Visst är hon vacker min svarta pärla – Black Pearl (#44), byggd av mig under våren hos Petruskajak i Tranås. Black Pearl är ritad av Björn Thomasson.
När badstranden var tom kunde jag med att dra på nörddräkten – min svarta tuiliq – och öva lite sculling, balance brace och roll.
Efter fem år som pensionär börjar jag så smått inse att det kanske har sina fördelar ändå.
Klockan 11 var det paddlat, badat och klart. Därefter kan man vara ledig för eventuella sysslor.
Jag, änderna, gässen och ett storlompar hade en fin morgon på sjön. Det var väl enbart måsarna som tyckte att jag hellre bort vara någon annan stans.
En tidig vardagsmorgon slipper man dessutom motorbåtar och annat fanskap på sjön.
Igår, den 24 mars, var det dags för säsongens första paddeltur. Isen gick snabbt bort från en dag till en annan och det blev öppet vatten efter en relativt lång isläggning den här vintern; dessvärre var det dåligt med skridskois eftersom det frös, töade och snöade om vartannat.
Natten före paddelturen var klar och kall och det nyss isfria vattnet frös till en tunn hinna nyis på ställen där vinden inte kom åt.
Det blev i alla fall ungefär en timmes paddeltur med inslag av isbrytning. Härligt att vara igång igen och man känner sig relativt säker med torrdräkt även om det förstås vore problematiskt att hamna i det kalla vattnet ute på sjön. Händerna skulle antagligen bli det största problemet. Lyckligtvis är risken att hamna i vattnet liten vid lugnt väder och försiktig paddling.
[slickr-flickr type="slideshow" tag="oktoberpaddling" captions="off"]
Det ligger några gamla paddeltidningar, som jag brukar bläddra i på en hylla utanför min bastu. I ett gammalt nummer från 2011 hittar jag en text som jag ännu inte läst med titeln ”Alla kan paddla” av redaktören Lars Larsson. Jag blir nästan tårögd av den vackra skymningbilden över en fjärd eller insjö med tallar i förgrunden och en holme längre bortanför det gyllne vattnet. Bilden i tidningen är säkert upphovsrättsskyddad så det blir att hålla till godo med min beskrivning och min egen bild ovan. Larssson skriver att nästan alla som ser sådana här förföriska bilder önskar att de vore där på vattnet. Dessvärre hittar vi ofta på en massa undanflykter som ”dålig balans”, ”för gammal”, ”stel” eller ”rädd”.
Alla kan paddla, skriver Larsson, det är inte värre än att cykla och mycket mindre farligt dessutom. Med gott omdöme startar man med fördel i insjön med en lånad eller egen begagnad kajak för några tusenlappar. En paddel av enklare slag får man gissningsvis för under 600 kr och en flytväst har sannolikt de flesta människor redan. De första gångerna paddlar man med fördel på sommaren då det är varmt i vattnet; då är det ingen större fara om man skulle hamna i vattnet, vilket är högst osannolikt i en någotsånär stabil kajak.
Har du ingen plats för en kajak? Man kan hyra en över dagen eller om man tänker fortsätta paddla kan man numera köpa en delbar kajak som man kan lasta in i bilen.
Ålder är heller inget skäl att avstå! Några kända långfärdspaddlare började vid 50 resp. 65 års ålder, skriver Larsson. Paddling passar alla. Välj en stabil kajak och upptäck ”kända eller okända smultronställen”.
Du är förstås välkommen hem till mig om du vill pröva. Här finns tre ”säkra” kajaker och en lite mer ”nervös” som man kanske ska undvika om det är första gången.
Förargligt nog råkade jag radera det här inlägget. Därför uppträder det på nytt här.
Jag har nog berättat att jag skaffade kajak för sådär åtta år sedan. Läsaren tänker då kanske att det fanns ett stort intresse att utforska nya vatten eftersom kajaker lätt fraktas på bilens tak. Så blev det emellertid inte då mitt intresse istället kom att riktas mot själva tekniken att behärska en kajak som inte nödvändigtvis har paddlaren vänd uppåt.
Bland folk i allmänhet finns det nog en (berättigad) skräck att kapsejsa med kajaken och hamna på undersidan utan komma ur då sittbrunnskapellet som är fäst i sittbrunnens sarg och runt bålen på paddlaren ger ett intryck av att man sitter fastspänd i kajaken. Man ska naturligtvis inte förringa risken att på något sätt hamna i problem men normalt ramlar man faktiskt ur en uppochnedvänd kajak (i alla fall en normal turistkajak) om man inte håller sig fast med knäna mot insidan av däcket. Det är att rekommendera att man prövar detta nära land och gärna med assistans av någon god vän.
