Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Verkliga mål

Lone goal. by PV KS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PV KS 

 

Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.

Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.

Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.

Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.

När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.

Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.

Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.

På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.

Spaningar

 

 

Som bekant är det Spanarna på fredag eftermiddag i P1. Senast roades jag mycket av en djuplodande (och lite elak) analys av en julskyltning och en återerinran av ett av oförliknelige Kalle Sändares skämt. Min egen spaning bland veckans tidskrifter under fredagens bastubad väcker dessvärre inte motsvarande munterhet. Nedan följer ett axplock ur fredagens bastuspaning.

Impopulär forskning
Jag läser om några linköpingforskare som försökt kartlägga SD-väljarens egenskaper. Det framgick bl.a. av studien att man inte vill ha en muslim som granne, vårdare eller familjemedlem. Efter att forskarna publicerat dessa resultat har de utsatts för både hot och hat.

Det är förstås inte forskarnas fel att SD-väljarna i studien svarar som de gör. Fast det är klart att man alltid kan hävda en sådan studie aldrig borde gjorts ifall man tycker sanningarna är obehagliga.

Jag funderar i alla fall på om det är utmärkande för den här gruppen att man hotar och hatar? På forskarspråk skulle man kanske uttrycka det så här: finns det en samvariation mellan medlemskap i SD och benägenheten att hata och hota? Att hävda ett kausalsamband (d.v.s. att det ena orsakar det andra eller vice versa) vore nog vanskligt.

Det kan förstås vara så att studiens resultat snedvridits av att man råkat ut för informanter som är speciellt aggressiva och benägna för hat och hot. Det kan man ju nästan hoppas även om det inte vore särskilt meriterande för forskarna att inte ha garderat sig för detta.

Det vore onekligen intressant om någon kunde göra en studie om mekanismerna bakom hat och hot generellt. Vad utmärker individer som hatar och hotar andra? Personligen finner jag det helt osannolikt att jag skulle hota någon eller engagera mig till hatnivå (även om man naturligtvis kan bli irriterad på på ett eller annat).

Kraftfullt alternativ
Skulle önska att den svenska vänstern (vad det nu innebär i dagens politiska landskap) vågade satsa på ett kraftfullt alternativ till den borgerliga politiken istället för att ängsligt föra i stort sett samma politik och sen munhuggas med högern om struntsaker som bara drar uppmärksamhet från viktigare frågor.

Löfven kan ju inte alls vara säker på att få egen majoritet i extravalet till våren. Därför tycker jag att det vore hedersammare att ”falla med flagggan i topp” om det nu skulle gå så illa att borgerligheten med sitt SD-stöd skulle få mandat att bilda regering.

Snälla Löfven låt oss gå till val på en tydlig rättvise- och fördelningspolitik som är ett tydligt alternativ till högerpolitiken! Med dagens fegspel blir ju SD det enda egentliga alternativet för de som är missnöjda med sakernas tillstånd och de kan med tillförsikt fortsätta driva sin agenda.

Vänstern borde inte ägna sin energi åt att försöka bjuda över borgerligheten när det gäller skäll, gnäll och motvilja mot SD utan i stället ta sig an den verkliga motsåndaren och driva en tydlig rättvise-, miljö- och fördelningspolitik.

Tillväxt eller humanism – som eld och vatten
Vad väljer vi; ständig tillväxt eller ekonomisk och social rättvisa för alla (med inspiration från ett ett inlägg av Tuomo Haapala)

När det gäller tillväxt är det ingen skillnad oavsett om det gäller vapen, miljöförstöring eller ”goda” varor. Att luften, vattnet och maten är proppad med onyttigheter bekommer inte tillväxtextremisterna.

Jag är så glad att jag inte enbart läser den borgerliga pressen (men jag läser den också varje dag) så att jag får lite annorlunda intryck.

Valvindar
Undrar vilken vind som kommer att blåsa i extravalet, vänstervind – alltså från väster på en karta eller högervind – från öster på kartan? Lite kul egentligen att väster och vänster är från samma håll på kartan medan öst kommer från höger. Konstigt att ingen politiker har gjort något slagfärdigt av detta?

Vi vet ju att det som kommer från det stora landet i väster är drömmen för många svenskar trots att drömlandet krigar, spionerar, torterar och håller en plats bland världens mest ojämlika länder medan det stora landet i öster väl närmast uppfattas som något i stil med det bibliska helvetet då det dras med sitt kommunistspöke, en oberäknelig ledare och ett ohälsosamt intresse för grannländerna.

