöker locka med när man tror att ”marknaden” ska fixa sådana skillnader i lärarkompetens. Några tusen mer i lön väger lätt mot ett stimulerande jobb med professionell självständighet. Broadys slutsats är att om man vill bryta den ojämna lärarkompetensen mellan olika skolor bör man satsa mer på lärares autonomi d.v.s. att få ta professionella beslut snarare än att ”få mer i plånboken”.

Broady tror inte ens att om alla, rent hypotetiskt, vore mer välinformerade, detta skulle motverka snedrekryteringen. Eliterna hittar alltid nya sätt att befästa sin ställning. Något som till en del skulle vara verksamt vore att skjuta upp differentieringen så att vi finge en mer meritokratisk skola. Detta skulle gynna begåvningar ur ”folkdjupet”.

Här inser jag att jag – lantarbetarsonen – aldrig någonsin skule tagit studenten vid det fina ”Högre Allmänna Läroverket” om vi inte hade haft något som liknade en meritokrati vid den tiden. Med goda skolresultat och med föräldrar besjälade av efterkrigstidens mantra ”han ska få det bättre än vi” fick man möjligheten. Jag är så glad både för deras och min egen skull att det faktiskt blev så att jag fick det ”bättre”.

Det var emellertid inte alltid så lätt för ”en katt bland hermelinerna” att kolla in och se till att man gjorde rätt och följde borgarbarnens mönster. Det kunde också var en hel del skämmigt i just den åldern att komma från fel klass och därför gällde det att se till att hembakgrunden kom på tal så lite som möjligt (en feghet som man kan skämmas för idag mer än 50 år senare).

Problemet med att komma från ”fel” klass beskrivs på ett utmärkt sätt i Torbjörn Flygts roman Underdog. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den här: https://www.alejon.se/2013/08/19/underdog/

Foto: By Patrick Lönnberg (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/4c/Kungsholmens_gymnasium.jpg

Demokrati ifrågasatt, eller?

IMG_7657 by Peter Leth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Peter Leth 

 

Alla som har  läst Den amerikanska högern av Martin Gelin kan inte sväva i tvivel om att demokratiskt fattade beslut i Washington om sjukförsäkringar, miljöhänsyn och vapenrestriktioner m.m.  är oerhört impopulära i vissa gruppar bland de amerikanska medborgarna.

Det var därför med stort intresse som jag tyckte mig finna likartade tankegångar i Sverige, när jag läste ett inlägg i Landets Fria/Opinion den 5 augusti 2015 där skribenten Hans Norebrink lyfter fram hur borgerliga medier ständigt ”skjuter giftpilar” mot den ”förtryckande staten” som lägger ”krokben för individers valfrihet”. Detta på minner inte så lite om hur Gelin beskriver de högerinriktade tankegångarna i USA.

När den samlade borgerliga pressen vänder sig mot demokratiskt fattade beslut av våra folkvalda, är detta i grunden att vända sig mot demokratin själv. Att den borgerliga pressen höll den tidigare moderatledda regeringen om ryggen är inte att förvånas över men eftersom Sverige har en internationellt sett väl fungerande demokrati med ”onormalt” liten korruption vore det klädsamt om den borgerliga pressen valde att använda sakargument nu när man är i opposition istället för att diffust frammana spöket ”staten” som ständigt ”inskränker människors individuella frihet”, menar Norebrink.

Men vad är då den högt värderade individuella friheten? Är det inte just att varje medborgare har full frihet att välja vilket parti man vill?

Vilket är alternativet?

Ord och vision

Fortune Cookie by OH joy14, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  OH joy14 

 

Häromdagen läste jag en löpsedel om en person som vunnit en rekordvinst på någon av de olika sorters spel som förekommer i vårt samhälle. Det beskrevs att efter rekordvinsten hade personen ägnat sig åt lyxresor, restaurangbesök, prestigebilar och en hel del annan konsumtion som jag inte kommer ihåg just nu, men att detta konsumerande nu nått vägs ände och förbytts i åtskilliga problem. Medan jag gick vidare för att uträtta det som jag planerat, hann jag tänka en hel del. Mitt tänkande kan nog sammanfattas i att ”så skulle aldrig jag göra utan jag skulle nog använda pengarna till något vettigt”. I efterhand kan jag förstås skämmas lite för mitt fördomsfulla sätt att tänka om denna person. Kanske är det trots allt så att det byggs upp en längtan efter rikedom och konsumtion idag som vi  inte sett maken till tidigare och en turlig vinst skulle då kunna bli det som sopar undan alla hinder för en uppdämd önskan om konsumtion.