Jag tror att det bland kajakpaddlare finns en nästan mytisk föreställning om den s.k. eskimåsvängen eller rollen oavsett om man betraktar den som något exceptionellt som ursprungligen var en nödvändighet för de som levde på att fånga säl i arktiska vatten eller om man ser den som en sorts teknik som man skulle kunna lära sig av intresse och med målmedveten träning.
Jag började lite försiktigt hemma i sjön efter att jag blivit inspirerad av en massa bilder och videoklipp på nätet. Med paddelns blad i ena handen och skaftet i den andra, böjde jag mig framåt mot däcket och lät mig falla mot paddelsidan. Efter flera misslyckade försök där jag också fick träna på att ta mig ur lugnt och sansat under vattnet, lyckades jag faktiskt ”bända” mig upp ur vattnet med muskelkraft så att jag kom på rätt köl efter att ha rollat kajaken ett varv.
Givetvis var dessa försök behäftade med en massa tekniska fel och många lär ha skadat axelleden under försöken att ”bända” sig upp ur vattnet med ren muskelkraft. De sporadiska lyckade försöken lämnade mig dock ingen ro och nu ville jag lära mig på riktigt. Jag bestämde mig därför att ”gå på kurs”.
På fortsättningskursen i bassängen valde jag att ta med min egen hemmagjorda paddel och under skicklig ledning lyckades jag faktiskt åstadkomma ganska hyfsade rollar, åtminstone åt ena hållet.
Efter kursen blev det nödvändigt att träna på egen hand hemma i sjön. Det är dessvärre inte lika inbjudande att träna ute som i en bassäng med varmt och klart vatten och jag erfar oftast ett visst motstånd mot att dyka ner med ansiktet före i vattnet och tänka på att man ska göra ett varv med kajaken och hamna med ryggen nedåt och ansiktet uppåt på andra sidan. Men visst går det.
Då går det faktiskt mycket lättare att smyga ner i vattnet med ryggen först och med paddelns hjälp bli liggande på rygg utifrån kajaken med näsa och mun ovanför vattenytan, s.k. sculling; detta är dessutom en mycket funktionell position som gör att man blir mindre rädd för en eventuell kapsejsning. Vi tränade mycket på detta i bassängkursen och jag tycker att jag blivit riktigt bra på detta.
Att träna ute – om det inte är under bästa badsäsongen – kräver att man har utrustning så att man inte fryser och helst också att man inte blir våt alls. Redan från början skaffade jag våtdräktsbyxor s.k. Long Johns en sorts hängselbyxor som inte hindrar paddlingen. Hemma hade vi också en gammal våtdräktsjacka som hade blivit kvar från sonens brädseglande för flera år sedan. De här plaggen kom faktiskt väl till pass även under den flera timmar långa bassängträningen (se videon ovan).
Emellertid fanns det ytterligare ett plagg med hög ”nördfaktor” som jag inte kunnat motstå, nämligen en tuilik. På bilder och videoklipp på nätet har aktörerna nästan alltid tuilik och grönlandspaddel; de hör liksom ihop. I ett sådant plagg utgör jacka, huva och kapell en integrerad helhet. Man drar plagget över huvudet, fäller upp huvan och fäster nederdelen runt sittbrunnen. Om passningen mot kajaken är god, sitter man nästa helt torr även under vattnet (brukar dock rinna in lite vatten vid öronen på min tuilik). Man kan se att jag har en sådan på flera av videoklippen.
Liksom sculling är balance brace en användbar teknik men den kan kännas lite osäkrare eftersom man släpper paddeln med ena handen när man ligger med ryggen i vattnet och greppar paddelskaftet på mitten underifrån. Man måste alltså lita på att man flyter med näsa och mun över vattnet när man har kommit i position efter några sekunder. I det läget – liksom i alla positioner jag beskrivit här – är det dömt att misslyckas om man försöker lyfta huvudet; det blir lite som att lyfta sig själv i håret, alltså omöjligt. Huvudet måste vila i vattnet och istället är det mer funktionellt att försöka vrida kajaken så upprätt som möjligt med höften och knät mot insidan av däcket.