Min slutsats blir i alla fall att vi bör hålla oss borta från båda dessa vindriktningar och deras ambitioner. Kanske borde vi hellre se hur det mera sansade Finland agerar än att stämma in i ropen om att vi ska liera oss med den ena sidan?

Det där med tillväxt och fördelning?

”I den liberala ideologin är behovet av vinst så viktigt att det står över i stort sett alla andra samhällsbehov”.

Jag  läser en mycket intressant analys av samhällsekonomin av Stefan Koch i Dagens ETC (11 sep) om tillväxt och fördelning. Finansminister Borg (och andra marknadsliberaler uttalar med självklarhet (och en god portion statsmannamässig auktoritet) att ”utan tillväxt finns inget att fördela”. Det är kanske så att om man upprepar detta tillräcklig många gånger så tror vi att det faktiskt är så; jag erkänner att jag också har funnit detta rimligt. Men efter att jag läst Kochs artikel fick jag lite funderingar som jag vill försöka utveckla här, i första hand för att försöka förstå själv men gärna också med hjälp av ”input” utifrån.

Tanken med tillväxttesen är som jag förstår den att om vi har god tillväxt i samhällsekonomin har alla möjlighet att få det bättre, således även de som inte direkt bidrar på ett på ett påtagligt sätt genom att producera och sälja därför att det betalas skatter och avgifter som kan omsättas i välfärdssystemet. Ibland beskrivs detta som att välståndet ”sipprar ner” till alla och att det är nödvändigt att några får bli osmakligt rika då det trots all gynnar massorna. Sannolikt har detta fungerat i den s.k. tredje världen. Hans Rosling brukar beskriva den välståndsökning som har skett i många ”fattiga” länder. Nu finns det förstås oändligt många bevis på det elände som rovkapitalismen har åstadkommit världen över men jag ska försöka att inte tappa tråden i min undersökning.

När det kommet till s.k. rika länder som Sverige får kanske tillväxttesen ett annat sammanhang. När finansministern kräver tillväxt som villkor för reformer och ökat välstånd, är det idén om något som sipprar han avser. Om det går bra för företagen…..etc, har vi råd med ….etc.

Men Sverige är ju inget fattigt land, åtminstone inte för åtskilliga av de som bor där. Jag hörde på radion häromdagen att privata tillgångar låg kring 1000 miljarder! Här finns förstås risk att jag missförstått något eftersom det rör sig om fantasisiffror.

När så finansministern säger i en bildtext i ETC: ”…utan tillväxt kan det [tvinga fram en förbättring för vissa grupper i samhället] inte göras utan att några grupper får det sämre” så står han med sitt yttrande som i stålkastarljus inför mig och jag inser att han aldrig har tänkt sig att välfärd för de många handlar om FÖRDELNING av de enorma resurser vi har här i landet.

Han har aldrig ens tänkt tanken (jo, men han inser att den är politiskt omöjlig för hans gelikar) att välfärd handlar just exakt om att fördela resurser och att detta är politikens uppgift och inte marknadsliberalismens. Utan ett starkt samhälle som håller marknaden i örat kommer ”mer pengar i plånboken” alltid att prioriteras på bekostnad av statskassan.

Så tror jag men det kan förstås vara vanföreställningar?

Tankevända

Åtskilliga personer vet att jag är har en viss förkärlek för tankevändor som låter oss se det vi tar för givet på ett nytt sätt.

 

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen att partistrategerna i Miljöpartiet har fått kalla fötter då ombuden fick genom ett förslag om att man vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Schlaug befarar att de flesta som hörs i den samtida diskussionen om samhället är så fast förankrade i tillväxtnormen att man inte kan se att det inte är själva tillväxten i ett materiellt utvecklat samhälle som ger oss det goda utan att det tvärtom är människors strävan efter ett bättre liv i form av bostäder, sjukvård, utbildning som i stället skapar en tillväxt! (mitt utropstecken).

Vad är ett ”bättre liv”? Schlaug framhåller att mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro är att föredra framför ökad konsumtion, ökad stress och mer arbete.

Det förefaller som om detta är ganska djärva idéer alltjämt.

Avreglerad demokrati?

