Forskare och politiker lever i skilda världar

från en galleria- många människor
Vi handlar

Att ständig tillväxt är negativt för vårt ekosystem är sannolikt de flesta medvetna om. Och ändå fortsätter vi som om vi inte visste.

Birger Schlaug har en intressant ingång till de här frågorna och jag ska försöka mig på ett litet inlägg där jag reder ut sammanhangen främst för mig själv och förhoppningsvis också för andra. Originaltexten finns här.

Ömsesidigt obegripliga världar

Problematiken som Schlaug pekar på är att forskare och politiker inte begriper sig på varandras världar. Forskare som t.ex. Rockström kan peka på chockerande och alarmerande data men dessvärre begriper inte han och övriga forskare politikens och tillväxtsamhällets villkor.

Politiker å andra sidan lever i en värld av maktutövning där det måste tas hänsyn till särintressen, oftast kallat väljarstöd. De lider av en ”inte-nu-men-längre-fram-sjuka”.

När forskarna säger att ”vi kan klara 1,5 gradersmålet eller åtminstone 2-gradersmålet”, är det som om de vore blinda och döva för de politiska dilemman som konstitueras av det ekonomiska systemet och dess krav på snabba resultat.

Vår ekonomi lever av ”omsättning” av varor. Reklamen jobbar hårt för att ständigt skapa nya behov hos oss. Allt hållbart blir därmed ett hot mot den ständiga tillväxten. Missnöje med det vi har blir till drivkraft.

Forskarna säger att vi måste koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. De menar att detta är möjligt. Förutsatt att att politiker tar rätt beslut. Det vill inte politiker. Jag antar att de varken vågar eller orkar ta sådana beslut som kan upplevas inkräkta på konsumtionssamhället.

Djärva politiker lever farligt

Schlaug passar på att påminna om hur några djärva miljöpartister, som vågade peka på dilemmat med evig tillväxt, blev utmobbade av sin partiledning.

Jag ser faktiskt ingen lösning: forskarna vet vad som krävs; politikerna vet säkert också men de vågar inte av rädsla för att förlora sin egen makt.

Fotolänk: ”Eaton Centre” (CC BY-NC-ND 2.0) by ifmuth

På spaning efter sanningar

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James WyllieBröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.