”Sicket fôlk!”

4525921093_8ecb8af8e8_mIdag känner jag att jag har tappat lusten att referera och reflektera ingående kring artiklar som jag läst i bastun. Istället  skakar jag (bildligt) på huvudet och undrar vart vi är på väg. Var och en kan ju själv läsa de artiklar som jag funderar kring, antingen på nätet eller på papper om intresse finns.

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen 19 oktober 2016 om det bisarra uttrycket ”skapa jobb”. Detta är numera varje politikers mantra. Jobb ska skapas även om de inte behövs. Sånt som folk gjorde själva som att städa, sköta trädgård och annan ska nu in i marknadsekonomin av ideologiska skäl men också för att skatteintäkter är nödvändiga för att finansiera välfärden med nuvarande system.

Schlaug menar att vi borde flytta beskattning på arbete till beskattning på produktion istället, åtminstone delvis. Som flera andra debatttörer (utanför borgerlighet och socialdemokrati) påpekat behöver vi inte arbeta bort en tredje del av våra liv längre utan vi kunde få mer fri tid. Det sitter emellertid djupt hos våra politiker – och antagligen också hos oss själva –  att man ska arbeta (om än i onödan) och känna skuld om man inte arbetar.

I samma anda är en annan artikel i samma i utgåva ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” där Caroline Erica Åström menar att ohälsa kan vara en sund reaktion i ett samhälle där vi tror oss behöva löneslava för att kunna skaffa den mest hajpade mobiltelefonen (jag väljer här att inte nämna det fabrikat hon nämner). Jakten på prylar gör folk sjuka och livet går förbi medan man löneslavar för att kunna skaffa det senaste men knappast det nödvändigaste. Sannolikt ångrar vi inte på dödsbädden att vi har arbetat för lite, menar skribenten.  Kanske vore det en nyttig övning att något fundera över vad vi kan förväntas ångra när tiden är kommen (om vi får tillfälle förstås) .

Slutligen läser jag i samma publikation från den 20 okt om galenskapen där försvaret fått lov att spränga granater i Vätterns dricksvatten. Är det ingen som har något förnuft längre? Jag säger som i Macken: ”Sicket fôlk!

Bildlänk: ”buy nothing day” (CC BY-SA 2.0) by BAMCorp

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

Tänka om

5127664747_229744ab3c_m

Jag har tidigare skrivit om att tänka tvärtom för att se nya möjligheter. Den här fredagen inspirerades jag av en liten krönika med titeln Det här med pengar av en Annika Lykta (LFT 27 april, 2016)

Först ögnar jag lite förstrött och tänker att det är något argument mot det kontantlösa samhället, som jag ju är positiv till. Men så ser jag att hon skriver om fred, rättvisa, klimat och fattigdom och då måste jag läsa lite noggrannare.

Att utrota fattigdom är ett av FN:s mål men hur skulle det bli om vi vände på tänkandet och satte målet till att utrota rikedom? Det är framförallt de väldigt rika som påverkar vårt klimat och vår jord.  Tänk om vi skulle se rikedom som ett problem och inte som något eftersträvansvärt?

På det individuella planet vill vi ju gärna ha löneförhöjningar; ju mer lön vi får desto mer uppskattade känner vi oss. Om vi också uträttar mer värdefullt arbete, är en annan fråga som vi inte ställer oss lika självklart. Så har jag naturligtvis alltid reagerat själv också. Men om man nu har så att man klarar sig – kanske rätt bra – då skulle man eventuellt kunna jobba lite mindre, så att någon annan som verkligen behöver inkomsten också kunde få ett jobb?

I krönikan presenteras några uppgifter om inkomster. Dessa har jag inte kontrollerat men de verkar inte orimliga. Idag har man högst löner i bank- och finanssektorn; det är säkert insprirerande jobb. Snittlönen ligger på 126500 kr/mån. Hushållsnära tjänster; säkert inte lika insprierande ligger på 19000 kr/mån. Genomsnittet för hela arbetsmarknanden ligger på 31400kr /mån. Jag tror nog att i princip alla skulle kunna leva på snittlönen – 31400 kr – utan påtagliga umbäranden (pensionärer brukar klara sig på betydligt mindre som jämförelse).