Våra politiker talar återkommande om tillväxt och ”mer i plånboken” som om detta vore någon sorts eviga sanningar och det vore väl konstigt om vi inte påverkades av denna massiva retorik (indoktrinering?). Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schaug betraktar jag som en klok man; han säger att dagens politik är visionslös (och det har ju också jag sagt!). Politiken samlas mot mitten där plånboken tronar på sitt altare både hos regering och opposition. Regeringen kämpar för sin arbetslinje med en nästintill religiös fanatism. Enda visionen är att hålla hjulen igång och det är orgeglering/avreglering som är frälsningen. Dessvärre färdas både regering och opposition på samma motorväg mot mer arbete mer tillväxt i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Ramlar man av har man sig själv att skylla. Allt kritik mot denna linje avfärdas som romantisk och orealistisk.

Men tänk om vi hade en oppostion som vågade svära i tillväxtkyrkan och kritisera den heliga graal som  kallas arbetslinjen, skriver Schlaug! En opposition som vågar ifrågasätta experimenten med gamla, skolan och vården i händerna på olika s.k. ”entreprenörer” med ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Var finns denna vision om något annat? Tänk om det vore så att Lövén – som ju är statsministerkandidat – vid eventuell valvinst vågade lova något större än:

  • den infantila arbetslinjen
  • manisk jakt på tillväxt
  • vulgär konsumtion

 

Dessvärre finns det väl inget som tyder på detta hos det största oppositionspartiet.

 

 

 

 

Efterskrift
Eftersom jag är mycket intresserad av ord och vad dessa signalerar roade jag mig att ställa samman två listor från Schlaugs krönika. Jag tycker att de här två listorna på ett bra sätt visar skillnaderna mellan olika politiska ståndpunkter. Läsaren kan säkert själv avgöra de olika listornas hemvist

egen plånbok
ökad konsumtion
finanskapital
tillväxt
valfrihet
arbetslinjen
frihet för kapital
vinstdrivande

religiöst betingad arbetslinje
tillväxtkyrkan
ekorrhjul
helig graal
ekonomismens garn
lånade pengar
intellektuellt moras
nyliberala dimlandskap
samhällelig krackelering

Från välfärd till ofärd

 

Tre forskare i socialt arbete skrev den artikel där jag har extraherat eller tolkat innebörd i listan nedan. Alla de här uttrycken får mig att reagera starkt. Den här gången tänker jag inte sparka politiskt åt vare sig höger eller vänster utan jag försöker reflektera över vad de här uttrycken har för betydelse för mig.

Här kommer en – som jag ser det – en skrämmande lista:

  • incitamenten för arbete har stärkts
  • arbetslinjen skall råda framför bidragslinjen
  • socialförsäkringar är bidrag
  • om du inte orkar arbeta är du lat
  • den som inte arbetar skall heller inte äta
  • den som inte arbetar skall heller inte leva
  • pressa individer att söka arbeten de inte har en chans att få
  • de oförtjänta är de som försöker få ut så mycket som möjligt av systemet
  • de som är lata fuskar med bidrag
  • om du är sjuk och inte arbetar är det ditt eget fel
  • du har själv valt att vara utan arbete (valfrihet)
  • att jobba skall löna sig
  • från välfärd till arbete

 

Själv ”uppbär” jag numera folkpension sedan ett antal månader och jag kommer inte att drabbas av kravet att söka jobb. Jag kan därför kosta på mig att ”kasta sten från mitt glashus”. Ja, jag kan t.o.m. kosta på mig att kasta den omtalade ”första stenen” därför att jag under mitt mer än 40-åriga arbetsliv har haft en oändliga förmånen att ha ett nästintill obefintligt antal sjukskrivningsdagar.

Mot bakgrund av mina erfarenheter reser sig håret i förfäran (och raseri)  när jag ser att de styrande menar att människor inte arbetar därför att ”incitament saknas” eller för att de låtsas vara sjuka för att få bidrag.

Jag undrar vilka erfarenheter som kan leda fram till sådana föreställningar.

(De tre forskarna skrev artikeln ”Från välfärd till ofärd” i Fria Tidningen under Kulturdebatt den 7 december 2013)

Valfrihetsfundamentalism attackerar våra gemensamma institutioner

Den individualistiska agenda som vi har levt under i snart ett decennium går ut på att ställa individen mot samhället där individens val står för frihet medan samhället står för tvång och ofrihet.

De politiker som underblåser denna agenda älskar frågor av typen: ”Vill du att samhället skall bestämma hur du skall ta hand om dina barn?”  eller ”Vill du neka gamla sjuka Klara att vända sig till en privat vårdgivare om nu detta fungerar bra?” Exemplen appellerar i likhet med uttrycket ”skattebetalare” istället för medborgare till vår egoism. Det är klart att vi vill bestämma själva och det är klart att vi vill ”ha mer pengar i plånboken” när alternativen presenteras på det sättet.

