Etikett: klass

Någon gång då och då kan artiklarna i Lärarnas Tidning innehålla ett och annat guldkorn, tänker jag, när jag läser en intervju med professor em. Donald Broady (LT, nr 3, 2016) som sätter igång en rad tankar hos mig.

Det har väl aldrig varit någon hemlighet att jag själv är övertygad motståndare mot valfrihetsretoriken, såvida man inte avser frihet från onödiga (och skadliga?) val, alltså valfrihet i min tolkning. Tack vare ett meritokratiskt skolsystem lyckades jag – arbetarungen – gå hela vägen  i vårt utbildnings- och examinationssystem. Jag hoppas att kunna klargöra mina tankar lite närmre nedan.

Broady tar avstamp i begreppet kulturellt kapital (Bourdieu) när han hävdar att det myckna talet om valfrihet bara är ett sätt att dölja ”de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ”. I Sverige har vi gått på den här myten så till den grad att vi förbiser eliternas  val; de som egentligen bestämmer.

Eliterna väljer ”rätt” gymnasier för sina barn och dessa är de gamla fina kommunala gymnasierna som avskyr att göra reklam för sig; i själva verket är de glättiga fraserna om en skolas förtjänster enbart ett tecken på att de inte är så bra. Överklassen vet att det är så; det är de oinformerade som går på olika säljknep. Dessa är i själva verket ”fällor” gillrade för de oinformerade. I de bästa skolorna – här nämns som exempel Kungsholmens gymnasium – samlas framtidens eliter. Här får man heller inga betyg gratis. Däremot får man umgås med de som har kulturellt och ekonomiskt kapital.

Även de ”mest kulturellt bemedlade” lärarna dras hit. Att jobba i en så stimulerande miljö blir många gånger viktigare än att ”köpa sig” några tusen extra i månaden som man försöker locka med när man tror att ”marknaden” ska fixa sådana skillnader i lärarkompetens. Några tusen mer i lön väger lätt mot ett stimulerande jobb med professionell självständighet. Broadys slutsats är att om man vill bryta den ojämna lärarkompetensen mellan olika skolor bör man satsa mer på lärares autonomi d.v.s. att få ta professionella beslut snarare än att ”få mer i plånboken”.

Broady tror inte ens att om alla, rent hypotetiskt, vore mer välinformerade, detta skulle motverka snedrekryteringen. Eliterna hittar alltid nya sätt att befästa sin ställning. Något som till en del skulle vara verksamt vore att skjuta upp differentieringen så att vi finge en mer meritokratisk skola. Detta skulle gynna begåvningar ur ”folkdjupet”.

Här inser jag att jag – lantarbetarsonen – aldrig någonsin skule tagit studenten vid det fina ”Högre Allmänna Läroverket” om vi inte hade haft något som liknade en meritokrati vid den tiden. Med goda skolresultat och med föräldrar besjälade av efterkrigstidens mantra ”han ska få det bättre än vi” fick man möjligheten. Jag är så glad både för deras och min egen skull att det faktiskt blev så att jag fick det ”bättre”.

Det var emellertid inte alltid så lätt för ”en katt bland hermelinerna” att kolla in och se till att man gjorde rätt och följde borgarbarnens mönster. Det kunde också var en hel del skämmigt i just den åldern att komma från fel klass och därför gällde det att se till att hembakgrunden kom på tal så lite som möjligt (en feghet som man kan skämmas för idag mer än 50 år senare).

Problemet med att komma från ”fel” klass beskrivs på ett utmärkt sätt i Torbjörn Flygts roman Underdog. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den här: https://www.alejon.se/2013/08/19/underdog/

Foto: By Patrick Lönnberg (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/4c/Kungsholmens_gymnasium.jpg