Skribenten funderar över om det är höginkomsttagarna som är ett problem för de som inte kommer upp till medellön. Vanligtvis går ju resonemanget att man får lön efter förtjänst och att om man tjänar mer så har man förtjänat detta och i detta tänkande ligger väl också – även om det inte sägs rakt ut – att den som tjänar lite också förtjänar detta. Men man kan väl ställa sig frågan om någon egentligen uträttar ett arbete som är värt 126000 kr/mån eller mycket mer, som många har? Omvänt kan man naturligtvis fråga sig om undersköterskor och andra lågavlönade uträttar ett så mycket mindre viktigt arbete att den stora skillnaden motiveras.

Om de jätterika förbrukade mindre skulle antagligen fler få det bättre och vi skulle minska påfrestningen på jordens resurser. Ju mer man tjänar desto mer konsumeras man och påverkar på natur och miljö blir större. Att fler skulle få det bättre om fler tjänade mindre är ju något som brukar ifrågasättas av de som tror att välståndet faktiskt sipprar ner från de högavlönade och att det måste vara så.

Alla försök till förändring skulle givetvis mötas av ett samfällt anskri fån den borgerliga pressen: ”Socialism, kommunism, diktatur!”

Men nog ligger det en kittlande tanke bakom Annika Lyktas tankevända.

Fotolänk: ”80% of world wealth controlled by just 2” (CC BY-NC 2.0) by  duncan 

Synvändor

 

 

paradigm shift by robermf, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  robermf 

 

Jag har återkommande i den här bloggen skrivit om hur vi uppfattar ord och hur vi förväntas uppfatta det ena eller andra. Jag har ofta talat om de politiskt laddade orden ”arbetslinjen” och ”bidragslinjen” där det förra är avsett att ge positiva associationer medan det senare skall uppfattas som något negativt. Om uttrycken upprepas tillräckligt ofta, uppfattas de som sanningen och inte som bärare av ett visst politiskt budskap.

Att jag ofta återvänder till denna diskussion har sin grund i att jag fascineras av det som ställer det förgivettagna i en ny dager, en ”synvända”. Från de grundläggande psykologiböckerna har vi säkert träffat på ”Rubins vas” eller den där trappan som vänder för att ta några exempel. Samma figurer kan alltså på nytt sätt genom att vi får en sorts ledtråd men ibland inträffar förändringen helt spontant.

 

Det har varit mycket prat om arbetslinjen under moderatregeringens mandatperiod. Underförstått är att det alltid är bättre att ha ett arbete än att vara utan eller att ”leva på bidrag”. Man bör naturligtvis medge att det är positivt för individen att få ett jobb ifall man varit utan en längre tid. Men om vi lyfter blicken lite kan det kanske inträffa en synvända som gör att vi ställer frågan om huruvida allt arbete är generellt bra.

Samhällsforskaren Christer Sanne säger t.ex. att en trasig bil eller en jobbig elev i skolan naturligvis skapar jobb men detta betyder inte att vi behöver sämre bilar eller fler elever med problem även om detta skapar fler jobb. Ur miljö- och samhällsperspektiv vore det bättre med färre och hållbarare bilar och tryggare miljöer för barn så att inte de här ”arbetstillfällena” skapades överhuvud taget.

Man brukar också ta för givet att företagare skapar arbete, men egentligen vill de ju helst vara effektiva och använda så lite arbetskraft som möjligt. Det är ju detta vi ser hela tiden när företag ”drar ner” eller flyttar till ställen där de kan få billigare arbetskraft. Egentligen är det väl så att företag bara kan erbjuda arbete om det finns efterfrågan från konsumenter d.v.s. de som genom sitt arbete skapar varorna. Kanske är det konsumenterna som skapar arbete? Eller i alla fall inte enbart företagen?

Den s.k. arbetlinjen går ut på att man skall jobba istället för att ”leva på bidrag”. Men samtidigt producerar vi mer än vi behöver på ett sätt som belastar miljön. En större arbetsvolym är därför inte automatiskt av godo; den ökar inte välfärden. Om alla skall få chans att jobba och förtjäna sitt uppehälle – något som man unnar alla – måste man därför dela på jobben.

Kanske borde vi inte tala om jobb som något entydigt gott? En del jobb är mindre skadliga för miljön med mindre belastning medan andra är mer belastande. En brittisk organisation New Economic Foundation (NEF), har funnit att tre yrkesgrupper är särskilt nyttiga med tanke på Social Return of Investment (SROI): förskolepersonal, sjukhusstädare och de som arbetar med återvinning. Särskilt skadliga däremot är finansmänniskor, reklamfolk och skatterådgivare. Finansfolket ligger bakom finanskrisen, reklam lockar folk till onödig konsumtion och skatterådgivare hjälper folk att undanhålla skatt.

Om vi ser till lönerna för de nyttiga respektive de skadliga, vet vi alla att de nyttiga är de lågavlönade medan de skadliga har de högsta lönerna. NEF har kommit fram till att de nyttiga skapar samhälleligt värde med ända upp till 10 ggr lönen. De skadliga yrkena däremot förstör för mellan 7 och 47 kr för varje skattekrona. De gör helt frankt en enorm skada i samhället!

Jag kan naturligtvis inte vare sig verifiera eller falsifiera de påståenden som jag här har återgivit och jag heller ingen ambition att försvara min text. Själva huvudpoängen med inlägget är emellertid att vi kanske borde vara lite mer på alerten och försöka vrida och vända på det vi tar för givet. Kanske kan vi då se våra förmenta sanningar i nytt ljus, alltså det som jag kallar för en synvända. Förutsättningen är förstås att man faktiskt är beredd se något på ett annat sätt om nu synvändan skulle uppenbara sig.

P.S. Jag läste senare ett återgivet citat av den kände Terry Gilliam där han säger: ”De flesta ser inte världen som den är utan som de är ombedda att se den.” Möjligen passar detta in på det jag beskrivit ovan.

Från välfärd till ofärd

 

Tre forskare i socialt arbete skrev den artikel där jag har extraherat eller tolkat innebörd i listan nedan. Alla de här uttrycken får mig att reagera starkt. Den här gången tänker jag inte sparka politiskt åt vare sig höger eller vänster utan jag försöker reflektera över vad de här uttrycken har för betydelse för mig.

Här kommer en – som jag ser det – en skrämmande lista:

  • incitamenten för arbete har stärkts
  • arbetslinjen skall råda framför bidragslinjen
  • socialförsäkringar är bidrag
  • om du inte orkar arbeta är du lat
  • den som inte arbetar skall heller inte äta
  • den som inte arbetar skall heller inte leva
  • pressa individer att söka arbeten de inte har en chans att få
  • de oförtjänta är de som försöker få ut så mycket som möjligt av systemet
  • de som är lata fuskar med bidrag
  • om du är sjuk och inte arbetar är det ditt eget fel
  • du har själv valt att vara utan arbete (valfrihet)
  • att jobba skall löna sig
  • från välfärd till arbete

 

Själv ”uppbär” jag numera folkpension sedan ett antal månader och jag kommer inte att drabbas av kravet att söka jobb. Jag kan därför kosta på mig att ”kasta sten från mitt glashus”. Ja, jag kan t.o.m. kosta på mig att kasta den omtalade ”första stenen” därför att jag under mitt mer än 40-åriga arbetsliv har haft en oändliga förmånen att ha ett nästintill obefintligt antal sjukskrivningsdagar.

Mot bakgrund av mina erfarenheter reser sig håret i förfäran (och raseri)  när jag ser att de styrande menar att människor inte arbetar därför att ”incitament saknas” eller för att de låtsas vara sjuka för att få bidrag.

Jag undrar vilka erfarenheter som kan leda fram till sådana föreställningar.

(De tre forskarna skrev artikeln ”Från välfärd till ofärd” i Fria Tidningen under Kulturdebatt den 7 december 2013)