Taggbastu

Spår i snön

Spår i snön

Under de senaste veckosluten då vi haft förmånen att ha snö liggande på marken, har jag kryddat mitt bastubad på fredag eftermiddag med att rulla mig i snön. Det är verkligen en härlig känsla och alls inte någon prestation ifall nu någon trodde detta. Bilden visar spåren av min framfart kvällen innan.

 

Pensionerad – exkluderad och reducerad eller bara fri att göra det man vill?

två händer på ett tangentbordSlutpunkten för ett långt arbetsliv kan säkert uttryckas med ett ”Äntligen” för mången löntagare. För andra kan ett ofrivilligt skiljande från uppgifter, identitet och arbetskamrater leda till mer sammansatta känslor.

I mitt fall utlöstes de tankar som jag försöker formulera nedan av att en av våra tidningar enbart utkommer som e-tidning vid ingången av 2018. Det elektroniska formatet har stora förtjänster men det fungerar inte i bastun.

Efterlängtat slitgöra

Papperspublikationer brukar alltid vara mina tysta, goda vänner i bastuvärmen. Det verkar kanske heltokigt, men jag blir oftast engagerad och ”jobbar hårt” med att läsa, stryka under och göra små anteckningar i ett block under nästintill två timmar i 90-gradig värme. Jag svalkar mig i duschen då och då och tankar lite ”bruksöl” (ingen idé med finöl i bastun). Jag älskar bastun och varje vecka ser jag fram emot denna stund.

Jag har funderat på denna böjelse för att läsa, anteckna istället för att bara luta sig tillbaka och njuta i värmen. Förklaringen är nog ganska enkel: under de sista 20 åren av min yrkesverksamma tid bestod min verksamhet (mitt liv, höll jag på att säga) av att läsa, reflektera, anteckna, förklara och skriva.

Även om jag aldrig gjorde någon lysande akademiskt kärriär, tror jag att jag var hyfsat bra på detta. Jag skrev lätt, rätt och snabbt. Att lägga händerna på tangentbordet – ett sånt där ”ergonomiskt” som de flesta hatar – och känna in de små upphöjningarna vid ”f” och ”j” skapade (och gör så alltjämt) en speciell känsla av välbefinnande.

Då, när jag var vältränad, kunde det nästan kännas som om jag ”talade” i realtid med mina distansstudenter när jag skrev. Jag fick något oseende i blicken, tittade gärna ut genom fönstret och lät associationerna flöda medan fingrarna formulerade det jag tänkte. Jag uppfattade mig nog också som en engagerad lärare, en som hellre skriver än pratar i realtid.

En annorlunda tillvaro

För några år sedan genomgick jag den stora metamorfosen från en rimligt nyttig akademiker till pensionär med alla de konnotationer den senare beteckningen bär på.

Den första pensionärstillvaron präglades av en del händelser som gav upphov både till omtumlande glädje och till stor oro. Då var det en väldig tillgång att inte vara upptagen av ett lönearbete. När tillvaron efterhand stabiliserades, övergick den gradvis i en pensionärstillvaro där man kan kosta på sig att ligga en stund på morgonen, träna på ”arbetstid” eller resa bort någon vecka eller så. Man kan förstås också utföra praktiska saker som att sätta potatis, klippa gräs, rensa avlopp eller hjälpa till med barnbarn, för att nu nämna några nyttigheter. Allt detta är förstås positivt och kanske inte så pensionärsaktigt trots allt.

Lite mer av ”pensionärsstuk” är det kanske att se fram emot om det kan vara något bra på ”tablå-tv” på kvällen eller att vänta på veckans ”sociala event”, körsången i församlingshemmet. Om man också deltar i månadens träff i pensionärsföreningen, har man kanske tagit ytterligare ett steg ner i pensionärstillvaron.

Bäst före

Jag vet nog att det inte är rätt att klaga. Efer 43 års jobb har man skrapat ihop en pension som tillsammans med makans räcker att leva på om man är måttfull. Jag har också haft förmånen att slippa påtagliga krämpor som hindrar mig i vardagen. Vi har god kontakt med barn och barnbarn. Jag är förstås glad och tacksam för allt detta.

