I praktiken är vi redan med i Nato

Demonstration mot NATO i Helsingfors
Demonstration mot NATO i Helsingfors

Jag blir så upprörd när jag läser inlägget av Barbro Midbjer från Fredsrörelsen (LFT 3 juni 2016) att jag glömmer att kommentera ”delningsekonomin” med  det tvivelaktiga flaggskeppet Uber. Nedan refererar jag valda delar ur Midbjers artikel.

Nästan varje dag skrivs det något negativt om Ryssland i våra medier. Detta har varit framgångrikt i så måtto att många blivit rädda och tror att vi måste kasta oss in i Nato för att skydd. Istället är det precis så att det nyligen ingångna värdlandsavtalet, där Nato kan få anfalla ett tredje land från vårt territorium, utgör den största faran för oss när Sveriges och USA:s militär gör gemensam sak och regering och riksdag hakar på krigshetsen.

Palme – på sin tid – införde begreppet ”gemensam säkerhet” mot krig med kärnvapen. Den nuvarande socialdemokratiska regeringen talar inget om detta. Kanske kan de inte sin historia? Sveriges nuvarande företrädare litar jag inte på, skriver författaren. Alltså de som ska skydda oss från krig. Jag behöver väl knappast nämna att jag håller med här.

Istället tar värdlandsavtalet oss huvdustupa in i krig där Nato ska kunna förvara kärnvapen i Sverige. Det allra mest skrämmande är dock att ett anfall ska kunna ske från Sverige. Tack vara propagandakriget kan det vara fritt fram att anfalla Ryssland. Ryssland, å sin sida, kommer naturligtgvis inte att tacka och ta emot Natos kärnvapenanfall (eller andra anfall) från svenskt territorium. Och då kan vi med stor sannolikhet ”hälsa hem”.

För egen del vill jag tillägga – om vi som nation skulle överleva ett sådant krig – att jag vill se att de som kastade oss in detta krig genom sin natofascination blir ställda inför riksrätt eller kanske rentav krigsrätt!

En annan artikel av samma författare finns på: http://www.landetsfria.se/artikel/120399

Fotolänk: ”Nato danger” (CC BY-NC 2.0) by  suviih 

Meningslösa krig

Verdun
Verdun

Jag fick mig tillsänt på posten en publikation med titeln Kvällsstunden. Min första impuls var att kasta tidningen tillsammans med övrig reklam men när jag ”klätt av den” inlplastningen bläddrade jag och fann ett mycket disparat innehåll. Den får ligga utanför bastun tänkte jag så kan jag titta lite i den om jag läst klart de ”ordinarie” publikationerna.

Först föll min blick på en den inledande artikeln, ”Ett långt och blodigt slag”, av Ulf Nihlén. Den handlade om striderna på Västfronten vid Verdun och Somme 1916.

Artikeln beskriver hur tusentals (ja, miljontals!) soldater offrades i meningslösa attacker över – som Nilhlén skriver – värdelös  terrräng. Det intressanta är föstås vad som kan ligga bakom sådana vansinniga strategier eller hur man skriva som den brittiska överbefälhavaren Douglas Haig: ”Jag tycker inte att det verkar så farligt.

Man har inte fullt ut kunna förklara varför kriget fortsatte år efter år med dessa enorma förluster och hur miljoner soldater kunde offras utan några taktiska vinster?

Välgrundade antaganden är att det handlade om prestige och överspänd patriotism; sannolikt också krigets absurda logik där människor förvandlas till siffror och fronter blir tilll linjer på kartor. De flesta högre militärer levde i en skenvärld utan kontakt med verkligheten, menar Nihlén.

Till detta ska läggas att de som organiserade krigsinsatserna återförde felaktig information om kriget, vilket gjorde det omöjligt för politiker att fatta adekvata beslut om krigföringen. Protester från sunt tänkande individer försvann därför i propagandan.

Sannolikt skulle det inte vara möjligt att kommendera upp våg efter våg av soldater mot en säker död idag, men framförallt tror jag att sådan krigföring är helt ”utdaterad” numera.

Om det ska stridas idag på det här sättet ”lag mot lag”, så finns det ju helt andra typer av vapen som gör det möjligt att mer strida på avstånd även om de ”vildhjärnor” som (alltför) ofta visas på tv-nyheterna gärna uppträder till tänderna beväpnade med olika slags handeldvapen.

Det mest ”moderna” draget i krigföringen i det krig som beskrivits ovan är förstås desinformationen. Jag tror att dagens ”krig” framförallt handlar om information/desinformation. Det gäller att skapa opinion och få så många som möjligt på sin sida. Alla nutida konflikter uppfattar vi genom den information vi fått; det må vara Krim, IS, Syrien och längre tillbaka Sovjetunion, Kuba m.fl.

Sannolikt är ett informationsövertag det mest verkningsfulla vapnet. Informationen filtreras sedan vidare genom olika medier där ytterligare intressepålagringar görs. Det enda vi som ”slutanvändare” har att hålla oss till är mediebilderna av olika fenomen.

Foto:
Verdun par Félix Vallotton (Musée de l” (CC BY 2.0) by  dalbera 

Aktuell i vår tid

Redskap  Bödeln av Pär Lagerkvist är en liten bok på drygt 40 sidor.

Jag borde naturligtvis ha läst denna bok av en av våra stora författare långt tidigare, men efter att ha läst Björn Elmbrants bok om 30-talets politik – där han nämner just Bödeln – blev jag intresserad.

Bödeln har ett intressant förord av Jonas Gardell där han berättar att boken fanns i hans barndomshem och att han liksom upplukades av texten. Han går t.o.m. så långt att han hävdar att boken förändrat hans liv.

Själva handlingen – som inte är så mycket handling – är lite svår att beskriva då det inte sker så mycket på det yttre planet. Det hela utspelar sig på ett värdshus – där bödeln sitter – under två tidsplan; det ena föreställer jag mig vara medeltid som mer eller mindre sömlöst glider över i nutid d.v.s. det 30-tal som var nutid då texten skrevs.

Den första delen är mycket suggestiv med inslag från den tidens sätt att tänka om övernaturliga krafter t.ex. ”alruna” och att man med fördel la i ett finger från en avrättad när man bryggde öl. Den senare delen utspelar sig under 30-tal där en jazzorkester med färgade musiker spelar under det att krig och våld förhärligas av de öldrickande kroggästerna. Ett dödligt rasdrama utspelar sig dessutom.

Den senare delen är en polemik mot händelserna i Tyskland på 30-talet och Lagerkvist blev mycket kritiserad, svartlistad och hatad av de ledande nazisterna i Tyskland. Särskilt svårt hade de att förlika sig med att Lagerkvist fick sin plats i Svenska Akademien på just Heidenstams stol efter den senares bortgång.

Bödeln är som jag läser den en mycket ”dyster” bok; man kan kanske säga dystopisk. Bödeln tar tillsist till orda och här finns mycket symbolik där såväl Kristusgestalten som ondskan är bärande element. Texten slutar med att bödeln för all framtid måste bli den som bär människors ondska. Någon förändring antyds inte.

Det finns flera ställen på nätet där man kan läsa om den här boken. Det tar nog heller inte mer än kanske två timmar att läsa den från pärm till pärm. Den finns utgiven som e-bok 2014, vilket gör att man kan ta hem den med några knapptryckningar från valt bibliotek.

Här (http://runeberg.org/blm/1933/0779.html) finns också en recension i Bonniers litterära magasin från 1933 av självaste Sven Stolpe.

Bödeln har också dramatiserats för radioteatern och finns i radioteaterbiblioteket,http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/160537?programid=4453.

En föreställning på 80 min, kanske lämplig för en lite medellång löprunda i lurarna (för det blir ju lätt tråkigt att springa någon längre tid utan att ha något att göra)!

Foto: ”Executioner Axe” (CC BY-NC-ND 2.0) by  San Diego Shooter 

”Sommar” – på olika villkor

 

Jag går med en barnvagn med två sovande syskon, ännu inte två år, och lyssnar på Terese Cristianssons – utrikeskorrespondent – sommarprogram i P1 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562671?programid=2071). Hon shocköppnar genom att berätta om ”flickan utan ansikte” och det infinner sig en speciell känsla när jag tittar ner på mina två barnbarn som sover mätta och trygga i sin vagn på en stig i en svensk sommarskog. Nyss har vi tittat på gräs och kottar.

Den flicka som Cristiansson inleder sitt program med att berätta om drabbades av en s.k. sidoskada förorsakad av en amerikansk drönare någonstans i Afghanistan. Inalles dödades 14 personer så där lite i onödan; det fanns inget hot från dessa människor som färdades i en bil såvitt jag kunde förstå av framställningen. Lite förargligt kanske för den amerikanska krigsmakten men antagligen något som man kan skaka av sig på samma sätt som en israelisk soldat svarar när Cristiansson visar på ett skadat och nyligen föräldralöst barn i Gaza: ”Shit happens!

Cristiansson berättar vidare om en sorts avelsfabriker i Nigeria där bortrövade kvinnor tvingas att föda så många barn som möjligt till försäljning. Det reportaget krävde ett djärvt ”wallraffande” där hon och hennes fotograf under förespegling att de själva förestod en liknande anläggning ville göra affärer. Med dold kamera och inspelningsutrustning kunde de skaffa detaljerade uppgifter för ett avslöjande reportage. På vägen tillbaka råkar de emellertid i ett regelrätt bakhåll, nästan som i en gammal Vilda Västernfilm verkar det. Här blir det faktiskt spännande trots allvaret och de eländiga förhållanden de nyss bevittnat och spelat in. Eftersom reportaget blev gjort och eftersom hon talar i radio, kan man förstås lista ut att det slutade lyckligt men det är en poäng att lyssna själv inte minst för alla ytterligare händelser hon berättar om som jag inte tar upp här.

Cristiansson väver skickligt ihop sin berättelse och återkommer till ”flickan utan ansikte” som tagits till ett amerikanskt militärsjukhus i USA för ”rehabilitering”. Cristiansson är inte välkommen dig men lyckas på något sätt få information och det framgår att ingen har talat om för henne att hennes föräldrar är döda. Berättelsen om flickan avslutas med att även om hon blev blind så lyckas hon bra med sin skolgång.

Jag undrar också över själva formatet på programmet. Jag vet att Sommar är en sorts succéprogram som återkommer år efter år. Det är visserligen ojämnt till sin kvalitet men det verkar inte spela någon roll. Min fundering rör emellertid själva premissen ”lättlyssnat för er på stranden, hängmattan ….” (så hette det åtminstone en gång).

Det som stör mig när jag lyssnar på ett program som Cristianssons är att man liksom inte litar på att folk orkar lyssna utan att man hela tiden måste avbryta med musik. För egen del tror jag att det är större risk att jag slutar lyssna om man hela tiden blir avbruten. Ibland kan naturligtvis avbrottet bli till en s.k. ”cliff hanger” men i de flesta fall väntar jag bara på att musiken ska ta slut så att jag kan få fortsätta att lyssna. Idag spelade Cristiansson visserligen musik som jag tyckte om men jag väntade ändå på att den skulle ta slut så att jag skulle hinna lyssna färdigt innan barnen vaknade.

För inte går jag och koncentrerar mig på mobilen och radioprogram när barnen är vakna!

Vad är målet?

I en krönika skriver Ivar Arpi i tisdagens SvD (10 sept 2013) om hur Obama och Kerry försöker lugna dem som fruktar att en attack på Syrien skall bli ett nytt Irak genom att säga att det skall bli en mycket liten attack, nästan som homeopati, skriver Arpi fyndigt.

Det generella problemet verkar dock vara att hitta ett entydigt mål med ett anfall. Arpi liknar situationen vid Orwells Shooting an elephant där Orwell som brittisk kolonialofficer i Burma förväntas agera när en elefant har rymt  och ställer till en hel del skada. Motvilligt dödar officeren elefanten mot bättre vetande därför att detta är vad som förväntas av en officer.

Nu, skriver Arpi, är det Obama som har förväntningarna på sig att agera. Ingen verkar dock veta vad poängen är.

Oxymoron

Så har presidenten från det stora landet i väster varit här. När han svarar på journalisternas frågor om kriget i Syrien, verkar han uppriktigt bekymrad och säger att han hellre skulle svarat på frågor om barns utbildning. Underförstått är då att krig är inget som han tycker om men i vissa lägen har man ett moraliskt ansvar att agera.

 

En artikel av skribenten Pierre GillyFria Tidningens kultursida den 4 september med titeln ”Det humanitära kriget är en bluff” gör dock att man får en anledning att fundera vidare över presidentens ”osjälviska” svar. ”När är det rätt att gå i krig?” frågar Gilly.

För att motivera ett krig är det nödvändigt att det kläs med ideal och framstår som den enda lösningen. Här är väl presidentens svar ett bra exempel och vi förväntas acceptera att krig är det enda språk som den brutale diktatorn förstår. Det goda syftet med kriget är paradoxalt nog fred.

Gilly skriver att ett krig alltid måste säljas in framgångsrikt och det måste också framgå att makthavarna ytterst motvilligt tar till vapen. Kriget måste marknadsföras, inte med slagfältens verklighet, utan med tankar om fred octh rättvisa. Likheten med hur man tex. säljer bilar med förväntningar om status, säkerhet eller rentav körglädje är slående. Moderna krig beskrivs också som ”kliniska” då de utförs med sofistikerade vapen som kan skona de som är oskyldiga men utplåna de som förtjänar detta. Vi minns säker hur man beskrev precisionsvapen i Irakkriget d.v.s. innan man faktiskt gått till stridshandlingar. Fienden däremot uppträder påfallande ofta som enbestialisk slaktare som för krig på gammalt manér – gasattacker – för att nämna ett aktuellt exempel. Om man är lite bibliskt kunnig, skulle man kunna säga att man pekar på grandet i fiendens öga utan att se bjälken i det egna, ett talesätt som har behållit en märklig aktualitet genom åren. Det humanitära kriget är en oxymoron (ord med inneboende motsättning) ungefär som den miljövänliga bilen, menar Gilly.

Vi har också lärt att när en demokratisk stat dödar civila, oskyldiga är detta alltid en olycka eller en oundviklig kostnad som i slutändan räddar liv och därför var det värt priset. När USA fällde atombomber över två japanska städer gjorde man således detta för att förkorta kriget och spara människoliv. Det verkar alltså som att om fienden är tillräckligt avhumaniserad eller om man kämpar för en god sak så kan man använda såväl napalm som kemiska vapen, vilket var fallet i Vietnamkriget där man som bekant ville sätta stopp för kommunismen.

Såväl kärnvapen som kemiska vapen drabbar främst civila och på något sätt är detta alltid okej så länge det är ett västland – de som vi känner frändskap med – står för dödandet. Vi kan ju erinra oss oron för att Iran skulle ha kärnvapen. Att en rad s.k. västländer också har kärnvapen uppfattas i detta sammanhang som ett mindre problem då dessa vapen sannolikt aldrig kommer att användas för annat än förment goda syften.

Gilly avslutar med ett tänkvärt uttalande av filosofen Seneca d.y. där denne säger att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer.” Färre blir alltså fler! Det är inte helt orimligt att fundera något över varför det land presidenten på besök representerar spionerar på såväl vän som fiende och samtidigt ser terrorister lite varstans.