 
Världens största frihandelsområde låter bra och det kommer säkert att gynna den ekonomiska tillväxten. Frågan är bara på vilka villkor detta kommer att ske.

Regelharmonisering låter också bra, låter som minskat krångel. Men krångel är som vi vet en definitionsfråga d.v.s. vem som anser något vara krångel. Här kan möjligen finnas olika tolkningar, eller?

Om man läser sådana publikationer som man från borgerligt håll brukar vilja avfärda som ”vanlig vänsterskepsis” eller något liknande, kan man något komplicera den gynnsamma bilden av det kommande lyckoriket med frihandel och ekonomisk tillväxt.

Avregleringar på olika områden och dess konskevenser har vi numera fått känna in på bara skinnet under flera år i Sverige. Om man läser lite utanför den dominerande tidningssfären, är TTIP (det hägrande avtalet) främst avsett att avreglera bort sådant som företagen betraktar som hinder för sin tillväxt. Som vanlig enkel medborgare måste jag erkänna att jag känner en viss oro för sådana målsättningar.

Vänsterpressen varnar för att det är företagen och inte de demokratiskt valda organen som skall avgöra vad som är nödvändiga avregleringar. Likaså talar kritikerna om att företag kan stämma regeringar som inför t.ex. miljöregler som hindrar företagens affärsverksamhet.

Nu kan förstås inte jag som individ ta ställning till vare sig ”avreglerings-” eller ”vänsterpropaganda” utan det som egentligen är mitt ärende här är att en del verkar helt ”sålda” på idén med det här avtalet (”ekonomi-NATO”) utan att ha minsta fundering om ifall det finns några problem med ett sådant avtal.

Jag förebehåller mig rätten att bibehålla en sund skepsis i det här ärendet.

Ord och vision

Fortune Cookie by OH joy14, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  OH joy14 

 

Häromdagen läste jag en löpsedel om en person som vunnit en rekordvinst på någon av de olika sorters spel som förekommer i vårt samhälle. Det beskrevs att efter rekordvinsten hade personen ägnat sig åt lyxresor, restaurangbesök, prestigebilar och en hel del annan konsumtion som jag inte kommer ihåg just nu, men att detta konsumerande nu nått vägs ände och förbytts i åtskilliga problem. Medan jag gick vidare för att uträtta det som jag planerat, hann jag tänka en hel del. Mitt tänkande kan nog sammanfattas i att ”så skulle aldrig jag göra utan jag skulle nog använda pengarna till något vettigt”. I efterhand kan jag förstås skämmas lite för mitt fördomsfulla sätt att tänka om denna person. Kanske är det trots allt så att det byggs upp en längtan efter rikedom och konsumtion idag som vi  inte sett maken till tidigare och en turlig vinst skulle då kunna bli det som sopar undan alla hinder för en uppdämd önskan om konsumtion.

Våra politiker talar återkommande om tillväxt och ”mer i plånboken” som om detta vore någon sorts eviga sanningar och det vore väl konstigt om vi inte påverkades av denna massiva retorik (indoktrinering?). Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schaug betraktar jag som en klok man; han säger att dagens politik är visionslös (och det har ju också jag sagt!). Politiken samlas mot mitten där plånboken tronar på sitt altare både hos regering och opposition. Regeringen kämpar för sin arbetslinje med en nästintill religiös fanatism. Enda visionen är att hålla hjulen igång och det är orgeglering/avreglering som är frälsningen. Dessvärre färdas både regering och opposition på samma motorväg mot mer arbete mer tillväxt i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Ramlar man av har man sig själv att skylla. Allt kritik mot denna linje avfärdas som romantisk och orealistisk.

Men tänk om vi hade en oppostion som vågade svära i tillväxtkyrkan och kritisera den heliga graal som  kallas arbetslinjen, skriver Schlaug! En opposition som vågar ifrågasätta experimenten med gamla, skolan och vården i händerna på olika s.k. ”entreprenörer” med ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Var finns denna vision om något annat? Tänk om det vore så att Lövén – som ju är statsministerkandidat – vid eventuell valvinst vågade lova något större än:

  • den infantila arbetslinjen
  • manisk jakt på tillväxt
  • vulgär konsumtion

 

Dessvärre finns det väl inget som tyder på detta hos det största oppositionspartiet.

 

 

 

 

Efterskrift
Eftersom jag är mycket intresserad av ord och vad dessa signalerar roade jag mig att ställa samman två listor från Schlaugs krönika. Jag tycker att de här två listorna på ett bra sätt visar skillnaderna mellan olika politiska ståndpunkter. Läsaren kan säkert själv avgöra de olika listornas hemvist

egen plånbok
ökad konsumtion
finanskapital
tillväxt
valfrihet
arbetslinjen
frihet för kapital
vinstdrivande

religiöst betingad arbetslinje
tillväxtkyrkan
ekorrhjul
helig graal
ekonomismens garn
lånade pengar
intellektuellt moras
nyliberala dimlandskap
samhällelig krackelering

Till salu

När jag skriver detta är det klart att Höyre är valets segrare i grannlandet Norge. I Fria Tidningen läser jag att de svenska Moderaterna har varit en stor inspriationsklälla för partiet  i grannlandet. Genom att ta efter den svenska högerns retorik om att inte röra välfärden (utan att göra den bättre!) har Höyre lyckats ta makten och norrmänen kan i fortsättningen förvänta sig privatiseringar, konkurrens och större skillnader mellan rika och fattiga enligt svenskt mönster, enligt skribenten.

 

Det intressanta som jag vill framhålla i det här inlägget är emellertid en artikel av den norske författaren Jan Kjæerstad (införd i SvD!) där han oroar sig över att Norge har gått från att vara ett samhälle till att bli ett företag. Idag har den kommersiella aspekten alltmer tagit över så att det mesta möjliga ska privatiseras. Med en ordvits menar han att Norges DNA har förändrats från DnA (det norska arbetarpartiet) till DnB (den norske bank).

När det gäller etik, menar han, har Norge gått från en A-nation till en B-nation. Förut var tanken att ta lite från de rika och ge till de fattiga. Numera är tanken att alla skall bli rika. Därmed har man förlorat det som var unikt för Norden, nämligen att man funnit ett alternativ mellan socialism och kapitalism.

Vi märker inte, säger Kjæerstad, att vi håller på att slösa bort vårt arv: tron på de moraliska principerna jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Istället betonas frihet. Men mer frihet betyder alltid mindre jämlikhet och mer frihet leder till ökade klyftor mellan människor, något som vi ju tydligt kan se i Sverige när det gäller det s.k. fria skolvalet.

När man väljer en ekonomisk politik är det också ett val av människosyn. Just nu premieras faktiskt sådana värden som vi normalt föraktar hos individer – girighet, egoism, hänsynslöshet. I det nuvarande ekonomiska systemet blir dessa egenskaper goda då de gynnar det ständigt upprepade mantrat ”tillväxt” där i princip allt är marknad och medborgaren har – kanske omedvetet – övergått till att bli konsument i första hand.

Kjæerstad avslutar med att upprepa att Norge har blivit en bank och att detta är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte längre styrs av politiska beslut utan av finansiella marknader.

Själv tycker jag att Kjæerstad liksom håller upp en spegel så att vi kan se oss själva och hur även Sverige genomlider denna metamorfos borkollrade av regeringens beskrivningar – en sorts ”newspeak” för att tala med Orwell.

Källa: http://www.svd.se/kultur/norges-vag-fran-samhalle-till-firma_8495258.svd

 

Skapa pengar?

Vi har också nyligen fått veta att vi måste jobba allt längre i framtiden. Å andra sidan verkar det som om vi blir alltmer produktiva. Hur kommer det sig då att vi inte behöver arbeta mindre tid? Kanske har det med det magiska begreppet tillväxt att göra?

Vi har lärt oss av de som antas begripa att tillväxt är nödvändig och att detta inte är något som behöver ifrågasättas. Men någonstans känner vi nog var och en att det måste vara något som inte stämmer om vi kräver en sådan tillväxt att planeten kollapsar.

Money Hungry by Tobyotter, on Flickr

Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Tobyotter 

En forskare vid namn Yoshi Frey skriver i en tidningsartikel att han efter många års eknomisk forskning kan förklara vad det är som driver tillväxtideologin. Det handlar om att man ”skapar” pengar! Vanligtvis associerar vi väl uttrycket ”skapa pengar” med någon sorts falskmynteri. Att tillverka pengar är ohederligt; dett har vi lärt oss sedan barnsben.