Men vad är då problemet kanske någon tänker? En metaforisk förklaring skulle kunna vara att det är som att slänga något ur kylskåpet bara för att ”bäst-före-datum” råkade infalla just igår. Jag tror kanske att det var så att även om mitt bäst-före-datum hade passerats formellt så hade kanske inte sista förbrukningsdag inträffat. Utan avbrott i arbetet (metafor: obruten kylkedja) hade jag säkert kunnat hålla på i åtskilliga år till utan att ”varan hade blivit skämd”.

Nu kan man ju hävda att jag borde företagit mig något annat istället. Först hade jag nog också planer på att försöka ”sälja lite prat” till intet ont anande människor men av detta blev väldigt lite.

Ni har aldrig varit några entreprenörer”, tror jag att något av barnen sagt vid något tillfälle och det stämmer sannolikt. För de arbetarbarn som växte upp under 50- och 60-tal och som därtill hade ett visst ”läshuvud” fanns det en väg som i många fall gav hyfsade utsikter, nämligen utbildningens väg.

Att klättra på utbildningens karriärstege var ju inte särskilt svårt. Det handlade i huvudsak om att göra det någon annan sa att man skulle göra och att därefter välja en utbildning som ledde fram till ett klart definierat yrke. Jag klättrade ända till översta pinnen men vad skulle man göra sen? När sedan bäst-före-datum inträffade, hade man egentligen aldrig prövat på något annat än att klättra på den där stegen.

Att läsa, anteckna och skriva i bastun påminner i alla fall lite om den intellektuella aktivitet som jag ägnat en stor del av livet åt. Det blir ungefär som när man tränar numera; inte för att bli starkare och snabbare men för att i någon mån bromsa upp förfallet.

Ovetande

6720438117_d104efd0e6_mDenna varma julidag 2016 gick jag som vanligt in i min bastu på fredagseftermiddagen vid halvsjutiden för en god stunds svettande och stillhet; hade det bara varit svettning jag sökt kunde jag förstås stannat på min balkong där det säkert var närmre 30 grader i solgasset.

Bastun är emellertid något ytterligare. Här i värmen och stillheten rörs tankarna på ett alldeles speciellt sätt av sådant jag läser och gör några anteckningar om. Den här dagen läste jag ett mycket intressant nummer av Fria Tidningen (20/7).

Först läste jag redaktörens inledning där hon reflekterar över ett tidigare inlägg om en lyhörd gymnasielärare som ”ovänt” en begynnande nazist (den artikeln hade jag läst tidigare). Den berättelsen var återgiven i Marcus Prifits bok Från snack till verkstad. Jag kände inte heller till Priftis tidigare men på mitt bibliotek fanns flera av hans böcker. Jag hittade hans Främling vad döljer du för mig? som e-bok. Det är en intressant bok om vardagsrasismen i samhället. Här pekar Priftis ut en hel del händelser och uttalanden som man nog i allmänhet inte tänker på eller som man lite obetänksamt bidrar till.

Inne i tidningen läser jag om hur man organiserade en bred icke-våldsdeminstration mot mot nazister i Jönköping. Här enade man såväl frireligiösa som organisationer på yttersta (vanligtvis militanta) vänsterkanten i en fredlig demonstration tillsammans.

Längre in i tidningen läser jag om medborgarjournalistik, ett uttryck som andas demokrati, men som rymmer åtskilliga fällor (hoppas kunna skriva ett separat inlägg om detta vid tillfälle).

Jag läser också en lång artikel om den franska författaren Marguerite Duras och hennes många böcker om kärleken till en värld i sönderfall. Hiroshima min älskade har vi säkert någon kännedom om. En spännande titel som En fördämning mot Stilla Havet handlar om en mammas desperata kamp att rädda sina marker, enligt artikeln.

När jag läser de här olika artiklarna känner jag mig ofta lite kluven; jag blir glad för att läsa om sådant som inte brukar behandlas särskilt utförligt i min vanliga dagstidning men jag blir också lite nedstämd för att jag känner min oändliga okunskap.

Trots massor av år på universitet har man inte ens koll på en bråkdel av vad man borde känna till, känns det som.

 

Fotolänk:

 

Bastuhetta

 

Det är nog tur (eller kanske synd?) att den politiska debatten inte förs i min bastu. Dessvärre (eller dessbättre?) brukar känslorna svalna i takt med att bastun svalnar. Men möjligen borde nästa stora inrikespolitiska reform heta ”Bastumöjlighet åt alla!” Det lär ha fattats många kloka beslut i Finland under Kekkonens tid tillsammans med Sovjetiska makthavare. En tradition för Löfven att uppta med finländarna kanske nu när trycket från höger på NATO-medlemskap verkar öka?

Här kommer lite spaning från fredagen.

Något som jag gärna ville förstå. Hur kan man förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grund? Om detta och en hel del annat skriver Per Björklund i Fria tidningens Inledare den 14 januari 2015.

Jag läser också att Argentina förbjuder transfetter. Norge och Island har tydligen redan gjort detta. Hur är det med Sverige? Är det kanske ett s.k. handelshinder inom EU?

Det lär finnas 11 miljoner outnyttjade bostäder runtom i Europa medan det finns 4 miljoner hemlösa. Anledningen till att man överger hus är bl.a. regionalpolitisk. Alla måste till städerna! Eller som någon säger: ”Det går inte att styra marknaden!” Även turistindustrin har sin del i detta. I det populära turistländerna blir det mer lukrativt att arbeta i turistindustrin, vilken förstås inte är förlagd till landsbygden utan till spektakulära boenden för lyxtörstande européer. Följden blir att landsbygden med dess näringar överges.

Nu är det förstås inte så enkelt som att de hemlösa kan ta över de tomma bostäderna för det går inte att bo överallt. När folk har flyttat, försvinner infrastrukturen i form av butiker och kommunikationer och det blir svårt att bo på sådana platser även om det skulle finnas tak över huvudet. Som vanligt är rätten till bostad en politisk fråga snarare än en där byggmarknaden kan få bestämma var det är mest lönsamt att bygga.

I detta sammanhang tänker jag genast på den bisarra idén som den borgerliga regeringen förfäktade, nämligen att man skulle kapa bostadsköerna genom att göra fler lägenheter till bostadsrätter. När det gäller bostäder och förtjänster, tänker jag också på Göteborg där man har en idé om att bygga bostäder centralt på villkor att en viss del bostäder reserveras för de som inte skulle kunna betala marknadshyror. Detta förslag har, vad jag kan förstå, väckt en del protester bland byggherrarna.

Är man bakåtsträvare om man kritiserar kapitalismen? Det som utmärker kapitalismen är att den måste ackumulera kapital som växer. Uveckling sker således inte efter människors behov. I den allmänna debatten (åtminstone den som pågått under snart ett decennium) får man lätt uppfattningen att staten är kapitalismens motsats. Så är det förstås inte. Kanske vore det smartare att satsa på människors behov snarare än varors bytesvärde? Men det skulle onekligen bli ett problem för ”marknaden” om varor höll för länge och om vi bortsåg från reklamen därför att vi kanske redan har en fungerande mobiltelefon eller något annat som vi förväntas köpa efter en kort periods användning.

I ett tidigare inlägg om vansinnesdåden i Paris tänkte jag själv (vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom man är inlemmad i ett kulturellt sammanhang). Efter detta har jag läst flera inlägg som ifrågasätter värdet i att skapa konflikt genom provokativa satirer. Jag hörde också i radions P1 (16/1) – den kanal som av borgerligheten brukar kallas ”monopolradio” i motsats till ”valfriheten” – att terrroristbröderna i Paris hade ett minst sagt brokigt förflutet där sann religiös övertygelse inte verkar ha varit det mest framträdande draget. Jag har också läst att bl.a. ”Reportrar utan gränser” uppmanat medier världen över att publicera satirerna som en solidaritetshandling. Jag tänker osökt på det snarlika namnet ”Läkare utan gränser” och tänker att det vore synd om den organisationen på något sätt skulle associeras med den andra ”gränslösa” organisationen. ”Läkare utan gränser” kommer fortsatt att få mitt (blygsamma) stöd men knappast de gränslösa reportrarna om denna publiceringsuppmaning är något som utmärker dem. Jag funderar också på om satirerna har något med vänster-högerskalan i politiken att göra. Kan detta avgöra vilken åsikt man har?

Tillslut kan jag inte motstå ett ganska rättframt uttalande av artisten Johannes Söderqvist: ”Kapitalet orsaker kriser, kriser som lämnas över på samhällets mindre bemedlade. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själv till hjälp) utan istället: ‘Ut med invandrarna!’

