Kategorier
natur paddling

Tystnad

persnon vid lugn sjö
Inte ett ljud hördes

Vi upplevde något så unikt som total tystnad vid en bergknalle vid Västra Silen jag och dottern på paddeltur. Inga mopeder som irrade planlöst som insekter, inga motorcyklar som försökte uppnå överljudsfart genom samhället och inte ens basdunket från en A-traktor. Nånstans dök ”alles ist Ruh” upp i bakhuvudet så jag blev tvungen att googla efter Goethes dikt.

ӆber allen Gipfeln
ist Ruh.
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch.
Die Vöglein schweigen im
Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.”

Kategorier
friluftsliv fritid natur sport

Paddeldag

Idag kunde vi äntligen komma ut på sjön tillsammans i det fantastiska vädret. Jag bestämde mig för att äntligen ta med mig en riktig kamera när jag ändå hade den stora plastkajaken där man har gott om plats och möjlighet att pyssla med lite annat än att hålla balansen. Det är faktiskt skillnad på att fotografera och på att knäppa bilder med mobilen.

Dagens mobiler har visserligen en beundransvärd bildkvalitet men de kan inte mäta sig med en riktig kamera med sökare (om man vill), rejäl zoom och en riktig avtryckare. Till mobilens fördel talar ju att den alltid är med om man bara vill dokumentera något. Nåväl vi tog oss ut i den ljumma vinden – kändes nästan som sommar – och drog ett varv medurs i sjön hemma.

Det är lågt vattenstånd och flera av de lömska grunden har kommit i dagen. Jag känner ju till att det ligger grund strax under ytan här och var men för den som kommer med hög fart i motorbåt kan det gå riktigt illa. Idag fann vi att en avbruten rigg med söndertrasad propeller hade placerats på grundet. ”Androm till varnagel” kan man tänka. Vi får hoppas att motorbåtsfolket får en tankeställare och allra helst överger sina fartvidunder till förmån för en tyst och miljövänlig kajak istället.

Kategorier
friluftsliv fritid natur

Det är en konst att tälta

  • Tältplats

Det finns säkert många ”riktiga” äventyrare som skulle ifrågasätta min förmåga att klara mig under riktigt extrema förhållanden på ogästvänliga platser. Låt mig därför redan nu klargöra att jag menar tältning när det är barmark. Vintertältning har jag ingen efarenhet av.

Jag antar att de flesta redan som barn fann det spännande ”att ligga i tält”. Detta intresse har dock en tendens att svalna med stigande ålder, speciellt människor i min ålder brukar rysa av vämjelse när det blir tal om tältning och de återkallar minnen av tillfällen då de blivit både blöta och kalla, för att inte tala om alla andra olägenheter med toalettbestyr och prylar som är svåra att hålla reda på.

Bäst att börja från grunden

För att riktigt uppskatta tältning tror jag (som f.d. pedagog) att det är något man måste lära sig från grunden. Först måste man framhålla att det är ingen som helst olägenhet (tvärtom) att sova i tält när vädret är lagom varmt, vindstilla och uppehåll. Det är heller ingen konst om man är på en campingplats och kan förvara alla prylar i en rymlig bil och även sig själv om det kniper.

Det är när man måste vara utomhus med hela sin utrustning som man sätts på prov när det är blött och kallt. Bäst är förstås om man inte behöver sättas på prov utan har möjlighet att få följa med någon som vet hur man beter sig, att vara lärling och låta den kunnige ”föra befäl” är ett utmärkt sätt att lära sig. Detta låter kanske lite främmande för dagens medborgare men alla som har gjort ”lumpen” har nog en fördel, därför att man har fått lära sig att hålla reda på sina prylar och för att man har blivit tvungen att göra saker som man egentligen inte vill göra. Själv lärde vi oss dock inte av någon som redan kunde utan vi var tvungna att begå alla fel och lära oss den hårda vägen.