Eftersom jag har tillgång till några kajaker av olika modell har jag märkt att skrovkonstruktionen kan underlätta respektive göra det svårare att inta den optimala positionen i vattnet. Om man studerar skickliga ”kajakkonstnärer” på nätet, ser man att de nästan alltid har kajaker med mycket liten volym d.v.s. deras kajaker är väldigt ”platta” så att paddlaren sitter nära vattenytan. Därtill är bakdäcket, alltså området bakom sittbrunnen så lågt att det går att ligga ner bakåt medan man alltjämt sitter i sittbrunnen. Av förklarliga skäl har man varit tvungen att kompromissa bort de egenskaper som gör den extrema kajaken lätt att rolla till förmån för stabilitet, lastförmåga och bekvämlighet hos mer normala kajaker. Detta innebär dock inte att alla modeller är svåra att hantera när man vill testa sånt som jag beskrivit ovan.
Senast testade jag en knappt 5 meter lång polyetenkajak, en Squamish från Current Design, ganska bred men låg och framförallt med ett lågt bakdäck. Den visade sig alldeles utmärkt lämpad för balance brace.
Min normala kajak en grönlandsinspirerad Lettman Godthab som är en riktig skönhet i mina ögon är dessvärre något krångligare än den lilla Squamishen då den har ett högre bakdäck som förhindrar att man intar ryggläge. Den är å andra sidan smal – ja, ganska rank och den har faktiskt ”kastat av mig” vid något tillfälle då jag inte var riktigt van; de bredare polyetenkajakerna känns lite tryggare, speciellt om vågorna kommer från sidan. Under kontrollerade former utan speciella överraskningar går den emellertid utmärkt att rolla.
Jag vill avsluta den här historien med hur det ”egentligen” ska se ut. En mycket känd person, även i Sverige, som är en stor inspirationskälla för den som vill hantera sin kajak lite utöver det vanliga är Dubside. I videoklippet nedan har han ett undervisningspass där han visar upp sina konster.
Det är dock inte enbart män som håller på med dessa kajakövningar och en mycket känd kajakkonstnär och instruktör är Helen Wilson som även har gett ut böcker i ämnet.
Kajakkonster må vara mer vanligt bland män än kvinnor (min gissning) men något av det vackraste och elegantaste jag har sett på video är Alison som ger kajakkonsterna ett omisskännligt drag av balett.
Titta, njut och inspireras! När man ser Alison, Dubside och Wilson inser man lätt att de egna försöken är långt ifrån perfekta och något påminner om lite patetiska krumbukter.
En gammal cykel, en kärra med hjul. Sågelisåg i en regel av trä. Skruva små öglor och fäst med en tamp. Så har ni gjort er ett drag för cykeltramp!
Efter dagens andra tur till sjön med ytterligare en kajak slog det mig att jag kanske håller på att ’gå i barndom’ igen. Att inte behöva gå till jobbet (inte alltid så positivt dock) närmar sig känslan av barndomens oändliga sommarlov. Visserligen har vi haft en hel del allvarliga händelser under sommaren men det finns också åtskilliga glädjeämnen.
Ibland får man behov av att pyssla lite med händerna. Jag brukar alltsomoftast ta kajaken i nosen och gå till vattnet men har länge tänkt att det nog borde vara enkelt att cykla och därmed spara några minuter. Efter att ha letat på nätet efter olika anordningar för att koppla kajaken som en släpvagn till cykeln, fann jag dels att det skulle kosta mig en hel del att köpa en sådan utrustning men också att man med lite händighet kunde tillverka en en sorts försöksanordning. Det är naturligtvis ingen större innovation att såga till en träbit och lägga på pakethållaren men det som krävde lite tänkande var hur man på ett smart sätt skulle kunna fästa och enkelt ta loss anordningen. Själva draget sker därför via en lina medan träregeln funktion enbart är att hålla en viss höjd. I ena änden finns en karbinhake där man häktar i kajaken. Därefter löper linan genom ett hål – för kajaken måste hänga under träregeln för att inte slå i – och runt sadelstolpen ett eller två varv för att på återvägen fästas in en s.k. clamcleat som man har för att fästa skot och fall på segelbåtar. Hela draget kan tas loss från cykeln på några sekunder och packas ner i kajakens lastutrymme om man så vill. Smart va!
P.S. Nästa version av draget skall bli några centimeter längre då olika kajaker har ”nosringen” olika långt in på fördäcket. Lite puts och färg kanske jag också kostar på anordningen. Måste också erkänna att jag fått idén härifrån:
