Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle språk

Ord och vision

Fortune Cookie by OH joy14, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  OH joy14 

 

Häromdagen läste jag en löpsedel om en person som vunnit en rekordvinst på någon av de olika sorters spel som förekommer i vårt samhälle. Det beskrevs att efter rekordvinsten hade personen ägnat sig åt lyxresor, restaurangbesök, prestigebilar och en hel del annan konsumtion som jag inte kommer ihåg just nu, men att detta konsumerande nu nått vägs ände och förbytts i åtskilliga problem. Medan jag gick vidare för att uträtta det som jag planerat, hann jag tänka en hel del. Mitt tänkande kan nog sammanfattas i att ”så skulle aldrig jag göra utan jag skulle nog använda pengarna till något vettigt”. I efterhand kan jag förstås skämmas lite för mitt fördomsfulla sätt att tänka om denna person. Kanske är det trots allt så att det byggs upp en längtan efter rikedom och konsumtion idag som vi  inte sett maken till tidigare och en turlig vinst skulle då kunna bli det som sopar undan alla hinder för en uppdämd önskan om konsumtion.

Våra politiker talar återkommande om tillväxt och ”mer i plånboken” som om detta vore någon sorts eviga sanningar och det vore väl konstigt om vi inte påverkades av denna massiva retorik (indoktrinering?). Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schaug betraktar jag som en klok man; han säger att dagens politik är visionslös (och det har ju också jag sagt!). Politiken samlas mot mitten där plånboken tronar på sitt altare både hos regering och opposition. Regeringen kämpar för sin arbetslinje med en nästintill religiös fanatism. Enda visionen är att hålla hjulen igång och det är orgeglering/avreglering som är frälsningen. Dessvärre färdas både regering och opposition på samma motorväg mot mer arbete mer tillväxt i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Ramlar man av har man sig själv att skylla. Allt kritik mot denna linje avfärdas som romantisk och orealistisk.

Men tänk om vi hade en oppostion som vågade svära i tillväxtkyrkan och kritisera den heliga graal som  kallas arbetslinjen, skriver Schlaug! En opposition som vågar ifrågasätta experimenten med gamla, skolan och vården i händerna på olika s.k. ”entreprenörer” med ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Var finns denna vision om något annat? Tänk om det vore så att Lövén – som ju är statsministerkandidat – vid eventuell valvinst vågade lova något större än:

  • den infantila arbetslinjen
  • manisk jakt på tillväxt
  • vulgär konsumtion

 

Dessvärre finns det väl inget som tyder på detta hos det största oppositionspartiet.

 

 

Il graal e la mole by bluestardrop - Andrea Mucelli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  bluestardrop – Andrea Mucelli 

 

 

Efterskrift
Eftersom jag är mycket intresserad av ord och vad dessa signalerar roade jag mig att ställa samman två listor från Schlaugs krönika. Jag tycker att de här två listorna på ett bra sätt visar skillnaderna mellan olika politiska ståndpunkter. Läsaren kan säkert själv avgöra de olika listornas hemvist

egen plånbok
ökad konsumtion
finanskapital
tillväxt
valfrihet
arbetslinjen
frihet för kapital
vinstdrivande

religiöst betingad arbetslinje
tillväxtkyrkan
ekorrhjul
helig graal
ekonomismens garn
lånade pengar
intellektuellt moras
nyliberala dimlandskap
samhällelig krackelering

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

Alliansballonger omvalskampanj Göteborg by Folkpartiet_Liberalerna, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Folkpartiet_Liberalerna 

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt  idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten:  Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

HÃ¥kan Juholt Ny partiledare socialdemok by claeskrantz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  claeskrantz 

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar  d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut.  En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver  röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.