Kategorier
miljö språk

Bilhandlarpoesi

Old cars in HDR by minds-eye, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  minds-eye 
Åk från punkt A
Till punkt bättre!
När längtan blir för stark-
bejaka den.
Körglädje i full kontroll.
Maximal frihet ingår!
Kör den du också!
Alltid steget före.
Hållbarhet på väg.
Sticker ut.
Nu är den är här,
89-grammaren.
Äventyret kan börja!
Vår bästa tid är nu!
Vägen till storhet är ändlös!


När man gör en ”djuplodande” analys av denna text, grips man av energin, den starka framåtriktningen och visionen om en ändlös storhet. Det gränsar till det religiösa.

Mer i detalj kan man ana en pockande obetvinglig längtan att förflytta sig till något bättre. Även om friheten rent generellt är helt obegränsad – ja maximal – och djärvt före alla andra hela tiden, tappas aldrig kontrollen, som hela tiden är full.

Man inser att inget sker hasardartat, allt är hållbart och kontrollerat även om det är iögonfallande – sticker ut. Dock antyds någon form av äventyrlighet mot slutet och kanske anar man att det är just denna äventyrlighet som möjliggör en känsla av att man färdas mot ändlös storhet i ett berusande NU betecknat som den bästa av tider.

Rent formellt är detta orimmad vers utan någon särskild meter. Författaren (eller -arna) litar mer till det starka patos som finns i texten än till ett sofistikerat poetiskt hantverk. Verkets budskap bärs fram av ord med stark värdeladdning som till exempel: längtan, frihet, ändlös storhet och det politiskt korrekta hållbarhet.

Efterklokhet: Jag har insett i efterhand att själva ironin med min bilhandlarlyrik inte framgår för alla. Därför kommer här en läsansvisning: Hela ”dikten” består av hopsamlade fraser och floskler ur en bilaga i en dagstidning där ett stort antal bilfirmor presenterar i framförallt häftiga bilder men också texter avsedda att stimulera köplusten för det egna märket. Generellt appellerar sådana texter till mera diffusa känslor och önskningar. Jag tänkte alltså man kunde driva lite med de här reklamtexterna genom att skriva ihop en liten dikt och sedan göra en förment djupsinnig litterär analys av de floskulösa uttalandena. Ursäkta alla som redan från början förstod den här ironin och som nu fått läsarten skriven på näsan.
🙂
Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Bastuhetta

Sauna by thomaswanhoff, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  thomaswanhoff 

 

Det är nog tur (eller kanske synd?) att den politiska debatten inte förs i min bastu. Dessvärre (eller dessbättre?) brukar känslorna svalna i takt med att bastun svalnar. Men möjligen borde nästa stora inrikespolitiska reform heta ”Bastumöjlighet åt alla!” Det lär ha fattats många kloka beslut i Finland under Kekkonens tid tillsammans med Sovjetiska makthavare. En tradition för Löfven att uppta med finländarna kanske nu när trycket från höger på NATO-medlemskap verkar öka?

Här kommer lite spaning från fredagen.

Något som jag gärna ville förstå. Hur kan man förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grund? Om detta och en hel del annat skriver Per Björklund i Fria tidningens Inledare den 14 januari 2015.

Jag läser också att Argentina förbjuder transfetter. Norge och Island har tydligen redan gjort detta. Hur är det med Sverige? Är det kanske ett s.k. handelshinder inom EU?

Det lär finnas 11 miljoner outnyttjade bostäder runtom i Europa medan det finns 4 miljoner hemlösa. Anledningen till att man överger hus är bl.a. regionalpolitisk. Alla måste till städerna! Eller som någon säger: ”Det går inte att styra marknaden!” Även turistindustrin har sin del i detta. I det populära turistländerna blir det mer lukrativt att arbeta i turistindustrin, vilken förstås inte är förlagd till landsbygden utan till spektakulära boenden för lyxtörstande européer. Följden blir att landsbygden med dess näringar överges.

Nu är det förstås inte så enkelt som att de hemlösa kan ta över de tomma bostäderna för det går inte att bo överallt. När folk har flyttat, försvinner infrastrukturen i form av butiker och kommunikationer och det blir svårt att bo på sådana platser även om det skulle finnas tak över huvudet. Som vanligt är rätten till bostad en politisk fråga snarare än en där byggmarknaden kan få bestämma var det är mest lönsamt att bygga.

I detta sammanhang tänker jag genast på den bisarra idén som den borgerliga regeringen förfäktade, nämligen att man skulle kapa bostadsköerna genom att göra fler lägenheter till bostadsrätter. När det gäller bostäder och förtjänster, tänker jag också på Göteborg där man har en idé om att bygga bostäder centralt på villkor att en viss del bostäder reserveras för de som inte skulle kunna betala marknadshyror. Detta förslag har, vad jag kan förstå, väckt en del protester bland byggherrarna.

Är man bakåtsträvare om man kritiserar kapitalismen? Det som utmärker kapitalismen är att den måste ackumulera kapital som växer. Uveckling sker således inte efter människors behov. I den allmänna debatten (åtminstone den som pågått under snart ett decennium) får man lätt uppfattningen att staten är kapitalismens motsats. Så är det förstås inte. Kanske vore det smartare att satsa på människors behov snarare än varors bytesvärde? Men det skulle onekligen bli ett problem för ”marknaden” om varor höll för länge och om vi bortsåg från reklamen därför att vi kanske redan har en fungerande mobiltelefon eller något annat som vi förväntas köpa efter en kort periods användning.

I ett tidigare inlägg om vansinnesdåden i Paris tänkte jag själv (vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom man är inlemmad i ett kulturellt sammanhang). Efter detta har jag läst flera inlägg som ifrågasätter värdet i att skapa konflikt genom provokativa satirer. Jag hörde också i radions P1 (16/1) – den kanal som av borgerligheten brukar kallas ”monopolradio” i motsats till ”valfriheten” – att terrroristbröderna i Paris hade ett minst sagt brokigt förflutet där sann religiös övertygelse inte verkar ha varit det mest framträdande draget. Jag har också läst att bl.a. ”Reportrar utan gränser” uppmanat medier världen över att publicera satirerna som en solidaritetshandling. Jag tänker osökt på det snarlika namnet ”Läkare utan gränser” och tänker att det vore synd om den organisationen på något sätt skulle associeras med den andra ”gränslösa” organisationen. ”Läkare utan gränser” kommer fortsatt att få mitt (blygsamma) stöd men knappast de gränslösa reportrarna om denna publiceringsuppmaning är något som utmärker dem. Jag funderar också på om satirerna har något med vänster-högerskalan i politiken att göra. Kan detta avgöra vilken åsikt man har?

Tillslut kan jag inte motstå ett ganska rättframt uttalande av artisten Johannes Söderqvist: ”Kapitalet orsaker kriser, kriser som lämnas över på samhällets mindre bemedlade. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själv till hjälp) utan istället: ’Ut med invandrarna!’

Det ligger naturligtvis ett spår av sanning i detta även om jag inte själv skulle vilja karakterisera människor som ”fördummade” och inte heller önska revolution. Men kanske är vi i alla fall lite bländade av det ena eller andra på ett sätt som avleder tankarna från verkligt viktiga samhälleliga frågor, eller?

Kategorier
dokumentär politik

Konstruktivt mod

Jag måste erkänna att det är något jag inte förstår när det gäller de bestialiska dåden mot den franska satirtidskriften. Jag har givetvis inga problem att fördöma gärningsmännen liksom alla andra ”-ister” (terror-, fundamental-, lig-, nazi-, fasc-, kapital- m.fl.).  Men jag vill gärna tänka en runda till:

När det nu finns så många modiga journalister som är beredda att t.o.m. offra sitt liv för yttrande- och tryckfrihet, vore det då inte mera konstruktivt att de fokuserade på annat än att avbilda och karikera ”Profeten”? Att säga så (just nu) är kanske som ”att svära i kyrkan” men jag kan tänka mig en rad mer konstruktiva områden där det likaledes är förenat med livsfara att utöva yttrande- och tryckfrihet och där kanske t.o.m. olika religioner kunde enas i kampen mot den yttre fienden. Vad sägs t.ex. om att avslöja korrumperade politiker världen över? Knarkligor? Maffiabossar? Förföljelse av fackföreningsledare? Slavliknande arbetsförhållanden? Miljövidriga företag? Bara för att nämna några exempel.

Att ständigt karikera Profeten, ställa ut honom som rondellhund eller i andra former är för mig lite meningslöst; man vet ju dessutom att många som inte alls tillhör gruppen ”-ister” faktiskt kan ta illa vid sig. Jag kan inte låta bli att associera till barn som skriker åt varandra: ”Min pappa är minsann starkare än din!” Så måste man bräcka varandra med det ena meningslösa argumentet efter det andra.

Men det är säkert något jag inte förstår här?