Det var 1972, min blivande maka och jag hade skaffat ett litet fint fjälltält (ca 2 kg) innan vi begav oss iväg på Nordisk rundtur med tåg. Första övernattningen i tältet blev i Bodö norr om polcirkeln. Glada över den vackra omgivningen slog vi upp vårt lilla tält vid en camping alldeles vid havet. Under natten blåste det upp till stormstyrka. Vårt lilla tält låg visserligen som ett strykjärn i blåsten men vi själva hade ju aldrig tältat i sådan vind. Det blev inte mycket sömn den natten och vi förstod nog omsider att vi bort söka upp ett mera vindskyddat läge.

Nästa nybörjarfel – vi hade ju aldrig varit så långt norrut tidigare – var att vi inte hade vare sig sovsäck eller liggunderlag. Istället hade vi tagit med ett stort täcke som täckte hela tältbottnen. Till oss själva hade vi sådana där täckkläder (byxor och jacka) som man har på vintern. Detta räckte förstås inte för att hålla värmen när man låg ner.

Vi fyratiden på morgonen fann vi för gott att rädda tältet och oss själva. Vi tog ner det och sov sedan vidare, sittande på golvet, på campingens toalettrum för respektive damer och herrar. Vi lärde oss en hel del nyttigt den natten! Men det hade förstås gått lättare tillsammans med någon som haft erfarenhet av att tälta i arktisk miljö.

Vi fick emellertid ”blodad tand” som man säger och försedda med våra bistra erfarenheter tog vi oss an en bit av Kungsleden (Abisko – Kebnekaise – Nikkaluokta) året därpå, 1973.  Det fungerade utmärkt och på hösten gifte vi oss. Det har hållit sedan dess och kanske är det som några ”pensionärer” sa då: Klarar man att vandra i fjällen tillsammans, klarar man att hålla ihop senare i livet. Kommande år blev det Padjelanta med många tältnätter och mycket regn men också solsken.

Håller man sig bra torr – i synnerhet sovsäcken – och varm samt samt har mat går det egentligen ingen nöd på en. Efter en natts skön vila och frukost, är man redo för nya 8-10 timmars vandring.

Var sak på sin plats

En viktig sak som man lärde sig i ”lumpen” var att hålla reda på sina grejer; detta var en långt mer användbar kunskap än krigandet mot ”lede fi”. Ute i naturen med tusen prylar att hålla reda krävs en viss ordning och disciplin av fjällvandraren.

Det börjar förstås hemma i lugna och ro. Vad måste man ha med sig? Här har man lärt sig att även om det är 25-30 grader och sol utanför dörren är det inte alls osannolikt att man kan råka ut för ett fåtal plusgrader och regn, i värsta fall snöblandat. Packlistor som sparas och revideras år från år utifrån gjorda erfarenheter är ett måste.

Regnkläder förstår väl de flesta att man måste ha men att man även måste ha varm tröja, mössa och vantar (helst regntäta) är kanske mindre självklart. Börjar man frysa ute på fjället, gör man ofta ”fel” saker. Säkrast är att bara gå på för då håller man värmen. Till slut måste man emellertid vila och äta och då gäller det att hitta en tältplats.

Moränkulle, någotsånär vindskyddad, är en idealisk plats men moderna tält klarar även vind ganska blött underlag. Vi har lärt oss att ta med en sån där liten presenning som man ofta kan köpa för under tio kronor och lägga den under tältbottnen, mest för att skydda tältet och öka livslängden på tältbottnen. Att det skulle regna in ovanifrån betraktar vi som uteslutet på ett tält som numera kostar runt 10 000kr.

När man valt tältplats, gäller det att få upp tältet snabbt medan man alltjämt är varm; man börjar snabbt frysa när man inte längre går. Är man flera delar man på sysslorna på ett förutbestämt sätt så att man snabbt får ordning i tältet. Underlägg och sovsäckar görs i ordning inne i det torra tältet. Andra ser till att det lagas mat. Inget är så positivt för humöret som ett ordentligt mål varm mat när man har avslutat dagens vandring.

Är det busväder ute när man slagit läger gäller ”stabsläge”. Då måste alla grejer vara under tak, vatten hämtat och varje person måste ha full kontroll över alla prylar och egna rörelser inne i tältet. När så är fallet, kan man tända stormköket (gas) i absiden (förtältet). Med allt och alla på plats sprider sig en förförisk värme i tältet (medan regnet kanske öser ner därutanför).

Mätta och dästa av den goda friluftsmaten (möjligen inte lika god hemma?) krävs ytterligare en eller kanske två ytterligare aktiviteter som kräver lite disciplin: kvällens toalettbestyr. Här gäller regnjacka på; man undviker att att blöta ner sig när man inte kan gå inomhus.

Efter detta sista omak är det dags för sovsäcken. Numera sover man ”himmelskt” på de moderna uppblåsbara liggunderlagen. När man väl boat in sig i den varma sovsäcken, hoppas man innerligt att kvällens te eller kaffe inte gör sig påmint förrän till morgonen. Ett häftig regn kan väcka den sovande men oftast är sömnen god efter 8-10 timmars vandring med packning i fjällterräng.

Förhoppningsvis hittade man en tältplats där man har en fjällbäck alldeles utanför ”dörren” så att frukostbestyren på morgonen förenklas. Är det nu uppehåll (vilket det faktiskt ofta är), äter man ute. Är det eländesväder får man laga mat och äta i tältet, vilket inte är så dumt eftersom det ofta känns lite kallt när man kryper ur sovsäcken. Med gaslågan i tältet blir det snabbt varmt.

När det är riktigt motigt

Inget av allt det jag beskrivit hittills är på något vis oöverkomligt svårt. Det gäller främst att tänka sig för och göra ”rätt” saker. Den svåraste påfrestningen däremot är nog att göra klart för avfärd i riktigt busväder, såvida man inte väljer att försöka vänta ut det värsta vädret. Väljer man att gå vidare måste allt packas inne i tältet. När allt är packat under regnskydd, gäller förstås regnkläder och mössa på. Sen ska säckarna ut.

Vi har aldrig upplevt några 100%-igt täta säckar i heldagsregn (även om tillverkaren påstår att säcken är vattentät). Vi skyddar därför all vår packning med en svart sopsäck inuti ryggsäcken. Dessutom ligger sovsäck och annat i egna täta påsar inuti säcken.

När själva packningen är skyddad mot regn, tar vi ner tältet. Det är förstås blött men inte genomblött. Det går bra att ta ner ett tält i regn och sedan slå upp det i regn på kvällen (liggunderlag och sovsäck är ju torra). Oftast regnar det inte hela dagen heller och när det klarnar upp gäller det att breda ut tältet när man rastar. I vinden torkar det på nolltid. Till kvällen skiner förhoppningsvis solen men det kan förstås regna och då gäller disciplin och tanken på den goda mat man får när tältet är på plats.

Förr eller senare skiner solen

Slutligen, för att inte skrämma någon, vill jag påpeka att det sällan är så eländigt som jag beskrivit ovan men det är bra att vara beredd på att det kan vara det. Vid årets fjällvandring i Trollheimen rådde delvis motsatta förhållanden; extrem hetta och ont om vatten på vissa ställen. Men även detta löste sig; en natt regnade det häftigt men var åter fint på morgonen. Vi kom snart till områden med gott om vatten.

Det är sånt som gör att man vill iväg igen.

För den som är intresserad på allvar finns ett snarlikt inlägg här.

Kategorier
friluftsliv natur paddling

I en vanlig sjö

I en vanlig ”sketen” sjö,
långt från saltstänkt skär och ö
dväljs blomst
av sällsam prakt.

Kategorier
friluftsliv natur

Sent ute på sjön

Kommer man inte ut på sjön om morgonen kan man testa en kvällstur. Nästan spegelblankt och bara en enda motorbåt som rörde till det lite vattnet en kort stund.

Kategorier
friluftsliv fritid natur sport

Tidigt ute på sjön

Idag, den 1:e juli, lyckades jag nästan komma ut på sjön tidigt.

Ungefär 07.25 lämnade jag stranden. Men egentligen är det väl inte särskilt tidigt. Önskemålet är att vara där i soluppgången. Men det löser sig kanske om det får gå någon månad (eller två).

Paddeln på bilden är min egentillverkade grönlandspaddel (’pagaj’), en lågteknologisk träbit jämfört med ving- och europapaddlar i kolfiber och annat fint.

Pagajen blir visserligen lite tyngre än min kolfiberpaddel men de små bladen kräver mindre kraft (men högre frekvens). Dessutom har träpaddeln bättre flytkraft ifall man skulle behöva ligga ner i vattnet av något skäl.

Kategorier
bad friluftsliv fritid klass miljö natur samhälle

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester
Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Kategorier
fritid natur

Skotta snö

Snöslunga i all ära men idag efter stafettfinalerna kunde jag inte motstå att handskotta som i ”gamla tider”. Nu ska man förstås vara uppriktig och tala om att en hel del gynnsamma villkor förelåg: 3 cm torr snö, härligt väder, inga yrkesplikter, stafettmedalj. Det mest positiva, förstås: det var inte nödvändigt att skotta över huvud taget, men man fick en knapp timmes frisk luft och motion. Inte heller väsnades jag eller brände några fossila bränslen.

Kategorier
miljö natur

Träden har ett socialt liv som vi nog inte kände till

träd med grön mossa
Samverkan

Jag har med stort intresse läst Peter Wohllebens bok, Trädens hemliga liv (i svensk översättning). En länk finns här. Wohlleben beskriver förmågor hos träd som vi aldrig kunnat föreställa oss. Sålunda hävdar han att träden har en sorts socialt liv då de både hjälper och varnar varandra vid olika faror.

I hans bok får träden en sorts medvetande och jag tror att den som har läst boken kommer att betrakta träden som en sorts levande varelser som både kan känna och lida.  Att ringbarka ett träd t.ex. kan jämföras med en sorts långsam tortyr där där det sociala nätverket – andra träd – gör sitt bästa för att lindra smärtan.

Jag tror faktiskt att man ser annorlunda på träd efter att ha läst Wohllebens bok.

Helt nyligen läste jag att Backa teater ska göra en scenförestälning av  Trädens hemliga liv. Det tycker jag verkar både spännande och svårt för det finns inga människor som agerar i boken.

Fotolänk: ”Mossrot” (CC BY-NC-SA 2.0) by Lejon2008

Kategorier
miljö natur samhälle

Plast i naturen skadar

Plast i ett träd
Plast i naturen

Jag läser en liten notis  (FT 19 april 2017) ”Kenya förbjuder plastpåsar” i enlighet med FN:s miljöprogram, Unep, där världens stater uppmanas att agera för att minska användningen av plast. Plastens miljöpåverkan på olika ekosystem är ju väl känd sedan länge.

Kenya blir det 11:e landet att agera mot plast, läser man i artikeln. I Afrika finns redan förbud i Rwanda och Marocko. Flera andra länder är också på väg.

Min första reflkektion blir: Vad gör vi? Det är ju inte ovanligt att vi håller oss lite ”för mer” än de som vi brukar betrakta som fattiga afrikanska länder.

Men jag vet faktiskt inte om det pågår någon aktion mot plast här hos oss.  Möjligen är det meningen att vi ska förlita oss på individuella initiativ som vanligt för att inte stöta oss med några mäktiga kommersiella intressen.

Bildlänk: ”Filled Bag” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig