Taggläsa

Mina läsningar

svart bild med text och filmkant

Under en vanlig fredagseftermiddag i bastun läste jag en rad artiklar som engagerade mig. Här kommer en kort översikt.

Först läste jag i Lärarnas tidning om en lärare som återvänt till Sverige efter att ha varit lärare i Frankrike och som nu börjat jobba i svensk skola. Av artikeln framgår att det är fullständigt annorlunda att vara lärare i Frankrike. I Frankrike håller lärare på på med undervisning, säger hon med alla de konnotationer som ligger inbäddade i detta uttalande. Här finns särskilda personer som tar hand om administration och om någon skulle klaga på lärare finns funktioner även för detta. Är läraren godkänd (legitimerad) är det ingen idé för föräldrar att komma och klaga. Läraren kan alltså helt koncentrera sig på sitt undervisningsuppdrag.

Så läser jag om lekande barn i förskolan. Jag har börjat intressera mig för sånt nu när jag har barnbarn som håller till på förskola. Budskapet som jag förstår det är att läraren måste observera barnens lek och ingripa om någon blir lämnad utanför. Barn måste gradvis lära sig vad det innebär att vara tillsammans och uppföra sig när man befinner sig på ett gemensamt ställe. Detta kan förstås låta alldeles självklart sett utifrån men kan vara en grannlaga uppgift i praktiken.

Så har jag kommit över några nummer av Flamman, en mycket intressant tidning. Till alla som till äventyrs ryser vid tanken på ”socialism” kan jag meddela att här inte förekommer någon s.k. plakatpolitik. Däremot finns många ganska långa och informationsrika artiklar som kräver såväl påfyllning av vätska som flera kallduschar i den 90-95-gradiga värmen. Här läser jag om Venezuela och försöker begripa mig på den komplicerade konflikten. Jag inser att varken president Maduro eller högeropponenten Guaido har någon självklar rätt i den här konflikten. Den enda slutsats jag själv drar är att USA, som regelmässigt dras till konflikter i Latinamerika, inte har något där att göra.

Det är också upplysande att läsa om venezolanska migranter (och numera flyktingar) som taditionellt begett sig till det avlägsna Peru istället för till grannlandet Colombia. Många venezolaner har arbetskraftsinvandrat till Peru och jobbat där under många år utan problem. I den nu pågende konflikten där många venzolaner flyr till Peru har inställningen förändrats. Hur peruanerna ser på flyktingarna numera har slående likheter med de osympatiska drag som finns i den svenska debatten om flyktingar som kommer till Sverige. Här finns något allmängiltigt.

En lång artikel handlar om de apolitiska (opolitiska?) ungdomarna i Sverige vilka visserligen är mycket engagerade i olika frågor men som inte organiserar sig i vare sig partier eller fackföreningar. Jag kommer att tänka på Chantal Mouffes distinktion mellan politiken och det politiska. Mouffe – som jag förstår henne – menar att politiken främst handlar om det organiserade politiska livet, partier och föreningar medan det politiska är alla de olika samhälleliga frågor som engagerar människorna. Idag kanaliseras inte det politiska i politik skulle man kanske kunna säga.

Slutligen läser jag om Greta Thunberg. Idag är det hett eftertraktat att vara s.k. influencer, alltså köpta påverkare som betalas av företag för att tala väl om olika produkter. Det borde vara en sån där köpt påverkares våta dröm att få samma uppmärksamhet som Greta.

Greta låter sig inte köpas av profithungriga företag dessbättre utan hon står för det hon tror på utan betalning.

Avdankad pedagog läser som han har förstånd till

Det är rent märkligt så bra Pedagogiska Magasinet har blivit sen jag slutade jobba för ca fem år sedan! Eller så är det bara någon sorts nostalgi? I den senaste utgåvan (nr 2 maj 2018) finns flera artiklar som sätter tankeverksamheten – den som ännu finns kvar – i rörelse.

Det blir förstås lite avslöjande att så här lyfta fram vissa avsnitt och gå förbi andra, men den risken får jag ta. Att försöka upprätthålla något slags pedagogiskt sken eller strategiskt lämplig hållning är ju inte längre direkt nödvändigt för mig. Så till innehållet.

Det där med stress och psykisk ohälsa som beskrivs i ledaren är inte riktigt min grej. Jag inser naturligtvis att detta är ett stort och viktigt ämne men jag begriper mig inte riktigt på detta. Jag bläddrar vidare.

Artikeln om didaktiken som egen vetenskap tänder mig. Jag har ju lång lärarerfarenhet, ”didaktisk påbyggnad” och forskarutbildning, bevars! Jag borde vara väl skickad att ha åsikter i denna fråga. Till detta skulle jag vilja återkomma, om det alltjämt känns lika lockande efter ett tag.

Nyanländas språkutbildning vet jag inget om och därför tvingas jag bläddra vidare i den 90-gradiga värmen i bastun (25-26 grader ute). Värdegrundsfrågor begriper jag mig heller inte på. Att låta elever ”bestämma” och rösta om ditt och datt har jag alltid haft en kluven inställning till.

Den fanstastiska Hédi Fried har jag följt på tv; jag bläddar vidare.

släpp in omvärlden i förskolan” måste jag förstås läsa eftersom jag har barnbarn där. Budskapet är att barnen ska göras medvetna om omvärlden och människors olika villkor. Detta menar skribenten att man kan koppla till vilka frukter de väljer och hur dessa producerats. Här blir jag lite fundersam; att välja etiskt producerade livsmedel är kanske inte i första hand något för förskolebarnen. Till ”det fria fruktvalet” är jag nog lika skeptisk som till ”det fria skolvalet”.

Huvudartikeln för mig blir artikeln om Fridtjuv Berg, folkskolans grundare. Jag får återkomma, men det slår mig att vi numera på något sätt håller på att återvända till det som Berg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa; skolsegregation och ojämlika villkor är åter på väg tillbaka.

Recensionen av Gunilla Molloys bok om litteraturbearbetning går jag också igång på. Molloy frågade två elever en gång på 50-talet huruvida litteraturbearbetningen av en Frödingdikt varit rolig. ”För dig ja!” svarar de tillfrågade eleverna och jag får en ”flashback” till en gång i skolan bland sjätteklassare när jag, efter tre terminers studier i svenska språket bestående av litteraturhistoria (som det hette då) och Nordiska språk, kom tillbaka och tyckte mig förstått att lyrik och stilanalys kunde vara riktigt spännande. Mina försök att få till lite analys med klassen var säkert roligare för mig än för 12-åringarna. Molloys insikt sitter fint. Huvudargumentet att man måste bearbeta litteraturen i skolan ser jag som självklart, dock. ”Läsa med list och lust” var en gång mitt valspråk.

Slutligen läser jag några bokrecensioner av mina tidigare kollegor. Intressant och välskrivet, tänker jag, men inga ämnen som triggar mig till vare sig motvärn eller fortsatt diskussion.

Läsplatta?

Läsplatta

Läsplatta

    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Fredagsfunderingar

 

Varje fredag, framåt kvällningen, genomför jag en nästintill rituell tvagning i min bastu och med dagens regelbundna tillgång till dusch och varmvatten blir bastubad snarare en sorts mental tvagning än en lekamlig sådan.

Avskildheten och den omslutande bastuvärmen utgör en perfekt miljö för läsning och tankeverksamhet. Jag blir oftast sittande halvannan timme – ibland lite längre. Jag läser, gör lite anteckningar om sånt jag läst och återställer vätskebalans. Det förefaller mig som om bastumiljön åstadkommer en mental närvaro som gör att sånt man läser blir viktigt och inte bara noteras i förbigående för att sedan glömmas bort. Nedan har jag gjort några anteckningar av sådant jag läste och tyckte var intressant senaste gången.

Påven Franciskus uppmanar katolska kyrkans biskopsmöte att ”låna ett öra till den nya tidens rytm”. Låter lite hoppfullt tänker jag då det är adresserat till de mest reaktionära krafterna inom kyrkan.

En liten notis berättar att Kuba har skickat 165 sjukvårdare till Sierra Leone. Inom kort skickas 296 läkare och sjukskötare till Liberia och Guinea. Från Sverige lär 13 sjukvårdare delta i arbetet mot ebola. Undrar varför det är så olika? Jag trodde att Kuba var ett fattigt land?

Jag kan också notera att barcelonaborna har tröttnat på turistindustrin. I en relativt liten stad (1,5 miljoner!) som Barcelona har den nyliberala inriktningen på turismen lett till att ett fåtal berikar sig medan de genuina barcelonaborna inte har har råd att bo kvar centralt i staden. Bra att jag inte har varit där och bidragit till detta, tänker jag.

De forna vapendragarna i alliansregeringen har riktat sökarljuset mot den nye kulturministern (”underhållningsministern”) Alice Bah Kuhnke för att hon har lett underhållningsprogram i tv och eventuellt också vikt ut sig vid något tillfälle. Jag erinrar mig hur det var när alliansregeringen gång på gång fick söka en fläckfri kulturminister. Undrar vad som är värst? Kanske kunde det då vara intressantare att diskutera att den nye forskningsministern enligt Ekot inte ens har en akademisk examen? Men man kan naturligtvis vara vara duglig även utan en sådan, tänker jag sedan och skäms lite för att vara fördomsfull.

Stilleben by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Själv är jag en obotlig naturromantiker med förkärlek för insjöar, paddling och fotografering av både grässtrån och mossor i motljus. Men samtidigt vill jag ha ”allt” inom gångavstånd precis som storstadsborna. Detta är förstås en paradox. Landsbygden där jag växte upp är (kan vara) bedövande vacker på hösten när man ser den genom bilens vindruta men i nästa andetag tänker jag: ”så synd, så vackert, men här kan man inte bo för då måste man ALLTID åka bil till allting!”

I en liten krönika, ”Drömmar om framtiden på landsbygden” citerar Hélene Wiberg en viss Schumacher (inte racerföraren, förstås) där denne säger: ”det är en oföränderlig sanning att städernas hälsa är beroende av landsbygdens på samma sätt som en sund själ är beroende av en sund kropp”. Den nya tekniken skulle såklart kunna åstadkomma denna positiva kombination, menar Wiberg, men dessvärre är det inte så den används.

Slutligen läser jag om ”crowdfunding” eller folkfinansiering på svenska. Folkfinansiering går ut på att många människor frivilligt och med egna pengar finansierar en idé eller ett projekt de tror på. Jag har själv bidragit till några sådana projekt med mindre summor.

När man använder sig av fri programvara, har man oftast möjlighet att ”donate”; det brukar finnas en sådan knapp att klicka på. Det händer att man känner det rimligt att skicka ett bidrag till programvaror som man har haft stor nytta av utan att betala ett öre. Senast skickade jag ett bidrag till en linuxdistribution som jag regelbundet använder. Även e-booksprogrammet Calibre har fått en liten summa. Vad jag dessvärre aldrig skickat något till är kanske det mest användbara av alla program, nämligen Mozillas Firefox. Här bör jag bidra inom kort.

Läsa mellan rader

Jag har tidigare skrivit om ord som förklarar eller fördunklar. Helt nyligen läste jag en liten artikel som handlade om att läsa mellan raderna.

Artikeln tar avstamp i vår tidiga läsinlärning där vi bokdstavligen (i dubbel bemärkelse!) lärde oss tyda textens budskap. Efter ett visst antal år, olika för alla naturligtvis, är det också fullt möjligt att vi lär oss utläsa vad som inte uttrycks direkt i texten, att läsa mellan raderna som det heter. I lyrik kan detta rentav vara själva avsikten med det som skrivits d.v.s. att uttrycka sig på ett sådant sätt att det faktiskt erbjuder läsaren en sorts bild som man själv är med och skapar.

En text innebär alltid ett urval av information och den som skriver har alltid en avsikt med sitt skrivande (så även mitt skrivande). Genom olika sätt att uttrycka sig, retoriska figurer eller vad vi väljer att kalla det, kan man rikta läsarens uppmärksamhet på det man vill skall bli uppmärksammat. Men precis som när man lyser med en ficklampa kommer det mesta att förbli obelyst. Många gånger har skribenten som syfte att helt enkelt lägga vissa saker i mörker genom att så starkt ”belysa” andra.

Den artikel jag inspirerades av (Tengroth i Fria Tidningen, 24 oktober, 2012, noterar att det som sakligt uttrycks som att gruvor (som är kvar att utvinna) ligger oländigt till nog egentligen innebär att, som man säger, ”har plockat de lägst hängande frukterna” och att det antagligen kommer att krävas stora energiresurser för att utvinna malmen även om detta inte uttrycks explicit. Ett uttryck som att gruvindustrin kräver mycket vatten, vilket kan vara svårt att tillhandahålla, betyder med all sannolikhet att gruvindustrin kommer att belasta miljön och ta i anspråk begränsade resurser. En graf över en snabb prisökning ser ju positiv ut för de närmasta intressenterna men det betyder förstås att det börjar blir brist på malm globalt.

Även om detta kanske var några väldigt tydliga exempel har vi all anledning att vara lite detektiver och tänka ut vad som egentligen sägs – och vad som inte sägs. Jag tror också att detta blir allt viktigtigare när informationsflödet blir snabbare samtidigt som texter kortas ner och på ett förrädiskt sätt förenklar genom att utge sig för att presentera fakta utan några störande komplikationer.

Ett bra exempel (eller snarare avskräckande) är hur man från utbildningsdepartementets sida försöker förenkla rättningsanvisningar för nationella prov. Kritikerna menar här att det inte är möjligt att skriva rättningsanvisningar på ett sådant sätt att de utesluter alla tolkningsmöjligheter om man samtidigt vill att de skall beskriva något meningsfullt. Enda möjligheten att begränsa möjligheten till tolkning är förstås att reducera språkets potential för meningsskapande genom att göra det meningslöst. Om detta kan man läsa vidare i den utmärkta nättidskriften Skola och Samhälle.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