Det ligger naturligtvis ett spår av sanning i detta även om jag inte själv skulle vilja karakterisera människor som ”fördummade” och inte heller önska revolution. Men kanske är vi i alla fall lite bländade av det ena eller andra på ett sätt som avleder tankarna från verkligt viktiga samhälleliga frågor, eller?

Fredagsfunderingar

 

Varje fredag, framåt kvällningen, genomför jag en nästintill rituell tvagning i min bastu och med dagens regelbundna tillgång till dusch och varmvatten blir bastubad snarare en sorts mental tvagning än en lekamlig sådan.

Avskildheten och den omslutande bastuvärmen utgör en perfekt miljö för läsning och tankeverksamhet. Jag blir oftast sittande halvannan timme – ibland lite längre. Jag läser, gör lite anteckningar om sånt jag läst och återställer vätskebalans. Det förefaller mig som om bastumiljön åstadkommer en mental närvaro som gör att sånt man läser blir viktigt och inte bara noteras i förbigående för att sedan glömmas bort. Nedan har jag gjort några anteckningar av sådant jag läste och tyckte var intressant senaste gången.

Påven Franciskus uppmanar katolska kyrkans biskopsmöte att ”låna ett öra till den nya tidens rytm”. Låter lite hoppfullt tänker jag då det är adresserat till de mest reaktionära krafterna inom kyrkan.

En liten notis berättar att Kuba har skickat 165 sjukvårdare till Sierra Leone. Inom kort skickas 296 läkare och sjukskötare till Liberia och Guinea. Från Sverige lär 13 sjukvårdare delta i arbetet mot ebola. Undrar varför det är så olika? Jag trodde att Kuba var ett fattigt land?

Jag kan också notera att barcelonaborna har tröttnat på turistindustrin. I en relativt liten stad (1,5 miljoner!) som Barcelona har den nyliberala inriktningen på turismen lett till att ett fåtal berikar sig medan de genuina barcelonaborna inte har har råd att bo kvar centralt i staden. Bra att jag inte har varit där och bidragit till detta, tänker jag.

De forna vapendragarna i alliansregeringen har riktat sökarljuset mot den nye kulturministern (”underhållningsministern”) Alice Bah Kuhnke för att hon har lett underhållningsprogram i tv och eventuellt också vikt ut sig vid något tillfälle. Jag erinrar mig hur det var när alliansregeringen gång på gång fick söka en fläckfri kulturminister. Undrar vad som är värst? Kanske kunde det då vara intressantare att diskutera att den nye forskningsministern enligt Ekot inte ens har en akademisk examen? Men man kan naturligtvis vara vara duglig även utan en sådan, tänker jag sedan och skäms lite för att vara fördomsfull.

Stilleben by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Själv är jag en obotlig naturromantiker med förkärlek för insjöar, paddling och fotografering av både grässtrån och mossor i motljus. Men samtidigt vill jag ha ”allt” inom gångavstånd precis som storstadsborna. Detta är förstås en paradox. Landsbygden där jag växte upp är (kan vara) bedövande vacker på hösten när man ser den genom bilens vindruta men i nästa andetag tänker jag: ”så synd, så vackert, men här kan man inte bo för då måste man ALLTID åka bil till allting!”

I en liten krönika, ”Drömmar om framtiden på landsbygden” citerar Hélene Wiberg en viss Schumacher (inte racerföraren, förstås) där denne säger: ”det är en oföränderlig sanning att städernas hälsa är beroende av landsbygdens på samma sätt som en sund själ är beroende av en sund kropp”. Den nya tekniken skulle såklart kunna åstadkomma denna positiva kombination, menar Wiberg, men dessvärre är det inte så den används.

Slutligen läser jag om ”crowdfunding” eller folkfinansiering på svenska. Folkfinansiering går ut på att många människor frivilligt och med egna pengar finansierar en idé eller ett projekt de tror på. Jag har själv bidragit till några sådana projekt med mindre summor.

När man använder sig av fri programvara, har man oftast möjlighet att ”donate”; det brukar finnas en sådan knapp att klicka på. Det händer att man känner det rimligt att skicka ett bidrag till programvaror som man har haft stor nytta av utan att betala ett öre. Senast skickade jag ett bidrag till en linuxdistribution som jag regelbundet använder. Även e-booksprogrammet Calibre har fått en liten summa. Vad jag dessvärre aldrig skickat något till är kanske det mest användbara av alla program, nämligen Mozillas Firefox. Här bör jag bidra inom kort.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