 
Men om nu samhället ger oss en bra barnomsorg och äldrevård och om vi tycker att det är rimligt att vi bidrar gemensamt till detta, borde det ju inte bli så aktuellt att välja, eller?  Om skolan är bra, barnomsorgen är bra och äldrevården är bra, varför skulle vi då vilja välja något annat? Vi behöver faktiskt inte ens använda de pengar vi händelsevis har kvar i plånboken till att betala för dessa nyttigheter själva!

Den tanke som slår mig, när jag funderar på detta,  är att behovet av att välja är beroende av brist. Kan det rentav vara så att om man kan framkalla en brist, verklig eller upplevd, så kan man också frammana ett behov av att välja?

Nu tror jag mig nog höra motargument som att alternativ och konkurrens driver fram kvalitet och effektivitet. Detta fungerar kanske om man tillverkar grejer. Dessvärre pekar väl inte erfarenheterna från vårdskandaler och skattefifflande utbildningskoncerner alldeles entydigt på kvalitet och effektivitet.

Mera sannolikt är att det individualistiska valfrihetstänkandet har drivits fram av ideologiska skäl. Genom att ge bort ”skattebetalarnas pengar” till olika kommersiella aktörer har man kunnat utarma de samhälleliga institutionerna på resurser och därmed kunnat skapa en konkurrens mellan samhälleliga och kommersiella aktörer.

I den situation som skapats förespeglar man människor valmöjligheter. Man har naturligtvis i någon mening en möjlighet att göra en sorts val genom att man kan välja den ena eller andra skolan bara för att detta är möjligt, men det är ett pseudoval precis som när vi väljer mellan 20 olika tandkrämssorter i livsmedelsaffären. Det är förstås ett mycket allvarligare resursslöseri när man möjliggör pseudoval mellan olika samhälleliga nyttigheter.

Själv gick jag i skolan (i bestämd form) och inte var det ens något man själv eller föräldrar ödslade tankekraft på att man kanske skulle välja en annan skola. Det var förresten inte ens möjligt på landet där jag växte upp.  Senare i livet, när man skulle sorteras i folkskola och realskola, uppkom valen. Som bekant var dessa val avsedda att sortera befolkningen i de som skulle läsa vidare och de som skulle ut och arbeta (jfr regeringens gymnasieskola som också idag sorterar eleverna på de som skall läsa vidare och de som skall ut och ”jobba”).

Jag föddes under andra halvan av 40-talet och under hela min uppväxt har samhället/staten varit en god kraft som genom kloka beslut – dessvärre under ständigt motstånd från politiker av samma nyans som numera styr i vårt land – gjort att vi tillhör ett av världens bästa länder att leva i.

Jag blev styrkt i min uppfattning om de goda institutionerna när jag härom dagen lyssnade till en av världens främste forskare på området ”quality of government”. Bland alla de länder i världen som man studerat ca 140 år tillbaka i tiden finns det ingen variabel som är viktigare för en befolknings välbefinnande än ett allmänt och fritt skolsystem. En välutbildad befolkning är också det absolut främsta skyddet mot korruption och annat godtycke från de styrande. I Sverige (även övriga Norden) tillhör vi en unik liten skara länder, i vårt fall tack vare att vi tidigt (år 1842) införde allmän och lika folkskola för alla. Ibland önskar man att de styrande hade ett något längre historiskt perspektiv än till nästa val.

 
Lite obekvämt för den nuvarande regeringens jobbskatteavdrag och mer-pengar-i-plånboken-retorik visar forskarnas data även att ett högt men rättvist skattetryck verkar vara positivt för hur medborgarna litar på de samhälleliga institutionerna. Det vore synd om de styrande med sin individualistiska valfrihetsretorik skulle undergräva vårt historiska förtroende för det goda samhället.

I mitt tänkande blir valfrihetsretoriken ett allvarligt hot mot de samhälleliga institutioner som hittills varit så framgångsrika och skapat ett av världens bästa länder att leva i genom att den appellerar till våra egoistiska sidor snarare än till solidaritet och sammanhållning. Verklig valfrihet handlar om att befria oss från onödiga val!

Tänk så mycket kreativ energi vi skulle kunna släppa loss om vi inte behövde lägga tid meningslösheter som premiepensionsval och allt sånt som erfaret folk kan göra bättre åt oss. Ja, vi skulle kanske t.o.m. få tid över att konsumera och välja bland utbudet av likvärdiga varor för att hålla Marknaden på gott humör.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.