Ekonomiforskaren kan förklara att bankerna skapar pengar av skulder (tänk om man kunde göra det!). Vår naiva ”barnatro” att bankerna lånar ut våra pengar till de som för tillfället behöver dem får sig en rejäl törn när Frey säger att bankerna inte lånar ut pengar som de lånat in utan istället lånar ut vårt löfte om att betala tillbaka med ränta. Det blir alltså någon sorts låtsaslån!

Om (när) räntorna höjs, måste vi ockå betala tillbaka mer och då måste vi arbeta mer. Det är alltså detta som är tillväxt!? Om jag förstår det rätt är det alltså så här: Banken lånar ut pengar som den inte den inte har. Genom att utnyttja samhällets regelverk (t.ex. kronofogden) kan alltså banken försäkra sig om att den som lånat får ”lånet” tillbaka. Med förvissning om att så sker, kan banken fortsätta att låna ut låtsaspengar mot löfte att få dessa tillbaka som riktiga pengar och på så vis skapar man ”hjul som snurrar allt fortare”. Kan det vara så?

Vi har ju lärt oss att evighetsmaskiner inte är möjliga. Här verkar det dock som man har uppfunnit en sorts evighetsmaskin som fungerar genom att man driver den med pengar som inte finns, ungefär som att hålla fyr i en brasa där man bara har ett löfte om ved imorgon.

Om det är så här, kan ju inte tillväxten vara en nödvändighet som vi förletts att tro utan en sorts ideologi eller strategi med vilken man skapar en skenande karusell – en sorts kollektivt vansinne om man så vill – där vi hela tiden vill ha mer och mer (jag också naturligtvis). Vi vänjer oss vid att köpa på kredit. De stora elektronikkedjorna skriker regelmässigt: Köp nu betala senare!

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Rubriken har jag lånat från en krönika av Birger Schlaug i Fria Tidningen nr 24, 23 mars 2013, där han lyfter fram en rad interssanta aspekter som jag tror utmanar vårt vardagstänkande en hel del del.

ENVIRONMENT by Enokson, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Enokson 

 

I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tilläxtnormen ifrågasättas”, åtminstone inte om man inte vill hamna ute i den ökända ”kylan”.

Visst är det väl så att vi alla mer eller mindre har blivit övertygade om (övertalade?) att vi måste ha tillväxt annars finns det intet att fördela. Enligt detta sätt att tänka ”sipprar” det då ner lite välstånd till alla även om en del blir osunt rika. ”Det är sånt man får ta!” Eller?

Schlaug uppmärksammar en skrift från regeringens Framtidskommission där man skriver att ”[d]en centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030, och 2050 …”. Här slår alltså kommissionen fast att den cetrala uppgiften är att bibehålla klyftor, menar Schlaug. Den centrala uppgiften borde väl snarare vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla skulle kunna leva?

Visserligen ställer sig regeringen även bakom en slogan som ”På väg mot en grönare framtid” men för att inte någon ”forskarskalle” skall inbilla sig att detta är något som avviker från den officiella agendan påpekas strax att man aldrig får glömma  ”att hållbarhet kräver tillväxt”.  All forskning som utmanar den ekonomiska agendan blir därför helt fel! Misshaglig eller ”fel” forskning är ju annars något som vanligtvis brukar förknippas med totalitära stater där obekväma forskare förlöjligas eller råkar ut för en rad problem.

Den ekonomistiska agendan har skapat enorma problem i sydeuropas EU-länder och  den har inte heller skapat vare sig jobb eller generell välfärd. I Sverige har vi förvisso åstadkommit ett visst välstånd men det är illavarslande att det huvudsakligen skett genom att vi lånar pengar. Framförallt har ju inte den ekonomistiska ordningen skapat den sysselsättning som ju skulle vara mer eller mindre självklar enligt högerregeringen.

Fundamentalism... by sagesnow, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  sagesnow 


Inga av alla dessa misslyckanden verkar emellertid bekymra eller påverka de ekonomistiska fundamentalisterna, avslutar Schlaug.

Som jag själv tolkar detta är det nödvändigt att ersätta den nuvarande ordningen. Dessvärre förefaller dagens opposition inte vara något att sätta sin lit till då den ängsligt sätter fingret i vädret för att se vad som kan flest röster snarare än att erbjuda ett verkligt alternativ.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.