Taggmål

Springa snabbt och få en tå på bollen

Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).

ett fotbollslag

Mitt fotbollslag från 60-talet. Jag knästående från vänster

Vår lagledare hette ”Otto” och var en sorts alltiallao i klubben. Han tog hand om oss, tvättade tröjor, skötte träningen och körde till matcherna. Såna personer finns nog inte längre. Det var alltid roligt när Otto ringde hem till mina föräldrars telefon och frågade om ”Lasse var hemma”. Då visste man att det var match på gång och att man var uttagen att spela. Fotbollsspelandet var viktigt som jag minns det nu långt efteråt. Själv spelade jag ”vänsterytter” som det hette på den tiden och hade nummer 11 på ryggen. Jag uppfattade mig aldrig som någon större stjärna men jag var snabb och ute på kanten kunde man ofta ta sig fram på ren snabbhet. Någon vidare fotbollsteknik hade jag väl inte och jag tror aldrig att jag någonsin nickade en boll. Däremot höll jag mig ofta framme när bollen var på marken och kunde få en tå på bollen i avgörande ögonblick. Det kunde bli en hel del mål  under en säsong men det var nog inte lika viktigt som nuförtiden. Jag minns en serieavslutning då vi fick någon sorts förtjänsttecken där jag även fick ta emot ett tecken från en frånvarande kamrat. Otto skämtade då och sa att den som gjort särskilt många mål fick två tecken. Jag tyckte väl att det var roligt att han nämnde detta inför de andra men det var aldrig något snack om ”skytteligaledare” eller individuell status som det är numera. Dessvärre tog fotbollsspelandet slut när gymnasiet tog alltmer tid. Jag slutade efter juniorlaget. Då var jag 18 år och vi spelade i riktiga fotbollskängor, vilket inte var tillåtet i pojklagen. Jag tror att det var bra. Det var ingen materialhysteri alls på den tiden. Men jag minns mina första fotbollskängor som jag fick köpa genom klubben. Nog kändes det då som att man var en ”riktig” fotbollsspelare.  Det var ju också helt otvetydigt så att när planen var blöt och hal, hade man ett avsevärt bättre grepp med dobbar under fötterna. Det var särskilt bra för den vars främsta tillgång var att springa fort ute på kanten (och slippa nicka framför målet).

Verkliga mål

Lone goal. by PV KS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PV KS 

 

Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.

Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.

Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.

Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.

När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.

Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.

Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.

På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